Bussresa från La Paz till Buena Vista

Jag stannade inte ens natten jag hade betalt för i La Paz, utan åkte vidare, lite ledsen till mods och mycket, mycket trött.

Tog en superbekväm buss till Cochabamba vid niotiden på kvällen.

Tog taxi till stationen och blickade ut på La Paz och allt som hände där ute. Staden lever på kvällen, gatustånden är tända, det serveras mat överallt, ryker och doftar ur grytor, säljs saker. Fullt med människor och trafik och tutande, överallt och staden är fascinerande när man lämnar den nattetid. Ljusen på bergväggarna när man lämnar grytan, åker upp till högplatån, till El Alto, det fattiga område där det bor så många inflyttade lantbor att ingen vet hur många de är.

Här uppe lämnade vi La Paz ljus och jag möttes av en helt otrolig stjärnhimmel, hela vintergatan svepte ovanför mitt huvud, det var så vackert.

Det är inte jättelångt till Cochabamba, men den smala, krokiga vägen går genom Anderna och bussen kör mycket långsamt. När jag inte sov såg jag bergen som lystes upp av månljuset.

Hörseln forsvann mer och mer av tryckskillnaden, vi åkte ju nedåt. Cochabamba ligger lägre an La Paz.

Jag visste att det skulle bli kallt, så redan innan tog jag på mig underställ, ylletröja, tjock yllekofta, fleecetröja, svepte in mig i en filt och hade mössa och halsduk nära till hands, och sov tack vare det många timmar. Men oj vad mina knän krånglar! Har egentligen aldrig tänkt på att de finns, aldrig haft minsta problem med dem men under de har långa sittningarna på bussar och flyg ger de sig till känna å det grövsta, sa illa att jag hela tiden är orolig för att jag inte ska kunna gå ur bussen på grund av smärtan.

Tidigt på morgonen anlände jag till Cochabamba, köpte biljett till en Santa Cruz-buss och åkte vidare.

Vi lämnade Cochabamba som omringas av blånande berg och åkte nedåt, nedåt. Locken for öronen fortsatte. Det är ju det här som brukar hända när man landar med flygplan, med skillnaden att det här planet som jag åkte med aldrig landade på havsnivå utan stannade på nästan fyra kilometers höjd. Så det var det som kom nu.

Ju mer vi sjönk, desto grönare blev det utanför bussfönstret. Här började den riktigt vackra vägen, jag var omgärdad av höga berg men hade en grönskande, frodig djungel utanför, växter med de märkligaste blad glänste i solskenet. Då och då åkte vi över broar med stora floder under där folk tvättade, fiskade, var ute med sina träkanoter. Älskar floderna, älskar småbyarna med sina hyddor och skjul, försäljarna som säljer hemgjorda juicer, bakverk, smörgåsar, glass och stekt fisk längs vägen där bussen stannar.

Vi blev stoppade av militär också, militär som kollade igenom väskor och granskade mitt pass. Det tog en stund, under tiden köpte folk röda isglassar av en försäljare och stod och sög på.

Jag var rött nervös och inte alls avslappnad på resan, för jag visste inte var jag skulle gå av. Visste att bussen inte skulle ta vägen som jag känner till byn. Hoppades att chauffören skulle komma ihåg att jag ville av i Buena Vista och inte fortsätta hela vägen.

Han kom ihåg och jag blev bryskt utslängd på en sandig väg som jag inte alls kände igen.

Var befann jag mig egentligen?