Kö till spansk webbsida

Är det ett skämt?

Jag stirrar på skärmen i en minut innan jag kommer mig för att visa Jesús. Det har gått två minuter när han kommer på hur man sparar en skärmbild.

Det känns som att färdas bakåt i tiden, till internets ursprung, men det är bara en spansk, statlig webbsida som jag har råkat ut för. Jag skulle kolla en tågkombination på renfe.es, och fick meddelandet att det var fyra minuters väntetid för att kopplas upp på webbsidan. Drygt 1 800 personer var före mig i kön. Nedräkningen var faschinerande. Då och då kom uppdateringar om hur många som väntade före mig. Och när fyra minuter hade gått kom ett nytt meddelande om att jag strax skulle få komma in på sidan, vilket stämde.

Lite lustigt var det allt. Och fyra minuters väntetid för att kolla tågförbindelse är ju mycket bättre än SJ:s evighetsväntan. Jadå, jag vet anledningen till att SJ:s sida ligger nere...

En dödsdömd maskin

- Åh hu!

Var det inbillning, eller hade han verkligen ryckt till i kroppen? Tvättmaskinsreparatören är en äldre man. Han ägnar sina arbetsdagar åt att åka hem till folk här i bergen och laga diskmaskiner, spisar, kylskåp och tvättmaskiner, och borde ha sett det mesta, men han var inte beredd på en tvättmaskin som vår när han klev in i köket.

- Jag trodde att den skulle vara... nyare.

Han tittade på den gulvita maskinen med spräckt lucka som tejpats med tjock tejp, många år tidigare.

Gammal och ful är maskinen, men det var den som fanns när vi flyttade in, och den har fungerat. Sedan började den trilskas. Illaluktande smutsigt vatten stannade kvar efter tvätt. Jag tänkte att det var dags att rengöra filtret, men upptäckte att maskinen inte har något filter. Jag letade på alla sidor, till och med invändigt, skruvade bort bakstycket, men inget filter fanns att finna.

Tvättmaskinsreparatören ville starta maskinen, men här finns ingen logisk startfunktion, så jag fick förklara var man ska dra ut en grej inne i en plastratt. Maskinen både startade och sög ut sitt tvättvatten och visade inte med en min hur den bär sig åt mott oss i familjen. Reparatören var ändå inte nöjd med den.

- Titta här, sa han och visade det numera svarta gummit, och här. Din tvättmaskin är så gammal att det inte ens finns reservdelar till den.

- Det är inte min...

- Den har max ett par månader kvar att leva! Köp en ny!

Samma morgon hade jag faktiskt tittat på tvättmaskiner i en butik i Cortegana. Vita, blänkande, rena. Personalen kör hem tvättmaskinen och installerar den. Frågan är om vi kommer att stanna i huset, eller flytta till ett annat, med fungerande tvättmaskin? Första mars går hyrköpskontraktet ut. Då är huset antingen vårt, eller så har vi hastigt behövt ge oss av till en hyresbostad. Det verkar inte vara några problem med banken, men bör vi köpa huset? Det är gammalt och inte i särskilt bra skick. Mycket renovering krävs. Kanske för mycket, tänker jag. Sedan går jag ut och tittar till mandarinträdet med hundratals minimandariner på grenarna, slår huvudet i de tunga citronerna som hänger över stigen, betraktar min lilla örtträdgård som jag anlagt och det stora, krokiga fikonträdet som snart får nya löv. Utsikten över berget från köksfönstret. Hur skulle vi kunna hitta ett annat ställe, som det här? Ett som vi har möjlighet att köpa?

Om en månad vet vi. Kanske är jag husägare då, för första gången i mitt liv. Det första jag ska göra i så fall är att köpa en tvättmaskin.

Att flyga hem

Klockan 07.08 startade resan med buss. Omkring klockan 01 på natten bör jag vara hemma. Däremellan åker jag buss, tåg, buss igen, flyg till London, sju timmars väntetid, flyg till Sevilla, hemkörning av svärfar, och till sist kör jag hem själv, det tar en och en halv timme från Sevilla.

Tove tyckte att det lät som en lång och jobbig resa. Går det inte direktflyg mella Göteborg och Malaga? Jo, det gör det, men jag har fem timmars körtid till Malaga, skulle också behöva betala två veckors parkering.

Det är lite knepigt med resan. Jag letar efter absolut billigaste alternativet. Samtidigt måste planet i Göteborg vara framme så tidigt att både bussar och tåg går hela vägen "hem", och flyget tillbaka till Spanien får inte gå för tidigt, för då kanske det inte går bussar och tåg till flygplatsen så att jag är där i tid. Jag behöver åka hemifrån fyra och en halv timme innan planet går från Göteborg.

Tåget då? Tågresan i somras var så underbar att jag tänkte att jag aldrig mer kommer flyga. Men det var det där med priset. Och barnen. Jag har varit borta så mycket från dem sedan september att jag inte kan ta fler dagar från dem. Varje resväg Spanien-Sverige innebär ytterligare två dagar borta med tåget. Och det kostar mycket mer.

Men jag flyger inte med glädje. Inte bara med anledning av miljöaspekten, utan det är helt enkelt en ovärdig form av resande. Försöka checka in på en apparat, vänta, betala straffavgift för att man inte har checkat in hemma, ta av sig kläder och skor och packa ur handbagaget för att scanna alltihop. Vänta. Stå i kö. Vänta. Checka in på anslutningsflyget, ta förnedrande bilder av sig själv till en omöjlig incheckning och lova sig själv att det är sista gången i livet man åker med förnedrings-Ryanair, bottenskrapet av världens flygbolag. Stå i passkontroll, sitta på golvet och vänta en hel eftermiddag på en flygplats som inte har bänkar, fösas framåt i köer och så vidare, och så vidare. Allvarligt talat. När man kan ta ett skönt tåg istället. Men det var det där med barnen, och priset...

Jag tycker om att se de där eleganta kvinnorna som flyger. De med klapprande skor, som är fint och elegant klädda, smidiga väskor, vackra i håret, luktar gott. En sådan skulle jag vilja likna ibland. Jag kommer stressad, överviktsbagage i väska med trasiga hjul, med praktisk tjocktröja eller svettig av sommarvärmen, fula vandrarkängor, sliten kabinväska som draghandtaget har fastnat på, en ryggsäck fullproppad med smörgåsar och resemat till en hel dag, som knappt går att stänga. Den här gången en bonus i form av mina byxor som är fulla av lerstänk efter gårdagens drejkurs. Det var längesedan jag gav upp att se ut som en sval och elegant resenär :-)

Men inatt kommer jag hem, om Runa vaknar finns jag där, och jag är efterlängtad. Disa har planerat vad Jesús ska handla och laga för gott, hon har ritat en teckning till mig och planerat ordentligt fredagsmys till onsdagseftermiddagen. Tänk att vara så efterlängtad. Det är ett privilegium.

Snöjobb och juldilemma i Spanien

Idag är det trettondagen, den viktigaste dagen under den spanska julen. Jesús hade planerat allt. Redan på nyår tog han med barnens julklappar och lämnade dem hemma hos sin pappa, för att barnen inte skulle ana något. Planen var att sova hemma hos farfar natten innan trettondagen, så skulle barnen finna klapparna där på fredagsmorgonen. Men så blev Runa sjuk i veckan. Ordentligt sjuk. Hon blev lite bättre under onsdagen, men så slog febern och hostan till igen på torsdagen. Vad skulle Jesús göra? Stanna hemma med barnen och låta dem bli utan julklappar? Eller åka till Sevilla med febrig Runa, för att de skulle få julklapparna nästa morgon? Det blev Sevilla.

Men han är trött nu, Jesús, efter all ensamtid med barnen. Trött och frustrerad. Disa vill inget hellre än att träffa släktingar, men det ligger utanför Jesús kontroll, om släktingarna har tid och lust. Ikväll hade han bestämt sig för att åka hem till bergen med barnen, de hade tillbringat hela dagen ensamma i farfars lägenhet, när det plötsligt kom ett meddelande från en släktingfamilj som nu kunde ses.

Jag pratade med Jesús och Runa strax innan de åkte. Jesús var nedslagen, och Runa sa Mamma gång på gång. Fyra dagar till, älskling.

Jag har fått en stor dos med snö medan jag har jobbat. Vilket snökaos det har varit! Jag hade en intervju inbokad i onsdags, men flyttade fram den en dag, smhi hade utfärdat orange varning och jag hade ändå saker att jobba med inne vid datorn. Dagen därpå var vädret inte bättre, men jag gav mig ut ändå. Redan innan jag kommit ut ur stan gled jag med bilen på den hala vägen. Efter några mil på snöig väg stannade jag på en bensinmack intill E20 och pustade ut, innan jag fortsatte. E20 var också täckt av snö, med hjulspår i mitten, och några kilometer senare skulle jag in på en liten landsväg. Det kändes som en mycket dålig idé. Jag körde oerhört långsamt, tills jag fick stanna för att vägen spärrades av en bärgningsbil, som försökte dra upp en snöplog ur diket.

När jag fotat (är man ute på jobb så är man) och kunde köra vidare, kom jag inte mer än 200 meter, så låg en mjölkbil i nästa dike. Framdäcken hängde en bit ovanför marken av den kraftiga lutningen. Jag slirade ut ur bilen för att se om någon behövde hjälp, men olyckan hade skett två timmar tidigare, nu pumpades mjölken över till en annan bil så det skulle bli lättare att dra upp mjölkbilen. Strax kom bärgaren från snöplogsjobbet. Det blev intervju och fler bilder, och så kom jag tillbaka till redaktionen med ett oplanerat jobb. Efter intervjun med musikern förstås.

Idag har jag fotat pulkaåkare. Det har varit ett illvilligt, kraftigt snöfall som letat sig in i fickor, kamera, mobil och kläder. Ett riktigt dåligt snöfall att vara ute med kameran i. Men snö gillar jag! Jag tog en extra promenad på eftermiddagen för att titta på snön i stan.

Imorgon blir det träff med en kvinna som planerar bok om Vänerns eget sjöodjur. Det ni!

Dan före dan i Sevilla

Den 22 december var sista skoldagen, och den 23 åkte vi till Sevilla. Jesús hade inspelning med sin grupp på kvällen, och jag tog med barnen på ett obligatoriskt storstadsbesök innan jul.

Lite praktiska ärenden hade vi också. Köpa några julklappar och fixa vinterjacka till Runa. Men vi började med lunch på asiatiska Restaurante Udon. Bra mat där! Runa är förtjust i soppa och ville helst ha min goda ramen.

Jag sökte badsalt till Disa medan Jesús tog med henne till en bokhandel. Det blev inget badsalt, däremot en tjock bok. Gäller det böcker säger Jesús aldrig nej, inte ens dagen före julafton. Bra egenskap, tycker jag, som också värdesätter böcker högt. Den här boken är tydligen så bra att Disa har legat och läst den tyst (första boken som hon läser tyst!) istället för att lyssna till mig när jag som vanligt har läst för tjejerna innan de somnar på kvällen.

På Plaza Nueva tittade vi på en hantverksmarknad, och på Plaza de San Francisco på andra sidan kommunhuset startade strax därefter ett häftigt ljus- och ljudspel.

Vi gick vidare längs avenyn och till julkrubbemarknaden intill katedralen. Barnen tycker att den är lika rolig som jag.

Mina favoritserier av julkrubbefigurerna är de lustiga Sevillafigurerna...

...och de peruanska figurerna, vars djur är lamadjur.

Vi behövde fler djur till vår krubba, många fler, men jag hade inte så mycket kontanter med mig, så de fick bara välja varsitt i ett av stånden med miniatyrsaker. Disa valde en anka, och Runa en kanin. Jag hade själv gärna köpt en snigel till krubban, men sparade pengarna till en strut kastanjer istället.

Under hösten och vintern köper man brännheta rostade kastanjer på stan. Runa är inte så förtjust, men Disa är van. I hennes skola går eleverna ibland ut och plockar kastanjer, som deras lärare sedan grillar åt dem.

Disa upptäckte en marionetteater och satte sig för att titta. Snart ställde sig Runa bredvid. Det var en bra teater. Gatuartister i Sevilla brukar vara skickliga! När marionetteatern var slut började en parkourföreställning strax intill. Killarna gjorde omöjliga saker med sina kroppar. Disa blev uppslukad och gick sedan och smådansade tillbaka till bilen.

Juliga saker som hänt i december

Min traditionella julbitterhet, som alltid drar igång när det händer något som påminner mig om att Spanien är så mycket sämre än Sverige på att fira jul, den gick i år igång på pepparkakshusen.

Jag har gjort en stor pepparkaksdeg. Skulle baka pepparkakshus till en marknad, göra pepparkakshus med barnen, hjärtan att hänga upp i röda band... Det blev bara två hjärtan, som jag tog med som dekoration i Disas skola. Jag hade glömt luftfuktigheten. Pepparkakors fiende är fukten. 15 timmar efter att de tagits ut ur ugnen hade hjärtana blivit så mjuka att de kraschade. Några pepparkakshus var det inte tal om. Men lussekatter bakade vi! Lussekatt - ett nytt ord för Runa, som morgonen efter bad om en kattelucia, utan att jag fattade att det var en lussekatt hon menade.

Jag hade med mig Julen i resväskan från Sverige och ordnade adventsfika med must och levande ljus. Mycket svenskt. Dock ville de bara äta nötter, som inte gick att skala.

Den holländska familjen arrangerade Sinterklaas med juldikt i skorna, present och julbak av holländska kakor. De själva har fem barn (mellanbarnen är trillingar), och ytterligare ett syskonpar i skolan har en holländsk förälder, vilket innebär att mer än hälften av alla elever i byskolan har holländskt påbrå! Jag var med och hjälpte till med kakbaket. Här bakar Disa kakor i klassrummet:

Den enda jultraditionen som är viktig för Jesús är att ställa upp julkrubbelandskapet under långhelgen runt den 6 december. I år hade han köpt en påse frigolit, som skulle föreställa snö. Snö i Betlehem? Ja, tydligen vill spanjorerna gärna ha snö också. Barnen gillar krubban, och Runa ställer fram en stol och leker med figurerna.

Jag klär granen med barnen och spelar julmusik. Runa var mycket engagerad och ville hänga alla klot längst upp.

Disa behövde klippas. Det är ett dagligt krig att försöka reda ut hennes lockar på morgnarna. Runa blev minst sagt förtjust och ville också bli klippt. Ja, till och med få håret tvättat, som Disa! Jag betalade gladeligen tio euro för att slippa den kampen innan luciafesten dagen därpå, dessutom fick Runa, tack vare det, gå de sista dagarna i skolan med rak lugg, istället för den mammaklippta.

Lucia! Många år har det blivit i luciakören på Ikea! Skönsång ska vi inte kalla det, och maten gör ingen glad (jag har förstått att man kan äta julbord på Ikea i Sverige, det kanske är trevligt, men tro inte att vår dyra "julmiddag" har några likheter med det!), men ändå är det värt att komma för den korta stund man träffar de andra svenskarna i området, mellan att middagen är klar och vi körs ut. Vi ses bara en gång om året.

Strax innan jul föll jag i en trappa. En mycket liten trappa, men ont som fan gjorde det. Runa hörde mig och kom springande. Hon hämtade en kudde till mig, för jag hade för ont i foten för att kunna sätta mig upp. Sedan drog den lilla personen med sig ett stort, tungt täcke till mig, för jag frös så jag skakade, kanske av chocken. Till sist kom hon med ett par leksaker och gjorde mig sällskap tills jag kunde halta därifrån. Det var inte så illa, bara en stukning, men foten röntgades, jag fick tjockt bandage och Jesús letade rätt på kryckorna åt mig. Jag behövde dem, för jag ville följa med och se en Belén viviente, en levande spansk krubba. Dess olika scenarion befolkas av människor från byn, och alla djur är levande.

Det är oerhört populärt att åka till Puerto Moral och uppleva deras belén, hela byn är involverad (året innan blev det världens coronautbrott i byn efter just den här helgen) och det stod parkerade bilar längs vägen i minst en kilometer åt vart håll från infarten till byn.

Jesús, som jobbade i byskolan förra läsåret, träffade på elever, deras föräldrar och tidigare kollegor överallt. De flesta är med i evenemanget, eller kommer och tittar. En kollega, som varit med när hon var yngre, berättade att visst frös de (det var jättekallt) men värst var det för ängeln, som fick sitta stilla i ett träd i många timmar, barfota.

Jesús skrattade och sa, att de som var Josef och Maria varje år måste vara ett par som nyligen fått barn. Jag fattade inte, för jag trodde att de använde en docka som var Jesusbarnet, men såg till slut att det var en levande bebis, som då och då ammades.

I slutet av promenadsträckan satt de tre vise männen och gav barnen godis. Runa blev helt till sig och pratade inte om något annat på vägen hem. Disa blev på dåligt humör för att hon inte fick en klubba, som Runa.

En dag åkte vi till Fuenteheridos för att köpa nötter och mandlar, russin och fikon från trakten, och förstås ännu mer vild oregano, som är så gott! Det ska räcka hela året. Försäljaren säljer bara under helgerna på senhösten och en bit in i december.

I alla småbyar här i bergen är de offentliga juldekorationerna virkade. Otroligt fint!

Ni ser den stora, virkade granen på torget va?

Sista skolveckan var det julfest för alla i de fyra, sammanhängande skolorna som Runa och Disa går i. Den hölls i Monumentet, den stora ödekyrkan som det spökar i, snett intill Disas skola. 

Dimma och spöregn. Vi föräldrar från Disas skola hjälpte till att dekorera den stora, tomma kyrkobyggnaden. Här hölls sedan stationer där barnen kunde göra armband, julkort, bli ansiktsmålade, göra doftpåsar, få ballongdjur och så vidare. Jesús hade i ett eget utrymme sina omtalade, otäcka musiksagor som akompanjerades på gitarr, jag och Nienke bakade svenska syltkakor med alla som ville. Vid ett långbord fanns frukt och vatten, sedan bjöds alla barn på så mycket churros med choklad de orkade äta, nygjorda från churrosvagnen som ombetts att köra dit för just detta tillfälle. Alla hade roligt utom Disa, stackaren, som blev sjuk med feber kvällen innan. Både Jesús och jag var involverade och kunde inte stanna hemma med henne, så det var bara att ta med ungen och stoppa i henne paracetamol när hon mådde uselt.

Nu är inlägget så långt att jag sparar Sevillabesöket till nästa inlägg :-)

Hellre gröt tillsammans...

Skövdes Arenabad är suveränt. Här finns en äventyrsdel med vågor, härlig småbarnspool, många rutschkanor, strömmar, bubbelpool och kafédel där barnen fick glass varje gång de var på badet i somras, två - tre gånger i veckan med sommarbiljetterna. Runis ville tillbringa all tid i bubbelpoolen, som hon kallade El Gusano, och bastun ville hon gärna sitta i, Mörk kallade hon den. Disa ville hoppa trampolin och åka vattenrutchkanor, men det blev inte så mycket åkande för hennes del, eftersom Jesús brukade vara själv med båda eftersom jag jobbade, och fick anpassa sig efter Runis. De pratar fortfarande om badhuset. Bad-us, som Runa säger. Ibland leker hon att hon är på bad-uset.

Relaxavdelningen är fin, med stor varm sten att ligga på, solrum, ångbastu och tre andra badtuar, två pooler, upplevelseduschar. Stockbastu och jordbastu utomhus, mellan dem finns en pool. Här skulle jag tillbringa min lediga dag, årets första dag. Bra idé!

Efter en timme där stod jag inte ut längre. Jag försökte övertala mig själv att stanna tills det blev mörkt och mysigt åtminstone, men jag ville bara därifrån. Jag tänkte på barnen varje sekund. Vad var det för mening att vara där när inte barnen var det? Badhuset, deras favoritplats i Sverige, förmodligen. Jag tänkte på tunna, allvarliga Disa, ville hålla henne intill mig, tänkte på skrattande Runa med armpuffar, och gav upp. Jag gick. Tog bussen tillbaka till källarrummet.

Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam, som det berömda citatet från filmen Tillsammans lyder. Det är värt att broderas och sättas upp på en vägg.

Barnen har haft en fantastisk nyårshelg. Ja, fina mellandagar också. I Aracena hyr kommunen en massa hoppborgar, studsmattor, ansiktsmålare och andra barnaktiviteter, och låter alla ungar komma och leka kostnafsfritt inne på feriaområdet mellan jul och nyår. Där har Jesús och barnen varit mycket, och ungarna har träffat gamla och nya kompisar där.

Nyårsfesten var hos Jesús vuxna brorsdotter. Alla utom farfar kom dit. Alla kusinerna var där. Ungarna lekte nonstop. De stannade och sov över och la sig inte förrän 3.30 på nyårsnatten, till och med Runis höll sig vaken så länge. Lång sovmorgon nästa dag, barnen ville stanna så det gjorde de. Kusinlek igen. Ja, sysslingar kallas det väl på svenska, på spanska kallas alla kusiner. De har så himla roligt tillsammans! Farfar kom över på lunch idag, och när de åkte hemåt vid 19.30 hade Runa fortfarande pyjamasen på sedan igår natt. I veckan åker de tillbaka till kusinhuset och firar reyes magos i två dagar.

Jesús har lovat att frysa in en roscón de reyes tills jag kommer hem, och hans pappa sa skämtsamt att han ska ta med en bit till mig när han hämtar mig på flygplatsen nästa tisdag.

Vi träffar så sällan Jesús familj, vi vet inget om vad som händer i deras liv. De vet inget om våra liv heller, men är fullkomligt ointresserade av det, till skillnad från mig. Nu väntar jag på att Jesús ska ringa. Han har lovat att rapportera en rejäl dos släktskvaller och berätta om årets familjebråk från nyårsfirandet så fort barnen har somnat. Det ser jag fram emot!

Kattungar, nytt jobb, dyslexi och sommarmagi

Gott nytt år, hörrni!

Här sitter jag i mitt hyrda källarrum och fördriver tiden. Det kan ju låta trist, men det är enormt vilsamt. När jag reser till Sverige ser jag till att ha jobb varje dag jag är här för att det ska vara värt resan, men idag, nyårsafton, börjar jag inte jobba förrän klockan 23. Fram tills dess finns ingenting jag behöver göra, mer än hålla mig varm och mätt. Jag har haft sovmorgon, gett mig ut på cykeltur till sjön, det regnade och jag tittade på den grå leran i sanden och keramikskolan intill, den som var mitt förstahandsval till gymnasiet. Jag ville inget hellre än dreja, men det året var det så få ansökningar att kursen ställdes in, och jag hamnade på medieprogrammet, inriktning pressmedia. Hur hade livet sett ut om jag hade fått dreja istället? Märkligt att tänka på. Inga tidningsjobb, inget Bolivia eller Spanien, ingen Jesús... Ett helt annat liv.

Jag funderade på att cykla hem, för att se "mitt" hus där jag växte upp, men kom fram till att inget gott kommer ur det, så jag cyklade tillbaka till stan istället.

Jag har ett par stora högar böcker från biblioteket, tillgång till filmer på svt nu när jag är i Sverige, radioprogram, julmust, knarrig fåtölj... Underbart. Gissningsvis är jag inte klar förrän framåt två inatt innan nyårsartikel och bilder är publicerade, så imorgon blir det ny sovmorgon, sedan tar jag bussen till spa-avdelningen på badet i Skövde. Bra start på det nya året!

Jesús och barnen är i Sevilla. De firar nyår med släkten hemma hos Jesús brorsdotter. Det är raka motsatsen till min egen lugna dag, och de har så roligt med alla kusiner! Jesús skickar bilder då och då. Hade jag velat vara där? Oh ja!

Man kanske ska göra någon slags sammanfattning av 2022, innan året tar slut? Ja, låt oss prova!

Disa utreddes äntligen och det visade sig, som jag trodde, att hon har dyslexi. Man kom också fram till att hon har en särskild begåvning i kreativitet. Jag lärde mig att dyslexi är så mycket mer än läs- och skrivsvårigheter, att en dyslektiker behöver upprepa allt så många gånger innan kunskapen sitter, jämfört med de flesta andra, att engelska är en enorm utmaning, att obefintligt bollsinne och oförmåga att ta på skorna på rätt fot också kan härledas till dyslexin. Men sedan höstterminens början får Disa mycket stöd i skolan, flera specialpedagoger som sitter med henne, och en som kontrollerar hennes undervisningsmaterial och anpassar huvudlärarens undervisning och metoder efter Disas behov. Det har varit en gladare unge sedan dess!

Runa började skolan och trivs, hon har en bästis där från förskolan. Men de första månaderna pratade hon inte. Det var för många nya människor. Inte ett ord sa hon, förrän en dag då hon lyssnade på religionsgruppens lärare som berättade om Jesus hund. Jag vet inte vad hunden hette, men fel namn var det, enligt Runa, som var tvungen att protestera.

- Nej, Jesús hund heter Iris!

Runa visste inget om religiöse Jesus, för henne är Jesús bara namnet på hennes pappa, och familjens hund heter Iris och inget annat!

En bild från första skoldagen. Röd pippiryggsäck på ryggen och en docka fastsatt i bröstbandet, som alla skoldagar de första månaderna.

Kissen Chovai, som en dag bestämde sig för att bo hos oss, fick ungar. Roligt hade vi med dem, men det var en mardröm att bli av med kattungarna. Alla som gillar katter har fler än de kan ta hand om, övriga vägrar katt.

I början av året stod det klart att det inte skulle bli mer jobb på skolan son jag arbetade för, de hade allt färre elever. Det blev att se sig om efter nytt jobb, och det är bara att konstatera att det har blivit väldigt bra! Jag började arbeta som reseledare under våren, med två resor till Lissabon. Sedan blev det tre Andalusien Runt på hösten. Arbetet som reseledare är det stressigaste och tuffaste jobb jag har haft. Och samtidigt väldigt roligt och tacksamt.

Den uppkomna arbetslösheten ledde också till jobb på min hemstads lokaltidning, där jag har velat jobba sedan jag var 18. Tillbaks till mitt eget yrke, till min hemstad, och till flera gamla kollegor. Det är enormt roligt. Hoppas att jag även kommande år får vikariera där.

Under 2022 började jag sälja svenska bakverk på marknader, och blivit känd i vår alternativa krets som Hon med bakverken.

Jag har lärt känna kanadiensiske Jude, den holländska, härliga familjen och nya, fina personer på tidningen.

Jag reste äntligen Spanien-Sverige med tåg, och min ensamresa till Sverige är en av de bästa resor som jag varit med om. Har alltid vetat att jag är en tågperson :-)

Sommaren var fullkomligt magisk. Vi hyrde ut huset i Spanien och hyrde en studentlägenhet i Sverige. Jesús skaffade sommarkort på äventyrsbadet som ligger nära lägenheten, och jag tror att barnen alltid kommer att minnas sommaren 2022 tack vare det fantastiska badhuset. Vilken badsommar!

Runa besökte för första gången en godisaffär. Det gjorde så stort intryck på henne att hon blev stum.

På helgerna, när jag var ledig, utnyttjade vi tiden till max. Vi besökte muséer, plockade jordgubbar och blåbär, åkte tåg, gick på loppisar, lärde Disa att cykla, tittade på raggarbilar, badade, var på cirkus... Disa och jag gjorde en egen utflykt, åkte på vraktur i kajak.

Mest av allt jobbade jag. På huvudredaktionen och upplevde midsommar för första gången på många år (oväntat känslosamt), men framför allt på två olika lokalredaktioner. Bara att åka runt på Kinnekulle på arbetstid är ett privilegium. Jag skrev om trädgårdsmästare, hantverkare, världsomseglande kaptener, träffade Bo Kaspers Orkester, blev utskälld av en skateboardförening, var inne på fryslager i -40 grader, åkte båt äldre än Titanic och åt årets godaste glass i hamnen, och träffade en mycket speciell konstnär. Det tog flera veckor innan jag ens vågade fråga om en intervju, ingen aning om varför. Intervjun blev av min sista vecka på redaktionen. Fotografen och jag åkte vilse i jakt på konstnären, som visade sig vara en så humoristisk person att jag satt med flädersaft i den gungande trädgårdsstolen och grät av skratt. Texten var svår att skriva, tungt, tungt var det, men den blev bra, och när den äntligen publicerades kändes det som att jag hade levt med konstnären och reportaget större delen av sommaren, vilket jag också hade gjort. Han gjorde intryck.

Jag åkte mycket bil, och lyssnade mycket på radio. Kul i början, sedan lärde jag mig innebörden av ordet Sommarplåga. Kom fram till att jag inte tål radioskval, vill bara höra musik som känns, annars föredrar jag tystnad. Det är väl därför jag bara lyssnar på samma favoritlåtar, år efter år. Disa upptäckte Miss Li, jag upptäckte gruppen Detektivbyrån och låten En annan typ av disco, som jag lyssnade på i huvudet där jag körde fram och tillbaka över berget medan jag funderade på konstnären som jag inte våga be om intervju. 2022 års nytillskott i min annars intakta låtskatt. Här är den.

Berätta gärna om ert 2022, eller nyår i kommentarsfältet, det vore roligt att läsa.

Gott nytt 2023!