onsdag 7 april 2021

En trädgård växer fram ur björnbärssnåren

Ända sedan vi flyttade till vårt mysiga hus har jag velat sätta igång med trädgården. Men när det akuta flyttröjet var undanröjt insåg jag att trädgården var mig övermäktig. Här handlar det inte om att plantera växter eller klippa gräset, nej, trädgården var ju en djungel! Hur gör man en trädgård av en djungel? Hur får man bort de taggiga björnbärssnåren som har invaderat en tredjedel av tomten? Hur räddar man träd som antingen aldrig beskurits, eller fått  de tjocka, bärande grenarna avsågade?

Det visade sig att Disas kompis Noras mamma inte bara är expert på medicinalväxter, örtmedicin och grönsaksodling, och jobbar också delvis som trädgårdsmästare!

Cristina kom på måndagen. Vi gick igenom varenda träd. "Du behöver skyddsglasögon, skyddande kläder och trädgårdshandskar", sa hon. Jag köpte de kraftigaste trädgårdshandskarna som fanns i järnaffären i Cortegana morgonen därpå, och klockan 16.50 på eftermiddagen kom hon tillbaka tillsammans med en kompis som hade motorsåg. Jag hade inte jobbat klart än, pratade med en elev samtidigt som jag vinkade fram de båda mot köket där Jesús var. Samtalet med eleven var obehagligt och drog ut på tiden, motorsågen utifrån trädgården dånade så att jag stängde in mig, och när jag var klar steg rökmoln bakom lagerbladsträdet. När jag kom ut brann en stor brasa mellan mandarinträdet och smultronträdet, och de hade tagit bort så mycket björnbärssnår att jag såg en vacker stenmur som jag aldrig sett förut, och ett äppleträd som de hade befriat ur taggbuskarnas grepp.

Så fortsatte det till klockan åtta. Vi svettades, hackade, knipsade, stack oss, hällde vatten på träden för att de inte skulle fatta eld, bar nysågad ved till vedboden, fällde flera döda träd, tog hand om misshandlade fruktträd och diskuterade återuppbyggnad av hönshuset till eventuella framtida hönor. Under tiden hade barnen en toppendag, Nora och henens pappa hade följt med, Uma var hemma, tjejerna lekte lyckligt nonstop och Jesús diskade och pratade musik med Lincoln, som är musiker och spelade både på min födelsedag i somras och på Runas för ett par veckor sedan. Han ska ge Jesús lektioner i jazz på elbas.

När de gick var jag helt slut. Med de absolut sista krafterna öste jag hinkar med vatten över brasan som fortfarande pyrde, och betraktade den helt nya trädgården som hade uppstått.

Nästa vecka kommer de tillbaka för att ta resten av björnbärssnåren, de som växer intill den lilla skogsvägen nedanför tomten. Trädgården ser redan mycket större ut, undrar hur stor den kommer vara om en vecka? När man kan gå fram till staketet?

Cristina har en fröbank med gamla spanska sorter, och hennes inkomst kommer i stort från att hon anlägger ekologiska grönsaksodlingar på övergivna tomter och säljer grönsakerna till familjer runt om. Hon har fått tänka nytt sedan marknaderna förbjöds under pandemin, och hon inte längre kan sälja sina tvålar och krämer. Hon ska hjälpa mig att anlägga trädgårdsland, vara bollplank för de otroligt vackra, överväxta utrymmen som finns och fundera på trevliga medicinalväxter till den konstiga slänten nedanför poolen. Det kommer att bli fantastiskt.

lördag 3 april 2021

En lycklig helg



 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.


Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.



Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.



Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.



Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.



När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.




Någon som vet vad detta är för träd som blommar?


Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!



Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

måndag 29 mars 2021

Kattpyjamas

Jag sitter i den hemliga skrubben i sovrummet och jobbar, och hör från sängen att Runa vaknar. Jag hör prasslet från täcket när hon rör sig, hör att andetagen låter annorlunda. Jag vet att hon ligger och tittar upp i taket.

- Runa, kom! säger jag tyst från skrivbordsstolen när hon börjar prata, och så hasar hon sig ner från sängen, drar undan draperiet och står där i sin kattpyjamas i ljuset från skrivbordslampan, yrvaken fortfarande, med mjukaste rufset kring ansiktet, rosiga kinder. Jag lyfter upp henne i knät och sitter och håller om henne en lång stund, liten och varm i min famn. Tänk att den här lilla ungen är min.

söndag 21 mars 2021

Flytten och första tiden i nya huset

Hela eftermiddagen tillbringades i Aracena.



Tapaslunch på Noria, spontanträff med spansksvenska familjen, efter fikat med dem gjorde jag ärenden, som att hämta det 17,5 kilo tunga bokpaketet från Sverige och handla, medan Jesús och Noelia hängde med de fyra barnen. Nybakad pizza från pizzakiosken i bilen, sedan åkte vi hemåt. Och när vi körde förbi "vår" gata i Aracena där huset som vi inte längre hyr ligger... Kändes det SÅ BRA. Det där huset och den gatan har jag aldrig tyckt om, och vi behöver inte åka dit mer, vi åker till Aguafría istället. Glädjen över detta!

 

Men flytten har varit jobbig, som flyttar väl alltid är.

Flyttlasset gick lördagen den 27 februari. Men eftersom damen skulle bo var till måndagen, då överlämnande av nycklar skulle ske, fick vi sova två nätter i ett öde, tomt hus i de två hårda sängar som tillhörde inredningen. Vi flyttstädade, slängde och plockade ihop småpryttlar som blivit kvar. Hela måndagen tillbringade tjejerna hos våra nya svenskspanska vänner, efter ett desperat telefonsamtal till dem, medan Jesús och jag gjorde klart. Var gör man av gammal blomjord från blomkrukorna, och all sand i sandlådan? Jesús körde iväg sanden i hinkar i flera omgångar och lastade av den på diskreta platser.

På kvällen var allt äntligen färdigt, gamla huset färdigt att lämnas. Jesús hämtade barnen, jag handlade nödvändiga saker samt en chokladask och sushi, och så kom vi fram till vårt nya hem rätt sent, det var mörkt och regnade och vi ledde in barnen i ett kallt, otrivsamt hus med kartonger upp till taket. Vi ställde fram en stor, lila flyttkartong som bord och satte oss runt den och åt sushi.

Eftersom vi båda jobbar hann det inte bli mycket uppackande den veckan.




Jesús och Runa sov på vår sängmadrass på golvet, Disa och jag på en uppblåsbar madrass i det andra rummet.



På helgen fick vi tid att skruva ihop sängen, matbordet och tid att hitta lådan med barnens kläder. Tornen med lådor minskade till hälften och sovrummet blev så himla mysigt att alla ville sova där och vi trängde ihop oss fyra personer i 135-centimeterssängen och sov uselt. Nu sover jag där med barnen och katten, Jesús sov en vecka på luftmadrassen, sedan åkte han och köpte en madrass till våningssängen som damen lämnat kvar, som vi delade på mitten. Men även om vi bara är tre personer i 135-sängen blir det trångt...



Varje dag möts vi av nya överraskningar. Vill man uttrycka sig lite drastiskt har vi kastats vi mellan lycka och förtvivlan, men det är kanske att ta i. Men det var jobbigt när elektriciteten försvann i hela köket och halva tjejernas rum. En hel förmiddag gick åt till att prata med damen som vi hyrköpt huset av och elektriker. Jag fick tag i en elektriker på egen hand. Firman hade redan en kille i byn som var ute på annat jobb och när han var klar med det skulle han ringa. I samma stund som hans telefonsignal gick fram kom strömmen tillbaka. Ingen idé att leta fel när allt funkar, sa han och åkte hem. Jag drog iväg för att handla till kvällens födelsedagsfirande av Jesús, hade ju inte kunnat laga mat eftersom köket var strömlöst och var beredd att be vännerna att ta med mackor istället, och när jag kom hem var strömmen borta igen. Förste gästen hittade rådigt en enorm förlängningssladd och fick igång både spis och kylskåp och så klarade vi oss till dagen därpå, när näste elektriker hittade en sladd som hade lossnat. Inga kontanter hade jag att betala honom med, men fick veta att vi kunde åka och lämna 30 euro i köttaffären i grannbyn på eftermiddagen.



Så var det spisen som slutade att fungera när den blev fuktig, när min musselgryta pöste över. Jesús fixade det med att blåsa varmluft från hårtorken på undersidan tills allt var torrt.

Den gamla tvättmaskinen med sprucket glas vägrade fungera, tills damen avslöjat hemligheten med den.

Fuktskador på övervåningen från takfönstren som läcker in. Det förstörda golvet som tanten lagt en plastmatta över och som är så svajigt att det inte går att ställa en bokhylla där eftersom den kan välta. Elsladdar och eluttag som går utanpå väggarna istället för inuti, avsaknad av lampor, ljusknappar som sitter på konstiga ställen. Köksdörren mot trädgården som är så dålig att den har en stor springa mot väggen där kalluften kommer in, alla kalla englasfönster, tvättmaskinsläckage, trädgården som är en djungel, och innehöll lastbilen, som välte över huset för många år sedan, gift? Det sanerades, men kan det finnas gift i jorden där vi ska odla? Och varför är nästan alla spanska hus jag bott i så fruktansvärt opraktiska? Varför finns ingenstans att ha badrumssaker mer än på duschhyllan och bredvid handfatet? Var ska vi göra av alla badrumsprylar? Varför finns ingenstans att förvara mat i köket, och varför måste tallrikarna och glasen stå på en hemmabyggd hylla i golvnivå där katten slinker in? Och kylan - hur sjutton ska vi överleva nästa vinter i det här huset??

Men så är det allt det där som väger upp. Världens hemtrevligaste knarr i sovrumsdörren, till exempel, och de små mysiga trapporna upp till de båda rummen.



Det hemliga rummet i anslutning till sovrummet är just nu ett underbart, tyst arbetsrum samt pysselrum för Disa. Det ska bli garderob, och det andra lilla inbyggda rummet får istället inrymma skrivbordet och pysselmaterialen. En snickare har varit och kikat på plastmattegolvet för att lägga ett helt nytt trägolv i barnens rum. Så fint det kommer att bli! Väggarna ska målas och tjejerna kommer att få ett väldans mysigt rum med utsikt mot fikonträdet. Huset ska isoleras med nya fönster och dörrar och längre fram i tiden ska en rejäl pelletsbrännare installeras och sprida värme i alla rum. På övervåningen ska ett trägolv läggas, fönster bytas, fukt saneras, mer ljus ska in, och sedan blir det ett härligt bibliotek/musikrum, trivselrum och gästrum.  Badrumsrenovering och, definitivt, en köksrenovering. Med köksskåp och fläkt ovanför spisen och belysning. Åååh... Men allt det ligger ett antal år framåt i tiden.


I takt med att möblerna och sakerna har kommit på plats börjar huset mer och mer kännas som vårt. Huset är mycket personligt och vänligt, och som gjort att ha besök i och perfekt för ungar att leka i. Och trädgården! Det är någon vecka sedan som jag kunde gå ut i den och se på den med egna ögon, utan att tänka på damen som bott här. Om man tar bort mängden av taggiga björnbärssnår, rishögen, stubbar och misshandlade fruktträd... Hängmatta mellan korkeken och smultronträdet. Gunga och klätterrep i fikonträdet. Det finns plats för höns. Ett litet avokadoträd står i ett hörn. En enorm jasmin växer rakt över den stenlagda terrassen utanför köket! Vinrankorna börjar få blad. Mandelträden har blommat och nu lyser vita blommor från något annat träd, oklart vad. Persikoträdet vid verandan får fler och fler rosa blommor för varje dag, och citronträdet, med flera frukter kvar att plocka, börjar få knoppar. Trädgårdslandet planeras i tankarna, liksom en liten kryddträdgård. Fröer har kommit med posten, här ska sås ätbara saker, och pioner. Pioner ska finnas i min trädgård, liksom fläder och ett svenskt äppelträd, som jag ännu inte vet hur jag ska frakta hit. Två krusbärsbuskar väntar på att grävas ner, hallon ska planteras, blåbär, smultron och jordgubbar ska finnas nedanför terrassen där barnen lätt kan gå och plocka.



Från huset hör vi hästar, åsnor, får, tuppar och en massa småfåglar. En märklig fågel skriade härom natten. En långhårig, svart katt har flyttat in under vårt trädgårdsbord där jag har gjort en bädd åt honom i en fruktkorg. Han verkar ha blivit lämnad.



Utsikten från köksfönstret är hänförande, och lustigt nog ser man rakt mot berget San Cristóbal, som jag har skrivit om tidigare.




Huset är gammalt och behöver tas om hand. Men det är så otroligt trivsamt här. Det är som gjort för att umgås i, lekas i och trivas i. Huset kommer att bli underbart. Varje dag går jag ut i trädgården eller tittar genom köksfönstret och tänker, får vi verkligen bo så här? Har vi haft en sådan tur? Får vi stanna? Detta känns så rätt. Här vill jag bli kvar.



måndag 1 mars 2021

Februarinjut och flytt

 Vad hände med blogglistan? Jo, jag la av och gick ut och fångade februari själv istället. När jag avslutade mitt vikariat gjorde jag det som jag längtat efter i ett år - började gå. Gick en trevlig vandringsled varje förmiddag och kom tillbaka trött och glad och proppfull av energi! Så härligt! Och blommorna blommade, mimosan lyste gul, det var porlande vårbäckar och tuppar som gal och helt ljuvligt

Vi hade ytterligare en picknick, en riktig långpicknick tills det blev mörkt, med svenskspanska familjen, och jag tänkte varje dag på hur skönt det ändå är att bo i Spanien istället för Sverige på vintern. Trots att jag saknar snön ÄR det skönt att kunna vara ute så mycket, att inte behöva dra på barnen en massa vinterkläder, att få sol i ansiktet och att kunna ha picknick i februari... Toves blogginlägg bekräftade ytterligare vad jag kände. Sedan drabbades jag av en riktig mansförkylning och det blev slutet på promenaderna. Efter manförkylningen började jag ett nytt vikariat och det var dessutom bara en vecka kvar innan flytten och fullt upp med den.

Och nu är vi här. I lördags tog flyttfirman med sig nästan alla våra grejer, idag är det måndag och vi har sovit sista natten i ett nästan tomt hus, i hyreshusets hårda sängar. Det är en massa småplock kvar på nedervåningen som vi behöver köra iväg till huset, nedervåningen ska flyttstädas och pation har vi kvar att avveckla, sedan är vi klara med det här huset. Fyra och ett halvt år har vi bott här, jag har aldrig riktigt tyckt om huset, men det var den bästa lösningen när vi kom till Aracena, det mesta var uthyrt då. Jag kommer inte att sakna huset, men Disa är inte så glad i att behöva flytta. Detta är hennes hem, det enda hon minns, och hon har lite kompisar här omkring, även om det är ursvårt att få dem att komma ut och leka. Disa har reagerat genom att inte vilja vara hemifrån, inte velat släppa mig för att gå in i skolan, och blivit mörkrädd så att hon inte har vågat gå ut ur vardagsrummet själv för att gå på toan, som ligger intill.

Jesús var med när grejerna lastades av i lördags. Det mesta ställdes i den lilla butikslokalen som tillhör huset. Han berättade att citronträdet i trädgården är fullt av citroner, att vi har ett mandelträd som blommar och en enorm jasmin som måste beskäras eftersom den försöker växa in i huset. Han träffade flera grannar som redan visste att vi ska flytta dit, de hade reda på att Jesús är musiklärare i Aracena och vilken skola som Disa går i, och jag tänkte att i en sådan liten by är det nog en viss händelse att det flyttar in en ny familj. Till Jesús glädje såg han dessutom att vår fiskhandlare stannade till med en fiskbil. Han är jättebra, varje natt tisdag-lördag åker han till Isla Cristina på kusten och köper nyfångad fisk och skaldjur som han säljer i sin fiskaffär i Aracena, och nu fick vi alltså veta att vi kan köpa färsk fisk varenda lördag i byn. Jesús fick telefonnumret för att kunna beställa fisk om det är något särskilt vi vill ha.

Dags att sluta, Jesús och Runa har varit iväg och köpt churros till frukost, dags att gå ner och ät och sätta igång med det sista! Vi hörs på andra sidan flytten!

måndag 8 februari 2021

#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

söndag 7 februari 2021

#Fånga februari: Dra åt skogen!




Ni kanske minns att jag skrev att det hade flyttat en svenskspansk familj till Aracena, att ett av barnen skulle börja i Jesús skola? Ända edan dess har jag velat träffa dem. Tänkt att Disa ska få några att prata svenska med! Men hur mycket Jesús än har frågat runt bland kollegorna så har han inte kunnat ta reda på vilken familj det handlar om. Men i tisdags hände något! Då hade mamman pratat med rektorn och förklarat att de hade bott i Sverige i fem år och att barnen hade slutat tala svenska. Rektorn kom att tänka på Jesús, med sin halvsvenska familj, hon ville genast komma i kontakt med oss och på kvällen pratade vi. Vi bestämde oss för att träffas ute (corona-tider) på torsdagen, då det skulle vara uppehåll i regnandet, men torsdagen kom och det bara regnade och regnade, och både Disas och mina regnbyxor har försvunnit. Vi bestämde söndag istället, då det skulle vara uppehållsväder på förmiddagen. Vi diskuterade mötesplats, en picknickplats i närheten kanske? Som tillhör Aracenas kommun, det råder ju perimeterkarantän. Grilla korv? Det finns en trevlig picknickplats med grillar, men den är synlig från vägen och vi ville inte riskera att bli upptäckta av polisen (man får bara träffas sex personer, och vi skulle bli åtta med barnen inräknade), så vi drog till skogs! Närmare bestämt en ny, urfin liten undangömd picknickplats intill en vandringsled. Där passerar inga polisbilar, förutom när de har fått nys om olaglig ungdomsträff där.

Jag bakade bullar och fyllde en korg, de hade tagit med kaffe och en stor låda med små smörgåsar med ost och korv, och det blev så pinsamt för vår familj åt inte en enda smörgås. Jesús för att han inte äter kött, jag för att jag inte äter ost, och barnen för att de inte ville äta något alls. Men resten gick bra! Härliga personer, de har bott i Sverige de senaste fem åren, barnen är fem och sju år och vi hade mycket att prata om! Inte om Sverige dock, det hanns inte med :-)

Efter tre timmar var vi stelfrusna allihop, det var bara sex grader, men glada, det kommer att bli många fler träffar, tror jag!

lördag 6 februari 2021

#Fånga februari: Dödstråkigt

 Det tråkigaste som jag har gjort i mitt liv är att ta körkort. Det var så tråkigt att jag inte fattar att jag fick det. Det vi gjorde idag låg på samma tråkskala, även om det var över efter en halvtimme. Vi ändrade nämligen vårt internet inför flytten. Här har vi fiber, i Aguafría kommer vi inte att ha det.

Jesús och jag är exakt lika ointresserade av internetalternativ, telefonabonnemang och sådant. Låt oss betala in en summa varje månad så att det fungerar, det räcker med det. Låt oss slippa tänka mer!

Tjejen i butiken började entusiastiskt berätta om olika erbjudanden, hon föreslog något, ändrade sedan när hon såg hur lite jag ringer, tyckte att vi skulle ha tv i abonnemanget, ändrade sig sedan eftersom det skulle bli dyrare, visade ett annat alternativ... Jesús sa ja till allting och försökte se trevlig ut, jag tittade på affischerna på väggarna och försökte komma på olika sätt att smita och sätta mig i bilen och vänta medan Jesús lyssnade vidare och tog ställning. Enda gången Jesús sa nej var när tjejen sa att vi behövde komma tillbaka om tre månader för att... jag vet inte vad, göra något så att det billiga erbjudandet skulle fortsätta, Jesús ville nämligen inte komma tillbaka, men hon insisterade så då sa han ja igen.

- Jag hade gärna betalat tio euro extra bara för att slippa höra den där genomgången, sa Jesús efteråt.

- Låt henne skriva upp oss på vad som helst, bara hon inte förklarar något.

fredag 5 februari 2021

#Fånga februari: Sällskapssjuk

Är det något jag inte är, så är det sällskapssjuk. Med kombinationen introvert och ansiktsblind är det jobbigt att träffa folk. Jag längtar enormt mycket till vårt hus, där jag kan stänga dörren mot omvärlden, stänga in mig i ett hemtrevligt hus fullt med böcker och gå ut i en härlig trädgård med fruktträd och hängmatta. En gång i veckan åker jag och storhandlar, men i Cortegana, där jag inte riskerar att stöta på någon som jag känner, som i Aracena, där det allt som oftast dyker upp personer som jag borde känna igen och hälsa på; bekanta, tidigare klassföräldrar, körmedlemmar...

Jag träffar gärna vänner som jag tycker om, allra helst hemma, men ute går också bra, om det är en och en, eller kanske två. Om det är en grupp med personer går jag in i tystnad. Att befinna sig i ett sammanhang där det finns många bekanta är enbart plågsamt.

Alla de här barnkalasen i Disas gamla skola, det var hemskt! Jag gick med Disa för hennes skull, men ville bara slippa. Jag passar inte för kalas. Jag passar inte för några gruppträffar alls, inga luncher med Jesús kollegor, inte för mammagruppen, inte för någon sammankomst där man kan behöva prata med folk. Inte små festivaler här i bergen där det kommer att finnas bekanta, inte släktkalas.

Att ha prosopagnosi, ansiktsblindhet, (tack Emil Jensen för att du satte ord på det här) är helt hopplöst när man bor på en sådan här liten ort och stöter på folk man känner (tydligen) varje gång man går ut, och ännu värre på olika sammankomster där man bör känna ett helt gäng med personer, men där man inte känner igen dem. Det är så jobbigt. Jag känner inte igen någon som är tagen ur dess sammanhang; kassörskorna i mataffären som jag ser var och varannan dag, ägaren till huset vi hyr, vår husläkare,  klassföräldrar, Jesús kompisar och kollegor som jag tydligen träffat många gånger...

Jesús tycker att det här är lustigt och testar mig ibland. Som på trettondagen för två år sedan då vi åt middag på restaurangen på vår gata, den mysiga med öppen spis. (Här är det tradition att gå ut och äta efter att man har sett Reyes Magos-paraderna i byarna.) Jesús undrade om jag hade känt igen någon där på restaurangen, och nej, det hade jag förstås inte, förutom att jag tyckte att det var något bekant över servitören. Vad Jesús skrattade åt det! Tydligen var det samma servitör som jobbat där sedan vi flyttade hit för snart tre år sedan (ofta jobbar denne servitör ensam dessutom), som brukar hälsa varje gång vi går förbi (flera gånger i veckan), och tydligen var i nästan alla gäster på restaurangen våra grannar.

Eller när jag var på nycirkusföreställning, gjord av Jesús stora elever (de har ägnat alla gymnastiklektioner under läsåret att förbereda den). Så fort vi kom fram till ingången möttes vi av en clown, och jag bara visste att det var någon jag borde känna igen. Vem var det? Rektorn på Jesús skola? Gymnastikläraren? Någon annan? Fruktansvärt obekvämt. Clownen tog min hand i det varmaste, vänligaste tänkbara grepp och ledde in mig och Disa i teatersalongen, där belgiske barnmorskans fru satte sig bredvid mig, och efter fem minuters pratande förstod att jag att det var hennes man som jag inte hade känt igen under clownkostymen. Barnmorskan som var med när Disa föddes, som hjälpte mig när vi hade fått Runa. Jag är glad att jag kände igen henne i alla fall, däremot kände jag inte igen någon annan av dem som kom fram och pratade med mig, vilka möjligtvis var Jesús kollegor.

Att inte fatta vem jag pratade med på Mercadona var jobbigt, ännu jobbigare när hon förstod att jag inte kände igen henne och förklarade att hon är vår hyresvärd. Och så var det den där gången efter skolfesten på Disas gamla skola. Vi gick till en bar strax intill efter den trista skolfesten, och mötte en svartklädd kvinna i dörren, en som log stort och hälsade på Runa. Jag kände igen henne som Disas klasskompis Danielas mamma, som senast jag såg henne var höggravid. Jag tog chansen att låtsas vara social och trevlig och undrade hur hon mådde, och hur det hade gått. Jag var lite vag i talet eftersom jag vet att jag tar fel på folk ibland. Kvinnan såg lite förvånat på mig, svarade bra, och gick sedan snabbt iväg. När vi sedan fått ett bord såg jag Danielas mamma ett par meter bort. Hon var inte svartklädd utan hade en senapsgul klänning på sig. Och en barnvagn bredvid. Den svartklädda kvinnan var tydligen en pedagog från Disas förskola, som efter två år fortfarande känner igen både Disa och oss. Berättade Jesús, som inte kunde sluta skratta.

Med allt detta sagt... Sällskapssjuk är jag aldrig, men jag skulle gärna träffa mina vänner, framför allt nu under pandemin. Träffas på riktigt, inte genom en dataskärm. De är fina. Så länge de inte är för många på en gång, för då kan jag inte prata med dem.


Är ni som läser sällskapssjuka, eller som jag?


En sådan här liten alternativ marknad är visserligen mysig och roligt, men fruktansvärt jobbigt att hela tiden se bekanta ansikten bland besökarna...


torsdag 4 februari 2021

#Fånga februari: Guld

 "Du är värd din vikt i guld" brukar man säga, men inte min kompis Åsa, hon säger istället "Du är värd din vikt i helium-3". Helium-3, tänker ni nu, vad torrt och oromantiskt, vill man jämföras med en gas? I så fall känner ni inte till att helium-3 är världens dyraste grundämne! Det är en ädelgas som produceras av solen, men hindras från att nå jorden på grund av atmosfären. På jorden har vi istället helium-4 (dess atom har två neutroner istället för endast en, som helium-3 har). På månen, däremot, där finns det massor av helium-3 i bland annat mångruset. Om man hettar upp gruset till 600 grader kan ämnet utvinnas. Om vi hämtar hem 75 ton helium-3 från månen skulle vi kunna utvinna så mycket energi ur ämnet att det räcker till att försörja hela jorden med energi i ett helt år.

ny gadget

ny gadget