Madrid-resan

Lustigt, jag har visst trott att jag inte gillar Madrid...? Jag tar tillbaka allt! Vilken toppenresa det blev, när jag åkte för att förnya passet! Jag önskar att jag hade kunnat stanna ett par nätter till i den roliga staden!

Jag och svärfar lämnade tillsammans båda barnen i skolan på måndagsmorgonen, Runa skulle få vara med Disa i skolan, trots att hon var för liten. Därefter visade jag svärfar runt i byn där vi bor, och lämnade honom sedan själv i huset. Det var fortfarande tidigt när jag åkte. Jag tog en del pauser efter  vägen, och körde visserligen lite fel en gång, men den där tidsberäkningen på google maps är inget värd, det tog flera timmar längre än så att komma fram! Museibesök? Nej, det närmade sig stängningsdags!

Jag är van att köra i storstaden Sevilla, har inga problem med det, men Madrid... Jag trodde att google maps skulle hjälpa mig att komma fram till parkeringsgaraget mitt i centrum, men idiotkartan var ofta tyst!

- Prata med min din jävel! vrålade jag åt den idiotiska apparaten som inte fungerade när vägar delade sig och jag inte visste vart jag skulle åka. Det var nästan mörkt när jag till slut körde in i parkeringsgaraget, och mina ben skakade faktiskt. Att köra i centrala Madrid går, på Gran Vía mitt i centrum, bland hundratusen bilar, cyklar, bussar och fotgängare, men det är inget nöje.

Jag gick på Calle Hortaleza och letade efter hotellet, och kände mig som när jag bodde på internatskola på åländska landsbygden och en dag reste till Stockholm. Det var så många intryck! Så många människor, butiker, skyltfönster, menyer att titta på!

Hostal Gaudí hittade jag också, jag fick nyckel till rummet samt busskort, la in mina saker och gick ut igen. Jag hade sett en stor bokhandel när jag kört på Gran Vía tidigare, och dit tänkte jag gå. Jag behövde ett par böcker om Portugal, och någon bra trädgårdsbok. Casa del Libro är en fantastisk bokhandel för den som tycker om böcker (på spanska). På tredje våningen hittade jag reselitteraturen, och sedan blev jag visad till trädgårdsböckerna, och jag blev kvar närmare en timme och gick ut nöjd, med en tung tygpåse och 83 euro fattigare. Det är dyrt att vara i Madrid, konstaterade jag.

De roliga restaurangerna som jag sett på Calle Hortaleza, som är en riktigt kul gata, hade stängt, men det fanns ett marockanskt ställe som verkade vara populärt, och inte dyrt, så där satte jag mig och läste mina böcker och åt spännande mat.

Det var underbart att vara ensam på hotellrummet. Inga barn, katter, hund eller Jesús som störde mig, bara jag, helt ensam. Tystnaden. Jag kunde göra vad jag ville. Ja, inte för att det fanns så mycket att göra, men tiden var bara min. Jag läste och gick sedan och la mig och vaknade inte så många gånger, trots att sängen var ovan.

Morgonen därpå skulle jag leta rätt på svenska ambassaden. Jag drog iväg upp på samma roliga gata, och sög i mig alla intryck. Slamrande, röda drickabackar på gatan, föräldrar som drog småbarn i barnvagnar på väg till förskolan, ungdomar i skoluniform, smällande klackar mot asfalten, dofter från en blomsteraffär på hörnet, surrande kaffemaskinger, prassel från papperspåsar från bagerierna där kunder betjänades. Lufter av målarfärg, kaffe, crossianter, avgaser. Ljud av fåglar, biltutor och människor.

Ambassaden var så stängd att jag letade efter en annan ingång, en med fönster. "Det ser ut som dörren till en nattklubb", kommenterade Åsa i Portugal senare, när jag visade henne bilder.

Jag fick vänta ute medan personen före mig blev klar, när det var min tur gick jag in, lämnade ifrån mig papper och dokument, hade en mängd extradokument i mappen för säkerhets skull, bor man i Spanien lär man sig att inte lita på någon om var man måste ta med sig, det ändras alltid. Men här räckte det som stod på webbsidan. Jag blev fotograferad av en maskin, som tryckte ihop bilden av mitt ansikte så mycket att det såg ut som en skämtbild, fick sitta ner en stund och läsa en två veckor gammal Dagens Nyheter (känslan av att hålla i en svensk nyhetstidning!), betalade 154 euro för passet och var sedan klar.

Utanför låg fortfarande det dyra ryska bageriet som jag var inne på sist som jag behövde förnya passet. Jag tittade i skyltfönstret och kände ett stort behov av att köpa små runda chokladbitar att lägga på ett fint fat, men höll mig.

Istället blev det frukost på Manolo Bakes, minicrossiant med avokado och kyckling, och stor crossiant med kyckling och curry.

Kvällen innan på rummet kom jag på att det ju borde finnas en massa roliga butiker i Madrid. Det är ju ändå en rätt stor stad. Så jag började söka på nätet. Och titta! Bolivianska restauranger, flera ställen som säljer salteñas! Bagerier med baklava! En second handaffär! En fantastisk leksaksaffär! Stanley Kubrick-utställning, kanske skulle jag kunna hitta en present till Jesús, som snart fyller år, där? Ja, av någon anledning tänkte jag bara på vad jag skulle vilja ta med hem till barnen och till Jesús, och något till Disas lärare som tog hand om Runa i två dagar. men det är ju så man ska upptäcka en stad! Leta efter något, så hamnar man på de mest oväntade platser!

Första stoppet var den fantastiska leksaksaffären, Lobo Feliz. En mycket liten butik, men alla leksaker är fantastiska. Här stannade jag i en timme. Tittade på allt. Till slut blev det en trollerilåda till Disa, och badkarskritor till Runa.

Därefter hämtade jag ut väskan på hotellet, och fick träffa Jesús musikkompis som driver stället. Han har haft det tufft under pandemin med den uteblivna turismen. Jesús berättade om när de pratade i telefon en dag, och Gerardo inte hade råd att gå till posten och skicka ett brev ens, för att han hade så ont om pengar. För lokalerna skulle ju betalas ändå, trots att ingen bodde på hotellet. och här fick jag sova utan att betala något. Jag hade dåligt samvete, och var samtidigt enormt tacksam över all hjälp; att jag fick sova över där, att Disas lärare tog Runa, att Jesús pappa kom och hjälpte till med barnen.

Äventyret fortsatte. Nu gick jag över Gran Vía, gick in i en makalös godisaffär, Captain Candy, och köpte verklighetstrogna godisormar till barnen och några smågodisbitar som jag inte var sugen på, men som jag snart behövde äta upp eftersom blodsockret sjönk så kraftigt.

Gick sedan förbi det tråkiga Puerta del Sol, och mot ett riktigt roligt område; La Latina med en massa små kul butiker. Till slut begrep jag att jag var i det stora loppmarknadsområdet där marknaden El Rastro hålls på söndagar, och där låg second handaffären som jag hade sökt, men det var inte så roligt. 

Vidare mot baklava-bageriet Pastelería Salamat, där jag köpte med godsaker till Jesús och Disas lärare, och drack te med ägaren. Kubrickutställningen hanns inte med, jag hastade mot parkeringsgaraget för jag hade många timmars körtid hem. Nya roliga gator med småbutiker och otroliga restauranger som alla lockade, och ett snabbt besök in i en sockaffär, som var som en godisbutik, jag har aldrig sett en sådan sortering med roliga strumpor! Det blev ett par konststrumpor med ett av Jesús favoritverk till honom. 

På vägen till Madrid bad bilen mig att jag skulle fylla på olja. Jag köpte en liter på en mack, men fick inte upp motorhuven. Skruvgrejen som ska klicka till inifrån bilen satt stenhårt fast. Det här stressade Jesús något enormt, eftersom han trodde att jag skulle bli kvar i Madrid resten av veckan på grund av att jag inte kunde fylla på olja. Gerardo på hotellet tipsade mig om en bilmekaniker på väg till Toledo, och jag körde dit. körde visserligen fel i Madrid, men kom till slut ut ur stan, och blev allt mer orolig. Tänk om inte mekanikern heller kunde fåt upp motorhuven, vad skulle hända då? Jag kunde ju inte köra hela den långa vägen hem utan olja!

Jag vet inte hur han gjorde, men mekanikern fick upp huven med ett lätt knäpp, och lättad fyllde jag på oljan, köpte kex till det låga blodsockret, och påbörjade hemfärden. Även här tog det många timmar längre än beräknat, men jag lyssnade på en fantastiskt underhållande ljudbok under tiden. Men det var skönt att till slut komma hem till det sovande huset, där katterna kom och mötte mig i dörren.

Otroligt rolig resa, jag hade så gärna stannat längre i Madrid! Hurra för ensamresor!

Helgskoj, svärfar och förberedelse av Madridresan

Jag är kanske tjatig, men det är så roligt att bo här! Vi trivs så bra! Det är omöjligt att ha tråkigt, alltid händer det något. Och om det inte gör det är det härligt att bara vara hemma i det här gamla huset, plantera, måla något och fixa. Ofta händer det mer än man har tid med. Idag var vi bjudna på lunch hos en kompis, men fick säga nej eftersom vi hade så mycket att ordna innan Jesús pappa skulle komma. Nästa vecka skulle jag eventuellt följa med ett par kompisar och sälja bakverk på en marknad i Sevilla, men ska delta i en mexikansk ritual i skogen, i en hemgjord bastu, dagen innan, så jag hinner inte baka till marknaden. Igår var det bio i byn Alájar, och lunch med alternativa marknadsgänget, men inget av det hanns med eftersom vi åkte på en jättepicknick med Gorettis vänskapsgrupp istället. Det blev en toppenlördag!

En del i Gorettis gäng träffar vi inte så ofta, så dem var det extra roligt att prata med. Picknicken började med att Rocio och hennes familj var sjuka i covid, och medan de var i karantän åt de bara Rocios mans mat, och han är vegetarian, vilket fick Rocio att klättra på väggarna av längtan efter kött. Så det blev en grillpicknick med en massa lokala korvar, ibericokött och hamburgare. Noelia hade köpt en hel säck med bröd, folk tog med sig oliver, sötpotatis och drycker, jag bakade en stor silviakaka, som snabbt gick åt eftersom vi allt som allt var åtminstone 25 personer.

Jesús kom först, hade åkt från Sevilla på förmiddagen.. Jag kom senare med barnen, men stannade tills det blev mörkt så det var gott om tid att prata med alla, och jag bekantade mig med den kanadensiske mannen som jag har sett på Disas orienteringsträning, för övrigt gift med vår förra husläkare som jag aldrig har (behövt) träffat. Ungarna lekte, Runa gick runt med en kompis från förskolan som hon inte träffat sedan hon slutade där, Iris lekte med de andra hundarna och alla trivdes. Jesús åkte redan klockan fem, för han skulle kompa Lincoln på cello på spa-hotellet i Aracena.

Under söndagen har vi storstädat huset inför att Jesús pappa skulle komma. På måndagsmorgonen åker jag till Madrid för att förnya passet. Allt utom köket var fint när Juan anlände, ja, och så sovrummet, för Runa hade kissat i sängen när hon sov siesta, så sängen var väl inte iordning. Jag bakade drömtårta, brasan värmde så att det var varmare än i Juans lägenhet i Sevilla och det har varit en mysig kväll. Barnen har varit så himla glada över att ha farfar här, och han har lekt med dem och klappat katter och hund, och fått tortilla och te och drömtårta. När barnen hade somnat satt han och Jesús i soffan med filt över benen och pratade och halvtittade på en serie.

Medan jag är borta ska Juan lämna och hämta i skolan och ta barnen medan Jesús jobbar. Disas lärare har lovat att Runa ska få vara med i skolan, så blir det lite enklare för Juan. Det känns bra detta. Mindre bra känns det att behöva ansöka om nytt pass. Så besvärligt! Vilka personuppgifter! Jag saknar fortfarande mina föräldrars vigseldatum, som ska skrivas på blanketten, hur tar man reda på det?! Jag ska ringa till Skatteverket och fråga. Men tänk om jag missar något viktigt papper som inte står, som jag inte fattar att jag måste ta med? Då måste jag göra om hela resan och ta mig till Madrid en gång till!

Madrid ja. Jag var ordentligt irriterad över att behöva åka till Madrid för att göra detta, det är ju inte min favoritstad i världen, men tänkte, att om jag nu måste åka dit får jag ju göra något roligt av resan. Så planen är att besöka Reina Sofia-muséet på måndagseftermiddagen, och staden Toledo dagen därpå, på hemvägen. Se katedralen igen, det vill jag gärna. och besöka ett stort trädgårdscenter utanför staden, kanske har de pioner och rabarber? En bok om trädbeskärning? Jag ska lyssna på ljudböcker i bilen, äta i lugn och ro utan att bli störd av barn och djur, och vem vet, kanske sova hela natten utan att vakna?

Jag tar bilden. Alternativet var att åka bil till Sevilla (en och en halv timme), parkera, ta bussen till Madrid (6,5 timme) och sedan ta mig runt med tunnelbana. Med bilen blir hela resan inte mer än drygt fem timmar lång,

Genom en musikbekant till Jesús får jag sova gratis på hans lågprishotell mitt i centrum, nära Gran Via. Jag är inte helt bekväm med att köra bil i centrala Madrid och leta parkeringsgarage, men det får gå. Jag skulle få hotellpris på parkeringen, det blir säkert bra, om jag bara hittar dit. Eftersom det är mitt i centrum kan jag nog promenera till både muséet och till svenska ambassaden dagen därpå.

Dags att stänga ner datorn. Jag ska ladda ner ljudböckerna, och lägga mig, det är en del som ska förberedas på morgonen innan jag åker.

Ha en fin start på veckan, allihop, och håll tummarna för att min förnyelse av passansökan går igenom utan problem!

Fyra euro i timmen

När jag läste era kommentarer till förra inlägget, om mögliga, dåliga bostäder, kom jag att tänka på ett annat inlägg, ett av mina 189 skrivna men opublicerade, som jag skrev i somras. Det är ett exempel på hur tufft det kan vara med jobb i Spanien. Här kommer det:

Barnen älskar färska blåbär. Eftersom det inte finns vilda blåbär att plocka i spanska skogar köper jag dem i mataffären, men inte förrän de lokala bären börjar säljas. Det känns bäst. Inga importerade bär. Fast Jesús vill inte att vi köper de andalusiska bären heller. Han är informerad om sådant som jag inte vill känna till, eftersom det blir svårare att köpa färska blåbär då. Om hur bärplockarna tvingas leva i plåtskjul och baracker under vidriga förhållanden. EU har vid flera tillfällen varnat Spanien, som tillåter att frukt- och grönsakplockare utnyttjas på ett vidrigt sätt. Värst är det för utländsk arbetskraft, ofta från Marocko, inhemska arbetare har det något bättre.

Jag hade inte sett N:s mamma på ett tag, den senaste tiden hade det varit morföräldrarna som lämnat och hämtat i skolan. Men nu satt hon i vårt kök och drack te, N hade badat i poolen och hade ingen lust att åka hem redan, men hans mamma måste gå upp klockan fem varje morgon och behöver gå till sängs tidigt. Hon har fått jobb på blåbärsodlingen i Aroche.

- Usch vad tidigt, sa jag, samtidigt som jag tänkte på värmen. Hur gick det att plocka blåbär i värmen? Sommarvärmen har kommit, det hade varit 34 grader i skuggan under dagen. Jag själv satt  och jobbade med datorn på andravåningen och hela jag var blöt av svett. Hur var det möjligt att plocka blåbär i gassande sol?

Jo, plockarna börjar när det blir ljust klockan sju, för att utnyttja de svala timmarna så länge som möjligt, sedan slutar de vid 13, när det börjar bli riktigt hett. Fast slutar gör de bara på pappret, för i själva verket måste de jobba extratimmar, annars är risken stor att de blir av med jobbet. De tjänar fyra euro i timmen. Med extratimmar blir det mindre än 450 kronor per dag.

I El Campillo här i närheten finns också bärodling, men där är det ännu sämre betalt. Där tjänar bärplockarna bara 3 € i timmen. Dessutom måste de betala den person som har gett dem jobbet, någon mellanchef, tre euro per dag, för att få fortsätta jobba.

N:s mamma kommer inte att stanna så länge till på blåbärsplockningen. Inte på grund av arbetsvillkoren och lönen, pengarna behövs, utan för att hennes egna föräldrar inte hinner med att passa sonen så mycket.

Att försöka gömma väggmöglet för husets ägare

Min kompis ringer och är ganska orolig. Kan jag hjälpa henne att plocka iordning lite på hennes övervåning, så att det ser lite städat ut? Eller så att den åtminstone är framkomligt? Det är ett stort utrymme, inga fönsterglas och inget lagt golv, bara en övervåning som lämnats ofärdig och som används som avställningsplats för saker, både hennes och andras. Klart jag kommer, säger jag, och får höra anledningen.

Min kompis hyr huset. På söndag eftermiddag kommer ägaren tillsammans med en potentiell köpare för att titta på det. Ägaren tror inte att huset kommer att bli sålt, men man vet aldrig, och min kompis är dessutom orolig för vad ägaren ska tycka när hon ser sitt hus för första gången sedan kompisen och hennes barn flyttade in för sex år sedan. Tänk om de blir utkastade?

I Sverige kan man hyra genom kommunala bostadsbolag. Man får bo kvar i princip hur länge som helst. Här i Spanien hyr man av privatpersoner. Vissa köper en bostad att ha som uthyrningsobjekt, som en extra inkomst, andra hyr ut en bostad som de inte lyckas få såld. Osäkerheten för hyresgästen är att man aldrig vet hur länge man får stanna. Rätt som det är vill ägaren sälja. Det går inte att göra sig hemmastadd i en hyresbostad. Det är en av anledningarna till att vi gärna vill köpa. Vi vill veta att vi och barnen kommer att kunna bo kvar.

Min kompis har inte på något sätt misskött huset. Det är alltid ordning och rent, men hon har satt upp tavlor på väggarna, något som ägaren tyckte illa om att de förra hyresgästerna gjorde. Dessutom har min kompis inte målat om.

- Målat om? Det borde väl ägaren göra?

- Nej, jag borde måla om varje år, men jag har varken råd med färg eller tid att göra det, och ägaren kommer att se mögelfläckarna på väggarna, och känna lukten av fukt. När du kommer får du säga till om det luktar mycket mögel, jag känner inte lukter så bra sedan jag var sjuk i covid.

- Ställ ut små koppar med rengöringsmedel så att det luktar rent, tipsar jag. Och baka något gott innan de kommer, det ger bra intryck.

Min kompis skrattar. Å ena sidan vill hon att ägaren ska vara nöjd med henne, hon vågar inte tänka tanken på att behöva flytta. och var skulle hon hitta ett annat boende som hon har råd med? Det här kostar bara 170 euro i månaden. Å andra sidan vill hon inte att huset ska vara så välkomnande att det blir sålt.

Jag, å min sida, tänker på möglet. Huset är fruktansvärt kallt, och dessutom fuktigt. Det är ingenting som ägaren kommer att åtgärda förstås, passar det inte min kompis och hennes barn att leva i ett mögligt hus kan de flytta. Eller åtminstone måla över fuktskadorna.

Suck. Suck suck och suck. Min kompis hyrda bostad är inte sämre än de flesta andra av våra vänners bostäder. Många hus är usla. Man väljer själv om man ska bo kvar eller inte, men har man en minimal inkomst, som många av dem har, är möjligheterna att välja boende små.

Bara rektorn och fem lärare fick jobba kvar på skolan

 Inatt när jag hade varit uppe och gjort iordning nappflaska åt Runi blev jag liggande vaken. Det händer sällan att jag inte kan somna om, men jag hade kommit att tänka på Disas nya gymnastiklärare. De hade haft gympa med henne för första gången samma dag, och hon hade blivit så arg på Disas sexåriga kompis och skällt på henne för att det var något hon inte ville göra. Jag tänkte på snälle Rafa som barnen hade haft förra året, han fick inte stanna kvar det här skolåret. Jag tänkte på goa Belén, engelskläraren, hon fick inte heller jobba kvar. Jag tänkte vidare på Jesús som skulle ha haft Disas klass i musik i år, men han var också tvungen att byta skola. Av de omkring 20 lärarna är bara fem stycken plus rektorn kvar det här läsåret, alla andra har skickats till nya skolor.

Jag blir så frustrerad över det här värdelösa skolsystemet som finns i Spanien! Hur kan någon tänka ut något så dåligt? Jag låg och funderade på om det är möjligt att anmäla det till Europadomstolen (!) för att tvinga Spanien att skärpa sig.

Både lärare och barn är som spelpjäser i den kommunala skolan. Ingen hänsyn överhuvudtaget tas till lärarna, som förmodligen vill stanna kvar på sin arbetsplats, bo kvar med sin familj på en ort där de har rotat sig, och inte tvingas byta skola och ort varje år. Rätt som det är skickas de bara iväg. Ingen hänsyn tas heller till eleverna för att de ska slippa många lärarbyten.

Mest injobbade poäng och högst poäng på lärarproven som måste göras vartannat år gäller, de som har högst poäng totalt tilldelas skola först, och om den lärare som redan jobbar där har lägre poäng måste den byta arbetsplats.

Att så många fick lämna skolan i Fuenteheridos nu beror troligtvis på pandemin. Många storstadslärare söker sig till byar och landsbygd istället, av risken att det blir en ny karantän. Av samma anledning hyrs alla lediga bostäder i Fuenteheridos upp av storstadsbor (Sevillabor) med mycket pengar, som vill ha en alternativ bostad ifall det blir en ny karantän, och det har lett till att de bostäder som finns kvar till uthyrning har fått sådana överpriser att vanligt folk inte kan hyra dem.

Jag tänkte på rektorn, som under flera år har byggt upp skolan i Fuenteheridos till vad den är. En liten trivsam skola där fokus ligger på att både barnen och lärarna ska ha roligt i skolan och må bra, att de ska se fram emot att komma dit varje dag. Att de ska komma för att de tycker att det är roligt att vara där! Ett stort miljötänk och alternativa undervisningsmetoder, många roliga projekt vid sidan av. Alla lärare som har jobbat där har valt skolan just därför, de trivs med undervisningssättet och den annorlunda, icketraditionella skolformen, trots att det kräver mycket extra arbete. Straff tillämpas inte. Och så byts hela lärarskaran ut, och in kommer traditionella lärare som undervisar efter läroböcker, som skäller och straffar och som inte har där att göra. Det känns så tråkigt. Inte ens rektorn sitter säkert. Det var meningen att hans nyblivna lärarfru skulle skickas iväg till en skola vid kusten det här året, och att de skulle levda skilda åt verkade otänkbart. Jag vet inte hur det gick till, men båda verkar bli kvar ett år till.

Man kan ju hoppas att den nya gymnastikläraren ändrar arbetssätt. Hon råkar dessutom vara Disas förre klasskamrat Martíns huvudlärare i Fuenteheridos. Hans mamma var orolig igår, för pojken trivs inte alls lika bra i skolan efter den här första veckan på nya terminen...

Hemkomst med årets värsta skogsbrand

Mallorca är så vackert att man hissnar! Vilken resa det blev! Jag önskar att vi hade kunnat stanna en vecka till, men det gick inte, och när vi på eftermiddagen den andra hemresedagen nådde Sevilla och sedan körde in på vägen mot Aracena-bergen kändes det roligt att åka där igen! Vänligt, trevligt, mysigt, välkomnande. Vi har rest mycket i Spanien, sett så mycket, städer, byar, natur av skiftande slag, men inget är som den här trakten.

På hemvägen körde vi för första gången via Murcia i sydöst, och när man väl har kört förbi de förfärliga städerna Benidorm, Alicante och så vidare (de kan mycket väl vara trevliga när man kommer in i dem, har aldrig varit där) med höghus, hotell och reklamskyltar som man ser från motorvägen, för mig en lika ledsam syn som motorvägen på Costa del Sol (förlåt alla som jag trampar på tårna nu, men jag tycker det!) kör man in i ett otroligt landskap med höga berg som fortsätter mot Granada, och på håll ser man till och med Mulhacén, spanska fastlandets högsta topp...  Och de här bergen är fascinerande, men de skrämmer mig lika mycket som bergen i Pyrenéerna gör. Enorma, skrämmande, ogästvänliga, aggressiva… Då var det så fint att köra in på vår landsväg mot Aracena, för ingen annan plats i Spanien tycker jag så mycket om som detta lilla hörn. Landskapet är helt annorlunda mot allt vi sett under resan. Bergen är gröna, det växer stenekar, korkekar, kaktusar och andra torra växter. Man ser ingen odlad mark, utan natur och söta hus. En mycket stor del av Spaniens mark är odlad, och vanligast är att städer och byar omgärdas av odlingslandskap.

Men något störde bilden. När vi körde igenom Sevilla såg vi ett rökmoln i fjärran, brandrök gissade vi, och det stämde. Det brann nära vår kompis Lorens hemby utanför Sevilla. Strax efter att vi upptäckt den rökslingan såg vi något annat. Det upptog så stor plats på himlen att det tog en lång stund innan jag fattade att det också var brandrök, och inte någon märklig dimma eller konstiga moln. Röken kom från vårt håll, såg det ut som. Jag kollade Huelva-tidningens nätupplaga i mobilen, och mycket riktigt, en skogsbrand hade uppstått i Almonaster la Real. Snart uppdaterades nyheterna och det visade sig vara i söder om Almonaster som branden härjade, i närheten av en gruva med farligt sprängmedel. Branden rörde sig snabbt. folk evakuerades och det flögs helikoptrar och flygplan fulla med vatten som kastades över elden. Brandmän och experter på skogsbränder från hela Andalusien var på väg dit.

I Spanien brinner det varje sommar. Det blir extremt torrt och eldningsförbud råder alltid mellan juni och oktober. Här i vårt område regnade det i våras för sista gången, och sedan juni har dagstemperaturen pendlat mellan 34 och 38 grader i skuggan. Jesús är övertygad om att branden är anlagd, eftersom sommarskogsbränderna ofta är det. Många gånger ligger ekonomiska intressen bakom. Enligt Jesús börjar det alltid brinna vid liknande väderförhållande som nu; hög dagstemperatur och samtidigt kraftig vind, och enligt väderprognosen ingen förändring den närmsta tiden.

Ett och ett halvt dygn har gått sedan branden startade. Det stora området med eukalyptusträd har fungerat som effektivt bränsle och den kraftiga blåsten gör att lågorna flyger fram. Branden är nu nästan framme vid Zalamea och Riotinto där vårt sjukhus ligger. Militären har satts in i brandbekämpningen och premiärminister Pedro Sanchez twittrar om branden, som är den värsta i Spanien det här året.

Jag for till utsiktsplatsen mellan Fuenteheridos och Alájar i går kväll. Det var mörkt, klockan närmade sig halv tolv på natten, men här stod en lång rad med förfärade människor och tittade ut över bergen. Det äldre paret som kom fram till staketet strax före mig utbrast samtidigt "Por Dios!" "Joder!" när de såg eldhavet. Här syntes elden alldeles för nära, trots att det var svårt att urskilja lågorna, man såg istället det orangea skenet från elden och flera ställen som flammade upp. Den svarta natthimlen var smutsigt orange. Jag såg på elden bakom bergskammen och påmindes om att den härjar bara några mil ifrån oss.

Monsterödlan i Jaén

Med på en av de första av Columbus resor till den nya världen, var en snickare från staden Jaén. Där borta på främmande strand hittade han en spännande ödla, som han tog med sig hem. Men ödlan växte och växte och blev allt hungrigare. Den var så hungrig att den blev farlig, så snickare släppte ut ödlan, han ville inte ha den längre. Inte visste han att det var en kajman som han hade haft som husdjur!

Ödlan bosatte sig i en grotta intill en källa i Magdalena-området i staden. Där gömde den sig, men drevs av hunger ut och tog getter, barn och folk som hämtade vatten i källan. Folk vågade inte längre gå till källan och alla som bodde i närheten var fyllda av skräck för monstret.

En ung herde bestämde sig för att göra slut på den fruktansvärda ödlan. Han slaktade en av sina getter, gröpte ut en del av köttet och fyllde sedan djuret med dynamit. Den slaktade, dynamitfyllda geten gav han till ödlan som slukade den, varpå ödlan sprängdes i luften.


Det var i början av mars som vi var i Jaén, och Disa blev förtrollad av historien om den blodtörstiga ödlan. Vi frågade på turistinformationen var man kunde se statyn av ödlan, och fick en enkel vägbeskrivning; följ gatan bort till trafikljuset. Det måste ha varit världens längsta gatsträcka utan trafikljus, men Disa ville så gärna se statyn och stretade vidare med oss efter. Jesús underhöll henne med spökhistorier från borgen ovanför oss, det uppe på berget, och om kungen som stod staty på katedralen, Fernando III, den fruktansvärda människan, som blev helgonförklarad och nu kan ses som mumie i katedralen i Sevilla. Jag lovade Disa att ta med henne dit nästa år på San Fernando-dagen, då han visas upp. Den 30 maj, för den som är intresserad.

Vi hittade statyn till slut. Den hemska ödlan såg inte jättehemsk ut, så vi nöjde oss inte här, utan ville också se källan där den hade härjat. Och strax intill fanns en skylt som visade var den hade bott.

Vi hade åkt till Jaén för att fira Jesús 45-årsdag. Eller inte till Jaén egentligen, utan till Mengíbar där vårt, numera även Disas, favorithotell ligger. Ett otroligt fint hotell, inrett i ett gammalt palats, med ett litet spa i källarvalven. Det var det sistnämnda som avgjorde om vi skulle förta den långa resan eller inte. Disa älskar att bada, men i Spanien finns bara motionsbassänger att simma i, inga badhus dit man kan gå för att leka eller slappna av. Vi åt lunch på ett trevligt ställe, barnen höll på att göra mig tokig, Jesús badade i spa-poolen med Disa på kvällen, och jag gick dit med henne nästa dag. Man får ju gå i skift, när man har en liten unge också.

När vi lämnade hotellet dagen därpå åkte vi alltså till Jaén, för att äta lunch och för att strosa omkring. Det var längesedan vi var där. Sist var när jag var hemligt gravid med Disa, hon var inte ens två månader gammal. Blodsockret sjönk hela tiden, och jag var overkligt, fysiskt trött hela tiden. Orkade ingenting alls. Samtidigt var jag bubblande glad, utan att någon visste varför... Så jag har goda minnen från staden, trots att resan fick ett oväntat snabbt slut på grund av bilhaveri.

Vi hittade  ett mysigt ställe att äta lunch på. Vilket var en bedrift, eftersom nästan allt var stängt! Vi trodde först att det var helgdag i Jaén.

Så mycket gott på menyn! Och i det här området av Spanien får man en tapa med varje dryck man beställer, det är roligt. Vi fick bland annat väldigt goda migas. Jag beställde friterad aubergine med honung, Disa räkor och Jesús en stor tallrik med pommes frites, ägg och skinka. Disa skalade räkor själv för första gången!

Jaén är en rätt fin stad att gå runt i. Inte jättemysig, det är ingen stad som det är värt att åka långt för att uppleva, tycker jag. Men kul att komma dit ändå.

Den långa promenaden till ödlestatyn och tillbaka avslutades med födelsedagsfika på ett kafé, där bara Disa fick det hon faktiskt hade beställt, och där hon i största hemlighet ville köpa ett bakverk till sin pappa. Han fick gå in på toa medan vi grejade med det, ett bakverk att ta med, och det var ju typiskt att jag inte hade tillräckligt med pengar med mig, jag fick be Jesús om lite mynt öf ratt kunna lösa ut hans present :-)

Corona i Spanien

Klockan närmade sig tio på fredagskvällen, Runa sov i min famn, månen lyste på himlen, grillen värmde min rygg och vart jag än vände blicken såg jag in glada, snälla ansikten. Ännu en födelsedagsfest, vi firar födelsedagar för både barn och föräldrar i Disas skola, bara för att det är så roligt att träffas. Nu var det Leos pappa, som förstås hade lagat en massa stark, mexikansk mat (mexikan), nästa dag skulle en mamma ha kalas, men under kvällen kom ett meddelande om att hon ställde in festen. Jag tänkte, lite ledset, att det här är nog sista gången som vi ses på ett tag. Och det fick jag rätt i. Ett dygn senare kom beskedet från premiärminister Pedro Sanchez att vi alla, i hela Spanien, är satta i karantän i minst 15 dagar.

Jag gick och la mig med känslan av att vilja hålla de båda sovande barnen hårt intill mig, och i samma stund åkte Jesús hem från Sevilla på nästan öde vägar. De elektriska skyltarna vid motorvägen blinkade i rött: Stanna hemma! Han körde som vanligt in vid Venta del Alto för att vakna till, men fick rysningar av den stängda bensinstationen, det stängda hotellet och den stängda restaurangen, allt låg i kolmörker, vinden ven och en bit bort blinkade trafikskylten olycksbådande: Stanna hemma! Stanna hemma! Stanna hemma!

Varken Jesús eller jag har varit särskilt oroliga. När det började ryktas att skolorna skulle stänga var han upprymd, ett plötsligt, oväntat skollov! Jag tyckte att det lät fint, då kunde vi sätta upp bokhyllor, gå vandringsleder, lära Disa att cykla, tänkte jag optimistiskt. Men det var det beskedet, som kom på torsdagen, som gjorde folk panikslagna. De rusade till matbutikerna och köpte upp allt de kunde. På fredagen fortsatte de att bunkra, och ungarna i skolan var oroliga, berättade Jesús. De fick ta hem alla sina läroböcker och jobba på distans, med lärarkontakt. Borgmästaren skickade meddelande om att gym, museet, grottan, biblioteket och så vidare stängs tills vidare.

På lördagen behövde jag åka iväg och handla, ni vet, den vanliga helghandlingen; sardiner att grilla, mjölk, små chokladägg till Disa, kattsand, kycklingklubbor att koka barnmat av... Och blev förvånad redan innan jag kom fram. Ingen kö in till parkeringen? Lediga platser, en lördagsförmiddag? Och inne i affären... Var det verkligen tomt på många hyllor! Butikspersonalen försökte sprida ut varor f ratt det skulle se mindre tomt ut, men en lång rad med ostar döljer inte det faktum att nästan allt kött var slut. I frysdisken med halvfabrikat var det mesta borta, i mejerikylarna fanns det bara några sorters yoghurt och smör kvar, det mesta av frukt- och grönsaker var borta... Jag var irriterad, det var jag, över det här egoistiska tankesättet att handla upp allt för eget bruk, när ingenting alls tydde på att man inte skulle kunna gå in i en mataffär och köpa mat mer.

Vi åkte till en liten plantskola i Cortelazor, köpte plättar i luften samt ett citronträd, som jag har drömt om i lfera år (ett eget citronträd!), sedan tänkte vi äta, ute, men såg att inte bara vägarna var tomma på bilar, hela stan var nästan öde. Klockan var lunchdags och flera restauranger hade stängt, en annan höll på att stänga, så vi åkte hem och stekte fisk.

Senare kom beskedet om att nationellt nödläge har utlyst. Karantän i minst 15 dagar. Jag stack ut igen. Behövde köpa gas och ett par saker till, och passade på att köpa lite nya pysselsaker inför isoleringen, så nu har vi påsk-papper, klistermärken, tyg och broderitråd, en ask akvarellpennor, block och grejer så vi klarar oss, dessutom en liten rosenbuske och nya fröpåsar som ska tas om hand. Vi kommer inte att få tråkigt. Jag ska dessutom jobba veckan som kommer. Men det känns inget vidare att inte kunna gå ut. Jag har jobbat så mycket vid datorn senaste tiden, det känns som om jag är instängd i en låda och måste sträcka på benen innan jag blir tokig! Jag vill ut och gå, långt, bli fysiskt trött, men det kommer att få vänta ännu längre.

Kassörskorna var trötta och oroliga. De har fått jobba både dag- och kvällspass och måste nu fortsätta och jobba och möta alla potentiella smittbärare.

Man kommer att få gå ut för att köpa mat, gå till apoteket, vårdcentralen och göra nödvändiga resor till och från jobbet. Militären kallas in om det krävs. På lördagskvällen gick de ute på gatorna i Villaverde och uppmanade via megafoner folk att hålla sig inomhus, enligt en av Jesús kollegor som bor där. I Villaverde har en person bekräftats smittad.


Är jag orolig? Ja. Mindre för viruset kanske, även om jag tillhör en riskgrupp och, liksom övriga, med största sannolikhet kommer att bli smittad (jag önskar att det var gjort redan, så man slapp ha det framför sig). Omkring 6 000 personer i Spanien (främst i Madrid), nästan 200 har avlidit. Det sägs att Spanien är värst drabbat i Europa, efter Italien. Men jag oroar mig nog mer över folks panik och ekonomin. Många av våra vänner lever på musik eller på att åka runt på marknader och byfester med teater och produkter att sälja. Nu ställs alla marknader och evenemang in på obestämd tid. Vad ska de leva av då?! Alla som arbetar i butiker, restauranger, på hotell, hur ska det gå för dem? I Spanien finns inte samma skyddsnät som i Sverige. Både Jesús och jag har tur när det gäller jobb, vi har både kunnat spara ihop reservpengar och kommer att ha inkomsten mer eller mindre trygg nu också, men de andra? Hur ska det sluta, det här?

Händelserik nationaldagshelg

Helg igen!

I dag är det Spaniens nationaldag. Det är ett nationaldagsfirande som aldrig kommer att bli som norrmännens, eller ens svenskarnas. Spanien är ett så splittrat land att man i första hand känner sig som andalusier eller bask, före spanjor.

I dag ska jag jobba som guide. Det är ju inte klokt egentligen, att jag tackade ja till guidejobben den här hösten också, med tanke på båda barnen samt mitt vanliga jobb (fast då var jag föräldraledig och hade inte börjat jobba halvtid än), men det gjorde jag i alla fall. för det är ju så roligt! Tips till alla som är intresserade av guidejobb, det är precis lika roligt som det verkar! Så den här lördagen tillbringar vi i Sevilla, ska väl passa på och fixa lite ärenden, Disa ska träffa farfar och kusiner, och sedan hem till Aracena. Jag har tänkt åka iväg själv till Almonaster på kvällen, själv, för det är den årliga Jornada Islámica. Jesús kommer att vara trött, han hade en spelning med sin grupp i Córdoba i natt och kom till Sevilla väldigt sent, eller tidigt, beroende på hur man ser det. Japp, det är mindre stressigt att sova här innan mitt guidejobb, än att försöka få iväg oss alla klockan sju på morgonen.

I morgon, söndag, ska vi ha städdag. Den stora Feria del Jamón närmar sig och vi kommer med största sannolikhet få besök. Dessutom är det krisläge. Huset måste städas och rengöras. Vi tänkte ta ett par tretimmarspass, den ene städar medan den andre är iväg med barnen, annars funkar det inte. Men det lutar åt att Jesús får ta båda passen, för själv ska jag till Almonaster med Goretti och alla våra barn. Det blir skoj! Just det, det vet inte Jesús än. Men han gillar inte Jornada Islámica, så jag vet att han inte vill följa med.

Och sedan blir det måndag, då är både Jesús och Disa lediga från skolan, så om jag jobbar undan i helgen (när då?) åker vi på utflykt till Portugal och äter något gott till lunch. Bra plan!


Vad har ni för helgplaner?

Solrosor

På väg till kusten, och vi var inte de enda. Motorvägen från Sevilla täpptes igen, det var lååång bilkö. Bilköer stressar mig inte alls i vanliga fall, men den här arga bebisen vi har fått tycker inte om när bilen står still. Då skriker hon. Vrålar. Utan uppehåll. Så vi svängde av vid nästa avfart för att åka småvägar mot kusten istället. Vilken lyckoträff!

Det är solrostider här nu och fälten lyser gula av blommorna. På småvägarna kommer man närmare solrosorna, och vi stannade till för att visa Disa varifrån solrosfröna kommer, de där hon tycker så mycket om att äta.

Jag tänkte ta med en av solrosorna som låg ner på marken och sätta den i en vas, men himmel, vilka starka rötter de har! Och vad taggiga de är! Jag hade inte en chans att få med mig någon! Vi fick njuta av blommorna på fältet istället.

Carins kommentar om Solkusten

Jag fick en sådan bra kommentar från Carin, angående förra inlägget, där jag skrev att jag tycker att Solkusten känns ospansk och exotisk, och att det inte är ett av mina favoritområden. Carin har bott i området i många år, och känner det inte bara som bosatt där, utan ännu bättre genom jobb som reporter och mäklare. Jag tänkte egentligen bara publicera hennes kommentar, som jag tyckte var bra, men ju mer jag funderade kom jag på att jag har ändrat uppfattning om området.

När jag kom till Fuengirola första gången, med Jesús för ett gäng år sedan, var det något av en kulturchock. Jag hade hört så många som varit där, och fattade inte varför någon överhuvudtaget åkte dit! Motorvägen kantades av enorma reklamskyltar för kasinon, porrklubbar och köpcentrum, på gatorna hördes knappt spanska alls bland folk, och de fula hotellen och turistrestaurangerna kröp ända ner till strandkanten.

Nu ser jag mycket mer. Bergen är otroligt vackra, och bebyggelsen är låg, många bor i fina hus med bananträd och exotiska växter i trädgårdarna (ja, här har folk trädgårdar!). Det finns mat och restauranger från många olika länder, vilket är toppen för den som bara finner traditionell spansk mat åt Sevillahållet. Medelhavet är varmt och vackert att bada i. Och det är ofta en glad, fin stämning tack vare många utländska besökare som kanske är här på semester, eller bor här delar av året.

Naturligtvis finns det vanliga spanska vardagslivet här, men som Carin skriver, jag söker mig ju till det annorlunda, till det utbud som inte finns i Sevillaområdet: svenska varor, engelska restauranger och så vidare. Det är roligt att komma hit ibland! Det är inget favoritområde för mig, men jag skulle mycket hellre bo här än i ett av Sevillas trista bostadsområden (men mest tycker jag om Aracenaområdet, där jag bor!). Och ospanskt? Carin har rätt, annorlunda är bättre att säga. Precis samma sak känner jag för Pyreneerna, Barcelona och andra platser som inte är så förbenat traditionella som många platser i Andalusien. Spanien är stort, det finns en otrolig variation i landet! Det önskar jag att fler upptäckte. De flesta svenskar som åker till Spanien ser bara turistorterna vid Medelhavet, Madrid och Barcelona, men det finns så otroligt mycket mer att upptäcka.


Här kommer Carins kommentar:

Jag har ju bott på Solkusten i snart 16 år och håller faktiskt inte med. Vill också tillägga att jag har familj i spansk familj i Madrid och har rest mycket i Spanien, så Solkusten (som jag normalt aldrig kallar Solkusten) är inte det enda jag känner till. På Costa del Sol bor väldigt många nationaliteter och till följd av det finns många affärer, restauranger och andra verksamheter som drivs av olika nationaliteter. Det allra mesta är dock spanskt. så man väljer ju vart man går. Det är hel sant att det finns många svenskar som har sina barn i Svenska skolan, jobbar på en svenska arbetsplats och går till svensk tandläkare, etc. Men det är ju inte det enda som finns om man inte vill det. Det är ju en liten del av Solkusten. här finns många turister, det är ju det man till stor del lever på här. Men jag tycker inte det innebär att den del av Spanien är mindre spansk, bara annorlunda. Det är klart att de små byarna är väldigt annorlunda, inte nödvändigtvis mer spanska, bara annorlunda. Det är u väldigt annorlunda om man åket till Stockholm eller en liten by i Norrland eller på skånska vischan också. Det ena är ju inte mer svenskt än det andra bara för att utbudet är mer internationellt och folk på gatan lite mer uppblandade av turister och utlänningar.
Costa del Sol kan upplevas på väldigt olika sätt. Man väljer själv. Du kommer ju hit för att du söker dig till det svenska och ser det. Jag anser mig leva ett normalt spanskt liv och tar extremt sällan del av det svenska utbudet som finns här.
Jag har haft den här diskussionen med många kunder i jobbet genom åren och tycker det är lite kul att få lov att kontrastera. Ett exempel, var när jag nästan hade sålt en lägenhet i La Cala de Mijas till en svensk familj. De skulle bara uppleva byn på kvällen och sedan lägga in en reservationen dagen efter. När vi möttes dagen efter nästan kräktes de ut hur hemskt La Cala de Mijas var, så ospanskt, bara massa britter och svenskar, inga spanjorer alls, etc, etc. Jag som jobbade under flera år i La Cala kände inte igen mig i det de beskrev och undrade när det hade ätit middag. Kl 19. I augusti. Jag förklarade at kl 19 i augusti är det inte en enda spanjor ute på gatorna, de är antingen hemma och vilar siesta i väntan på svalkan, eller så har de inte gått hem från stranden än. Man inte inte gå ut kl 19 och tro att man ska känna att man är i Spanien. Då får man ju gå ut och äta när spanjorerna äter, dvs 22 eller ännu senare på sommaren... En annan gång raljerade en familj över att de hade varit och spelat golf och där bara var utländska pensionärer. En tisdag förmiddag i januari. Hmmm.... vanligt folk är ju för sjutton på jobbet då. 
I vilket fall vill jag definitivt slå ett slag för att Costa del Sol är Spanien i allra högsta grad, här är fullt med helt vamliga spanjorer och det pågår ett helt vanligt spanskt liv, parallellt med turismen och det internationella utbudet som i vissa kvarter är väldigt stort, i andra inte alls.

Moderniseras Spanien verkligen?

Jag tittade på den tjocka, svarta mappen som jag lagt på skrivbordet, och kände mig lite löjlig. Socialförsäkringsmannen, som hjälpt mig att boka tid till idag, för att få ut föräldrapenning, hade sagt att det enda som behövdes var mitt NIE-nummer (det spanska personnumret) och bankkontonummer, men jag hade inte trott honom. Han hade till och med sagt åt mig att slänga den fyrsidiga blanketten som jag inte förstod något av, för att den inte behövdes.
- Allt finns här i datorn! sa han och dunkade den med vänsterhanden.

Haha, tänkte jag, driver du med mig? Tror du att jag flyttade till Spanien igår kanske?

Så jag tog med tjockmappen. Där låg alla möjliga papper, original och kopior, läkarintyg på att jag fått barn, flera stycken faktiskt, pass, familjeboken, och jag bara väntade på att han skulle säga vad som saknades, att det fattades en stämpel, en kopia, en blankett. Men han sa inget mer än att Spanien moderniseras och efter fem minuter var jag ute i det starka solskenet igen.

Jag borde ha rätt till 16 veckors föräldrapenning, men eftersom jag inte litar på att jag kommer att få något, och inte vet hur mycket jag får om det kommer någon peng, har jag sparat i förväg så jag kan vara med och betala hyra och mat och det andra fram tills jag börjar jobba i slutet av augusti. Ja, jag har tänkt att ta extra lång föräldraledighet (med spanska mått), fem månader, trots att den eventuella föräldrapenningen tar slut en och en halv månad innan.

Det var så skönt att ha detta överstökat, vad som än händer med föräldrapenningen. Jag köpte en kall läsk, åkte upp på berget och parkerade i skuggan av ett träd. Fönstren var öppna och det blåste in dofter och de vita frön som ser ut som bomullstussar, som flyger i luften nu. och där satt jag med utsikt över Plaza alta, byn, kyrkan och bergen i bakgrunden och borgen strax ovanför mig, och läste i min ensamhet, och de 20 ensamma minuterna är nog dagens höjdpunkt.

När jag kom hem hade Runa nyss vaknat och Jesús berättade hur hon vände och vred huvudet och letade efter mig med blicken och protesterade när hon inte kunde se mig. Lilla ungen! Amningen ger både ett önskat och oönskat band mellan mig och Runa. Det kommer ett amningsinlägg så småningom, men det händer så himla mycket nu, trevligheter som jag också vill berätta om!



Om någon nytillkommen undrar varför jag misstror socialförsäkringsmannen:

Här är det gamla inlägget när jag försökte få föräldrapenning när Disa föddes.

Mer absurd byråkrati när Jesús fick böter.

Och vår seger på passexpeditionen.

Husköp i Spanien

Här skulle jag gärna bo.

Jesús skrattar och påstår att det är boandet innan förlossningen. Jag håller inte med. Men kanske det är det?

Det är inte vår bostad det handlar om, vårt radhus där vi bor tills vi hittar något bättre. Den struntar jag i, även om jag så gott det går försöker städa i sovrummet, där snart en liten nyföding kommer att sova med oss, och vi har inte städat under sängen på två år, så det känns viktigt.

Nej, jag tänker på en framtida bostad, som jag skulle vilja köpa. Inreder och tar hand om den. Det roar mig rätt mycket.

För ett par år sedan lades ett riktigt drömhus ut till försäljning. Dröm var ordet, men det såldes aldrig, och för någon månad sedan dök det upp för uthyrning. Vi var snabba, men inte tillräckligt. Ägaren sa att hon hade ändrat sig, att hon inte tänkte hyra ut det utan att hon ville sälja det istället, detta sades på ett ganska bryskt sätt. Dagen efter ringde hon upp igen, för att be om ursäkt för tonen, och sa att hon precis hyrt ut huset till en som inte krävde att komma och titta på det först. Det går till så här, den som är först på plats, och enklast, får hyra, ingen koll om personen har jobb och kan betala bostaden, till exempel (Det har vi varit med om tidigare, vi skulle komma och titta på ett hus, men dagen innan ringde ägaren och sa att han hyrt ut huset. Tre månader senare blev vi uppringda igen eftersom personen som hyrde inte betalade hyran, men då hade vi hyrt det här som vi bor i nu.).

En del av "mitt" hus.

Det här grämer mig. Egentligen vill jag köpa huset, vilket ägaren tycker är intressant eftersom hon vill sälja det, inte hyra ut det, men nu är det som det är. Hon vet ändå inte hur lite pengar vi har sparade till handpenningen. Jag håller koll på annonserna och ser om det hyrs ut igen. Under tiden planerar jag hela bostaden, hur jag vill ha den. För detta är den typ av hus som vi skulle vilja ha. På landsbygden, med utsikt över bergen, träterasser och fruktträd. Nu ingår visserligen nio hektar mark här, och vad ska vi med det till, men ändå, att gå ut och plocka granatäpplen på morgonen, citroner, odla potatis, göra olivolja av de egna oliverna... Vilken dröm!

Den allra vackraste väg kantad av stenekar och korkekar leder fram till huset. Fem minuters gångväg till närmsta by, en populär vandringsled går precis utanför och längre bort åt vägen går man över en bäck och kommer till Calabacino, en alternativ by. Drä kan Disa springa iväg själv och träffa sina kompisar.

I fantasin har jag hängt upp en korgstol på den ena träterassen, den med hängmattan, köpt en studsmatta till Disa, gjort en gunga till henne och byggt koja i ett träd. På den här terassen har jg satt upp lampslingor som lyser på kvällen, och här läser jag böcker i hängmattan, och ställer fram hemgjord lemonad med isbitar när barnmorskan kommer och hälsar på efter hemförlossningar i grannbyn, eller med sin yngsta dotter som kommer för att leka med Disa.

Jag har ändrat om köket, som är så himla litet, skaffat ett ordentligt kylskåp, och placerat ett vitrinskåp där mitt eget porslin från Sverige finns. Satt upp köksskåp och hyllor på väggarna. Där nuvarande ägare har en liten soffhörna har jag ställt vårt stora köksbord, här är husets hjärta, här ska vi inte bara äta utan opckså pyssla, spela spel och läsa. Annars är spanska matbord placerade i en separat matsal, eftersom de aldrig får plats i köken.

I badrummet har jag skaffat badkar och ändrat det smutsvita kaklet till ett lite mer färgglatt. I sovrummet har jag ställt in vår egen säng, de röda sängborden och mattorna som följt med sedan första hyreslägenheten i Sevilla för tolv år sedan.

Barnens rum under en trappa ser litet ut, kanske har jag det som arbetsrum, eller så ställer vi in en våningssäng där. Jag har placerat ut massor av bokhyllor till alla mina böcker som jag snart kommer att ta hit från Sverige, och vi har en mysig vardagsrumsdel under trätaket med läsfåtöljer och en bäddsoffa till vänner som kommer och hälsar på...

Och så vidare.


Det finns andra vackra hus i närheten, ännu lite dyrare än "mitt" (230 000 € kostade det för två år sedan) så de känns än mer orimliga än "mitt" hus, som är lite enklare och verkar mer rimligt för oss. Men se så fint!

Ja, de här drömmarna roar mig, men är det boande? Jag har nämnt tidigare att vi båda vill båda två skulle vilja köpa ett hem, ett som känns som hemma, och inte bara en tillfällig bostad som vi kommer att flytta från inom ett par år. Men det är så mycket pengar som ska sparas! Hur stor kommer Disa att vara då, när det lyckas? Tonåring? Jag önskar ett hus där hon och hennes syster växer upp, istället för att flytta mellan olika bostäder, ett ställe som är vårt, där vi kan sätta upp bokhyllor och laga varmvattenskåpet, så att vi kan duscha varmt även regniga dagar. Ett ställe där vi vet att vi kan och vill stanna, ett ställe som känns som Hemma!

Det har inte precis gått framåt på den fronten. Det är så svårt här i Spanien att jag undrar hur någon överhuvudtaget kan köpa en bostad (svaret är ofta med hjälp av föräldrar och släktingar). Efter den ekonomiska krisen blev det mycket, mycket svårare att få banklån. Man behöver ha ungefär 30 % av köpesumman sparad på kontot; 20 % till handpenningen, ytterligare 10-15 % till skatter, notarie, avgifter och grejer. Med min tidigare spanska inkomst har vi inte kunnat spara något alls, det har gått jämnt upp, men med mitt "nya" jobb går det äntligen att spara. Samtidigt är bostäderna så dyra! Jag jämför med mina hemtrakter i Sverige, där man kan köpa en fullt fungerande bostad för en fjärdedel av priserna här. Här går det visserligen att hitta hus under 100 000 euro (ungefär en miljon) men då är de ofta knappt beboeliga. Mycket behöver göras med husen. Köken är sällan en kul historia...

59 000 €

175 000 €

Något rum har rivits ut helt och består av sten.

38 000 €

Bostäderna är sällan stylade inför bildtagningen, utan snabba mobilbilder har tagits av ägaren själv.

59 000 €

Eller av mäklaren, som inte heller kan fota.

118 000 €

118 000 €

190 000 €

Alla hus är givetvis oisolerade, som de är här i södern (utom "mitt" hus, som både är isolerat och har solenergi på taket!).

98 000 €, vardagsrummet

67 000 €

De allra flesta husen är i behov av renovering.

98 000 €

67 000 €

32 000 €, det pyttelilla stenhuset i mitten, som endast har ytterväggar.

Från 150 000 euro kostar ett bra hus som funkar att flytta in i. Jag kan berätta att vi inte har en halv miljon på sparkontot, än mindre de uppåt 700 000 som skulle behövas för att köpa "mitt" hus :-) Jag kan också berätta att de flesta husen här i våra trakter brukar ligga kvar länge på annonsplatserna, bland annat eftersom det är så svårt att få pengar till en bostad...


Vad säger ni? Att leta bostad här är inte riktigt lika inspirerande som att kolla på svenska Hemnet!

Polisvåldet i Katalonien

844 skadade enligt Katalonien, 91 enligt Madrid. Tolv skadade poliser.
Två svårt skadade, en fick en gummikula i ögat, en annan drabbades av hjärtinfarkt.
Massor av bilder och filmer som visar nationalpolisens våld mot katalanerna. Sparkar, slag, batonger, gummikulor som skjuts rakt mot hopar av demonstranter. Blodiga bilder, fula sår. De krossar fönster och dörrar för att ta sig in i vallokaler och hindra folkomröstning
Det regionala polisen i Katalonien har skyddat katalanerna mot nationalpolisens brutalitet. Även brandmän har de fått skydda.
Från flera håll i Europa har politiker protesterat mot polisvåldet. Bland annat Jeremy Corbyn, (brittiske Labourledaren) sa att den spanska regeringen måste få våldet att upphöra.
Spanske premiärminister Mariano Rajoy säger å sin sida att våldet är proportionerligt.
Från Madrid menar man att det är regionalpresidenten Carles Puigdemonts fel och att katalanerna har lurats att rösta. Premiärminister Rajoy säger också i en tv-sändning:
- I dag genomfördes ingen folkomröstning i Katalonien.
- Vi har varit ett föredöme för hela världen och för vår tro på oss själva.

Valet i Katalonien.

I dag undrar alla i Spanien samma sak. Vad kommer att hända i Katalonien? Det är  ju i dag som valet ska hållas...
Jag märkte den spända stämningen i går i Sevilla. Många hade hängt ut spanska flaggor från balkongerna, och i centrum gick ett stort demonstrationståg mot omröstningen. Folk svepte in sig i stora, spanska flaggor. Man kan undra vad Sevillaborna har med valet i Katalonien att göra, Sevilla ligger i andra änden av landet, men här i Spanien har alla en åsikt om det som pågår i Katalonien. Tv och tidningar rapporterar daligen, sedan länge. Och tyvärr är det ju så att media inte är opartisk, utan framför regeringens åsikter (landets största parti, högerpartiet Partido Popular styr tillsammans med mittenartiet Ciudadanos). Spanien har kritiserats för det i EU. Vid maktskifte efter valen byts personal i de statliga tv-kanalerna ut till personer med det ledande partiets åsikter. Därför har vi bland annat kunnat se nyhetsinslag som är mycket positiva till premiärminister Mariano Rajoys överenskommelse med USA:s president Donald Trump, om USA:s stöd i kampen mot Katalonien i utbyte mot att utvisa Nordkoreas ambassadör från Spanien.

Katalonien ska ha val om självstyre i dag, den första oktober, och den spanska regeringen gör allt för att förhindra det, utom att sätta sig ner och diskutera saken med Kataloniens regionalpolitiker.
5 000 poliser har skickats till Katalonien, men har sett avskedsscener på tv som om de gick ut i krig. De inhyses på flera kryssningsfartyg. Poliserna har beslagtagit röstsedlar och affischer, gått in i kopieringsbutiker och letat material och gripit katalanska politiker. Saken har prövats av författningsdomstolen, där man kommit fram till att ett val om självständighet bryter mot konstitutionen och därmed är olagligt, vilket förresten är det enda argument som framförs av spanska, ledande politiker till att valet måste förhindras. Att det är olagligt.

Spaniens hållning till valet kan man förstå. Regionalpresidenten i Katalonien, Carles Puigdemont, har lovat, att om ja-sidan för självständighet vinner blir Katalonien en självständig stat inom 48 timmar, oavsett valdeltagande. Det handlar alltså inte, som tidigare, om ett val för att se vad folk tycker.
Det är också lätt att förstå Katalonien, som i sju år försökt diskutera Kataloniens självstyre sedan en sådan överenskommelse drogs in 2010.
Regeringens ovilja att diskutera frågan, samt dess hårda hållning att med polisiär makt förhindra folkomröstningen, har retat upp katalanerna till max. Undersökningar har visat att majoriteten var emot en utbrytning ur Spanien, men det kan ha ändrats. Nu demonstrerar många, många fler än som var för självständighet, och kämpar tillsammans mot Spanien och för rätten att rösta.
Poliserna har fått order om att förhindra att vallokalerna öppnas. I bland annat skolor som är tänkta som vallokaler, har lärare, elever och föräldrar övernattat sedan i fredags för att hålla lokalerna öppna på valdagen. Samtidigt som valurnor, kuvert och röstsedlar beslagtas finner Kataloniens parlament på nya sätt för att folk ska rösta, som att endast legitimation behöver uppvisas och att lapparna bara behöver vikas ihop istället för att läggas i kuvert. Spanien kontrar med hot om böter på över en halv miljon euro för valkontrollanter, och lokalpolisen går emot rikspolisens order och gör lite fö ratt förhindra omröstningen.

Det alla frågar sig nu är, vad händer om valet inte genomfors? Vad händer med all ilska och frustration i Katalonien? Hur ska Spanien stävja det?


Läs mer:
Spaniens splittring redan inledd, analys av Thomas Gustafsson
Om konflikten, SvD
Vem är vem i den Katalanska konflikten?
Katastrofen i Katalonien, Aftonbladet
Varför Katalonien vill bli självständigt, DI
Spaniens försök att stoppa omröstningen, SvT Play

Läs mer om valet på svenska; Sydkusten
Läs mer om valet på spanska; El País