fredag 22 april 2022

Sommar i Sverige!



Det var läge att fira med champagne, men eftersom jag inte dricker alkohol åkte jag iväg för att köpa tårta istället. Och kom hem utan tårta eftersom jag glömde ta med plånboken, men en liten glasslängd blev det idag istället. Med tomtebloss, för här skulle firas! Det blir nämligen sommar i Sverige!

Under tio veckor kommer jag att ha ett av de roligaste jobb jag vet, och jobba på lokaltidningen "hemma"!

Helst skulle jag ta med barnen redan i juni, men jag har nog ingen som de kan vara hos medan jag jobbar, annars hade det varit fantastiskt för svenskan. Så istället blir det nog så att de får komma med Jesús när han får semester första juli.


Så mycket att tänka på!
Vi måste antingen hyra ut huset här, eller byta med någon i Lidköpingsområdet. Går det att hitta någon som vill byta hus, tro? Eller går det att hyra någons bostad billigt, någon som ska iväg på semester kanske? Låna en husvagn? Var ska vi egentligen bo? Det måste vara billigaste möjliga alternativ, allt jag kan lägga undan från lönen måste gå till husköpet, vi har bara tio månader kvar att spara.

Går det att låna/hyra bil i Sverige?

Vad ska vi göra med Disa för att hon inte ska tillbringa hela sommarlovet själv med spansktalande Jesús? Hon har nästan helt slutat prata svenska, jag behöver få in henne i ett svensktalande sammanhang. Finns sommarlovsaktiviteter? Hur kan vi hitta någon kompis, eller andra som pratar svenska med henne? Jag minns sist vi var i Sverige, för snart tre år sedan, hur svårt det var. Vi tar med ungen till lekplatserna, tänkte vi, men så annorlunda det var mot Spanien. Här i Spanien leker barnen med varandra på lekplatserna, träffar nya barn, leker tillsammans, de vuxna sitter på bänkarna eller står och pratar med nya och gamla bekanta. I Sverige var inte en enda unge ensam på lekplatsen, alla barn hade en förälder bredvid som lekte nonstop med sitt eget barn, och interaktion mellan barnen var därför omöjligt. Hoppas att hon får en kompis, hur det nu ska gå till, så att hon inte har ett två månader långt, urtråkigt sommarlov i Sverige, utan att träffa vänner alls, som hon skulle gjort om vi vore kvar i Spanien.

Får barnen flyga utan att visa negativt covidtest?. Måste vi vaccinera Disa för att hon ska slippa pinnen i näsan?

Jag behöver skaffa europeiskt sjukförsäkringskort, för att ha rätt till akutsjukvård i Sverige, och köpa en massa insulin och teststickor att ta med.


Sedan alla roliga tankar. Disa ska äntligen få smaka prinsesstårta, bada på äventyrsbad i varmvattenbassänger och få en necessär till resan, som hon blev lovad för ett år sedan när jag trodde att vi snart skulle åka till Sverige. Jag ska ta med ungarna på jordgubbsplock, och vi ska plocka hinkar med bär att äta och safta. Svenska jordgubbar! Vi ska plocka blåbär i skogen och bada på långgrunda stränder. Vi ska ha fredagsmys med lösgodis och äta svensk pizza. Gå på biblioteket och köpa loppisböcker. Jag skulle vilja gå en kort drejkurs med Disa, och åka till Göteborg, varför jag nu jämt tänker på Göteborg så fort jag hör svensk musik. Kanske ta med ett svenskt äppleträd tillbaka till Spanien? Kanske pricka in en Emil Jensen-spelning och låta en fotograf fotografera barnen? Fast det borde kanske vänta tills vi har köpt huset.

Undrar om det vore möjligt att åka till Öland en av mina ensamhelger, innan familjen kommer? Hyra bil? Tält? Sova i bilen, budgetalternativ? Som jag längtat till Öland!

Vad spännande det ska bli att jobba med fysiska kollegor igen, ha fikaraster och sånt. Jag får läsa på lite innan jag börjar jobba. Vem som är statsminister borgmästare kommunalråd i stan just nu, och sånt som jag är lite bortkopplad från, så jag inte gör bort mig helt :-D


Hör av er om ni kommer på någon i Lidköpingsområdet som skulle vilja tillbringa sommaren i vårt hus i Spanien:-) Enkelt men trivsamt hus, med örtagård, småodlingar, fikon, plommon och andra frukter i trädgården. Sova siesta i hängmattan under korkeken...













fredag 25 mars 2022

Madrid-resan

Lustigt, jag har visst trott att jag inte gillar Madrid...? Jag tar tillbaka allt! Vilken toppenresa det blev, när jag åkte för att förnya passet! Jag önskar att jag hade kunnat stanna ett par nätter till i den roliga staden!

Jag och svärfar lämnade tillsammans båda barnen i skolan på måndagsmorgonen, Runa skulle få vara med Disa i skolan, trots att hon var för liten. Därefter visade jag svärfar runt i byn där vi bor, och lämnade honom sedan själv i huset. Det var fortfarande tidigt när jag åkte. Jag tog en del pauser efter  vägen, och körde visserligen lite fel en gång, men den där tidsberäkningen på google maps är inget värd, det tog flera timmar längre än så att komma fram! Museibesök? Nej, det närmade sig stängningsdags!

Jag är van att köra i storstaden Sevilla, har inga problem med det, men Madrid... Jag trodde att google maps skulle hjälpa mig att komma fram till parkeringsgaraget mitt i centrum, men idiotkartan var ofta tyst!

- Prata med min din jävel! vrålade jag åt den idiotiska apparaten som inte fungerade när vägar delade sig och jag inte visste vart jag skulle åka. Det var nästan mörkt när jag till slut körde in i parkeringsgaraget, och mina ben skakade faktiskt. Att köra i centrala Madrid går, på Gran Vía mitt i centrum, bland hundratusen bilar, cyklar, bussar och fotgängare, men det är inget nöje.

Jag gick på Calle Hortaleza och letade efter hotellet, och kände mig som när jag bodde på internatskola på åländska landsbygden och en dag reste till Stockholm. Det var så många intryck! Så många människor, butiker, skyltfönster, menyer att titta på!

Hostal Gaudí hittade jag också, jag fick nyckel till rummet samt busskort, la in mina saker och gick ut igen. Jag hade sett en stor bokhandel när jag kört på Gran Vía tidigare, och dit tänkte jag gå. Jag behövde ett par böcker om Portugal, och någon bra trädgårdsbok. Casa del Libro är en fantastisk bokhandel för den som tycker om böcker (på spanska). På tredje våningen hittade jag reselitteraturen, och sedan blev jag visad till trädgårdsböckerna, och jag blev kvar närmare en timme och gick ut nöjd, med en tung tygpåse och 83 euro fattigare. Det är dyrt att vara i Madrid, konstaterade jag.

De roliga restaurangerna som jag sett på Calle Hortaleza, som är en riktigt kul gata, hade stängt, men det fanns ett marockanskt ställe som verkade vara populärt, och inte dyrt, så där satte jag mig och läste mina böcker och åt spännande mat.



Det var underbart att vara ensam på hotellrummet. Inga barn, katter, hund eller Jesús som störde mig, bara jag, helt ensam. Tystnaden. Jag kunde göra vad jag ville. Ja, inte för att det fanns så mycket att göra, men tiden var bara min. Jag läste och gick sedan och la mig och vaknade inte så många gånger, trots att sängen var ovan.

Morgonen därpå skulle jag leta rätt på svenska ambassaden. Jag drog iväg upp på samma roliga gata, och sög i mig alla intryck. Slamrande, röda drickabackar på gatan, föräldrar som drog småbarn i barnvagnar på väg till förskolan, ungdomar i skoluniform, smällande klackar mot asfalten, dofter från en blomsteraffär på hörnet, surrande kaffemaskinger, prassel från papperspåsar från bagerierna där kunder betjänades. Lufter av målarfärg, kaffe, crossianter, avgaser. Ljud av fåglar, biltutor och människor.



Ambassaden var så stängd att jag letade efter en annan ingång, en med fönster. "Det ser ut som dörren till en nattklubb", kommenterade Åsa i Portugal senare, när jag visade henne bilder.



Jag fick vänta ute medan personen före mig blev klar, när det var min tur gick jag in, lämnade ifrån mig papper och dokument, hade en mängd extradokument i mappen för säkerhets skull, bor man i Spanien lär man sig att inte lita på någon om var man måste ta med sig, det ändras alltid. Men här räckte det som stod på webbsidan. Jag blev fotograferad av en maskin, som tryckte ihop bilden av mitt ansikte så mycket att det såg ut som en skämtbild, fick sitta ner en stund och läsa en två veckor gammal Dagens Nyheter (känslan av att hålla i en svensk nyhetstidning!), betalade 154 euro för passet och var sedan klar.

Utanför låg fortfarande det dyra ryska bageriet som jag var inne på sist som jag behövde förnya passet. Jag tittade i skyltfönstret och kände ett stort behov av att köpa små runda chokladbitar att lägga på ett fint fat, men höll mig.



Istället blev det frukost på Manolo Bakes, minicrossiant med avokado och kyckling, och stor crossiant med kyckling och curry.



Kvällen innan på rummet kom jag på att det ju borde finnas en massa roliga butiker i Madrid. Det är ju ändå en rätt stor stad. Så jag började söka på nätet. Och titta! Bolivianska restauranger, flera ställen som säljer salteñas! Bagerier med baklava! En second handaffär! En fantastisk leksaksaffär! Stanley Kubrick-utställning, kanske skulle jag kunna hitta en present till Jesús, som snart fyller år, där? Ja, av någon anledning tänkte jag bara på vad jag skulle vilja ta med hem till barnen och till Jesús, och något till Disas lärare som tog hand om Runa i två dagar. men det är ju så man ska upptäcka en stad! Leta efter något, så hamnar man på de mest oväntade platser!

Första stoppet var den fantastiska leksaksaffären, Lobo Feliz. En mycket liten butik, men alla leksaker är fantastiska. Här stannade jag i en timme. Tittade på allt. Till slut blev det en trollerilåda till Disa, och badkarskritor till Runa.



Därefter hämtade jag ut väskan på hotellet, och fick träffa Jesús musikkompis som driver stället. Han har haft det tufft under pandemin med den uteblivna turismen. Jesús berättade om när de pratade i telefon en dag, och Gerardo inte hade råd att gå till posten och skicka ett brev ens, för att han hade så ont om pengar. För lokalerna skulle ju betalas ändå, trots att ingen bodde på hotellet. och här fick jag sova utan att betala något. Jag hade dåligt samvete, och var samtidigt enormt tacksam över all hjälp; att jag fick sova över där, att Disas lärare tog Runa, att Jesús pappa kom och hjälpte till med barnen.

Äventyret fortsatte. Nu gick jag över Gran Vía, gick in i en makalös godisaffär, Captain Candy, och köpte verklighetstrogna godisormar till barnen och några smågodisbitar som jag inte var sugen på, men som jag snart behövde äta upp eftersom blodsockret sjönk så kraftigt.



Gick sedan förbi det tråkiga Puerta del Sol, och mot ett riktigt roligt område; La Latina med en massa små kul butiker. Till slut begrep jag att jag var i det stora loppmarknadsområdet där marknaden El Rastro hålls på söndagar, och där låg second handaffären som jag hade sökt, men det var inte så roligt. 

Vidare mot baklava-bageriet Pastelería Salamat, där jag köpte med godsaker till Jesús och Disas lärare, och drack te med ägaren. Kubrickutställningen hanns inte med, jag hastade mot parkeringsgaraget för jag hade många timmars körtid hem. Nya roliga gator med småbutiker och otroliga restauranger som alla lockade, och ett snabbt besök in i en sockaffär, som var som en godisbutik, jag har aldrig sett en sådan sortering med roliga strumpor! Det blev ett par konststrumpor med ett av Jesús favoritverk till honom. 

På vägen till Madrid bad bilen mig att jag skulle fylla på olja. Jag köpte en liter på en mack, men fick inte upp motorhuven. Skruvgrejen som ska klicka till inifrån bilen satt stenhårt fast. Det här stressade Jesús något enormt, eftersom han trodde att jag skulle bli kvar i Madrid resten av veckan på grund av att jag inte kunde fylla på olja. Gerardo på hotellet tipsade mig om en bilmekaniker på väg till Toledo, och jag körde dit. körde visserligen fel i Madrid, men kom till slut ut ur stan, och blev allt mer orolig. Tänk om inte mekanikern heller kunde fåt upp motorhuven, vad skulle hända då? Jag kunde ju inte köra hela den långa vägen hem utan olja!

Jag vet inte hur han gjorde, men mekanikern fick upp huven med ett lätt knäpp, och lättad fyllde jag på oljan, köpte kex till det låga blodsockret, och påbörjade hemfärden. Även här tog det många timmar längre än beräknat, men jag lyssnade på en fantastiskt underhållande ljudbok under tiden. Men det var skönt att till slut komma hem till det sovande huset, där katterna kom och mötte mig i dörren.

Otroligt rolig resa, jag hade så gärna stannat längre i Madrid! Hurra för ensamresor!



onsdag 16 mars 2022

Sanddimman

Varje gång som jag tittar ut genom ett fönster, eller genom dörren, behöver jag nästan gnugga mig i ögonen för att se om det är mina ögon det är fel på. Men nej, hela landskapet är inbäddad i ett grågult ljus. Bergen har svepts in i en slags tjock dimma, även den i den här gulaktiga färgen. Det är så märkligt att till och med lilla Runa blev stående på en pall och tittade ut över landskapet. 

Det kallas calima. Luften är fylld av små, små sandkorn från Saharaöknen, och ljust nu ligger detta fenomen över hela Spanien. I Almería rekommenderas befolkningen att stanna inomhus för att inte andas i sig sanden. Här finns inga sådana rekommendationer, men visst känns det på läppar och i näsa att luften inte är ren.

Det har fallit ett par regnskurar, och som alltid när det råder calima blir ingenting rent av regnvattnet, utan tvärtom. Bilen är täckt av bruna sandstrimmor. Och de två handdukarna som hänger ute på tork är inte längre vita.

Helt vindstilla är det också, och det i kombination med det märkliga, gulaktiga ljuset ger en olycksbådande stämning. Olyckan har också drabbat oss, på sätt och vis. Igår kväll började det droppa in vatten från väggen. Det är inte roligt när det är en bastant, tjock cementvägg, och man dessutom är helt okunnig om vattenledningar och sådant. Men inte borde det väl kunna tränga in vatten genom en cementvägg?

Vattnet fyllde köksgolvet fortare och fortare ända tills Jesús stängde av vattenröret. I eftermiddag kommer en reparatör hit. Enligt händige Pedro, som kom och kikade på eländet, behöver varken huset eller ytterväggen rivas, han tror att det räcker med att knacka hål på en del av väggen och laga ett rör som borde finnas därinne. Jag satte i alla fall igång med att baka drömmar för att tänka på något annat (brände ändå en plåt), och så kom brevbärare med mystiska frön till Jesús, och ett tjockt kuvert från moster till mig. Ett kuvert fyllt med urklipp från lokaltidningen, ett brev samt, lustigt nog, godis som hon tejpat fast på insidan av kuvertet. Två nötcreme, en kexchoklad, en påse saltlakrits  och så tio geléhallon uppdelat i tre portioner, allting väl fasttejpat i kuvertet. Jag kände tacksamhet mot Disa, som inte gillar vare sig kexchoklad eller nötcreme, delade med Runa och sparade gelehallonen till Disa.

söndag 6 mars 2022

Marknad och härligt storkalas!

 Igår var det en makalöst rolig lördag! Låt mig berätta lite om den!


Det var alternativ marknad i Las Chinas, som alltid första lördagen i månaden. Jag hade bakat biskvier, snickerskakor, gjort ganache till chokladtryfflar och gjord blåbärsremmar under natten, och gick upp klockan fem för att baka kanelbullar, silviakaka och hasselnötsmuffins. Jag hade ett nytt, stabilt marknadsbord och hade fått bästa platsen bredvid de äldre, roliga, engelska hippisarna Tim och Linda, som säljer hemgjorda ostar och egna alkoholdrycker i små glas. Och så mycket jag sålde! Det var ständigt folk vid mitt stånd, flera som handlat tidigare marknader kom tillbaka, och jag hann aldrig prata färdigt med en innan nästa kom. José Alberto och Loren och deras barn från Sevilla tittade förbi innan de åkte vidare hem till oss, där Jesús födelsedagskalas hade börjat, liksom vår nye kanadensiske bekantskap, som kom förbi med sina barn. Jag led av en grym sömnbrist och kunde inte räkna, men det hjälpte köparna mig med. Frukosten hade jag inte hunnit med, inte heller lunchen, men jag bytte en av mina biskvier mot en stor bit sockerkaka med citronmarmelad hos Filipo, den snygge italienaren som också säljer bakverk, bland annat.

Strax efter fyra började folk packa ihop sina stånd, lite i förtid, och jag hade bara två muffins och en snickersruta kvar. Snickersrutan la jag i en servett att ge till Jesús, det är hans favorit, och muffinsarna gav jag till kompis-Inca, som nu skulle ansluta till kalaset nu efter marknaden, och en äldre man som hjälpte mig att rulla ihop duken. Sedan fick jag stanna kvar en timme till, för jag hade skrivit upp mig i gruppen som hjälper till att montera ner pålarna, taket och allt det andra på marknadsplatsen.

Halv sex var allt klart. Jag hade sagt till Jesús att allt som jag inte sålde skulle jag ta med hem till kalaset, men jag hade inget kvar, så jag svängde in i Jabugo till en liten mataffär och köpte fabrikssockerkaka och chokladkex för pengar som jag hade tjänat på mina bakverk. Och en burk cola blev det, och ett paket salta pinnar, jag behövde få i mig något, men vägen mellan Jabugo och Aguafría är så kort att jag inte hann ändå.


Jesús fyllde år i torsdags. Han fick ett par strumpor med sitt favoritkonstverk som jag köpt i en kul sockbutik i Madrid, en utflykt för att titta på förhistoriska stenbumlingar, och så åt vi en massa gott till middag, fisk och skaldjur. Vi gjorde rulltårtebakelser och hade torsdgsmys i soffan med svenska ostbågar och Ahlgrens bilar, och jag mindes födelsedagen ett år tidigare, precis nyinflyttade, utan sängar att sova i, utan köksbord, huset fullt av kartonger och soffan på högkant. Vi åt lunch på en bar i närheten och Jesús var feberglansig i ögonen efter att ha fått första dosen coronavaccin dagen innan. På kalasdagen var huset kaos, elen försvann och jag tänkte att våra kompisar skulel få ta med sig mackor att äta, Jesús var fortfarande halvsjuk efter sprutan men lyckades hjälpa mig att montera köksbordet. Sedan kom våra vänner, och de envisades med att röja så mycket det gick i flyttstöket, och de flyttade runt möbler, bar upp mängder av kartonger och vi fick ett vardagsrum som man kunde vara i, och en soffa som stod vågrätt.


Jesús hade beställt sardiner, räkor och bläckfisk att grilla av fiskbilen, som levererade allt pinfärskt i en frigolitlåda med is. Därefter tog alla som kom med sig drycker och saker att lägga på grillen, eller annat gott att ställa på bordet.

När jag kom hem, trött och med ont i fötterna, var festen i full gång. Att möta alla glada vänner var som att komma in i en varm, snäll famn. De flesta var ute på terrassen, där de åt fisk och champinjoner och pratade och lyssnade på musik, men ett par hittade jag i köket, vår nye kanadensiske bekantskap och pappa Pepe gungade barn under smultronträdet, och på stigen nedanför vårt hus, vid hästhagen,  stod Capi, Rocio och Noelia coh pratade, medan de samtidigt höll ett öga på ett gäng barn, tror jag. Ungarna härjade omkring som stormande moln! Disa och Uma lekte på balkongen, någon Nilo var i köket och letade efter ett rent glas för att kunna ta vatten, ett gäng var ute på gatan och kastade upp häxhatatr till Uma och Disa, den minste sov i mammans famn. Jag försökte ta något att äta samt ta in ved och tända brasan, men överallt hejdades jag av folk att prata med, alla snälla och roliga, och jag tänkte igen, att vilken tur vi har som får bo här, med alla dessa människor i närheten.

Jag letade fram tårtljusen och Rocio satte dem i den uppskivade, fula fabrikssockerkakan, och så sjöng vi den spanska födelsedagssången för Jesús. Barnen hade snabbt tuggat i sig alla chokladkex och försvann iväg på nya lekar. Kanadensaren tyckte att vi bodde som i ett museum, med en massa skivor, böcker och monster, och förstod inte att han INTE skulle ge pengar för maten och drycken, att alla som ville och kunde hade bidragit med mat eller dryck, som var för alla att njuta av.

I dörren stod ett plommonträd som Jesús hade fått, och i köket fanns andra presenter, trots att det skulle vara presentfri fest; ett dussin ägg från egna höns, valnötter från egna träd, begagnade sience fictionalbum.

När alla hade dragit sig inomhus, när det var mörkt och kallt ute och brasan tänd inne, dök Goretti upp med en låda ingefärsöl, precis när discolampan börjat blinka och de familjer som var kvar dansade i vårt minimala vardagsrum. Barnen hade vid det laget hittat utklädningskläderna, provade nya kreationer och förbjöd alla vuxna att gå bakom draperiet, där de förberedde en teater.

De droppade av, några åt gången, och vid niotiden var bara Helder och Ro kvar, och jag stekte överbliven korv som Rocio hade tagit med, och vi åt korv och bröt bitar av bröd och satt vid köksbordet och pratade tills vi alla blev för trötta.

Nu på morgonen har jag hittat spännande drycker, majskolvar, chorizokorv och annat kul i kylen, och, vi ska grilla sådant som blev över, och greja i trädgården. Imorgon tar jag med båda barnen till Sevilla, där jag ska hämta mitt nya pass på konsulatet! Pengarna från marknaden tar jag med, och hoppas kunna köpa syrener, miniväxthus och göra ett besök i trolleributiken.

Glad helg på er alla!

torsdag 24 februari 2022

Ett dött får och en nedgrävd make

 - Var är Alex? undrade jag.

Jag hade hört knackningen på dörren, jag var säker på att det var Alex som hade kommit för att hämta sin dotter, som var här och lekte med Disa. Men Alex syntes inte till.

- Han har gått för att betala fåret, sa Jesús. 

- Vad?!?

Det var helt oväntat. Jag visste att när Alex och hans familj hyrde ett hus här i byn, hade deras hund bitit ihjäl ett får. Jag tror inte att det var anledningen till att de flyttade, utan snarare att de tyckte att det var så obehagligt att en död man (hyresvärdens make) nedgrävd i trädgården, men det hade blivit en obehaglig situation med det ihjälbitna fåret, eftersom Alex familj inte hade någon möjlighet att betala för det.

Och jag kunde inte tänka mig att han hade pengar över till det nu heller. Numera lever han ensam med de fyra barnen, och pandemin har varit svår för alla jonglörer, gatuartister och konstnärer. Hade han verkligen kunnat lägga undan pengar till fåret?

Han kom strax tillbaka och meddelade att mannen med fåret inte var hemma, att han hade meddelat hustrun att han skulle komma tillbaka en annan dag för att betala för djuret och prata med den gamle mannen. Och mycket riktigt, nästa gång som dottern var hos oss och sedan skulle hämtas, gick Alex för att prata med fårägaren, som var så nöjd med att Alex hade tänkt betala, att han inte tog emot några pengar.

Skönt att ha det ur världen ändå. Det måste ha känts obekvämt att åka och hämta dottern i vår by så ofta, och varje gång riskera att stöta ihop med fårägaren, och dessutom har han gått med dåligt samvete över händelsen i flera år.


Jag kom att tänka på detta när jag för en stund sedan läste en riktigt obehaglig händelse med hundar och döda får. Läs gärna vad Åsa i Portugal har varit med om...

onsdag 23 februari 2022

Kattmys och karneval

 Inlägget om Madridresan blir så omfattande, att jag lägger in några bilder om helgen först.



Jesús var i Sevilla och spelade, som vanligt på fredagskvällarna, jag la barnen sent. Disa läste högt ur en bok, och jag förvånas varje dag över att läsningen till slut lossnade för henne, och att det går så fort framåt! Fint!



Runa är som en grym väckarklocka, och jag fick gå upp med henen klockan sju på lördagsmorgonen. Hittekatten Pelle (som vi söker hem åt) fick sin favoritfrukost, och hoppade sedan upp och la sig på mig där jag satt i soffan. Vi fick en lång mysstund tillsammans och han spann högt. Alla katter dras till min mjuka pyjamas.




Jesús kom hem på lördag förmiddag, och det blev han som fick gå till fiskbilen när den kom och tutade. På lördagar säljs pinfärsk fisk och skaldjur i byn, och jag hade beställt acedías och boquerones att steka, samt räkor och minimusslor. Vid fiskbilen fick Jesús höra av mannen med de gröna hönsäggen att det skulle firas karneval i byn samma dag. På eftermiddagen letade vi rätt på lite utklädningskläder och drog ner till samlingslokalen. Byns barn samt föräldrar var där, en pappa bar en trådlös högtalare med svängig musik, och så gick vi ett varv runt byn med de utklädda barnen. En enda person kom ut och tittade, så det var lite avslaget. Sent på kvällen drog det riktiga partajet igång, med en inhyrd dj, men så dags hade vi somnat alla fyra... Men jag vaknade av ett par som skrattade berusat utanför fönstret framemot morgonen.




På söndagen provade jag att sätta upp ett litet marknadsstånd uppe på Peña de Arias Montano, det gick sådär. Bordet var för litet, solen smälte chokladen, men platsen är ljuvlig, och min kompis Goretti, som är den riktiga marknadsförsäljaren, är alltid rolig att prata med.

Jag gjorde bort mig också, det fick Jesús att skratta. Jag hade provsmakning på silviakaka och bjöd alla som kom förbi på en liten bit. En ung kille med ett gäng barn kom förbi och jag sträckte fram fatet till alla. Barnen tog, men inte killen. 
- Nej tack. Soy celiaco.
- Öh... Hej!
- Jag kan inte äta gluten.

Det tog en stund innan jag begrep att han inte presenterade sig som celiaco, att han inte hette celiaco (han heter Adrian, fick jag veta senare), utan att han sa nej till sockerkaka eftersom han är glutenintolerant...

måndag 14 februari 2022

Helgskoj, svärfar och förberedelse av Madridresan

Jag är kanske tjatig, men det är så roligt att bo här! Vi trivs så bra! Det är omöjligt att ha tråkigt, alltid händer det något. Och om det inte gör det är det härligt att bara vara hemma i det här gamla huset, plantera, måla något och fixa. Ofta händer det mer än man har tid med. Idag var vi bjudna på lunch hos en kompis, men fick säga nej eftersom vi hade så mycket att ordna innan Jesús pappa skulle komma. Nästa vecka skulle jag eventuellt följa med ett par kompisar och sälja bakverk på en marknad i Sevilla, men ska delta i en mexikansk ritual i skogen, i en hemgjord bastu, dagen innan, så jag hinner inte baka till marknaden. Igår var det bio i byn Alájar, och lunch med alternativa marknadsgänget, men inget av det hanns med eftersom vi åkte på en jättepicknick med Gorettis vänskapsgrupp istället. Det blev en toppenlördag!

En del i Gorettis gäng träffar vi inte så ofta, så dem var det extra roligt att prata med. Picknicken började med att Rocio och hennes familj var sjuka i covid, och medan de var i karantän åt de bara Rocios mans mat, och han är vegetarian, vilket fick Rocio att klättra på väggarna av längtan efter kött. Så det blev en grillpicknick med en massa lokala korvar, ibericokött och hamburgare. Noelia hade köpt en hel säck med bröd, folk tog med sig oliver, sötpotatis och drycker, jag bakade en stor silviakaka, som snabbt gick åt eftersom vi allt som allt var åtminstone 25 personer.

Jesús kom först, hade åkt från Sevilla på förmiddagen.. Jag kom senare med barnen, men stannade tills det blev mörkt så det var gott om tid att prata med alla, och jag bekantade mig med den kanadensiske mannen som jag har sett på Disas orienteringsträning, för övrigt gift med vår förra husläkare som jag aldrig har (behövt) träffat. Ungarna lekte, Runa gick runt med en kompis från förskolan som hon inte träffat sedan hon slutade där, Iris lekte med de andra hundarna och alla trivdes. Jesús åkte redan klockan fem, för han skulle kompa Lincoln på cello på spa-hotellet i Aracena.


Under söndagen har vi storstädat huset inför att Jesús pappa skulle komma. På måndagsmorgonen åker jag till Madrid för att förnya passet. Allt utom köket var fint när Juan anlände, ja, och så sovrummet, för Runa hade kissat i sängen när hon sov siesta, så sängen var väl inte iordning. Jag bakade drömtårta, brasan värmde så att det var varmare än i Juans lägenhet i Sevilla och det har varit en mysig kväll. Barnen har varit så himla glada över att ha farfar här, och han har lekt med dem och klappat katter och hund, och fått tortilla och te och drömtårta. När barnen hade somnat satt han och Jesús i soffan med filt över benen och pratade och halvtittade på en serie.

Medan jag är borta ska Juan lämna och hämta i skolan och ta barnen medan Jesús jobbar. Disas lärare har lovat att Runa ska få vara med i skolan, så blir det lite enklare för Juan. Det känns bra detta. Mindre bra känns det att behöva ansöka om nytt pass. Så besvärligt! Vilka personuppgifter! Jag saknar fortfarande mina föräldrars vigseldatum, som ska skrivas på blanketten, hur tar man reda på det?! Jag ska ringa till Skatteverket och fråga. Men tänk om jag missar något viktigt papper som inte står, som jag inte fattar att jag måste ta med? Då måste jag göra om hela resan och ta mig till Madrid en gång till!

Madrid ja. Jag var ordentligt irriterad över att behöva åka till Madrid för att göra detta, det är ju inte min favoritstad i världen, men tänkte, att om jag nu måste åka dit får jag ju göra något roligt av resan. Så planen är att besöka Reina Sofia-muséet på måndagseftermiddagen, och staden Toledo dagen därpå, på hemvägen. Se katedralen igen, det vill jag gärna. och besöka ett stort trädgårdscenter utanför staden, kanske har de pioner och rabarber? En bok om trädbeskärning? Jag ska lyssna på ljudböcker i bilen, äta i lugn och ro utan att bli störd av barn och djur, och vem vet, kanske sova hela natten utan att vakna?

Jag tar bilden. Alternativet var att åka bil till Sevilla (en och en halv timme), parkera, ta bussen till Madrid (6,5 timme) och sedan ta mig runt med tunnelbana. Med bilen blir hela resan inte mer än drygt fem timmar lång,

Genom en musikbekant till Jesús får jag sova gratis på hans lågprishotell mitt i centrum, nära Gran Via. Jag är inte helt bekväm med att köra bil i centrala Madrid och leta parkeringsgarage, men det får gå. Jag skulle få hotellpris på parkeringen, det blir säkert bra, om jag bara hittar dit. Eftersom det är mitt i centrum kan jag nog promenera till både muséet och till svenska ambassaden dagen därpå.


Dags att stänga ner datorn. Jag ska ladda ner ljudböckerna, och lägga mig, det är en del som ska förberedas på morgonen innan jag åker.

Ha en fin start på veckan, allihop, och håll tummarna för att min förnyelse av passansökan går igenom utan problem!

fredag 11 februari 2022

Skolbarnen slipper ansiktsmask ute på rasten

I Sverige har alla covid-restriktioner tagits bort. I Spanien kommer det nog att dröja länge än, men en förändring har skett, och det är att man inte längre behöver bära ansiktsmask utomhus. Den nyheten ryckte jag på axlarna åt, här i min lilla värld i bergen är det bara folk i de större samhällena Aracena och Cortegana som bär ansiktsmask ute, och turister från storstäderna. Men jag kan tänka mig att det är en befrielse i Sevilla, och Madrid, till exempel. Många kommer nog att fortsätta bära ansiktsmask ute, eftersom de anser att det är det rätta att göra, om man är en ansvarsfull medmänniska.

Nej, det var en annan nyhet som fick det att suga till i magen. På torsdagskvällen kom ett meddelande från skolan. Från och med idag, fredag, behöver skolbarnen inte bära ansiktsmask ute på rasterna. Inte heller när de går till skolan, och från den, utan enbart inne i klassrummen. Inga ansiktsmasker på rasterna... Sedan skolstarten i september 2020 har ugnarna haft ansiktsmask på sig både inne och ute. Hela tiden som de har varit i skolan.  Jag vet ju det, varje morgon kontrollerar jag att Disa har minst en ansiktsmask i ytterfacket på ryggsäcken. Ändå, att läsa det, att hon från och med idag inte behöver bära mask när hon är ute och leker på rasten... Ansiktsmask ute på rasten...

torsdag 3 februari 2022

Skärrad efter kollision

Stöten var inte kraftig, men jag blev rädd, och ur rädslan kom ilskan. Men innan jag hann säga något till mannen som hade kört på min bil bakifrån började både han, och killen som hann undvika kollisionen, att skälla på mig. Fruktansvärt obehagligt. Hur kunde kollisionen vara mitt fel, när jag hade bromsat in i god tid, och även börjat blinka långt innan svängen? Naturligtvis var det som alltid, spanjorer som kör både mycket fort, och mycket tätt bakom framförvarande bil, och därför inte hann stanna.

Jag ringde Jesús, som kom efter en lång stund, vägrade under tiden att skriva på deras försäkringspapper tills någon var med mig, jag litade inte på de här upprörda männen, så polisen tillkallades också. 

Tre barn hade jag i bilen, men de tog det lugnt, kollisionen hade varit så mjuk att det bara var märken bak på bilen. Ja, han som körde på mig fick ena framlampan krossad.

Inget allvarligt alltså, men en obehaglig händelse på grund av männens ilska, och jag var skärrad resten av dagen. Försenad till jobbet, hade svårt att hålla fokus, och kunde plötsligt inte dela in eleverna i grupper på Zoom, något jag gör varje dag annars, så den uppgiften kunde vi inte göra. Efter jobbet försökte jag samla ihop mig, men det gick inte. Jesús fick sätta på film till barnen och deras kompis, jag försökte poppa popcorn åt dem i micron, men startade micron utan att lägga in popcornpåsen. Bestämde mig för att baka något snällt, en drömtårta, men kunde plötsligt inte hitta ena vispen till elvispen, som alltid ligger i översta lådan, försökte vispa ägg och socker med bara en visp, vilket fick hela apparaten att paja. Den började lysa konstigt inifrån, köket fylldes av en lukt av bränd plast och jag fick handvispa istället. Sockerkakan blev inte pösig, det blev bränd och torr och det var en ovanligt platt och konstig rulle jag fick ihop.

Alla fyra åt drömtårta till middag. Jesús föreslog att jag skulle se en serie, så det gjorde jag (High Chaparral har inte åldrats med värdighet, men kul att se ändå), och sedan la jag mig för att sova.

I morse upptäckte jag att jag kvällen innan hade lagt en hoprullad binda (förlåt för detaljerna) bredvid datorn istället för i soptunnan. Ja, jag var inte mig själv.


Det som retar mig idag är den pajade elvispen. Den har hängt med i tio-elva år. En elvisp som jag aldrig har gillat egentligen, men den har fungerat. Jag har väntat på att den ska gå sönder så att jag får en anledning att köpa en ny. en fin en, rosa kanske, eller åtminstone en med mer kraft i, som kan hantera bulldegar med sina degkrokar utan att bli brännhet. Och vad händer? Jo, vispen går sönder bara dagar innan marknaden i Las Chinas, de här dagarna då jag MÅSTE ha elvisp till alla bakverk som jag ska sälja! Måste ha ny elvisp genast! Här i bergen finns två butiker som säljer vitvaror och elektriska husredskap, båda har en enda elvisp var i sortimentet (eftersom spanjorer inte bakar eller vispar egen grädde och inte har användning för en elvisp), båda lika fula, klena, av samma märke. Det blev alltså ingen rosa elvisp nu heller. Det går liksom inte att försvara att åka ända till Huelva eller Sevilla tur och retur på förmiddagen för att köpa en elvisp.

tisdag 1 februari 2022

Corona-testandet

Antingen har Jesús och jag levt under en sten, eller så var det så, att det var innan jul som självtestandet tog fart på riktigt. Gud, så folk köpte tester på apoteken! Och som de testade sig! Ibland för symptom, ibland bara för att kolla ändå, innan möte med släktingar. Vårdcentralerna testar inte lika mycket längre och man kan hänvisas till att själv köpa test på apoteken. Folk hamstrade så att testen tog slut, några vänner frågade i fyra-fem apotek innan de äntligen hittade ett med test, och de köpte på sig en massa inför julfirande med släkten. Det sista togs efter nyår, när mamman hade tänkt träffa en kompis, men i och med att hon var tätt i näsan tog hon ett test innan, och det visade sig vara positivt. Tre dagar med nästäppa, det var hennes erfarenhet av coronaviruset.

Några tjänar väldigt, väldigt mycket pengar på alla de här testen. En granne köpte fyra för 20 euro, vilket får anses vara ett bra pris, en del test var uppe i nästan 13 euro styck när det var som värst (priserna gick upp inför julhelgerna, förstås, när varenda människa började testa sig). Sedan klev staten in och reglerade priserna, så att testen inte ska kosta mer än knappt 3 euro styck.

Jag har fortfarande inte tagit något test, bara utgått från att alla dagisförkylningar som Runa har dragit hem har varit just det - dagisförkylningar. Möjligtvis var den sista förkylningen covid, vem vet, tanken slog mig först när vår kompis testade positivt för nästäppa, och en kollega till Jesús testade positivt när han hade ont i halsen. Innan dess hade jag inte begripit att snuva och nysningar kan vara covid, vilket kan få oss att dra slutsatsen att jag faktiskt har befunnit mig under en sten i ett par års tid, eller i alla fall sedan covid-symptomen ändrades från feber, huvudvärk, hosta, andningssvårigheter och förlorat smak- och luktsinne, till att omfatta alla tänkbara symptom, när nu detta hände. I somras, enligt nätet, men det vet jag ju inte eftersom jag tydligen har levt i en parallell värld, där tankar på vinstockar, citronträd, hittekatter och ungar har tagit större plats än tankar på coronavirus.

Det får vara som det vill med testandet. Det jag inte tycker om är när barnen dras in i det. Nu har det hänt Disa tre gånger. Första gånger var någon vecka efter skolstarten, september 2020. En klasskompis hade testat positivt, under dramatik fördes hela klassen till vårdcentralen och fick pinnar uppkörda i näsan. Det där var en obehaglig upplevelse som Disa tyvärr inte har glömt, och nu är hon paniskt rädd för att testas igen.

I november hade hon mycket, mycket ont i halsen, och jag åkte till vårdcentralen med henne för att en läkare skulle kika på henne. Men fick veta att här blev det ingen läkarkoll såvida Disa inte covid-testades först. Skit tänkte jag, men satte henne i knät. Sköterskan försökte på alla sätt stoppa in pinnen i Disas näsa. Till slut försökte vi tillsammans hålla fast den livrädda ungen, men det var inte möjligt att genomföra något test utan att göra henne illa, om ens då. Sköterskan gav upp och försökte få en läkare att kika på Disa ändå. En sur en dök upp, tittade på Disa i 30 sekunder, och skrev ut en galen dos med antibiotika, som var tre gånger så hög som dosen hon fått ett par veckor tidigare mot öroninflammation.

(Här kommer jag förresten att tänka på ett annat besök på vårdcentralen i höstas, då vi såg en av Runas kompisar på förskolan bäras in, som inte heller skulle bli undersökt av läkare om inte föräldrarna lät covid-testa henne först.) 

Och sista gången för Disa var igår. Disa har varit hemma från skolan med feber och halsont. nu har hon varit symptomfri i ett par dagar, men hon har ändå varit hemma med mig, för säkerhets skull, och hon fick också följa med när Runa skulle vaccineras. Sköterskan som stack Runa kommenterade att Disa måste testas. Om hon får symptom, vilket som helst, och inte testas, ska hon vara hemma 14 dagar från skolan, sådana är reglerna, som ett sätt att tvinga familjer att testa sina ungar (det sista tänkte jag). Skolsköterskan i Fuenteheridos ringde också upp, som han numera alltid gör om någon är hemma från skolan i mer än två dagar. Han påpekade att Disa behövde testas, och eftersom jag faktiskt hade köpte ett test för att ha hemma, tänkte jag att vi får väl prova då.

I en kvart försökte jag övertala Disa, som blev allt räddare. Rädslan kom ut i gråt. Vi kom så långt att hon själv vågade stoppa in yttersta toppen på bomullspinnen i näsan, mitt tålamod började tryta och hon grät och grät och sprang till slut förtvivlad ut genom dörren och gömde sig. Stackars liten. Jesús och jag var överens om att detta är galet och han tyckte att vi skulle ljuga och säga att Disa hade testats och att det var negativt. Hon var ju frisk nu. Jag påpekade att Disa inte kan ljuga, hon skulle avslöja lögnen om någon frågade, så vi kom överens om att låtsas genomföra testet och säga till henne att det var negativt. När Disa till slut kom in igen fick vi henne att stoppa in yttersta spetsen i näsborrarna en gång till, snurra runt den lite, och sedan stoppa ner pinnen i vätskan. Vätskan droppades ner på testaren, och till vår häpnad visade det sig faktiskt vara giltigt! Kanske var det tack vare att Disa hade gråtit så mycket och var snorig, men pinnen behövde inte köras upp 2,5 centimeter som det stod i manualen!


Men hörrni. Allt detta testande. Testar ni er för varenda förkylning och nästäppa, ifall det kan vara covid? Är det rimligt att en unge inte får träffa läkare om hon inte genomgår ett covid-test först? Trots att det är nästan omöjligt att testa henne om hon inte sövs ner innan? Det oroar mig att Disa ska bli riktigt sjuk, och inte få läkarvård om hon inte covid-testas först. Hur länge ska galenskapen pågå? Och varför används inte salivtest på barn?


Disas test var förresten negativt. Ingen covid.


ny gadget

ny gadget