måndag 25 maj 2020

Civil olydnad på stranden




De nya däcken höll hela vägen, vi kom till havet till slut! Och vi hade inte varit där i mer än en halvtimme innan polisen upptäckte oss... Men vad vi njöt innan dess!

Vi åkte kustvägen från Huelva till El Portil, där Jesús pappa har en liten sommarlägenhet. Han själv får inte åka dit än, inte Jesús systers familj heller, eftersom de bor i Sevilla och man får inte åka ut ur sin provins förrän undantagstillståndet är över, troligtvis i slutet av juni. Vi får inte åka till Sevilla, däremot får vi åka till kusten, eftersom vi bor i Huelvas provins, fast i norra delen, i bergen. I alla fall, kustvägen var det, den är härlig, man har havet och de långa finkorniga naturstränderna precis till vänster, ingen bebyggelse alls Flera chiruingitos, strandrestauranger, hade öppnat och vi tittade längtansfullt mot vattnet, och bestämde oss för att parkera och springa ner och känna på vattnet direkt.

Vi hade inte mer än stannat bilen när Disa drog av sig sandalerna och började springa mot vattnet, och vände snabbt när sanden brände hennes fötter. Den ungen alltså, vad hon älskar att bada!

Eftersom man ännu inte fick bada hade vi inte tagit med badkläder. Vi spanade efter poliser. Såg inga. Sa inget till Disa om badförbudet. Det var hemskt varmt, 30 grader i skuggan, och Disa sprang ut i vattnet naken. Jag var varm och drog av mig allt utom trosor och linne och sprang efter. Åt h***e med poliser och idiotiska bestämmelser! Vi tänker bada! Det var ljuuuvligt skönt i vattnet! Tidvattnet var på väg upp, åh, så skönt det var, vi simmade, jag och Disa, under vattnet, över, flöt på rygg, hoppade och plaskade. Runa satt mycket allvarlig och mycket lycklig i sanden och la koncentrerat sand i en hink med vatten. Disa och jag grävde en kanal åt henne där vågorna skulle spola in vatten till henne, och när det gjorde det och gropen fylldes med vatten klev hon ner där för att bada. Jesús, som ju inte gillar stränder och hetta, stod bredvid och stod ut. Båda spanade vi efter poliser. Till slut såg jag faktiskt en misstänkt polisbil långt borta, parkerad. Jag såg till att Disa var uppe ur vattnet, och snart körde polisbilen förbi oss, utan att stanna, inget sa de om barnen som grävde i sanden.

Nästa gång hade vi inte samma tur. Vi skulle just åka, jag skulle bara i och tvätta av Runa som hade sand över hela kroppen och i håret, och just som jag stod där och tvättade henne kom poliserna tillbaka...Ja, vad skulle man säga? Vi visste ju att vi inte fick bada. Den ene höll med om att bestämmelsen är absurd, ännu mer med tanke på att det var så lite folk och att det 36 timmar senare skulle bli tillåtet att bada och leka i sanden... Den andre polisen var macho-kollegan. Den där som är så oerhört vanlig i Spanien, utan tillstymmelse till vänlighet, som står bredbent med vapnen i hölstret, beter sig som om man vore en olydig liten unge. Som är fullt medveten om vilken makt han har. Det var vi också medvetna om. Böteslappen berodde på honom. Vi upptäckte att det var lite teater. De fick Jesús id-kort och macho-polisen började skriva i sitt block, sa att vi får se om det blir ett bötesbelopp eller inte, och lämnade till slut fram en tom lapp, så synligt han kunde för att alla andra på stranden skulle se och bli skrämda och ge sig iväg. Hade vi sagt emot honom hade han med all säkerhet skrivit in ett bötesbelopp, nu slapp vi det. Puh...

Men Disa blev skrämd. Den där polisen hade skrämt henne. Och hur skulle jag förklara på ett vettigt sätt varför man inte får lov att bada i havet, på grund av viruset, när jag inte fattar det själv? Jag tänker att regeln rä till för storstadsstränder där mycket folk samlas, men här? Jesús var så arg, så arg, över att polisen hade skrämt Disa med sitt burdusa sätt, och sa, att händer det igen säger jag åt idioten att ge mig böter, bara du håller tyst och ger dig av så du inte skrämmer ungen!


Efter den här incidenten fortsatte vi till lägenheten, där det var svalt och skönt. Efter någon timme var skrämda Disa lite mer som vanligt igen och båda ungarna var glada över att vara där. Vi också. Disa sa att hon ville flytta dit, och ville ringa sin farfar för att han skulle komma, han som ofta är där samtidigt som vi. Men det går ju inte, han bor i fel provins... Återigen, hur förklarar man så att hon fattar varför hennes farfar inte får lov att åka?

Vi åkte och semesterhandlade efter allas önskemål; vattenmelon, choklad, yoghurt med mini-smarties, juice och annat trevligt, sedan, på kvällen, gick vi ut och åt friterad fisk och minibläckfiskar. Runa älskade oliverna som ställdes på bordet, Disa åt inget överhuvudtaget, men hittade en katt att prata med.

Dagen därpå gick vi inte till stranden alls. Det var så varmt, och jag ville inte stöta på någon mer polis, så att bara gå och promenera utan att få bada... Nä tack. Jag spelade spel med Disa, vi målade med nya akvarellpennor, åt vattenmelon och hade det väldigt behagligt. Jag korrläste tre nya kapitel ur en bekants bok, och på kvällen åkte vi hem, med beslutet att åka tillbaka redan nästa helg, och då stanna minst en natt till. Det var härligt att komma till kusten! Och från och med idag, måndag, får man bada i havet ;-)

lördag 23 maj 2020

Erik Helmerson om ifall viruset vore en militär invasion

Vilken text! Läs här, citat från Erik Helmersons ledare i DN, (läs den gärna i sin helhet: Så här skulle det låta om Sverige blev invaderat 23/5 2020):


"Den här gången var det ett virus. Men corona ger en föraning om hur det riskerar att se ut om det blir främmande makt som angriper oss nästa gång.


God eftermiddag. Den militära invasionen av Sverige har nu pågått i snart fyra månader. Vi går direkt till den dagliga presskonferensen med överbefälhavaren Annika Tegnell, ansvarig för den svenska strategin.
”Den dåliga nyheten är att oproportionerligt många svenskar har dött av denna invasion. Den goda är att hittills är det framför allt unga män mellan 18 och 25 som fallit offer. De allra flesta svenskar bör kunna leva som vanligt. Däremot bör riskgrupperna, alltså personer som invasionsmakten ogillar särskilt, hålla sig undan.”
Länderna i vår omvärld har antagit en helt annan strategi, att skjuta på angriparna när de närmar sig. Inte Sverige. Varför?
”Vi misstänker att alla andra gör fel och att de så småningom kommer att inse sitt misstag och upphöra med skjutandet – men det vet vi inte förrän om tre–fyra år.”

/.../
(Fråga till statsministern)
"Men det finns många experter som säger att Sverige valt fel strategi, att vi i stället under denna invasion borde ha använt handeldvapen, luftvärn, stridsfordon, ubåtar och Jasplan?”
”Jag medger att det är ett misslyckande att Sverige inte lyckats skydda riskgrupperna. Men som helhet har den svenska modellen fungerat. Jag utesluter inte framtida skattehöjningar.”



Jag vill poängtera att jag sannerligen inte vet mer än någon annan om vilken strategi som kommer att fungera bäst. Kanske gör Sverige så rätt man kan, eller så har Spanien gjort rätt som stängt ner hela landet i två månader. Det lär vi få veta längre fram. Men jag gillar en text som får en att haja till, och det tycker jag att Helmerson har lyckats med!

Vad säger ni om den här texten?

fredag 22 maj 2020

Cello-kåserier, citronträd och barnlek

Vad roligt det var att komma hem till Goretti igen! Goretti är vår kompis, hennes pojkar är Disas kompisar. Hon hade bjudit hem en annan vän med två barn (och räknat efter så att vi verkligen var tio personer, fler får ju inte träffas), så fyra vuxna och sex barn var vi. Ett bord bars ut i pation, ungarna fick äta först, sedan kastade de vattenballonger, lekte med kort och andra grejer, medan vi satt i lugn och ro i skuggan av det enorma citronträdet, fullt av stora, gula citroner, och vinrankorna. Jag älskar Gorettis patio. Huset i sig är också bra, på sommaren, men på vintern måste det vara fruktansvärt kallt med all fukt och oisolerade väggar. Huset hon hyr ligger strax intill grottan med alla sina underjordiska sjöar, så alla hus däromkring har tydligen problem med fukt och sprickor i väggarna. Ja, inte öfr att det är ovanligt med fukt och sprickor i väggarna i de här dåliga, andalusiska husen...

Ovanvåningen är stor och oinredd, det är sand och sten på golvet och öppet ut. Där står mitt flyttlass från Sverige. Det såg så stort ut i Sverige, men här, på den här stora ytan, ser det inte ut att vara alls mycket saker. Här uppe förvarar dessutom tre andra av Gorettis vänner och släktingar sina flyttlass, utan att det ser trångt ut :-) Jag passade på att titta till mina kartonger. Hest skulle jag vilja köra hem allt, men det får inte plats. Jag får vänta till vi har köpt drömhuset, hehe… Men ett par av de saker som jag längtat mest efter, packade jag upp och tog med hem. Det var gjutjärnspannan vi hade hemma, den stora plättpannan för sju plättar, och så mina Cello-böcker. Jag hittade dem på en second hand-affär i Skara en gång. Köpte en bok för att prova, kom sedan tillbaka och köpte de andra de hade också. Cello, tänker ni kanske, vad då Cello? Jo, Cello var Olle Carles (1909-1998) signatur och var en förbaskat bra kåsör, den bästa jag har läst. En man som kunde skriva, på riktigt. Ordvitsar, bygga upp en historia, avsluta den. Han utgick ofta från sig själv som hårt prövad familjefar med fem barn och en bestämd hustru.




Fredagen var en dag som gjorde gott på alla sätt, och det bästa var förstås att höra Disa skratta och leka igen! Innan hon somnade satt hon på sängen bredvid mig och pratade, om riktiga, verkliga saker, om vad de hade gjort och varför hon leker bäst med Mauros lillebror och sådant. Det var så ovant, det här samtalet. Jag hoppas att det inte blir någon mer karantäntillvaro.

Nu ska jag läsa ett kåseri och sova. I morgon gör vi ett nytt försök att ta oss till havet :-D

torsdag 21 maj 2020

Munskydd mot pollen, statsskuld och insekter i burk



"Längst inne i mitt huvud
står hästar under träden
och molnen flyger fort
där lyser vallmon röd i säden
Det har den alltid gjort."

De där raderna av Barbro Lindgren kom för mig när jag såg den lysande vallmon. Det är vallmons tid nu och Disa vill plocka alla hon ser, vilket jag inte låter henne göra. Vi var ute för att leta insekter. Det kom en liten bur med lufthål, lupp-burk med lufthål, pincett och håv i ett paket med posten och Disa kunde inte vänta, hon ville leta insekter med en gång! Men det var för varmt. De gömde sig. Det enda vi hittade var en enorm myra, som i och för sig var väldigt intressant att titta på.




De här tiderna som barnen får vara ute och leka på kritiseras allt mer. 12-19 är det väldigt, väldigt varmt så här års i Andalusien, för varmt för att gå ut vissa dagar. Eller alltså, det är framåt 19-tiden som man kan gå ut. Det har talats om att tiderna ska ändras. Och i samhällen med färre än 10 000 invånare ska tidsgränserna slopas helt, sägs det. Hoppas.

Från och med idag är det obligatoriskt för alla över sex år att bära ansiktsmask på ställen där man inte kan hålla två meters avstånd till varandra. Ja, butiker, promenadstråk, sådant. Jag har på sätt och vis gett upp min kamp mot ansiktsmaskbärandet. Inte för att jag har ändrat åsikt, jag tycker att det är idioti att gå omkring med ansiktsmask ensam på landsbygden när man rastar hunden, eller kör omkring ensam i bilen med ansiktsmask på... Men jag har upptäckt att det är helt suveränt mot pollen! Jag tog på mig masken när jag gick hemifrån häromdagen för att köpa bröd. Måste göra vad jag kan för att minska risken för nysattack i affären och skapa panik. Och det märkliga var... Att kliet i gommen slutade, snoret slutade nästan att rinna och jag nös inte en enda gång! Det var helt otroligt! Jag har börjat använda ansiktsmask inomhus här hemma, när pollenet är särskilt jobbigt. Från och med den här våren tänker jag alltid bära ansiktsmask under pollensäsongen! Tänk om jag hade vetat detta när jag var liten! Tänk att det tog nästan 38 år innan jag förstod vad det mest effektiva medlet mot allergin är!

Apropå munskydd så har jag just varit hos frisören. Det var lite annorlunda. Dörren är låst, man måste ringa på en ringklocka. Max två kunder får vara inne samtidigt, och det är obligatoriskt att bära munskydd. Väntsoffan har tagits bort. Konstigt förresten att sitta i frisörstolen med munskydd, och att få håret tvättat med munskyddet på. Men jaja.

Spanska nyheter: Stadsskulden är högre än någonsin tidigare. Efter akutåtgärderna är den nu uppe i 101 % av BNP, och den väntas stiga till 112 % av BNP. Går det ens att ha en sådan hög statsskuld?

Mellan 900 000 och 1,1 miljoner personer har förlorat jobbet inom turistnäringen. Spanien är beroende av turistnäringen men när landet har varit nedstängt i två månader och fortfarande har stängda gränser för turister är det tufft för väldigt många.

Undantagstillståndet i Spanien har förlängts med två veckor, till den 7 juni. Efter det får vi se vad som händer.

Imorgon är det fredag, då ska vi träffa kompisar för första gången på över två månader! Och Disa ska få LEKA! Heja fredag!

onsdag 20 maj 2020

Sveriges version av kampsången - Vi håller ut!




Carin tipsade i en kommentar om att det har gjorts en svensk version av Spaniens kampsång mot viruset; Resistiré.  Roligt att höra den! Hoppas att den blir omtyckt. Men får jag välja tar jag den spanska versionen. Den svenska texten (av Ingela Pling Forsman) är fin, men så abstrakt att den inte griper tag, i jämförelse med den spanska. Och så är det väl det att de spanska artisterna spelar in hemifrån eftersom låten gjordes under karantänen, när vi alla var instängda i våra hem och höll på att bli smått tokiga, de svenska artisterna är ju inte tvugna att stanna hemma (vilket jag är glad över). Äsch. Det är svårt att beskriva det hela. Den här perioden av karantän sitter i på något sätt. Alla vi i Spanien; musiker, programledare, butikspersonal, arbetslösa och alla andra, har gått igenom den och nu är känslan att vi har tagit oss ut på andra sidan efter något... Jag vet inte. Omskakande och tragiskt. Tragiskt för att det nyligen dog över 900 personer varje dygn på grund av viruset och världen skakade. Nu är det mellan 50 och 80 dödsfall om dagen.


Trots trasig tand och tandläkarbesök igår, så var det en härlig dag. När jag kom hem efter undersökningen stod Jeus vid spisen, han förberedde hamburgerlunch med hemgjorda pommes frites, små gröna, stekta paprikor som han strödde salt på, och hamdburgare. Vi åt ute i pation och det var härligt! Vilken glädje det här underbara trädgårdsbordet skänker! Värmen har kommit igen och jag hade hällt upp vatten i ett stort lerkärl där barnen kunde leka och bada. Disa är galen i att bada, och tillbringade lunchen i vattnet, och Runa ville snart ner och leka hon också. Det känns som att ha semester, att vara ute i pation runt det glada bordet, barn som leker, doft av solkräm och glass till efterrätt.

Det är så skönt att värmen har kommit! Igår var den första dagen som jag satt och jobbade utan tjock tröja. Husen är ju oisolerade och kalla för det mesta, utom, tja, från mitten av maj och fyra månader framåt. Så enormt skönt att kunna vara inomhus utan att frysa, och utan en tjock tröja på sig! Välkommen sommar!

tisdag 19 maj 2020

Tandläkarskräck och valium

Min tandläkarskräck började när jag var liten. Eftersom jag inte gillade att gå till tandläkaren bestämde sig min tandläkare för att lura mig när en tand skulle dras. Hon sa inget om det, sa bara att vi skulle prova en bedövningskräm. Hon strök på tjockt med kräm på en sådan där mjuk rulle och höll den en lång stund mot tandköttet. Sedan sa hon att hon skulle känna där om det var bedövat. Gör det här ont? Gör det här ont? frågade hon gång på gång, nä, nä, ja, ja, JA! för med ett ryck drog hon tanden och den smärtan... Och sedan dess har den där lilla vassa grejen som man undersöks med fått mig kallsvettig och tårögd, och så var det den där nålfobin (jodå, sprutor är också jobbiga, inte bara blodprov), och så gick det ett antal år utan tandläkarbesök. Och nu gick en bit av en tand av så det var bara att gå.

Vi har en tandläkarmottagning precis vid det gamla tvättstället, dit gick jag. Fick tid för undersökning dagen därpå, alltså idag, och det var en upplevelse, kan man säga. Man måste ha munskydd på sig hela tiden när det är möjligt. Fast det var en parentes. Den här tandläkarmottagningen har en massa konstiga apparater. Jag fick stå i en maskin och bita i något medan en apparat snurrade runt huvudet och tog en bild. det var vanliga bilder, sedan spärrades läppar och kinder ut och bilder togs av tänderna framifrån. Till och med en porträttbild av mig togs!

I alla fall, imorgon ska jag tillbaka för att få min stackars tand omhändertagen. Förhoppningsvis går den att rädda. Jag chansade och frågade om det går att få lugnande, för den där sprutan blir jobbig, det vet jag. Och strax därefter hade jag ett recept på en tablett valium i handen. Jag har aldrig tagit valium, tror jag. Någon slags tablett fick jag visserligen när jag fick injektioner i ögat.... Är inte det rätt starkt? Det är nog bäst att få undan så mycket jobb som möjligt innan jag tar den där tabletten, för efteråt kanske det blir svårt att jobba...?


Eller vänta... Jag sökte på nätet. Effekt av valium. En person undrade det i en tråd, hade visst tagit fyra gånger min utskrivna dos för att dämpa ångest vid föredrag i skolan, och kände sig inte annorlunda alls utan hade samma ångestfyllda självmordstankar... Varför kollade jag... Tänk om den där tabletten inte hjälper alls? Tack och lov att jag bara behöver inför en injektion i munnen. Det finns folk som har det tufft på riktigt.

måndag 18 maj 2020

Punktering och diverse spanska nyheter



Kusten ja... man kan säga att vi fick förhinder. I Riotinto fick vi vända. Disa var den som blev mest besviken.




Jag åkte hem med barnen och en tyst taxichaufför, Disa avskydde ansiktsmasken som hon var tvungen att ha på sig i bilen och Runa skrek i den ovana, obekväma bilstolen. Jesús åkte med bärgningsbilen och mannen som körde den var allt annat än tyst, han pratade hela vägen om "vår" taxichaufför, som han tyckte så illa om att han körde iväg med sin bärgningsbil för att slippa hälsa på honom när denne kom för att hämta oss.

Även om havet var efterlängtat får jag väl erkänna att jag inte var missnöjd med alternativet, att stanna hemma och greja med växter i pation!


På söndagen städade Jesús och Disa pation, medan jag tog ut Runa på promenad. Vi köpte bröd, och sedan satte jag mig med Runa sovandes i vagnen på det lilla torget med vatten och apelsinträd. Den platsen har jag suttit på och läst, med sovande barn i vagnen, många gånger ända sedan Jesús började jobba i Aracena och vi åkte runt och tittade på bostäder när han jobbat klart.

Vi grillade till lunch, och sent på eftermiddagen tog jag med Disa på stan och köpte glass. Vi satt på en staty och åt glass och mådde gott, och jag tänkte att det är helt nödvändigt att jag gör saker på egen hand med henne. Vi måste dela upp oss mer, Jesús och jag.

Det var härligt att komma ut. Tre av Aracenas restauranger har öppnat och det var mycket folk som satt på uteserveringarna. Det var folk i rörelse, och det kändes som att vi har tagit oss igenom nu, att det är över. Karantänen är på riktigt över, och livet i Aracena är på väg tillbaka.


Läget i Spanien då? Ja, nu ska det bli obligatoriskt att bära ansiktsmask. Vilken dag det börjar gälla och regler vet vi inte än.

Samhällen med färre än 10 000 invånare får slopa tidsgränserna för när invånarna får vara ute. Aracena har drygt 8 000 invånare, så vi får friheten tillbaka.

WHO har äntligen uttalat sig om desinficering av gator, och avråder det bestämt, eftersom det inte gör nytta i bekämpning av viruset, utan istället är skadligt för människor, djurliv och miljö. Hoppas att det är slutsprutat nu i Aracena.

Dagens läsning var en krönika i DN av Björn Wiman. "Varför har så många svenskar så lätt att acceptera det stora antalet döda i coronaepidemin?" skriver han, och nämner en slags coronanationalism som riktar sig mot den som kritiserar Sveriges väg i bekämpandet av denna pandemi. Vad kan jag säga om det, jag som inte bor i Sverige och inte hör folk tala, bara läser tidningar? Ingenting. Men jag tycker att det är en intressant text att fundera över.

lördag 16 maj 2020

Mot kusten



Jag tror inte att Runa har varit på någon strand sedan min födelsedag förra sommaren. Då var hon tre månader. Vi hade åkt till Portugal över dagen, det är min födelsedagstradition, och hade picknicklunch på stranden. Det låter mysigare än det var, för Jesús var tyst och på dåligt humör, som alltid när han måste följa med till en strand i Portugal. Han gillar inte stränder på sommaren, och definitivt inte stränder på Algarvekusten, hur vackra de än är. Med det sagt fungerar jag nu på om jag kan ta och fira nästa födelsedag själv?




I alla fall, stranden var det. I och för sig badade vi i Sverige i augusti, men kan man kalla det för strand, där vi var?

Nu ska vi till stranden igen, denna gång till Huelva-kusten, där Jesús pappa har en liten lägenhet. Jag tänker mig förstås Runa och Disa sittandes i sanden med hinkar och spadar och vattenkannor, Disa som helt säkert vill hoppa i och bada i kalla Atlanten... Men det är inte säkert att det är tillåtet än, fortfarande råder många restriktioner. Man får promenera på stranden, men kanske inte bada och sitta i sanden. Det låter helt absurt, men så är det. Vi får läsa på kommunens webbsida för att se om vi kommer till klarhet med vad som gäller just där.


Vad ska ni hitta på i helgen? Berätta!

fredag 15 maj 2020

Lilla hjärtat, och ingen skola förrän september

Jag gissar att de flesta av er har läst om flickan som kallas Lilla hjärtat. Flickan som placerades i familjehem när hon var några veckor gammal bara, men som strax innan treårsdagen tvingades återvända till de biologiska föräldrarna. De är misstänkta för att ha gjort henne illa och till slut dödat henne. Pappan dog i häktet, nu har åtal väckts mot mamman. Ja, inte ska jag gå in på detaljer, det finns mer än tillräckligt att läsa på nätet, men den historien... Jesús kan sätta upp filter så att sådant inte når så djupt, men det kan inte jag, inte med den här lilla tjejen.


Annat? Om förmiddagen var tuff när jag sådde frön, var den ännu värre idag. Bästa stunden idag var när Runa somnade. Ska så små barn verkligen kunna klättra så här?

I nära en timme under lunchen pratade Disa oavbrutet om höns och hund och hur vi skulle skydda dem och ta hand om dem. Jag var stressad eftersom jag behövde gå upp och jobba, men någon måste stanna kvar för att se till att hon åt, och det blev jag eftersom Jesús var uppe med Runa. Samtidigt var det mysigt att höra henne, så klart. Hon brukar inte prata så mycket. Hennes drömmar och lekar handlar om djur att ta hand om.

Nu är det beslutat att skolorna inte öppnar förrän i september, när höstterminen börjar. Det känns verkligen tråkigt. Jag saknar Disas skola, och våra kompisar där. Och när ska Disa kunna leka med barn? Vi såg på avstånd en av hennes gamla kompisar och hennes familj när vi postade brev förut, vi ropade hej och gick sedan vidare för att barnen inte skulle vara tillsammans, nära varandra, prata och leka. Det är galet. Helt galet.

Barnläkarorganisationen har uttalat sig om öppnandet av skolor, de talar om hygien och distansering och bara hälften så många barn i klasserna. Jag tänker att man kan ju omöjligt hindra barnen från att närma sig varandra, vara tillsammans. Det tycker Barnläkarorganisationen också, därför föreslår den att förskola för barn 0-3 år helt ska upphöra fram tills att pandemin är under kontroll. När är det? När det finns ett vaccin?

Fredagar brukar vara bra dagar, men det ska faktiskt bli skönt när den här är slut. Nu får jag ta och jobba på.

Trevlig helg!

torsdag 14 maj 2020

Svenskt brev och andalusisk rock

Idag på förmiddagen hjälpte jag Disa att skriva till sin nya brevvän. Hon kan inte skriva så mycket än, så jag höll i pennan och Disa dikterade. Och det roliga var att hon gjorde det på svenska! Det allra mesta, i alla fall!

För en gångs skull har jag inte så mycket att säga. Jag ska jobba undan så att jag kan vara helt ledig i helgen när vi ska åka till havet!

Jag skickar med er lite spansk musik så här på kvällen, några gamla favoriter från 1970-talet:

Först ett stycke så kallad andalusisk rock med Sevillabandet Alameda: Aire cálido de abríl
Och när vi är inne på ämnet andalusisk rock så borde nog klassikern Abre la puerta niña av Triana (också Sevillaband) finnas med.
Så har vi förstås Nuestro pequeño mundo med exempelvis Los campanilleros.

Den sistnämnda låten påminner mig om de riktiga campanilleros som kom och väckte oss med sin sång. Så vackert det var! Det har stannat kvar i minnet. Jag har inte upplevt dem sedan den gången.

ny gadget

ny gadget