tisdag 12 januari 2021

Vad vårt tomtande ledde till...

 Sista dagen innan jullovet bestämde vi oss för att tomta för Disas lärare. Jag bakade spröda drömmar och la i en pappåse och så övade vi in Disas favoritjulsång Låt det brinna (Ljuset i advent) med Jesús kompande på munspel.


Iskallt var det när vi parkerade utanför skolan. Varken Jesús eller jag hade varit hemma hos Lole tidigare så Disa fick visa vägen. Byn var fullkomligt öde så ingen såg oss utklädda till tomtar. Runa hade en pepparkaksmössa på huvudet, och Jesús tomteluva var så liten att den satt ovanpå huvudet istället. Vi viskade när vi kom fram till huset och knackade på dörren. Jesús stod beredd med munspelet och vi tittade spänt på varandra, beredda att brista ut i sång... men ingen öppnade! Inte ens Juanito skällde där inifrån. Lole var inte hemma!


Jesús ringde och frågade var hon befann sig, (och jag kom att tänka på Cristinas överraskningsfest när födelsedagsbarnet var borta). Lole hade varit och köpt bakverk inne i Aracena och parkerade just vid skolan, hurså? Snabbt sprang vi ner till torget, som vi visste att Lole och hennes systerdotter skulle passera, torget med Castaños originella juldekorationer, allt var stickat och virkat, till och med granen var gjord av gröna, virkade lapptäckesrutor.

- Nej men är ni här, sa Lole och började prata samtidigt som jag försökte få Jesús att inte svara utan sätta igång och spela istället. Han spelade i en så hög tonart att jag bara kunde hänga med i första strofen och tomtandet gick så där, men sedan gick vi med hem till Lole som hyr ett otroligt hus! I centrum står en stor öppen spis som är öppen åt båda håll, två rum värms samtidigt. Det är små oväntade trappsteg upp och ner till olika rum, och alla rum befinner sig på olika nivåer, och ute finns en urmysig liten trädgård. Det var så mysigt och vi blev kvar i en och en halv timme tills Runa höll på att säcka ihop av trötthet, klockan var ändå halv tio på kvällen.


Hur det nu var så bestämdes det där och då att Disa skulle få komma tillbaka efter jullovet och sova över hos Lole och systerdottern! Disa blev så glad åt detta att hon vägrade somna i bilen hem, bara för att kunna sätta igång med packningen med en gång. Det är svårt att förklara för en sexåring hur långt ett jullov är. Och hon har packat flera gånger de här veckorna. Igår var sista gången som hon packade för äntligen var dagen inne!


I ryggsäcken låg glansiga metallpapper att pyssla med, två spel, tre böcker, en miniräknare och en tärning, tandborste, kattöron och hårspännen. Kläderna packade jag ihop i en annan påse, och så pussade jag henne hejdå i morse, för nu ses vi inte förrän imorgon klockan två igen.


Det känns otroligt konstigt att Disa är borta! Men jag vet att hon har roligt! Jag har fått bilder och film av Lole, nu senast vi hördes skulle de ut i skogen med Juanito och Disa höll förstås i kopplet!


Jag har sagt det förut, men det rä en speciell skola som Disa går i!

onsdag 16 december 2020

"När ska du blogga om huset?"

 "När ska du blogga om huset?" undrar Tove i ett meddelande en sen kväll.

När jag återvänder till livet, tänker jag, men skriver det inte för det låter ju lite dramatiskt. Men det känns nära sanningen. Den här tio veckor långa heltidsperioden på jobbet är lika tuff som jag visste att den skulle bli, jag tvekade om jag skulle tacka ja. Jesús tyckte inte att jag skulle det. Men det är nackdelen med att vara vikarie och inhoppare, man vet inte när det finns jobb igen. Missförstå inte, det är ett jobb jag tycker mycket om, och jag ÄR glad att ha fått så mycket jobb det senaste. Det är bara det att det är så svårt att få ihop tiden just nu, och jag har dragit ner på så mycket från mitt liv för att få ihop alla timmar varje vecka att jag nästan inte finns kvar, känns det som. Den 9 januari, när sista vikariatet är slut, lyser som en svag stjärna på en mörk himmel, jag behöver hålla ihop tills dess. Jag hoppas på mer jobb senare, förstås, och när vi flyttar har vi Disas skola mycket närmare så det går inte så mycket tid till att lämna och hämta henne, men det vore bra med en liten viloperiod innan nästa vikariat.

Vi fick besök av en riktig stjärna i två veckor, en pytteliten svart kattunge. Det var en vildkatt som hade kommit bort från sin mamma, han skrek efter henne på vår gata en hel eftermiddag. På kvällen befann han sig under vår bil och då lockade jag fram honom med lite mat, han var hungrig. Jag grabbade tag i honom när han kom fram, och milde tid, jag har aldrig varit med om en sådan styrka i ett sådant litet djur! Det var som att ha fångat en skogshare! Han kan inte ha varit mer än två månader, men gud så han kämpade för att komma ur mitt grepp! Jag skyndade mig att stänga in honom i badrummet, och där gömde han sig bakom tvättkorgen och skrek efter sin mamma. Mamman verkade försvunnen, vi spanade efter henne och gav kattungen mat, vatten och en låda med sand. Jag ville inte släppa ut honom, den lille kissen, för han hade inte blivit långlivad på vår gata, med bilar, hundar och elaka människor.

För att göra den långa historien lite kortare, han blev tam och vi tyckte alla så mycket om honom. Han låg på en rosa ullig kudde på skrivbordet när jag jobbade, och han spann och spann, och till slut började han sova i vår säng på natten. Han var så svart att vi gång på gång tog honom för ett klädesplagg, och jag vet inte hur många gånger vi böjde oss ner för att klappa en smutsig svart socka på golvet eller ett par svarta kalsonger. Men den lilla katten var sjuk och dog. Efter tre veterinärbesök dog han av kattleukemi hemma hos veterinären, och vi saknar honom mycket.

Annat som har hänt - huset är vårt. Det var väl det jag borde ha börjat inlägget med. Det kräver ett eget inlägg. Men den sista helgen i februari flyttar vi in i det fantastiska huset. Vi är alltså med hus, och det känns lika stort och skrämmande som att vara gravid. Men eftersom jag är där jag är nu i jobbstressen finns inget som gör mig glad längre, men det vänder när jag får vila. Tur att jag tog ut glädjen i förskott, innan jag blev så trött. Jag tänker, att det första jag ska köpa till vårt fina hus är en gunga till barnen, och en röd hängmatta till mig själv. Gungan ska jag hänga lågt i fikonträdet så att Runa kan klättra upp på den, en stor, rund nätgunga, och hängmattan ska jag binda fast mellan korkeken och något annat träd, och sedan ligga där och bara vila, lyssna till prasslande löv, läsa böcker och bli mig själv igen.

onsdag 25 november 2020

Skattjakt

 En av Disas favoritlekar är att ordna skattjakt för oss. Helst ska det vara något gott hon gömmer, och burken med chokladänglar, som hon fick i lördags, gick åt just till en skattjakt. Skattjakten går ut på att hon gömmer godsakerna (eller pärlorna eller något annat som hon har tillhands, men det är inte lika kul att leta pärlor som chokladänglar) på olika ställen i huset, sedan ska vi leta efter dem. När Disa är med själv och letar hittar hon överlägset flest skatter, men ofta går hon bredvid och ger ledtrådar.

Det kan vara ganska svårt att hitta skatterna, de kan vara placerade var som helst i huset. Jag hittade till exempel en chokladängel inne i tvättmaskinen.

Trots att det är Disa som gömmer skatterna brukar hon glömma bort hälften av dem, därför kan det dyka upp skatter i både dagar och veckor efteråt. I söndags, dagen efter senaste skattjakten, dök Runa upp gång på gång nedkletad med choklad efter ytterligare en skatt som hon hade hittat och mumsat i sig. Det verkade som att änglarna aldrig kommer att ta slut och jag är övertygad om att det ligger fler gömda i huset. Kanske råkar man hitta en någon dag när man är chokladsugen? Då blir det en skatt på riktigt!


En gång ritade Disa en skattkarta, men jag tyckte inte att jag hade hjälp av den i letandet...




måndag 23 november 2020

Andra resdagen - mot hamnen i Valencia!

 Nu fortsätter reseberättelsen från Mallorca-resan!



När vi lämnade det underbara hotellet åkte vi direkt till en mataffär för att köpa frukost och matsäck till färjan på kvällen. Vi satte oss i allén i Mengíbar ett promenadstråk med bänkar och bilvägar på varje sida. Vi spanade hela tiden efter polisbilar, för det var mycket osäkert om vi fick sitta utomhus och äta smörgåsar på en bänk, man måste ju ha munskydd hela tiden. Jesús spanade åt ett håll och jag åt det andra medan vi försökte verka avslappnade med barnen. Jesús såg polisbilen först och blixtsnabbt drog jag upp munskyddet och Jesús gömde mackan han hade i handen medan polisbilen åkte förbi.

- Det är tur att du är tillsammans med mig och inte med... Ja, min chef eller med gymnastikläraren. De där har bara sportat i sitt liv, de har aldrig behövt hantera polisen, skojade Jesús. Där han växte upp blev ungdomarna ständigt uppsökta av polisen, de behövde alltid vara redo att visa id-kort och ropade kodord om polisen närmade sig. Jesús tycker att den här konstiga tiden med ständig polisövervakning är som att förflyttas tillbaka till 1980-talet, med skillnaden att nu måste man gömma en smörgås istället för en joint.

Efter frukosten väntade en lång bilresa. Ända till Valencia skulle vi. Runa sov i bilen och jag hade laddat med spel till Disa på surfplattan. Vi stannade och åt lunch på en urdålig bar med trevlig ingång.


Vi åkte förbi Desfiladero de Despeñaperros, ett slags landmärke där man tidigare alltid åkte förbi när man åkte från Andalusien och norrut, eller bara till Madrid (nu finns fler motorvägar). Stället har ett rätt ruskigt namn, för det här var stället där de kastilianska erövrarna slängde moriska fångar nerför stupet under 1200-talet, när kung Fernando (som visas upp som mumie i katedralen i Sevilla) erövrade allt större landområden från morerna i Spanien, morerna som kallades hundar som en grov förolämpning. Enligt Jesús. På internet kan man hitta en trevligare historia om en munk som råkade ramla ner för berget.

Ett annat landmärke som vi åkte förbi var Casa Pepe med sina karaktäristiska målningar i spanska flaggans färger i gult och rött. Jesús berättade om när han åkte runt i Spanien och målade byggnader tillsammans med sin pappa och sin bror, och de tog med honom till just den baren för att skratta åt hans reaktion när han kom in. Vänster-personen Jesús kom in i en bar som är rakt igenom fascistisk och högernationalistisk, ett mausoleum över Francodiktaturen, ett ställe där man kan köpa souvenirer med högernationalistiska och fascistiska symboler.

Det började bli kväll när vi kom fram till Valencia. Jag såg en spännande byggnad från bilfönstret och läste snabbt om Valencia, där ville jag gärna stanna till på hemresan! Vilken spännande stad! Men nu hann vi inte göra annat än att leta rätt på hamnen. Vi hittade den, kunde äntligen kliva ut och sträcka på benen och höll på att gå åt av den fuktiga hettan.

Det var en rätt liten färja vi skulle åka med, men hytten var toppen! En fyrbäddshytt för oss, med ett litet badrum och ett fönster ut.




Vi satt i sängarna och åt middagsmaten som vi hade tagit med och gick ut för att kika på båten. Det var väldigt lite att se. Ett litet dyrt kafé och inte mycket mer. Vi satte oss på däck, höll ordentligt avstånd från alla andra och såg den stora hamnen i Valencia bli mindre och mindre. Alla bar ansiktsmask ute på däck, det fanns bubbelpooler som var avstängda och det blåste kraftigt.



 Jesús kämpade för att söva en ilsken Runa i hytten medan Disa och jag väntade på däck. Det hann bli midnatt innan Runa somnade och vi kunde lägga oss, så det blev inte så mycket sömn i den trevliga hytten, båten var framme tidigt på morgonen. Runa var så trött när vi försökte väcka henne att hon somnade om hela tiden. Men nu var vi framme på Mallorca!



fredag 20 november 2020

Samtal med polisen och eventuellt husköp



Bloggtystnaden beror delvis på att dygnet bara har häften så många timmar som jag behöver för att hinna jobbet, studierna och barnen, men bara delvis, för det är något annat som också upptar tiden och tankarna. Det kan vara så att vi kanske kommer att... Köpa ett hus. Ett vänligt, trivsamt hus med stark hemmakänsla och personlighet, som visserligen behöver golv på ovanvåningen, kök och en del annat pyssel, men som samtidigt har ett gammalt fikonträd i trädgården, en pool och en stenlagd terrass med vinrankor som skuggar...

Innan vi skriver på kontraktet ska en av mina tidigare elever besiktiga huset, och vi själva skulle vilja se det ordentligt, man kan ju inte precis gå runt och granska när ägaren till huset är med... Men så är problemet att vi har perimeterkarantän. Det betyder att vi inte får lämna Aracena utan giltigt skäl. Att besöka huset som man planerar att köpa och som ligger i en annan kommun är inte ett giltigt skäl. Besiktningen kan göras, det är arbete och arbete är ett giltigt skäl till förflyttning. Men hur ska jag följa med och besöka huset? Hur länge kommer karantänen att vara? Med största sannolikhet förlängs den från nästa vecka med två veckor, över långhelgen första veckan i december så ingen får för sig att resa då, men den kanske kommer att pågå ännu längre?

Jag gick till polisstationen för att fråga om jag skulle kunna åka och se huset utan att bli bötfälld.

- Nja, att åka och titta på hus är ju inte ett giltigt skäl, sa polisen. Men om du skulle ha ett ordentligt, formellt intyg från mäklaren och jag skulle stoppa dig i en poliskontroll, så skulle du få åka vidare. Att köpa hus är ju inte precis som att åka någonstans och köpa en tröja.

- Jag skulle alltså kunna åka med ett intyg från mäklaren?

- Jag skulle släppa igenom dig, men det beror på vem av mina kollegor som stoppar dig.

- Jag hörde att det är fler trafikkontroller på fredagar. Vi hade tänkt åka på fredag.

- Ja, då och under helgen har vi många kontroller för att hindra turister att ta sig hit.

- Är det bättre om jag åker en annan dag då?

- Ja, mitt i veckan är bättre.

- Hur mycket är böterna på?

- 300 euro.

- Det vill jag nog inte riskera... Då kanske det är bäst att vänta...

- Jag skulle som sagt släppa igenom dig, men det beror på vem du träffar om du blir stoppad.


Den här perimeterkarantänen gör att jag måste ha ett intyg från Disas skola bredvid mig i framsätet, redo att visa upp vid eventuellt poliskontroll. Att lämna och hämta skolbarn i en annan kommun är giltigt skäl att åka ut ur kommunen.

Andra restriktioner: vi får ses max sex personer, butiker måste stänga klockan 18, restauranger får inte längre servera middag, utegångsförbud redan kl 22... Jag brukar inte vara ute efter 22 eller före klockan 7 på morgonen, men när jag sitter och jobbar kryper det i hela kroppen av en slags klaustrofobi light av vetskapen att jag faktiskt inte får gå ut även om jag skulle vilja.

lördag 31 oktober 2020

Virusläget här i Spanien


 Förra helgen var vi ute i skogen. Jesús letade svamp, och jag och barnen plockade kastanjer att rosta och pinnar att tända brasor med. Disa hittade ett gammalt träd som brutits på mitten, och där lekte hon och Runa länge.

Folk från Sevilla och Huelva älskar att åka hit till våra berg på hösten, för att njuta av skogen, gå vandringsleder, plocka svamp och kastanjer, eller bara komma ut på en trevlig tur och äta traditionell mat typisk för trakten. Vi gjorde också gärna det innan vi flyttade hit. Den här dagen var det en del folk som passerade på vandringsleden intill, men inte bara vanligt folk utan också... Två poliser.

Jag har börjat tycka allt sämre om spanska poliser i takt med att restriktionerna ökar. De här var ute i vandringsleden för att kontrollera om alla som befann sig i skogen bar ansiktsmask. Just det. Ansiktsmask i skogen. Inte för att det var trångt på något sätt, hur trångt blir det i en skog? Men sedan förra veckan är det ännu striktare med ansiktsmask, även när man idrottar, till exempel, måste den bäras. Jag drog snabbt upp masken som jag hade under hakan.

Under hakan, tänker någon, ska man göra så? Är det hygieniskt? Nej. Men hur många bryr sig om hygienreglerna, tro? Det verkar som att de flesta gör som vi, bär mask för att slippa böter och arga tillsägelser från andra. När ingen är i närheten går jag med masken under hakan eller under näsan, beredd att dra upp den om jag möter någon eller om jag ser en polisbil. Jag har torkat snor med den när näsan runnit, torkat svett när det har varit varmt. När ansiktsmaskerna börjar bli smutsiga slänger vi dem i tvättmaskinen (förkylda Disa nös och fyllde hela sin tygmask med snor igår, får inte glömma tvätten), eller slänger dem om det är "engångs"masker. I fickorna och väskorna ligger alltid någon gammal ansiktsmask att dra upp när det behövs. Samtidigt har många en otrolig tilltro till ansiktsmaskerna. Sällan ser jag folk som håller avstånd, det är som om ansiktsmasken är ett säkert skydd. En kompis är rädd varje dag som hon lämnar och hämtar sitt stora barn i skolan, eftersom hon inte kan ta på halvårsbebisen i barnvagnen ansiktsmask, och hon tror att han kommer att bli smittad då. En annan försöker förtvivlat få på sin ettåring ansiktsmask när de är ute. Själv blir jag, fortfarande, fruktansvärt irriterad av det absurda i att bära ansiktsmask när jag är ute och går ensam, utan andra människor inom synhåll.

Fler restriktioner? Ganska många Siffrorna skenar åt helt fel håll. Max sex personer får träffas, barer och restauranger måste stänga 22.30 (katastrof för många, här äter man middag sent), och det är utegångsförbud  mellan klockan 23 och klockan 06.00, för att tvinga isär folk. Först måste förbud sättas in så att folk slutar att umgås med varandra ute, som är det vanliga, och när folk då träffas hemma istället krävs fler förbud för att förhindra det. Jag kan vara påverkad av den svenska kulturen, men jag tror inte på alla dessa förbud, vettiga eller vettlösa, olika bestämmelser i olika regioner och kommuner. Men Spanien är ett auktoritärt land. Här finns det alltid någon över en som bestämmer vad man ska göra och inte, som demonstrerar sin makt när det går. Jag önskar att pandemin togs ner mer på individnivå, att förnuft skulle råda, att det kunde hamras in i var och en att hålla avstånd, att varenda en är ansvarig för smittspridningen. Men Spanien har sin egen kultur, kanske är förbud det enda som fungerar här.

Jag är inte emot alla förbud, ifall det kan läsas så, men det känns som om någon försöker dra på mig en tvångströja. Nu pågår våldsamma protester mot restriktionerna på många platser i landet, och jag kan förstå de som protesterar, även om jag inte håller med.


Nu är det långhelg i Spanien och inför den har många autonoma regioner stängt sina gränser. Jag tyckte att det verkade absurt att 8,5 miljoner andalusier fick resa fritt inom denna stora region samtidigt som personer från andra regioner inte fick komma hit, men sedan började flera provinser stänga sina gränser. Sevillas alla kommuner har stängt, ingen får ta sig in eller ut från de olika kommunerna utom vid vissa skäl, som att ta sig till arbetet eller skolan. Ni får komma ihåg den enorma mängden småkommuner i Spanien. Jesús syskon kan inte ses trots att de bor fem minuter från varandra, till exempel. Ikea lär ha stängt igen. Visserligen säger man att affären ligger i Sevilla, men den är faktiskt placerad i en pyttekommun, förort hade vi sagt i Sverige, med knappt 18 000 invånare. Och ingen annan får ta sig dit förutom de egna kommuninvånarna.

Det är sagt att nedstängningen ska pågå i ett par veckor, men det har nog många svårt att tro, efter alla förlängningar av lock down i våras.

Våra bergstrakter en en av sex platser i hela Andalusien med ganska liten smittspridning. Ändå sätts nya klasser i karantän varje vecka i Jesús skola. Nu senast var det ett barn i hans egen klass som fått viruset. Först skulle hela klassen sättas i karantän enligt rådande bestämmelser, men det visade sig att vårdcentralen har brakat ihop, det finns inga fler läkare och sköterskor att tillgå som kan hålla koll på alla eventuella smittade som är hemma i karantän, dessutom är covid-testen slut, så det blev bara de barn som sitter närmast den smittade eleven under de lektioner som hålls i hemklassrummet, som skickades hem. Vi har sedan tidigare märkt att det är allt svårare att få kontakt med läkare, väntelistorna är på någon vecka mot innan då man ofta fick tid dagen därpå. Just nu är inget bra tillfälle att få viruset... Men kanske ändå bättre nu än om en månad eller två...

Jag är så glad över att bo här i bergen, där inga kommungränser ännu har stängts. Vi får vara ute och gå i skogen om vi vill, vi kan till och med åka till stranden. Jag nämnde det för C, som jag mötte i mataffären häromdagen, och möjligtvis häll hon med, men hon var mest bekymrad över förlorade jobb. När alla storstadsbor från Sevilla och Huelva tvingades avboka sina hyrda stugor med en dags varsel, och detta är vanligtvis en storhelg för turismen i området, har hon inget jobb. Hon får betalt per stuga som hon städar. Nu är hon utan inkomst igen.

måndag 19 oktober 2020

Konstig stank i badrummet

 Jag har varit så trött, så trött, och stressad, och förra veckan kom en liten krasch, all hopsamlad trötthet och stress bara ramlade över mig, jag orkade inte sitta upp eller hålla ögonen öppna ens och ändå låg jag sömnlös en hel natt och mådde ännu sämre dagen därpå. Och i och med tröttheten har jag varit usel på allt, framför allt på att vara mamma. Som en liten gottgörelse ordnade jag en överraskning för Disa igår, jag vet vad hon tycker mycket om, och det är att vi badar tillsammans. Så jag tappade upp en varmt bad med en massa skum, och tände tre ljus och släckte lampan och hämtade Disa. Och där låg vi och badade och hade det gott ända tills Vargen kom.

Maken till tröttsam katt får man leta efter. Han är lika envis som en fluga som surrar i ens ansikte och gång på gång försöker sätta sig på näsan. Katten rev och rev på badrumsdörren, jamade och jamade ända tills Disa klev upp för att släppa in honom. Han vill jämt vara med. Sedan kunde vi bada en lite stund, innan katten tröttnade och ville ut. Han rev och rev på dörren, jamade och jamade alltmer desperat.

- Katt-fan! Nu får du stanna här tills vi har badat klart! sa jag irriterat till honom och vägrade kliva ur badet för att öppna.


Efter en stund tystnade han äntligen och jag tänkte inte mer på honom förrän...

- Disa, luktar det bränt?

Jag vred på huvudet, tittade på katten som nu satt lugnt bredvid mig på toalettstolen, och kontrollerade om han kommit för nära ett ljus och nu brann i pälsen, men jag såg varken eld eller rök från katten. Jag tittade på ljusen, rök det konstigt från dem?

Snart luktade det inte längre bränt, utan...

- Vargen har bajsat i handfatet.

Så var det. Katten hade blivit akut bajsnödig och när jag vägrade släppa ut honom så han kunde gå på lådan satte han sig till slut i handfatet. Jag kunde inte sluta skratta.

Vi skyndade oss att bli klara i badet och gå upp, för stanken var outhärdlig. Men skrattet hade gjort gott.

lördag 10 oktober 2020

Vad ska jag skriva om?

 Nu är det helg, efter ett par vansinnesstressiga veckor. Det blir ingen lugn helg, nu heller, eftersom jag måste utnyttja varje stund till att läsa, jag har tenta på min distanskurs om ett par veckor och det är nästan omöjligt att läsa under veckorna när jag dessutom jobbar... Men under helgen vill jag också göra något med Disa, och... blogga!

Jag tänkte skriva något nu, men är så trött. Och det har gått så lång tid att jag inte vet vad jag ska skriva ner av det jag har haft i huvudet. Kanske om det spännande huset med den stora tomten som vi skulle vilja köpa, så gärna att vi ska prata med banken trots att vi har för lite på sparkontot? 30 % av 140 000 euro är väldigt mycket pengar... Eller ska jag berätta om det vansinniga i att stänga en skola i två veckor på grund av ett covid-fall, hur svårt det är att ha barnet hemma samtidigt som man jobbar och att Spanien inte är ett dugg anpassat för alla barn och vuxna som sitter i karantän efter covid-test, både negativa och positiva? Kanske  ska jag skriva om Disas och mina picknicktillfällen under hennes karantän? Eller den helt galna hanteringen av pandemin här i Spanien, som är så galen att forskare och läkare har gått samman och krävt att politikerna ska fatta beslut i hanteringen av pandemin baserat på forskning, istället för efter eget huvud, eller bara för att sätta dit motståndarpartiet?? Jag blir galen på absurda beslut. I bokpaketet som är på väg från Sverige ligger Tove Janssons Farlig midsommar eftersom jag behöver läsa om Snusmumriken, som hatar förbud mer än allt annat, som går och rycker upp förbudsskyltar. Eller ska jag skriva om sjukvården som haltar allt värre? Eller ska jag ta tag i reseinläggen från Mallorca nu? Vargens kommande operation? Eller om vägen till spanskt körkort - hur mina nerver var i upplösningstillstånd efter att ha tillbringat måndagsförmiddagen på en spansk myndighet (spanska trafikverket i Huelva) tillsammans med Runa? Eller något helt annat?


Skriv gärna en kommentar och tyck till, vad ska jag börja med att skriva om, för att komma igång?

måndag 28 september 2020

Spännande, spontan husvisning

 Jag önskar att jag hade tagit med kameran och tagit bilder igår, men jag hade ingen tanke på att detta skulle bli ett blogginlägg! Så håll till godo med mina beskrivningar. Det går också att klicka på länken längst ner i inlägget, för att se bilder.


Vi var i alla fall och tittade på ett hus som jag sett i en annons! Ett köpe-hus!

Tanken var att åka och kika på huset från utsidan och se byn som det ligger i, för där hade vi aldrig varit förut. Byn heter Calabazares, ligger mellan Santa Ana och Almonaster, och visade sig vara sagolik. Byn består egentligen bara av en enda gata. Vi parkerade vid det minimala torget och promenerade iväg för att se om vi kunde hitta huset. Det hade inte ens någon adress, bara Hus 114.

På vänster sida låg små fina, vita hus med vinrankor på spaljéer utanför, jasmin, och rosa blommor. På andra sidan fans små odlingsmarker som olika hushåll verkar ha hand om, en liten bäck rann längs vägen, det fanns granatäppelträd fulla med frukt och allt var grönt, frodigt och doftande. Mjuka, gröna berg omringade oss. Nog för att jag har sett vackra byar, flera av småbyarna här i våra berg är de vackraste jag någonsin sett, men det här... Den utsikten...

Vi hittade inte hus 114, så Jesús frågade en dam om det. Byn var så liten att hon måste känna till det. Och jo då. Hon gissade att det var huset uppe på höjden, utanför byn. Hon tog med oss till ett annat hus som var till salu, ett byhus med en liten trädgård med fruktträd, omgärdat av en vit mur, Sedan följde vi med henne hem där hon gav oss nummer till både det husets ägare och till damen som ska sälja det hus vi var intresserade av.


Jag tyckte att det vore väl framfusigt att ringa damen och säga att vi är byn just nu och undra om hon vill visa huset, men Jesús hade inte samma betänkligheter.

- I Sverige är det husvisning en eller två gånger. Då får alla som är intresserade komma och kolla på huset. Sedan hålls auktion. Den som betalar mest vinner huset.

Jesús tycker att det låter fruktansvärt. Inte att det är så svårt att se huset man är intresserad av, utan att den som har mest pengar får huset. 

- Vilket fult system! Här har huset ett pris. Den som är intresserad av det kan köpa det. Försten får det.


Sorry, det blir en lång utläggning. I alla fall. Vi hämtade upp damen med "vårt" hus vid kyrkan, körde hem henne så hon kunde hämta nyckeln, och körde sedan ut ur byn, upp för en backe. Och där låg det. Med en underbar utsikt. Lite längre bort stod damens vita häst i en hage, och längs vägen låg fem-sex hus till.

Damens svärföräldrar har avlidit och ingen vill ha huset. Alla släktingar som vill bo i byn har egna hus. Det hade gått fyra år sedan de gamla gick bort, och inget hade gjorts i huset sedan dess. Den stackars damen var full av ursäkter för att släktingarna inte tog tag i saken. I sovrummet hängde den äldre mannens keps fortfarande på sängstolpen, på väggarna fanns familjefotografier, prydnadssaker... Det såg kort sagt ut som på bilderna i husannonsen.

När man kliver upp för stentrappan kliver man rakt in i ett litet vardagsrum. Till vänster finns tre små sovrum, till höger ett badrum. Upp för en trappa, så kommer man till en oinredd vind och en mycket låg dörr (om det ens kan kallas dörr?) som leder ut till en liten balkong. Om man går ut ur huset igen så ligger ett stort kök med en enorm öppen spis mittemot, detta i ett eget litet hus. Och så finns en tillbyggnad som hänger ihop med huvudhuset, där delar av grisen som damen slaktade förra året hänger på tork. Jesús undrade på skoj om skinkan ingick i priset. En bur med pipande kycklingar finns, en brunn, ett stort citronträd, lagerträd... Och det var allt.

Jesús älskade platsen, och Disa smälte in fullkomligt på det här stället. Det är så hon ska bo. Klätterträd, djur, all frihet i världen att upptäcka saker. Runa älskade kycklingarna. Jag kunde så lätt se dem båda här. Mig själv också. Tänkte, att bor man här vill man aldrig åka någon annanstans. Höns, katter, en hund till Disa, finns inget som skulle passa bättre till den lilla djurälskaren... Vi frågade om det fanns barn i byn (viktigt, våra ungar får inte bil isolerade), och jodå, damen började räkna upp sina syskonbarn, den nya familjens lille kille, elvaåringen, borgmästarens två barn, borgmästarens kusinbarn som brukade komma och hälsa på...

Affär? Javisst, en liten butik. Det kommer en leverans med bröd varje dag, och två gånger i veckan kan man köpa fisk, och två gånger i veckan kommer frukt- och grönsakshandlaren.

Priset var bra, 52 000 € (här behöver man ha 30 % av köpesumman till handpenning för att få ta ett banklån), huset är i stort behov av renovering, men det skulle gå att bo där under tiden, även om det nog är  kallt på vintern, ingen värme, ingen isolering (förstås, det finns det aldrig i sydspanska hus) och ganska stora hål i taket...

Men nej, det blir inget köp. Inte på grund av hålen i taket, inte för att köket ligger i ett hus för sig, inte heller att det är lite isolerat på kullen ovanför byn, inte heller för att det ligger så långt från Disas skola och våra vänner... Utan på grund av trädgården, som är alldeles för liten. Av den lilla gröna plätt man ser tillhör hälften en annan familj. Trädgård är ett krav. Jag vill plantera olivträd, äpplen, ha vindruvespaljéer, hallonbuskar, trädgårdsland, hänga upp gunga och klätterrep till barnen... Här skulle inte ens vårt trädgårdsbord få plats. Då går det inte. Men spännande var det, att vara på husvisning! Och det blev lite mer verkligt, framför allt för Jesús, att vi en dag kan komma att ha ett eget hus! Drömmen!


Här finns annonsen om någon vill kika. Bilderna är inte så bra, man får ha lite fantasi när man ser dem och tänka bort möbler och saker, annat golv och kök...

lördag 19 september 2020

Skolan redan stängd på grund av corona-virus

 Jag vaknade skräckslagen av åskbullret! Vilket fruktansvärt ljud! Det lät som om åskan befann sig precis ovanför våra huvuden, det dånade och verkade aldrig ta slut. Hur länge kan ett enda åskmuller pågå? Under tiden låg jag spänd och lyssnade efter barnen, ifall de vakade, men till och med Runa sov vidare. Obegripligt. Sedan kom regnet. det första på många månader. Det vräkte ner! Jesús gick upp och stängde alla fönster och dörrar.


Det blev inga fler åskmuller under natten, bara det där enda. Om jag vore lagd åt det håller hade jag tagit det som ett omen, ett förebådande om olycka, men det kanske vore att dra det långt. Sant är i alla fall att på fredagseftermiddagen, efter åsknatten, ringde skolsköterskan och sa att det finns en smittad person på Disas skola och att skolan därför stänger i två veckor.

En timme senare befann sig alla i Disas klass isolerade i varsin bil på vårdcentralens parkering, i väntan på rymdmännen som skulle komma ut och ta näs- och munprov. På eftermiddagen skrev den ledsna mamman till det smittade barnet i Whatsapp-gruppen och bad skamfullt om ursäkt för att de hade fört in smittan i skolan, och vi andra försökte lugna henne, det är ju inte någons fel!

Senare skickade Disas ledsna lärare meddelanden till Jesús, de var ju kollegor förra läsåret, och undrade ångerfullt vad hon hade gjort för fel som inte hade kunnat skydda barnen. Hon erkände att hon inte hade haft alla papper i karantän, och Jesús försökte lugna, det går inte att skydda sig mot allt, det går inte att göra allt, och förresten har inte han heller sina papper i karantän.

Det här fattade inte jag, så jag fick fråga. Papper i karantän? Jo, tydligen är det en av alla tusen bestämmelser i skolan, att alla papper som någon har tagit i ska ligga i två dagar innan någon annan får röra vid dem. De papper som Jesús fyller i för att lämna till administrationen, måste ligga orörda på rektorns skrivbord i två dagar innan hon får ta upp dem. De teckningar som barnen ritar i Disas skola, till läraren till exempel, eller ifyllda stenciler, måste läggas på hennes pulpet och ligga där i två dagar innan hon får röra vid dem. Den regeln har hon inte hållit. Förståeligt nog.


Nåja. Testresultaten har redan kommit. Både lärare och alla klasskamrater till det smittade barnet (som var symptomfri efter två dagar) har testats negativt. De ska ändå hållas isolerade i tio dagar, ifall symptom uppkommer senare. Vi andra i familjerna har tillåtelse att gå ut.

ny gadget

ny gadget