Sen sommarkväll i Sevilla

När vi gav oss ut på promenad i går kväll var det så sent att kvällen gränsade till natt.
Men det var förstås mycket folk ute, som det brukar vara sena sommarkvällar i Sevilla.
Vi gick förbi Maldita Compañias replokal för att hämta busskortet som Jesús glömde i cellofodralet, men ingen var där och J hade inte nyckel med sig. Vi får klara oss utan buss ett tag till.

Vi närmade oss centrum på smågator.
Det finns så vackra gator att villa bort sig på i Sevilla. Särkilt fina är de sena kvällar.
Jag njuter varenda gång jag råkar komma förbi Santa Isabel-torget med den mäktiga kyrkan.

Man promenerar på kullriga gatstenar och smala trottoarer, väjer ibland för en moped eller bil, upptäcker små torg, tittar in i fina tapasbarer, böjer på nacken och får överraskande syn på ett kyrktorn som man inte visste fanns där, eftersom man inte ens har lagt märke till kyrkan på den smala gatan.

Gick gick till Alfalfatorget, träffade på flera bekanta och stannade och pratade en stund. Sedan fortsatte vi till La Carbonería, en gammal fabrik som  gjorts om till flamencobar. Där kan man lyssna på flamenco och sevillanas och se dans sena kvällar, enda kostnaden är den rätt dyra drycken som säljs i baren. Det är inte flamenco av hög kvalitét så att säga, sådana framträdanden brukar kosta ganska mycket, men ibland har man tur och kan se eller höra något riktigt bra. Igår kväll till exempel, då Alfonso de Miguel och en gitarrist uppträdde i förmaket. Det var så lite folk, och så behagligt att sitta och lyssna en stund. För det mesta är det fullproppat med folk här och svårt att se om man inte har tagit bra plats.

Sedan hamnade vi på smala, smala Calle Verde, spökgatan.

På den här finns en av Sevillas vackraste pation, översållad med grönskande växter och med en liten fontän som porlar. När huset renoverades började det talas om spökeriier, det var byggjobbarna som såg något, det skrevs i tidningarna om det, och sedan dess har stället haft rykte om sig att det spökar där.