tisdag 20 februari 2024

Förtroende

Det var väl någon gång när Disa hade fått sin lillasyster som vi började uppmärksamma ett annorlunda beteende. Hon kröp ofta in under bord för att få sitta ifred och tänka.

Senare gjorde hon det i rörelse, tänkte alltså. Hon gick fram och tillbaka i snabb takt med ett leende, helt borta från vårt värld, mycket svår att återkalla. Mest anmärkningsvärt var det när vi var på cirkus och hon gick runt i cirklar hela pausen. Efter föreställningen tog vi henne i varsin hand och ledde henne, för Disa var inte närvarande överhuvudtaget, inte kontaktbar.

Med tiden märkte vi att det var riktigt bra historier som fick henne att försvinna.

Nu är hon nio och ett halvt. Fortfarande försvinner hon under rörelse. Musik är en nyckel till dit hon ska. Ett hjälpmedel.

Jag har alltid undrat var hon är, tänkt att det måse vara en mycket trevlig plats när jag sett hennes ansikte.

Igår berättade hon. Jag frågade om hårklippning, då berättade hon om en frisyr och varför hon skulle vilja ha den. Sedan bara forsade orden ur henne! Vi stod i badrummet i säkert en halvtimme, hon berättandes, jag lyssnandes. Disa har en makalös, enorm inre värld som hon förflyttar sig till, och där hon är med om fantastiska saker. Jag fattar nu att det inte var fel i dyslexiutredningen, när man dessutom upptäckte att hon har en särskild begåvning i kreativitet.

Vilken människa.

Vilket förtroende jag fick. Det var en skatt. Ingen annan har fått veta. Ingen annan kommer heller att få veta vad som rör sig i hennes huvud, inte inom närliggande tid.

måndag 12 februari 2024

Vintervärme

I fredags drog en ordentlig storm in. Det regnade och blåste så hårt att en hel yttervägg blåste bort hemma hos en bekant till Jesús. Och i vägen till hans replokal bildades stora hål, han räknade till sju bilar som kört sönder däcken i hålen och blivit stående i väntan på bärgning, bara mellan motorvägen och byn där han repar. Poliser var ute och ledde om trafiken.

Regnet är oerhört välkommet, inte minst efter den skrämmande varma januari månad, som var den varmaste, eller näst varmaste, som någonsin uppmätts i Spanien. Temperaturerna låg ofta mellan 17 och 22 grader på dagarna.

Med det sagt kan jag inte annat än erkänna att solen och värmen kändes skön också, trots att det är fel årstid. Men vilken energi man får av lite sol och värme!

Det är härligt att stå ute och hänga tvätt, och drömma om saker som ska sås och planteras...


Man passar på att tvätta barnmöbler...


... och tar med sin fyraåring att plocka citroner, efersom hon vill baka citronmuffins.



Samma fyraåring sitter sedan ute på trappen i den ljumma luften och tvättar snäckor och strandfynd rena från sand.


Man äter lunchen utomhus...


...och får spontanbesök. Ger Disa och kompisen Nora en burk, för de vill gå till källan och fånga ödlor.
Tre ödlor fick följa med hem. Det var oerhört spännande för Runa! Medan de stora tjejerna gick in och åt mellanmål och grejade med annat, stannade Runa kvar ute med ödlorna, fullkomligt uppslukad av dem. Hon frågade om hon fick hålla i en, och kunde sedan inte sluta leka med dem. Princesa, Corazón och Ödla fick de heta. Hon lyfte upp dem i handen gång på gång, lät dem plumsa tillbaka i burken, gav dem snäckor och flyttade på stenar. Till slut blev det mörkt ute och hon måste gå in. Händer och armar var blöta och iskalla, kvällarna har inte varit varma alls, men det var en mycket lycklig liten tjej som kom in till slut, mot löfte att hon skulle få leka mer med ödlorna nästa dag.



Tyvärr blev det ingen ödlelek dagen därpå. När hon gick ut för att titta på ödlorna nästa morgon, innan skolan, var de försvunna alla tre. Jag kan inte tro att små vattensalamandrar hoppar. Jag misstänker Chobai. Hon kan nog ha suttit och fiskat med tassen...

Till helgen ska solen skina igen. Då blir det nog lite kalas och grillning med kompisar. Och dags att börja så, kanske...?

onsdag 7 februari 2024

Reportage om stränder och bergsbyar

I förra inlägget skrev jag om vår strandutflykt. Jag kom på att jag ju faktiskt har skrivit mer om den trevliga sydvästra kustremsan som gränsar till Portugal. Här är en länk till reportaget i tidningen Sydkusten.

Jag kan lika gärna länka till ett reportage om mina bergstrakter också; Sierra de Huelva. Ifall någon skulle vilja läsa lite mer.

För övrigt skriver och skriver jag, men jag har också bokat biljetter till roliga saker framöver. Kulturåret 2024 är här!


måndag 5 februari 2024

Vi åkte till havet

Få platser är väl lika spännande som en havsstrand! Varför åker vi inte till kusten oftare? Vi har ju ändå bara en och en halv timmes körtid, och det är alltid, alltid värt det.

Någon som jämt vill åka till stranden är den minsta av mina pärlor, och nu skulle det bli av, för första gången sedan maj föra året.

Vi valde stranden Las Botas på Huelvakusten, det är en favorit. Lättillgänglig, långt från bebyggelse, men ett par chiruingitos - strandrestauranger.

Skor och strumpor tog vi av redan vid bilen. De behödes inte mer. Sanden är underbart mjuk och finkornig.

Det var en del folk ändå, denna ljumma sista helg i januari. Män stod som vanligt på rad med fiskespön nedkörda i sanden och linan spänd långt ute i vattnet. Här och där satt familjer och kompisgäg och umgicks, flera campingbord med glasoch matreste vittnade om en heldag med strandlunch

Jag släppte lös Iris, som sprang som en tok fram och tillbaka i sanden. Hon och jag gick en bit bort tills jag hittade ett märkligt djur i sanden. Vad var det?? Det var geléaktigt som en manet, och hade en massa korta armar. Jag gick tillbaka och hämtade de andra för att visa.


Därefter hittade barnen en enorm krabba som vi var tvungna att peta på för att se om den levde. Det gjorde den inte. Disa undrade om vi kunde ta med den för att äta den.

Massor med hajägg såg vi också. Ett par platta och tomma, de flesta hårt spända och runda. Kunde de ha lossnat med en levande liten minihaj inuti? Vi visste inte med la alla som strandat tillbaka i vattnet.


Medan tidattnet steg plockade vi vackra snäckor som vi la i en stor blå hink.


När Jesús gick på långpromenad mot Punta Umbría, långt från de stränder som man når med bil, blev Runa sjöjunfru. Disa hjälpte henne att gräva ner benen i sanden och skapade en sjöjungfrufena som dekorerades med snäckor. Det såg kallt ut, det blev allt kyligare, men Runa hävdade ihärdigt att en sjöjungfru inte kan ha tröja på sig utan måste vara naken.


Disa och jag spelade fotboll med en boll som knappt hade någon luft, och vi råkade sparka varandra på fötterna gång på gång, tills vi hade för ont för att fortsätta.

När Jesús var solen på väg ner. Han hade med sig en svart snäcka som var nästan lika stor som min hand.

Vi började packa ihop, men hur det nu var så gick vi inte till bilen utan hamnade i vattnet. Disa fick för första gången med sig Runa på leken att stå i strandbrynet och spinga undan när vågorna kom. Runa har alltid varit rädd för havet och vågorna. De skrattade och blev allt blötare, själv överraskades jag två gånger när jag skulle fota dem, och blev blöt upp till knäna.

Det här var dagen när min hosta hade börjat bli illa och jag frös hela vägen hem, trots att värmen var på för fullt och att jag fick Jesús tjocka tröja, som var alldeles svettig för att han plågats så av värmen i bilen. Men värt allt.

En dag vid havet är alltid det.


torsdag 1 februari 2024

Färgloppet

Inlägg och svar på kommentarer kommer, men det händer så mycket hela tiden!


De här två har rengjorts ordentligt. I tisdags firades fredsdagen med ett för skolan traditionellt färglopp. Alla ungar sprang till torget och tillbaka, och längs hela vägen stod vuxna och kastade färgpulver på dem. Jag var där och hejade, och mobilen blev orange och tröjan blå.

Färgloppen hålls alltid i samband med en insamling av pengar. Pengarna går till forskning för någon sjukdom som elever eller lärare på skolan har drabbats av. Det här året var det Perthes sjukdom. Förra året var det lupus som Runas lärare har. Precis när de skulle avsluta samlingen efter lovet pep hans larm. Han hade länge stått i kö för transplantation av njure på grund av sjukdomen. Han fick snabbt ta sig till sjukhuset och jobbade inte mer det läsåret.

onsdag 24 januari 2024

Tisdag med musslor, färg och bärgningsbil

Här kommer ett tvättäkta vardagsinlägg, en hel vanlig tisdag härifrån Spanien!

Jag har bestämt mig för att måla den urfula blå möbeln som följde med köket, så efter lämning i skolan åkte jag till färgaffären i Cortegana. Det är den bästa. I alla fall när den är öppen. På helgerna har den stängt, och ibland annars också, liksom många andra verksamheter här i bergen. Man kan aldrig lita på att det är öppet. I våras, till exempel. Jag behövde köpa färg till poolen, men när jag kom fram till färgaffären var det låst, trots att det enligt skylten skulle vara öppet en halvtimme till.

- Väntar du också, frågar jag en skäggig kille som stod med mobilen i handen utanför dörren.

- Ja, jag ringer honom nu.

Efter en stund meddelade den skäggige att färgaffärsmannen var i industriområdet för att köpa något till sina höns. Han skulle komma om en stund.

Det gjorde han också. Han berättade att hans höns hade blivit sjuka, det började på morgonen med att tuppen betedde sig konstigt, kanske hade han fått i sig något som färgaffärsmannen gett till sitt citronträd?

Färgaffärsmannen är lång, sympatisk och låter alltid stressad och är den bästa färgaffärsman jag vet. Han har alltid folk i butiken, en del kunder, resten bekanta som bara kommer in för att prata.

Det var en lång utvikning.

Jag fick rådet att använda den färg jag hade, och stryka över halvblank lack. Jag köpte en liten burk och en pensel och åkte vidare. Jag tittade till min frisör som inte svarat på min fråga om klipptid, men hon hade stängt. Igen. Skumt.

Vidare till mataffären intill för att köpa pasta och ris. Fiskdisken var öppen, damen beklagade sig för en kund över sin kraftiga förkylning och att hon inte kunnat sova på grund av hostan. Hennes boquerones, småfiskar, såg fina ut, så jag köpte ett halvt kilo till middagen. I en hink fanns adobo av en slags hajfisk som skurits i tärningar och lagts i en vinägrett, så det blev ett halvt kilo av den också. Förkylda fiskdamen grävde i adobohinken med naken hand, och jag bestämde mig för att inte berätta detta för Jesús, han är så känslig med virus och baciller. Fisken skulle ju ändå stekas.

På väg ut från Cortegana kom jag på att vi ju lika gärna kunde ta fisken till lunch, med lite tillbehör, så jag svängde in till Mercadona, köpte musslor, bröd och dryck.

Dags att hämta Runa i skolan. Hon blir så glad när det är jag som kommer! Hon hade fått låna en bok, något om fjärilars öron, och försökte visa mig bilderna samtidigt som jag körde den kurviga vägen till Disas skola.


Bara Disa, Nilo och Nora var kvar. Jag fattar inte vad som har hänt. Varför har de andra föräldrarna börjat åka hem direkt med sina barn? De stannar ju jämt och leker en halvtimme?

Disa vill alltid höra musik i bilen. Nu var det skivan med irländska gruppen Kila som satt i, och hon förklarade att folk tror att hon tycker om flamenco, men hon vill egentligen lära sig dansa irländskt, så där som när de står på rad och har steppskor. Jag tänkte att det är otur, för det lär inte finnas någon sådan dansskola här i bergen, förmodligen inte i hela Spanien.

Jesús kom hem och vi satte igång att steka fisk. Disa hann med både matteläxa och naturkunskap under tiden. Granntjejen Clara undrade varför vi åt så sent.

Vi satt ute i varma solen, det var ljuvligt.


Klockan fem åkte Jesús till Fuenteheridos med tjejerna. Han skulle träffa en annan musiklärare, som vill ha med Jesús i något musikaliskt projekt, och dennes döttrar ville träffa Disa. Jag skulle få efterlängtad ensamtid för att måla köksmöbeln. Men det blev ingen målning.

Jesús ringde från Fuenteheridos och berättade att bilen hade stannat. Bärgaren skulle komma om en halvtimme, jag behövde komma och ta barnen och sedan hämta honom i Aracena, dit bilen skulle bärgas. Jag blundade. Inte nu igen. Det senaste halvåret har det varit så mycket bilreparationer, dyra som tusan, att vi har fått gräva djupt i sparkontot till husköpet. Måtte jag hinna få betalt från februarijobbet innan det är dags att köpa. Annars går det inte.

Det var bara att lämna målningsprojektet och åka.


Runa körde runt på sin sparkcykel och Disa sprang omkring med ett gäng andra tjejer. Jesús satt på en bänk med Antonio, som kan komma att bli Disas lärare nästa höst.


Bilen bärgades och jag lämnade barnen på torget för att köpa insulin på apoteket strax intill. En kvinna med underbart vackett hår hälsade på mig och frågade om Runa. Som vanligt när det händer hade jag ingen aning om vem det var, har så svårt att känna igen ansikten, men förmodade att det var någon mamma till barn i Runas klass. Hon bar munskydd och jag funderade på om det hade blivit obligatoriskt med munskydd på apoteken också nu, inte bara på sjukhus och vårdcentraler. En äldre dam som stod i kön sa att det inte var det.


Jag hämtade barnen på torget, småpratade lite med Antonio, och så begav vi oss mot Aracena. Jag parkerade utanför den välsorterade asiatiska bazaren för att kika på pysselsaker medan vi väntade på att Jesús skulle bli klar hos bilmekanikern. De hade fått in en massa roliga maskeradgrejer, det är snart karnevalstider, och vi provade hattar, diadem och masker.


Disa ville köpa fluffiga bollar och ögon för att göra kaniner och medan vi valde storlek på ögonen hördes ett vilt tutande, det var Runa som lekte med en hundleksak ett par gångar bort.

Jesús blev klar, vi hämtade honom och åkte hem. Där var det iskallt eftersom jag inte hunnit tända brasan, men det var ändå så sent att vi bara tog en macka till middag och stängde in oss i sovrummet med elementet på, det var dags att sova.

En helt vanlig januaritisdag i mitt liv! Alltid händer det saker! Hur var er tisdag? Berätta!


(De stående bilderna lägger sig ner, lyckas inte vända dem, mycket irriterande, jobbar på det.)

lördag 20 januari 2024

Graviditeter och missfall

Ödekyrkan - eller Monumentet som det kallas, den ofärdiga stora kyrkan - ligger intill Disas skola. Den lånar vi till barnkalas ibland när det är för dåligt väder för att vara på picknickplatsen.

Jag åkte dit direkt efter att ha hämtat Runa i hennes skola, och alla i Disas skola var där. Jag hade tagit med nygjorda, varma vitlöksbröd, ställde ner dem på bordet och kollade vad de andra hade tagit med sig. Det var inte klokt! Var det osttema på maten?! Jag tycker så illa om ost att jag ibland säger att jag är allergisk. Till och med C svek, hon som alltid tar med fantastisk tortilla till alla födelsedagar och picknickar, hade nu tagit med pastasallad med ost!

Jag tog ett av mina egna, ostfria bröd och tittade var ungarna fanns. De rände runt och in och ut till ett svåröverröstande eko i den stora stenkyrkan. Ute åskade och regnade det kraftigt och det bildades stora pölar under fönsteröppningarna, varifrån det regnade in.

Det var ett trevligt kalas, men jag kommer inte att minnas det vare sig för att G klämde tummen illa i porten, att mina ungar dränkte fötterna i byggmaterial utanför och sedan fick vara barfota i kalla kyrkan där vi alla redan frös, eller ens för att en god vän oväntat dök upp och vi äntligen fick tid att ses. Nej, utan för nyheten att ett par av våra närmsta vänner väntar barn till sommaren!
De har försökt i många år att få ett syskon till dottern, men istället gått igenom tre missfall, varav ett mycket sent i graviditeten.

Jag kom att tänka på ett par andra vänner som råkade ut för missfall ganska nyligen. Kvinnan grät när hon ringde för att fråga om vi kunde ta hand om deras barn när hon och maken åkte till sjukhuset. Jag visste vad det handlade om, och hon visste att jag förstod. Jag hade berättat om när jag själv fick missfall, i samma vecka som hon nu var i. Till skillnad från mig fick hon välja om hon ville att fostret skulle tas bort på sjukhuset, eller stötas bort hemma efter en tablett. Jag önskar att jag också hade fått välja, gått tillbaka i tiden. Det hade inte blivit tablett då.

Det är så sorgligt. Men glädjen när det går vägen är enorm. Jag hade svårt att hålla tårarna borta när jag fick veta. Om allt går som det ska - och det måste det göra - kommer ett par av våra närmsta vänner att få en liten bebis i sommar. Det är fantastiskt.

fredag 19 januari 2024

Det långa inlägget om vår hund Iris


Många har frågat om vår lilla adoptionshund Iris. Här berättar jag om varför hon kom till oss och hurdan hon är.


När vi var instängda de där första månaderna av pandemin önskade sig Disa mest av allt en kanin. Det blev ingen kanin, men Jesús och jag sa till varandra, att det som verkligen skulle passa Disa är en hund. Hon älskar Juanito, lärarens hund som är med i skolan ibland.

Vi hade inte alls tänkt skaffa hund, men det var ett tankefrö som hade börjat gro. Jag tyckte själv att det skulle vara väldigt trevligt med en hund, och började åtta månader senare kika på de många djurorganisationernas webbsidor över hundar att adoptera. Det finns så oerhört många hundar, och katter, som behöver nya hem!

Det blev allt tyngre att läsa om alla adoptionshundars öden, och annonser på köp- och säljsidorna. Det var så många förfärliga historier. Hundar som levt hela sina liv fastbundna i en skrotbil, som hade så såriga ben att de inte längre kunde gå. Slagna hundar, övergivna hundar, vandrande, skräckslagna skelett, hundar som bundits fast i vägräcken vid motorvägen, såriga, sjuka... En obehaglig annons jag minns skrevs av en man som ville byta bort sin hund mot ”något som kunde intressera” honom. Vad som helst. Många annonser handlade om jägare som inte längre jagade och därför inte hade användning för sin hund. Vissa sökte en gratishund som var stor och aggressiv för att vakta hus och gård.

Jag blev förtjust i en liten grå hund som kom till en organisation, han var helt överväxt av småkrullig päls. Det gick inte att se att det fanns en hund där innanför, innan de som hittade honom rakade av all päls och  det visade sig vara en liten krake som kallades för Elvis. 

- Hur går det med hundletandet, undrade Disas lärare en dag efter skolan.

Vad skulle jag svara? Jag hade så många olyckliga hundöden i huvudet och ville rädda varenda en, men det behövde ju bli en hund som skulle fungera bra i vår familj.

Läraren ringde en kompis som är med i en organisation i en grannby, som skickade mig vidare till trumslagar-Cristina, som samma kväll skickade bild på en liten vit och brun hund med hängande öron. En underbar liten hund som fungerar fint med barn, sa hon, men som var livrädd för andra hundar. Det var därför Cristina inte hade kunnat vara vovvens jourfamilj.

Jag fick nummer till den nuvarande jourfamiljen. Lustigt nog var det också bekanta, dottern var samma tjej som hjälpte sin pappa att leda stjärnvandringen som vi aldrig borde ha åkt på Vi bestämde att vi skulle ses, så att vår familj fick träffa den lilla hunden.

När de kom hade de med både hundsäng och mjukispingvin. Hunden var reserverad med mycket vänlig, och när vi hade pratat en timme hade de bestämt sig för oss. De lämnade kvar hunden, och dottern grät. Hoppsan, vad hände? Skulle hunden stanna hos oss? Tydligen. Nu var hon vår.

Hunden grät också, på sitt sätt. Hon ylade vid ytterdörren och försökte komma ut, springa ikapp familjen som lämnat henne, men hon var instängd hos oss. Hon resignerade och la sig tyst i soffan. Och vi försökte trösta det här ännu främmande djuret.


Den lilla hunden fick namnet Iris och visade sig snart vara en pärla! Hon hade visserligen fullt med loppor som kröp i pälsen, men efter att de försvunnit gick det inte att låta bli att gosa med henne. Hon är en fullkomligt genomsnäll liten vovve. Lugn för det mesta, skäller bara om främmande katter kommer in i trädgården, och ibland när en annan hund kommer för nära henne. Hon låter den vilda Runa göra vad som helst med henne, jag får hålla koll så att Runa inte sätter sig på Iris rygg, hoppar på henne i sängen eller kniper hårt tag om nosen, benen eller svansen. Iris själv protesterar aldrig. Försöker bara komma loss och flytta på sig.


Hon är otroligt kräsen. Om jag ger henne hundmat tittar hon på mig som om jag hade lagt grus i skålen. Jag har försökt med många sorter. Enligt veterinären ska man bara blanda ut torrfodret med sådant som hon tycker om, och efter hand minska på det goda, men med Iris har det inte fungerat.

I början promenerade jag med henne i koppel genom byn, men jag kände mig så uttittad här där alla hundar går lösa, att jag efter två veckor provade att släppa Iris lös. Numera går hon alltid lös, men hon behöver ha koppel när vi går över en bilväg, för hon har ingen respekt för bilar. För henne har bilvägen varit som en magnet, dit hon alltid springit när hon tagit sig ut, har till och med lagt sig på vägen när bilar kommit i full fart! Tre gånger har hon blivit påkörd. Tredje gången såg jag att hon var under bilen och trodde att hon skulle ligga död på vägen när bilen kört vidare, men hon överlevde då också, och har sedan dess haft en hälsosam rädsla för bilar.


Kopplet används ändå med försiktighet för Iris är en utbrytarkung av rang, hon tar sig ur hundhalsband, selar och hundtröjor (hon är oerhört frusen). Hon går lös, tio meter framför mig, men kommer alltid när jag visslar på henne. En mjukt ”no no” räcker som tillsägning.

Veterinären uppskattade hennes ålder till knappt ett år när hon kom till oss för snart tre år sedan. Hon verkar vara en blandning av andalusisk podenco och beagle, och jag tror att hon skulle användas som jakthund, men att hon inte dög till det. Det är lite oklart vad hon har varit med om, men den som inte ville ha henne slängde ner henne i en hundgård för upphittade hundar, och därifrån fick hon nog sin stora rädsla för andra hundar. På något sätt hamnade hon sedan på en brandstation, där brandmännen försökte närma sig henne och ge henne mat. När jourfamiljen tog emot henne var hon mycket mager, gömde sig i en garderob och var rädd för allt och alla, men allra mest för andra hundar.

Det har blivit mycket bättre, även om det är en hund i byn som skäller så våldsamt att hon vägrar gå förbi hans hus. Hon har varit rädd för golvmoppen, och är fortfarande rädd för grymtande grisar, men springer inte längre i panik när hon hör dem.


Iris är en skogshund. Första sommaren med henne var vi i svärfars kustlägenhet i El Portíl en vecka, och Iris avskydde det. Hon ville absolut inte kissa, och bajsade inte förrän dag tre, när jag undrade om hon kanske höll igen för att det inte fanns någon skog att bajsa i, utan bara glatta stenplattor och asfalt, och mycket riktigt. Därefter gick vi till en liten stranddunge flera gånger om dagen. Hon hatade sirenerna, motorcykeldånen, människorna, marknaden, åkattraktionerna, och blev inte sig själv igen förrän vi kom hem. Då sprang hon ut och in genom dörren som en galning, och Vargen likaså, han som fått stanna hemma.

Vargen ja, han blev inte glad över den nya familjemedlemmen. Inte alls. Han satte sig i respekt redan första kvällen genom att sticka klorna i Iris när hon försökte nosa på honom. Det var bara första gången. Åh, vad han har varit elak! Ofta vägrar hon gå förbi katten när han ligger i korridoren eller i dörröppningen. Förut när han var elak tjöt hon till och sprang och gömde sig hos mig och gnydde upprört. När jag sedan skällde på Vargen tog hon några steg efter honom som för att hota att jaga efter honom. En gång när jag körde ner Vargen från skrivbordet blev han arg och hämnades på Iris, orättvist nog. Han sprang bort till soffan där Iris sov och satte en klo i henne. Men det blev bättre. Vargen har accepterat situationen och Iris håller sig undan honom.

Chovai är en mycket snällare katt, det har aldrig varit problem mellan henen och de andra.


Iris vill gärna vara i centrum och blir avundsjuk varje gång jag klappar katterna istället för henne. Då kör hon in huvudet under min arm eller försöker hoppa upp i mitt knä.

Vi tycker mycket om varandra, och hon vill inte gå på promenad med någon annan än mig. Hon sätter rumpan i marken och drar bakåt redan två meter från ytterdörren, om hon märker att jag inte följer med på promenaden, vilket är lite besvärligt. Disa slutade försöka för länge sedan, tyvärr.

Frusen är hon som sagt. Pälsen är så tunn att huden syns mellan pälsstråna. Hon fryser inne om inte brasan brinner för fullt. När det är för kallt i vardagsrummet får hon sova i sovrummet med elementet på. Jag har provat olika hundtröjor för att hon ska håla sig varm, men hon tar av sig alla. Den senaste satt dock på i ett par dagar innan den försvann spårlöst. Jag misstänker Iris. Hela hon skakar när hon fryser, och hon vägrar att gå utanför dörren när det regnar. Hon håller sig hellre en hel dag än att gå ut i regnet och kissa. Jag tänkte mycket på henne under julen i Sverige, när det var -13 grader som kallast och snö. Hon hade aldrig fixat det. Hon är inte gjord för svenskt klimat.

Iris är en makalös hund och jag har aldrig träffat på en snällare varelse. Hon blir så glad när någon kommer hem att hon viftar på svansen så mycket att hon nästan faller omkull. Ja, hon välte faktiskt ofta när hon var yngre, för att hon viftade så.

Som vakthund är hon värdelös eftersom hon älskar när det kommer besök, men som sällskap är hon bästa tänkbara!

onsdag 17 januari 2024

Köpa hus i Spanien


Jag tog bilen till en av mina favoritbyar - Almonaster la Real - för att besöka kommunhuset. Det hade med husköpet att göra.

För att göra det kort: för snart tre år sedan skrev vi på ett hyrköpskontrakt. Vi skulle få hyra huset i två år, och sedan köpa det. Pengarna som vi betalat i hyra skulle räknas av från köpesumman, och under tiden skulle vi ha möjlighet att spara ihop resten som behövdes till handpennng och skatter och en massa avgifter. I Spanien behöver man ha 30 procent av summan själv, till handpenning och övriga avgifter.

Efter två år hade kontraktet gått ut och det var dags att köpa huset. Då visade det sig att tomten inte var registrerad på huset. Trädgården hade ingen ägare på pappret, trots att den tillhört huset i hundra år.

Då startade den stora osäkerheten om säljaren hade lust att gå igenom den dyra och segdragna process som det innebar att registrera tomten på huset. Det tog flera månader innan hon bestämde sig för att göra det.

Jag tror att registreringen är klar nu, men tydligen måste det gå en viss tid för att grannarna ska ha möjlighet att lämna in klagomål om de vill. Tror jag. En lång byråkratisk process är det i alla fall. Nu undrar vi när detta är helt klart. Juni, sa notarius publicus. Februari, sa säljaren. Trots att jag önskar få köpet ur världen så snart som möjligt, om det nu går igenom, hoppas jag mer på juni än februari, eftersom jag behöver få betalt för det jobb jag ska göra i februari först, för att det ska gå ihop.

Nåväl. För att slippa osäkerheten åkte jag då till kommunhuset för att få veta vilken månad som gäller. Jag visste inte riktigt vad jag skulle fråga efter, så Jesús hade skrivit ner en mening åt mig. Jo, jag är flytande på spanska, men när det gäller husköp kan jag noll.

Det är svårt att förklara varför jag inte fattar någonting, men så fort jag hört orden catastro, notaría, tasador, blir det som en kemisk reaktion i mitt huvud. Det blir som ett fluffigt, mjukt moln därinne, som hindrar all information att nå fram. Det är som de tjocka, grå molnen på himlen som hindrar solens strålar att nå marken. Jag fattar helt enkelt ingenting. Efter ett möte med notarius publicus i höstas kunde jag inte berätta mer för Jesús än att jag hade varit där. Tur då att vännerna Helder och Ro följde med och lyssnade och frågade i mitt ställe.

Varför kan det inte vara så enkelt att man pratar med mäklaren, pratar med banken, och sedan köper bostaden? Varför ska vi hålla på och trassla med advokater som pratar advokatspråk, fastighetsregister, kommun, notarius och jag vet inte allt? Varför ska vi hålla på så här?!

Helder och Ro ritade teckningar och försökte förklara efteråt vad som sagts, som till en femåring, men det fluffiga molnet i mitt huvud var i vägen.


Damen på kommunhuset förstod inte vad jag ville, trots att jag läste Jesús nedskrivna mening för henne.

- Här, sa hon och visade mig dataskärmen.

- Det här är huset, eller hur? Och det blåa strecket visar tomten. Båda tillhör nu samma person. Vad är det du vill veta?

- Jo, men det skulle visst gå en viss tid innan vi kan köpa... Ifall grannarna har något att säga, försökte jag.

Antagligen var detta min egen teori. Jag försökte bygga ihop en egen förklaring till varför vi inte kunde köpa huset genast av enstaka pusselbitar, de få jag begrep, utan att veta vilka som fattades.

Damen förstod verkligen inte vad jag ville.

- Jag får fråga min advokat, sa jag.

Det lät fint. Det är Jesús barndomskompis, som faktiskt är advokat, som hjälper oss igenom det här.

- Jag kan ringa honom, sa damen, och gjorde så.

De pratade en lång stund, och la på.

- Vad sa han?

Damen började förklara, och det fluffiga molnet tog över i mitt huvud igen. Jag fick en utskrift av huset och tomten med det blå strecket runt, och gick.

Jag fattar ingenting, tänkte jag när dörren slagit igen.

Jag fattar ingenting.

Jag fattar ingenting.

Jag fattar ingenting.


tisdag 16 januari 2024

Önskeinlägg?

Enormt roligt att så många finns kvar efter det långa blogguppehållet! Och förvånande! Tack för kommentarerna!

I veckan kommer ett inlägg om hur Iris-hunden kom till oss, och kanske ett om dyslexi också. Men hörrni, om det är något ni undrar över, eller något ni önskar att jag skriver om - skicka iväg en kommentar. Den här bloggaren skulle behöva lite hjälp att komma igång :-)

fredag 12 januari 2024

Min familj

Jag har suttit med datorn i köket, tråkiga grejer, klockan är efter midnatt när jag är färdig. Jag släckte alla lampor. De tre trappstegen upp till sovrummet knarrar hemtrevligt under mina tofflor, den gamla trädörren knarrar ännu trevligare och högre när jag öppnar den. Myslampan på det röda sängbordet är tänd, Jesús har somnat ifrån den.

Här är de allihop, sovandes i husets enda varma rum. Det är frostnätter och kalla dagar. Kallt ute kallt inne. Den här dagen har inte brasan varit tänd. Jag och Runa har varit i Huelva hela dagen, och när jag bar in henne var de andra två redan i sovrummet. Disa sov och Jesus kunde inte uppehålla sig någon annanstans i huset på grund av kölden.

Elementet i sorummet är husets enda. Vi har det alltid påslaget på  nätterna.

Och här står jag nu, i värmen, och tar in dem. Min familj. I stora sängen sover Jesús tungt med Vargen i knävecken. Chovai ligger också på det rosa täcket. Hon tittar upp på mig, ler och uppmärksammar mig med ett fint mjau. På golvet ligger Iris i sin säng. Hon brukar sova bredvid soffan, i värmen från brasan, men nu var det så kallt att hon krafsade mjukt och ihärdigt på sovrumsdörren, då innan jag satte mig vid datorn. Jag förstod. Hon är den frusnaste hund jag har träffat. Jag hämtade hennes säng och hennes mjuka filtar och la dem nära elementet. Hon la sig genast, lättad och nöjd, och somnade med det ena långa hundörat utanför sängen.

I sovrummet finns två öppningar till varsitt mycket litet rum. De har använts som garderober, och otroligt nog sovrum, då för hundra år sedan då en hel familj bodde på det här lilla utrymmet. Nu står en turkos barnsäng och ett vitt sängbord i varje utrymme. Det är så trångt att sängarna inte kan dras ut i sin fulla längd. Draperierna har dragits undan för att värmen från elementet ska komma in och nå det viktigaste av allt; mina pärlor. Jag tittar till Disa först, stoppar täcket tätare om hennes kropp och stryker lätt hennes kind. Sedan Runa, som snarkar. Hon har fortfarande tjocktröjan på. Jag drar av henne den, hon sätter sig upp sovandes, och lägger sig sedan på tvären. Jag lyfter henne, lägger henne med huvudet på kudden och stryker undan hennes mjuka hår från ansiktet.

Tänk att jag har fått det här.
Att de är mina.

torsdag 11 januari 2024

2024


Vi provade en ny promenadväg, Iris och jag, mellan två byar. Det var dimma - mitt favoritväder. Kallt och mycket fuktigt. Jag nuddade tunga vattendroppar på löven med fingrarna, för att det iskalla vattnet skulle rinna ned för mina varma händer. Dimman dolde nästan helt de höga berg jag var omgiven av. Vilken skillnad mot snön och kylan i Sverige, där jag har jobbat över jul och nyår. Det kändes gott att vara tillbaka.

Mycket roligt händer framöver. Två födelsedagskalas på lördag, grillpicknick med en massa vänner på söndag, födelsedagskalas nästa fredag, och idag tar jag med Runa till kusten. Jag har läkarbesök, då passar vi på att åka till stranden och plocka snäckor också.

Nytt år. Det här året blir jag förhoppningsvis husägare. Det skulle jag ha varit sedan mars egentligen, men säljaren hade inte registerat tomten på huset. Det inleddes en lång, byråkratisk process som ska vara klar inom ett halvår. Kanske i februari. OM vi då kan köpa huset vi bor i, tror jag att det blir slutet på en tre år lång oro gällande ekonomi och om huset kommer bli vårt eller inte.

Det här blir året då jag (om planerna går i lås) bilar själv med barnen genom Europa till Sverige och upplever midsommarafton med dem. Mycket tråkigt att missa tågluff med dem, men det blir fantastiskt att ha bil när jag jobbar i Sverige i sommar och familjen är med.

Det här året skulle jag vilja resa mindre än 2023. Vara hemma mer med ungarna istället för att jobba långt ifrån dem flera veckor i taget, trots att jag tycker så mycket om mina olika jobb. Men vi behöver inkomsten. Kanske blir det lugnare om huset blir vårt. Inte sådan brådska att spara pengar.

Det här året fyller min allvarliga, omtänksamma Disa tio, och humoristiska, glada Runa, som i mycket verkar ha blivit en kopia av mig, fem. Det går för fort!

Det här året kommer bloggen tillbaka. Bloggandet stannade av, framför allt sedan jag började skriva för Sydkusten varje vecka, men jag har inte slutat blogga.

Det känns som att 2024 kan bli ett bra år!


ny gadget

ny gadget