Den bästa födelsedagspresent jag fått

Hej gänget! Jag fyllde år för ett par dagar sedan. Då åt jag på glassrestaurang med barnen och en barndomskompis och hennes familj, resten av tiden packade vi ihop tält och åkte bil. Men jag tänkte berätta om födelsedagspresenten jag fick av Jesús förra året. Den bästa present jag fått. Texten är tidigare publicerad i tidningen Sydkusten, men med några ändringar:

Allt började med en födelsedag – min egen. Att fylla år är roligt, framför allt sedan jag förstod att sambon aldrig firat födelsedagar i sin familj och sedan dess inte haft några förväntningar utan ordnat något själv. Ibland kommer han ihåg hur gammal jag är och ibland får jag födelsedagspresent av honom. Ett år fick jag löfte om en hängmatta, fast det blev ingen hängmatta. Året därpå fick jag löfte om halva kostnaden av en hängmatta, men det blev ingen det året heller. Men så fyllde jag år igen i somras och jag fick ett kort som det stod Flygtur på.

Drygt fyra månader senare var det dags.

Jag borde ha varit mer entusiastisk inför flygningen, men jag är lite skeptisk till höjder mer än en meter över marken. Dessutom kände jag mig mest ledsen, eftersom jag skulle åka på jobbresa dagen därpå och vara ifrån ungarna nästan tre veckor.

Tidigt på morgonen packade vi bilen full av sömniga barn i pyjamas, kex och frysta bullar eftersom vi inte hunnit äta frukost, min Sverigepackning, samt en kompis som hade hälsat på några dagar och som vi placerade mellan barnstolarna. Precis allt var med, tänkte jag när vi stressade kom iväg, och det stämde, med undantag för mitt insulin som låg kvar i kylskåpet. När jag kom på det hade vi redan hunnit åka en halvtimme, men det var bara att vända. Och komma till flygningen en timme försent. En diabetiker som reser bort tre veckor utan insulin blir en död diabetiker.

Efter tre timmar i bilen var vi framme, drygt en halvtimme utanför Sevilla. När vi svängde av från grusvägen ramlade det ner människor från himlen. Jag fick en otäck känsla av att ha missuppfattat något viktigt.

-    - Jag ska väl inte hoppa fallskärm??

Jag anser visserligen att man ska göra sådant som skrämmer en, livet blir så begränsat annars. Men fallskärmshoppning är undantaget från min livsregel. Dessutom har jag nästan provat på det. Något närbesläktat i alla fall.

Det var när jag studerade naturfotografering och friluftsliv på Åland, och vi en dag skulle hoppa från en bro. Ålands högsta bro imponerar kanske inte om man åker bil över den, men om man står däruppe och ska hoppa ner i avgrunden, fastbunden i en sele, är den mycket, mycket hög. Tre meters fritt fall är lite jämfört med en som hoppar fallskärm från ett flygplan, men för mig är det där hoppet fortfarande det värsta jag har gjort. Ett ögonblick av ren skräck. Jag gör aldrig om det.

Jag behövde inte hoppa fallskärm. Bakom fallskärmshopparnas byggnad stod små flygplan uppställda, dit skyndade sambon och jag medan vi lämnade kvar kompisen att klä på barnen, som fortfarande bar pyjamas.

En vänlig man följde mig till ett av de små planen, vi satte oss och han förklarade pedagogiskt knappar och reglage, och visade styrspaken. Jag skulle själv få styra planet uppe i luften.

Det var det minsta flygplan jag hade sett. Det fanns plats för två personer bredvid varandra och ingenting mer. Hade vi burit dunjackor hade det blivit trångt.

Den vänligen, pedagogiske mannen klättrade ur planet, det var nämligen inte han som skulle flyga med mig, utan en annan pilot som just kommit fram till miniplanet. Men vad var detta? Var han verklig? Hade han klivit ut ur en film? När jag berättade om honom för sambon sedan, skrattade han och sa, att de väljer nog ut de snyggaste piloterna att flyga med nybörjarna, för att vi ska vilja komma tillbaka.

Ja herregud…

Men nu skulle vi upp i luften! Glastaket drogs igen, bara en liten luftspringa lämnades öppen, på med hörlurarna, och i dem sprakade röster av piloter som var uppe i luften. Vi fick vänta en liten stund på ett plan som skulle landa, sedan var det vår tur att köra ut på landningsbanan. Det lilla planet fick upp en imponerande hastighet och strax lämnade vi marken, steg högre och högre.

Långt bort syntes Sevillas skyskrapa och Alamillo-bron sticka upp, men ditåt skulle vi inte.

Jag fick i uppgift att styra mellan byarna Coria del Rio och Puebla del Rio som låg framför oss, och sedan svänga höger och följa Río Guadalquivir. Minsta lilla rörelse med styrspaken så svängde planet.

Vi följde floden. Framför oss låg det stora risfältsområdet som fascinerar mig så mycket. Om ett par månader kommer allt att ligga under vatten, berättade piloten. Det skulle jag gärna vilja se. Vi såg byn Isla Mayor och jag spanade efter Isla Menor och de vägar jag kört vilse på, och lite längre bort syntes en rosa fläck i en blå vattenspegel, det var flamingor. I fjärran låg havet. Det var underbart.

Sedan var den lugna flygturen slut. Den äventyrliga tog vid. Om jag ville? Klart jag ville! Plötsligt föll vi rakt ner mot risfältet under oss, det var som att åka ner för en brant berg-och-dalbana, fast uppe i luften istället. Lika otäckt som roligt, och en vecka senare skrattade jag fortfarande högt för mig själv varje gång jag kom att tänka på det.

Eftersom jag varken mådde illa eller spydde efter detta, och det hade verkligen varit besvärande att spy i det pyttelilla planet, undrade piloten om vi skulle göra en loop också.

Det vågar jag inte, tänkte jag.

-    - Okej.

-    - Säkert? undrade han, och jag tänkte, nejnej, det finns fortfarande tid att säga nej, men svarade istället:

-     - Javisst, och så började vi åka mot marken i en vansinnig fart, sedan tog han upp planet igen och snurrade runt med oss, och jag fattar inte fysikens lagar, hur jag kunde sitta kvar i sätet istället för att dunka huvudet i glastaket när jag befann mig upp och ner, men jag satt kvar, och det var galet och helt fantastiskt!

Efter den loopen ville jag stanna kvar i det lilla planet resten av dagen, möjligen resten av livet också. Flyga mot stranden, över Aracenabergen, över Sevilla, ja, varför inte se hela Spanien från luften? Ta med det lilla planet över Europa, flyga över Norges fjordar? Istället åkte vi ned mot trädtopparna, flög tätt ovanför dem, och där träden tog slut sänkte piloten planet ytterligare och flög precis ovanför ett stort gräsfält utan att nudda marken, och sedan upp igen.

Den där flygturen var otrolig.

Det var lite vingligt att klättra ur planet, marken gungade som när man har klivit av en båt, och själv var jag full av känslor. Jag var så lycklig att jag inte kunde sluta le, samtidigt hade jag lust att gråta utan att veta varför. Vad var det här? Blir man så påverkad av en flygtur? Känslor ”all over the place”, för att citera prins Daniel. Men medan lusten att gråta la sig satt den där lyckan i. Jag kunde inte sluta le på hela dagen. När någon pratade med mig uppfattade jag bara hälften av vad som sades, eftersom jag mentalt fortfarande var uppe i luften. Och sorgen över att resa ifrån barnen nästa morgon ersattes av tacksamhet över att de finns och att jag får åka hem till dem igen, när jobbresan är över.

Det kanske inte är trollkarl jag ska bli när jag blir stor, utan pilot…

Snigelkrönika, Mérida-reportage och Sverige

Ja hörrni, sedan jag skrev sist har jag landat i Sverige. Hemma i Spanien är det hett, här är det skönt ljummet. Jag har som spring i benen och skulle vilja cykla omkring i timmar, men har inte hunnit.

Här i Sverige finns mitt andra hem tidningsredaktionen. Det är underbart att vara på plats. Jag har intervjuat en dokumentärfilmare, en ung musiker, träffat en glassbilshund och bokat in jobb, bland annat ett heldagsjobb på fredag som kan bli riktigt roligt. Imorgon ska vi ut och bevaka studenten, på torsdag blir det stort, allmänt barnkalas som hålls på nationaldagen varje år i en grannkommun. Och det är nedräkning tills jag åker hem och hämtar barnen och drar ut på vårt biläventyr genom Europa!

Här kommer ett par länkar till grejer som jag har skrivit på den senaste tiden, och som publicerats i tidningen Sydkusten. Först en krönika om sniglar. Även i Spanien har vi problem med sniglar som äter upp våra odlingar, men vi hämnas genom att äta upp sniglarna!

Jag länkar också till ett längre reportage om staden Mérida. Hit bör den som är intresserad av romartiden bege sig. Och alla som uppskattar klassisk teater (på spanska). På den 2 000 år gamla romarteatern hålls varje sommar en teaterfestival, som arrangerades för första gången 1933.

Trevlig läsning!

Bilolyckan

 

Detta är en krönika som tidigare har publicerats i tidningen Sydkusten. En del av texten har ändrats efter publiceringen. 

Geraldine hade något mystiskt fel på bilhjulen. Ungefär samma som vi faktiskt - ännu ett dyrt bilfel som bilmekanikern har försökt förklara. Någonting som har deformerats av all körning på krokiga vägar, och som kan göra att hjulen till slut lossnar om man inte byter ut vad-det-nu-är.

Geraldine visste ingenting om felet på sina hjul när hon gick ut till mig utanför skolgrinden, med min fyraåring i handen.

- Runa är ledsen, sa Geraldine som är min dotters lärare.

- Alex råkade trampa på hennes flygplan.

Jag har inte lärt känna Geraldine, men vet att hon är mycket omtyckt. Hon har ett fint, mjukt sätt med ungarna och deras föräldrar. Håret är långt och blänker i kastanjebrunt, tänderna jämna och vita, ögonen stora, ja hela Geraldine är så söt att man inte kan låta bli att titta på henne så länge det går, innan det blir konstigt.

Geraldine beklagade det som hänt och gick tillbaka till de andra barnen när jag hade tagit upp min lilla unge i famnen. Hon var verkligen mycket ledsen när hon visade mig det buckliga pappersflygplanet.

- Åh! Men du, vi fixar det. Jag är bra på sånt här, sa jag, tog flygplanet och började släta ut vingarna och flygplanskroppen.

- Titta nu vad det kommer flyga, sa jag och kastade iväg flygplanet som drog lite snett och träffade en pappa i ryggen. Runa log.

Vi åkte för att hämta nioåriga Disa i hennes skola. Vi har alltid bråttom dit, barnen slutar samma tid fast i olika skolor.

Dotterns ryggsäck var tung av helgläxor och hon själv var trött. Ville inte ens stanna kvar och leka med de andra, så vi åkte hemåt.

- Idag är det fredag. Fredagsmys vet du, tröstade jag och vred sedan tvärt på ratten på den kurviga vägen när jag fick ett snabbt, oväntat möte. En ambulans? Här?

- Såg ni?

Ambulansen var på väg till Geraldine.

Samtidigt som jag körde hem mina döttrar, körde hon hem sina båda döttrar, sju och tio år gamla, fast åt andra hållet, mot Aracena.

Men det var ju det där felet på bilen som Geraldine ännu inte kände till. Plötsligt lossnade ett hjul i full fart på 90-vägen. Bilen gick inte att styra, den åkte över till andra körbanan och frontalkrockade med ett mötande fordon.

Samtidigt som jag låste upp ytterdörren till vårt hus i Aguafría kämpade räddningstjänsten med att klippa upp Geraldines bil och få ut den fastklämda läraren och hennes barn.

Jag låste upp ytterdörren och gladde barnen med att vi skulle äta lasagne, utan att ha en aning om vad som pågick i samma stund två mil bort. Jag såg en rolig helg framför oss, med film och godis på kvällen, besök av Jesús hårdrockskompisar och en liten utflykt.

Undrar vad Geraldine hade tänkt när hon körde hemåt med sina döttrar för att ta helg? Vad hade hon haft för planer, vad hade hon sett fram emot?

Ingenting kan man ta för givet, men det kanske lätt blir så när livet rullar på, samma rutiner från vecka till vecka. Jag vet inte. Mitt eget liv är omväxlande. Jag reser i jobbet vissa veckor, är ledig och hemma med barnen andra veckor, livet är föränderligt och jag uppskattar allt jag har. Jag går inte omkring och är rädd för saker som kan ligga i framtiden, men är oerhört medveten om att min lyckliga tillvaro kan tas ifrån mig när som helst. Det kan komma ett sjukdomsbesked, det kan ske en olycka. Hela livet, som jag känner det, kan försvinna med ett ryck. Som det gjorde för Geraldine.

Föraren i den andra bilen klarade sig oskadd. Geraldine och hennes döttrar fördes i ilfart till universitetssjukhuset i Sevilla så fort det hade gått att få ut dem ur bilen. Sjuåringen kom hem med skadad arm efter några dagar. Hennes mamma och storasyster blev kvar på intensivvårdsavdelningen i över en vecka, tioåringen nedsövd. När svullnaden i hennes hjärna gått ner kunde hon opereras. Geraldine opererades flera gånger i benen.

I föräldragruppen gladdes vi alla när vi fick beskedet att båda var vid medvetande, och rördes till tårar när Geraldines kollega kunde berätta att mor och dotter, som låg på olika avdelningar, hade fått träffas en kort stund på sjukhuset. Då hade det gått tre veckor sedan olyckan.

Nu har det gått över en månad. Geraldines vänner håller henne sällskap efter ett rullande schema sedan maken måst återvända till jobbet. Hur länge dottern och hon själv blir kvar på sjukhuset vet ingen. Geraldine väntar just nu på att få en ny käke inopererad.

Vi tänker varenda dag på olyckan, och på de båda som inte har kunnat komma hem. Runa saknar sin lärare. Ingen tror att Geraldine kommer tillbaka det här läsåret. Men hon överlevde. Alla tre överlevde.

Stranden

Plötsligt hände det. Jag hade en ledig helg och svärfars lilla lägenhet på kusten stod tom. Vi drog dit på fredagskvällen. Sista helgen tillsammans innan sommarens äventyr.

Jesús skulle spela i Sevilla på lördagen så han åkte ganska tidigt. Barnen och jag gick ut för att köpa solkrän och mat. I en fruktaffär köpte vi sommarfrukter som vattenmelon, aprikoser, färska fikon och japansk nispel.

På eftermiddagen gick vi till stranden. Det var högvatten och bara en smal strandremsa låg synlig när vi kom, men vattnet sjönk snabbt undan och vi kunde leta snäckor, bygga sandslott och försöka stå på händer.

Runa älskar stranden. Nästa dag ville hon till en strand med bubblor och nosar. Jag fattade absolut ingenting, förrän igårkväll när vi läste Sandvargen. Hon ville hitta en egen sandvarg.

Vi har fångat små krabbor, skurit oss på snäckor, ätit glass, dragit upp Disa ur sanden då hon grävt ner sina ben ända upp till låren, Runas rädsla för havet har släppt och hon har badat i det för första gången. Vilja fina dagar. Bäst har varit att vara själv med barnen och bara njuta av dem, efter det senaste hektiska halvåret och alla resor.

Till helgen åker jag till Sverige för att jobba två veckor. Sedan åker jag hem och hämtar barnen och bilen och drar norrut. Tältet väntar. När Jesús får semester ansluter han i Sverige, då går jag på jobbet igen. Lokalreporter hela sommaren, det blir bra. Vi har hittat ett trevligt hus att hyra till mitten av augusti. De två sista veckorna i augusti har vi på oss för att bila hem. Jag tror att det blir en bra sommar.

Runa fem år

I fredags fyllde Runa fem!

På morgonen väckte vi henne med födelsedagssång på svenska och spanska, tårta med fem ljus och presenter. Först gömde hon sig under täcket för att få fortsätta sova, sedan förstod hon vad som var på gång. Hon fick bland annat fyra glasögonbågar från maskeradhyllan i affären (hon gillar glasögon), en leksakshund som dansar och spelar, Bamsememory och en smyckesask med spelande figur och halsband och ringar i.

Runa hade sin favoritklänning till skolan och en stor korg med bullar att bjuda på, både för att det var hennes födelsedag och för att det var hennes sisa dag med klassen. Eter påsklovet börjar hon i Disas lilla byskola. Det blir ett bra byte.

Medan hon var i skolan lagade jag det sista till kalaset. Vi skulle vara på picknickplatsen i Castaño del Robedo, där Disas skola ligger. Strax innan klockan två var jag framme för att duka upp. Korv och bröd med tillbehör till barnen, empanada med pisto, skagenröra, dipp med grönsaksstavar, bröd... Men jag glömde den stora stekgrytan med korv från slaktaren som jag stekt och sedan kokat med vitt vin, vitlök, gul lök, svartpeppar och lagerblad tills en härlig sås återstod. Goretti åkte hem till oss och hämtade den.

Strax efter klockan två kom barnen och deras familjer från Disas skola. Lite senare anlände Runa som åkt med sin bästis Alex och hans mamma. Runa blev kvar så länge i deras bil att jag till slut gick för att se vad hon gjorde. Hon var upptagen med att öppna paket som Alex och de andra barnen gav henne direkt där hon satt i bilen.

Jag trodde att bordet som jag tagit med till maten var för stort. Det var tvärtom. Nästan alla familjer hade tagit med sig godsaker och allt fick inte plats.

Ungarna sprang omkring och klättrade och gjorde diken och lekte överallt medan vi vuxna åt gott tills ingen orkade mer. Då var det dags för efterätterna. Chokladbollar, drömmar, silviakaka och tårta i långpanna med hallonmousse som fyllning. Den godaste tårta jag gjort. Ungarna ropades till bordet, vi sjöng födelsedagssången och Runa blåste ljusen innan hon försvann iväg för att leka igen. 

Efter bakverken var vi så mätta att ingen längre orkade röra sig och vi vuxna blev kvar vid picknickbordet tills det började mörkna. Då packade vi ihop och jag tog med mina tjejer samt Disas kompis Nora, som skulle sova över. Vi stannade i Jabugo och köpte var och ens favoritsnacks, sedan la stortjejerna en tjock madrass framför tv:n, bäddade och satt där och såg film och åt snacks ändatills Nora fick hemlängtan. Men vad glada de hade varit innan! Vilken glädjefylld födelsedag!

Håret

Lilla pärlan ville ha kort hårt. Hon har så länge velat ha lika kort som sin bästis Alex. Riktigt kort alltså. Jesús och jag har tyckt så mycket om hennes hår att vi inte har låtit henne klippa av det. "Hon är så liten, det kan vi inte låta henne bestämma", tyckte Jesús. Medan jag i teorin har tyckt att klart ungen måste få bestämma över sitt eget hår. Hon är så bestämd när det gäller allt annat. Och nu fyller hon snart fem, är inte så liten längre.

Så Runa fick följa med när Disa skulle klippa av sitt långa hår hos Cristina, som inrett en liten frisersalong i sitt garage.

Jag hade visat en bild på frisyren som Runa ville ha. Hon sa inte ett ord när hennes långa, ljusa, mjuka hår föll till golvet, log bara inåtvänt. När jag fick henne i famnen och kände över det kortklippta håret... Sa jag till henne precis hur fin hon var, för hon var verkligen fin, men så fort hon gått iväg för att måla naglarna med frisörens jämngamla dotter kom tårarna. "Vill du ha en näsduk" undrade frisör-Cristina och räckte fram ett paket. Jag tog emot och snöt mig och torkade ögonen med tröjärmen. Runas fina hår. Hon är så annorlunda att jag inte känner inte igen henne, det är som ett nytt barn, jag lyssnar på rösten och letar spår i ansiktet men till och med det verkar annorlunda. Det kommer att ta ett tag att vänja sig.

Hon är mycket nöjd, det blev som hon önskat sig så länge. Och nu är det slut med bråken om morgnarna att hennes hår måste borstas. 

Fallet Lisa

Jag är just nu i Sverige och jobbar.

Idag har jag varit på det värsta jobb jag varit med om.

Har ni följt nyheterna om Lisa?

Länk

Nio år är hon, precis som min Disa.

Lisa och hennes familj har väntat länge på Hovrättens dom - ifall hennes vårdnadshavare skulle få adoptera henne. Vi hoppades så innerligt allihop, trodde nog att beskedet skulle bli positivt, eftersom allt annat är otänkbart.

För en månad sedan bestämde sig Migrationsverket för att utvisa Lisa innan Hovrättens dom kom. En väska på 23 kilo skulle hon få ta med sig när hon hämtades mitt i natten för att köras till flygplatsen. I Albanien skulle hon sedan placeras på ett barnhem, utan att kunna albanska.

Nio år.

Timmar innan utvisningen beslöt Migrationsverket att avbryta för att invänta Hovrättens dom.

Vi väntade tillsammans i familjens vardagsrum. Min uppgift var att filma.

Domen kom: ingen adoption.

Familjens förtvivlan gick rakt in i hjärtat, och där har den stannat. Släpper inte. Det blev inget mer gjort på eftermiddagen. I en villa några mil bort satt en familj i största sorg.

Timmarna går. Till slut säger man åt hjärtat att lägga av. Det är inte mitt barn, inte min familj, jag känner dem inte ens! Sorgen är inte min! Men hjärtat bryr sig inte om sådant. Det lägger inte av, det fortsätter att blöda.

Nio, som Disa.

Innan hade de pratat om att låta hunden få hundvalpar nästa sommar.

Naturligtvis publicerades ingen film. Min kollega skrev en fin artikel. Den är låst, men jag länkar ändå.

Förtroende

Det var väl någon gång när Disa hade fått sin lillasyster som vi började uppmärksamma ett annorlunda beteende. Hon kröp ofta in under bord för att få sitta ifred och tänka.

Senare gjorde hon det i rörelse, tänkte alltså. Hon gick fram och tillbaka i snabb takt med ett leende, helt borta från vårt värld, mycket svår att återkalla. Mest anmärkningsvärt var det när vi var på cirkus och hon gick runt i cirklar hela pausen. Efter föreställningen tog vi henne i varsin hand och ledde henne, för Disa var inte närvarande överhuvudtaget, inte kontaktbar.

Med tiden märkte vi att det var riktigt bra historier som fick henne att försvinna.

Nu är hon nio och ett halvt. Fortfarande försvinner hon under rörelse. Musik är en nyckel till dit hon ska. Ett hjälpmedel.

Jag har alltid undrat var hon är, tänkt att det måse vara en mycket trevlig plats när jag sett hennes ansikte.

Igår berättade hon. Jag frågade om hårklippning, då berättade hon om en frisyr och varför hon skulle vilja ha den. Sedan bara forsade orden ur henne! Vi stod i badrummet i säkert en halvtimme, hon berättandes, jag lyssnandes. Disa har en makalös, enorm inre värld som hon förflyttar sig till, och där hon är med om fantastiska saker. Jag fattar nu att det inte var fel i dyslexiutredningen, när man dessutom upptäckte att hon har en särskild begåvning i kreativitet.

Vilken människa.

Vilket förtroende jag fick. Det var en skatt. Ingen annan har fått veta. Ingen annan kommer heller att få veta vad som rör sig i hennes huvud, inte inom närliggande tid.

Vintervärme

I fredags drog en ordentlig storm in. Det regnade och blåste så hårt att en hel yttervägg blåste bort hemma hos en bekant till Jesús. Och i vägen till hans replokal bildades stora hål, han räknade till sju bilar som kört sönder däcken i hålen och blivit stående i väntan på bärgning, bara mellan motorvägen och byn där han repar. Poliser var ute och ledde om trafiken.

Regnet är oerhört välkommet, inte minst efter den skrämmande varma januari månad, som var den varmaste, eller näst varmaste, som någonsin uppmätts i Spanien. Temperaturerna låg ofta mellan 17 och 22 grader på dagarna.

Med det sagt kan jag inte annat än erkänna att solen och värmen kändes skön också, trots att det är fel årstid. Men vilken energi man får av lite sol och värme!

Det är härligt att stå ute och hänga tvätt, och drömma om saker som ska sås och planteras...

Man passar på att tvätta barnmöbler...

... och tar med sin fyraåring att plocka citroner, efersom hon vill baka citronmuffins.

Samma fyraåring sitter sedan ute på trappen i den ljumma luften och tvättar snäckor och strandfynd rena från sand.

Man äter lunchen utomhus...

...och får spontanbesök. Ger Disa och kompisen Nora en burk, för de vill gå till källan och fånga ödlor.

Tre ödlor fick följa med hem. Det var oerhört spännande för Runa! Medan de stora tjejerna gick in och åt mellanmål och grejade med annat, stannade Runa kvar ute med ödlorna, fullkomligt uppslukad av dem. Hon frågade om hon fick hålla i en, och kunde sedan inte sluta leka med dem. Princesa, Corazón och Ödla fick de heta. Hon lyfte upp dem i handen gång på gång, lät dem plumsa tillbaka i burken, gav dem snäckor och flyttade på stenar. Till slut blev det mörkt ute och hon måste gå in. Händer och armar var blöta och iskalla, kvällarna har inte varit varma alls, men det var en mycket lycklig liten tjej som kom in till slut, mot löfte att hon skulle få leka mer med ödlorna nästa dag.

Tyvärr blev det ingen ödlelek dagen därpå. När hon gick ut för att titta på ödlorna nästa morgon, innan skolan, var de försvunna alla tre. Jag kan inte tro att små vattensalamandrar hoppar. Jag misstänker Chobai. Hon kan nog ha suttit och fiskat med tassen...

Till helgen ska solen skina igen. Då blir det nog lite kalas och grillning med kompisar. Och dags att börja så, kanske...?

Reportage om stränder och bergsbyar

I förra inlägget skrev jag om vår strandutflykt. Jag kom på att jag ju faktiskt har skrivit mer om den trevliga sydvästra kustremsan som gränsar till Portugal. Här är en länk till reportaget i tidningen Sydkusten.

Jag kan lika gärna länka till ett reportage om mina bergstrakter också; Sierra de Huelva. Ifall någon skulle vilja läsa lite mer.

För övrigt skriver och skriver jag, men jag har också bokat biljetter till roliga saker framöver. Kulturåret 2024 är här!

Vi åkte till havet

Få platser är väl lika spännande som en havsstrand! Varför åker vi inte till kusten oftare? Vi har ju ändå bara en och en halv timmes körtid, och det är alltid, alltid värt det.

Någon som jämt vill åka till stranden är den minsta av mina pärlor, och nu skulle det bli av, för första gången sedan maj föra året.

Vi valde stranden Las Botas på Huelvakusten, det är en favorit. Lättillgänglig, långt från bebyggelse, men ett par chiruingitos - strandrestauranger.

Skor och strumpor tog vi av redan vid bilen. De behödes inte mer. Sanden är underbart mjuk och finkornig.

Det var en del folk ändå, denna ljumma sista helg i januari. Män stod som vanligt på rad med fiskespön nedkörda i sanden och linan spänd långt ute i vattnet. Här och där satt familjer och kompisgäg och umgicks, flera campingbord med glasoch matreste vittnade om en heldag med strandlunch

Jag släppte lös Iris, som sprang som en tok fram och tillbaka i sanden. Hon och jag gick en bit bort tills jag hittade ett märkligt djur i sanden. Vad var det?? Det var geléaktigt som en manet, och hade en massa korta armar. Jag gick tillbaka och hämtade de andra för att visa.

Därefter hittade barnen en enorm krabba som vi var tvungna att peta på för att se om den levde. Det gjorde den inte. Disa undrade om vi kunde ta med den för att äta den.

Massor med hajägg såg vi också. Ett par platta och tomma, de flesta hårt spända och runda. Kunde de ha lossnat med en levande liten minihaj inuti? Vi visste inte med la alla som strandat tillbaka i vattnet.

Medan tidattnet steg plockade vi vackra snäckor som vi la i en stor blå hink.

När Jesús gick på långpromenad mot Punta Umbría, långt från de stränder som man når med bil, blev Runa sjöjunfru. Disa hjälpte henne att gräva ner benen i sanden och skapade en sjöjungfrufena som dekorerades med snäckor. Det såg kallt ut, det blev allt kyligare, men Runa hävdade ihärdigt att en sjöjungfru inte kan ha tröja på sig utan måste vara naken.

Disa och jag spelade fotboll med en boll som knappt hade någon luft, och vi råkade sparka varandra på fötterna gång på gång, tills vi hade för ont för att fortsätta.

När Jesús var solen på väg ner. Han hade med sig en svart snäcka som var nästan lika stor som min hand.

Vi började packa ihop, men hur det nu var så gick vi inte till bilen utan hamnade i vattnet. Disa fick för första gången med sig Runa på leken att stå i strandbrynet och spinga undan när vågorna kom. Runa har alltid varit rädd för havet och vågorna. De skrattade och blev allt blötare, själv överraskades jag två gånger när jag skulle fota dem, och blev blöt upp till knäna.

Det här var dagen när min hosta hade börjat bli illa och jag frös hela vägen hem, trots att värmen var på för fullt och att jag fick Jesús tjocka tröja, som var alldeles svettig för att han plågats så av värmen i bilen. Men värt allt.

En dag vid havet är alltid det.

Färgloppet

Inlägg och svar på kommentarer kommer, men det händer så mycket hela tiden!

De här två har rengjorts ordentligt. I tisdags firades fredsdagen med ett för skolan traditionellt färglopp. Alla ungar sprang till torget och tillbaka, och längs hela vägen stod vuxna och kastade färgpulver på dem. Jag var där och hejade, och mobilen blev orange och tröjan blå.

Färgloppen hålls alltid i samband med en insamling av pengar. Pengarna går till forskning för någon sjukdom som elever eller lärare på skolan har drabbats av. Det här året var det Perthes sjukdom. Förra året var det lupus som Runas lärare har. Precis när de skulle avsluta samlingen efter lovet pep hans larm. Han hade länge stått i kö för transplantation av njure på grund av sjukdomen. Han fick snabbt ta sig till sjukhuset och jobbade inte mer det läsåret.