torsdag 1 december 2022

Granen

Av allt konstigt som jag har fraktat mellan länder i till bristningsgränsen fyllda väskor, ryggsäckar och kartonger, tar nog detta priset. Mitt i resväskan, omgärdad av 24 kilo julklappar, pysselsaker, tomteskägg, hundtomtedräkt, ljusstakar, halmprydnader, ljus, chokladaskar, julböcker, Ingrid Marieäpplen, pepparkaksformar, adventskalendrar, toarpskrona att dekorera med Disa, spionpenna och de (endast) fyra klädesplagg som fick plats... Ligger en levande liten julgran. 

Den levde i alla fall när vi lämnade Lidköping.

Den tänker jag på nu, när jag strax ska gå ombord på det första av två plan som tar mig hem till barnen.

Granen och hockeyspelet.

måndag 21 november 2022

En höst långt borta

Det har varit en höst på resande fot. Jag jobbar nu dels som reseledare i Spanien och Portugal, dels som vikarierande reporter i Sverige. Roligare jobb är svårt att tänka sig, men de kommer med en baksida. Barnen.

Det har gått en vecka sedan sist jag reste iväg. Och jag befinner mig fortfarande i Sverige, är borta i sammanlagt 17 dagar. Innan dess hade jag varit hemma sju.

Disa ville inte att jag skulle åka. Dagen innan hade hon dessutom fått feber, så hon var sjuk och ledsen och ville sitta nära hela tiden, fast jag egentligen hade behövt packa. Jag skulle läsa för henne när det var dags att sova, men hon brydde sig inte om boken.
- No quiero que te vayas, sa hon där hon låg i min famn. Jag höll hårt om henne, strök över det tjocka håret.
- Jag har inte heller lust att åka, sa jag, höll kvar henne tätt, tätt intill och hoppades att hon inte skulle vända ansiktet mot mig, men det gjorde hon inte, hon somnade utan att märka att hennes hår var blött av mina tysta tårar.

Runa förstår inte varför jag är borta. Frågar mycket men är glad ändå och visar saker för telefonen när vi pratar, trots att jag inte kan se. Disa vill aldrig prata, och jag fattar det, det finns dagar då det är för jobbigt att höra deras röster. Ett par gånger har hon lånat Jesús telefon, för att skriva meddelanden. De är lite svåra att tyda, men hon övar med specialpedagogerna på att separera ord, och hon skickar rad efter rad med hjärtan. Först försökte jag skriva till henne på svenska, men fick inse att jag måste använda spanska om hon ska förstå något alls. Hon har svårt som det är att läsa på modersmålet spanska.

Jag har njutit av höstfärgerna, kylan, snön, jobbet, men tänker ständigt på barnen. De borde ha fått uppleva snön, gått halloweenvandring i skogen, ätit lussekatter och gått på julmarknad. Vad gör jag här ensam? Jobbar så att jag kan köpa ett hus åt dem, påminner jag mig om. Några månader kvar bara, innan vi måste skriva på kontraktet. Nästa höst kan kanske familjen följa med när jag ska jobba. Till Sverige. Vi kanske kan hitta på något för att fira jul i Sverige också? Vandrarhem som har julfirande? Så att de får uppleva en svensk jul. Och snö.


Jag går på loppisar och köper julböcker, ljusstakar, juldekorationer och pysselmaterial att ta med hem, för att åtminstone försöka göra det lite juligt, trots att vi bor i Spanien och ingen annan i landet vet vad julmys är, eller byter till julgardiner och sätter fram tomtar. Eller tänder ljus. Dagen efter den alternativa marknaden, som jag ska sälja bullar på, tänker jag starta julen med barnen. Frågan är bara: hur får jag hem alla grejer? Det har blivit många böcker, så att säga. Och pysselmaterial. Och röda gardiner är inte inhandlade än men jag vet vad de väger...

Annat jag funderar på är om, ja, jag vet hur galet det låter men jag skojar inte... Om det är möjligt att ta med en liten riktig gran till Spanien. I vandringsryggsäcken...

Snart är det december, då ses vi igen <3


söndag 7 augusti 2022

Överraskningsmöte och olycksstart på jobbet

Hej gänget!

Det här inlägget skrev jag för en månad sedan, men publicerade det aldrig. Det publiceras nu, innan jag skriver något nytt :-)


Det är så roligt att vara på en svensk arbetsplats. Ta fikapauser, prata med gamla och nya kollegor, ha fasta arbetstider. De första tre veckorna har jag arbetat på huvudredaktionen. Skrivit om tre konstutställningar, pratat med tre arga män, med Lisa Nilsson, varit på konserter och träffat diamantbröllopspar. Därefter skickades jag iväg till en av lokalredaktionerna. Här jobbar jag ensam på en liten redaktion med pyttekök en trappa, det skulle kunna bli riktigt trivsamt om jag hade mer tid på mig än fyra veckor. Det är roligt här också. Eller, det kommer att bli roligt, men starten igår var lite påfrestande. Det första som hände var att jag backade på en stolpe med lånade jobbilen. Mycket långsamt, det blev inget märke, men lite skärrad blir man ju. När jag kom fram fick jag inte igång datorn, dataskärmarna, telefonen, mejlen och övriga program som jag behöver för att kunna jobba. Dörren ut mot gatan har ett hemligt litet lås som jag inte kunde låsa upp. Det mesta löste sig under förmiddagen, men på eftermiddagen åkte jag vilse på Kinnekulle, upptäckte att minneskortläsaren var obrukbar och åkte till slut vilse på väg hem också, när jag trodde att den eländiga dagen äntligen var över.

Det mesta har löst sig, och jag har hämtat en ny kortläsare, men jag kan fortfarande inte låsa upp dörren, inte skriva ut papper på skrivaren och inte heller skicka mejl från redaktionsmejlen. En klar förbättring alltså.


De första tre veckorna i Sverige hyrde jag ett litet rum i en källare med tillgång till kök och toalett och jag hade en polsk man till granne. Sedan kom familjen. Oturligt nog kom de samma dag som jag skulle jobba till klockan 23, och därefter skulle jag jobba både lördag och söndag och tre dagar till. Men vilken arbetsplats jag har hamnat på! Först fick jag byta kvällsjobb mot dagjobb, därefter fick jag sluta tre timmar tidigare för att möta familjen vid tåget! Är det normalt? Kan man annat än att trivas på ett sådant ställe?

Jesús hade åkte hemifrån med barnen redan på torsdagsmorgonen för att lämna nyckel till den förste som ska hyra vårt hus i sommar. På eftermiddagen tog de bussen till Malaga, sov på billigt hotell och gick upp mitt i natten för att flyga till Göteborg. De satt på tåget till Skövde, där vi hyr lägenhet, samtidigt som jag var på väg till samma station med bussen, utan att Jesús visste om det. Den timslånga bussresan har aldrig någonsin känts så långsam förut. Men tio över tre mötte jag dem alltså vid tåget, till deras stora överraskning! Underbart var det! Jag tog Disa i handen och gick tillsammans med de andra till Pressbyrån och köpte glass, korv och drycker, och sedan tog vi lokalbuss till den lilla studentlägenhet som vi hyr i sommar.


Jesús har skaffat sommarkort på äventyrsbadet som ligger på gångavstånd från lägenheten, och de har varit där varje dag som barnen har varit friska, och Runas vattenrädsla släppte redan första dagen. De har hunnit vara sjuka också. Vi har träffat släktingar, varit en sväng i Göteborg (där visade sig Disa vara sjuk, stackaren), plockat jordgubbar (här var Runa sjuk) och kokat jordgubbssaft, och hyrt cykel till Disa som äntligen får cykla.


Det är lite konstigt med svenskan. Jag vet inte om det beror på språket eller om det är för att jag har varit borta tre veckor, men Runa är ibland helt tyst med mig, säger inte ett ord på många timmar. Hon pratade mest svenska med mig i Spanien, men medan jag var iväg, övergick hon helt till spanska. Och Disa tappade svenskan för längesedan. Hon kan bara säga enstaka ord på svenska. Nu är hon så gammal att hon vet att hon inte kan kommunicera på annat språk än svenska här, och det gör att hon också blir helt tyst tillsammans med andra, eller så gör hon ljud på något bebisspråk.

lördag 18 juni 2022

Doftminnet

Jag hade trott att det skulle bli känslosamt att komma till Sverige efter tre år, jag har haft hemlängtan. Men jag klev av tåget i Malmö och kände inte mer än ett Jaha, nu är jag här. Göteborg likadant. Sista stoppet på resan var min hemstad Lidköping. Roligt att vara där, men känslosamt? Inte.

Men doftminnet är starkt, vet ni. Och känselsinnet. Jag söker minnen med händerna och näsan. Jag spärrar ut fingrarna för att känna den svala vinden överallt, önskar att den blåste in innanför kläderna, söker den friska kyla som biter i huden, men det är för varmt. Fingertopparna dras mot björkstammar, mjukt gräs och lena, solvarma träväggar.

Jag stoppar näsan i en saftig limpa Skånegrova från bageriet och drar in doften. Jag stannar vid blommande häckar, luktar på junisommar, minns och smakar på namnen som kommer till mig; spirea, syren, schersmin, thuja, hängbjörk, rhododendron... En av mina favoritblommor; pionen, står i blom, enorma, tunga, rosa blommor, men de har planterats för långt ifrån staketen, jag når inte doften av dem. Vågar inte gå in i trädgårdarna för att lukta, så jag stoppar in huvudet i ett kylskåp i mataffären istället, där buketter med pioner står till försäljning, men jag känner inget.

Jag fortsätter istället med att samla dofter från varm, nygrillad kyckling, grillköttsmarinad, nybakad pizza, duschkrämen (kom på att jag visst köper samma duschkräm varje gång jag kommer till Sverige, det är många minnen samlade i den flaskan), ny bil, bibliotek, gamla och nya böcker, tomma block, fikarum och lukten från ett matrum där kollegorna värmer sina lunchlådor. Nytryckt tidning. Lidköping ger inte samma känsla av att komma hem längre, men tidningsredaktionen gör det, trots att detta är en annan redaktion. Jag är ringrostig, men det är fortfarande ett av de roligaste jobb som finns. Glädjen bubblar under ytan. Hade jag varit smidigare i kroppen, och inte haft hälsporre, hade jag skuttat i korridorerna.

fredag 10 juni 2022

Tågterapi

Jag visste att detta är mitt sätt att resa. Har velat så länge. Den hemska, stressiga månaden släppte sitt grepp, tåget förde mig bort, det var bara att följa med.

Timmarna går, och landskapet utanför fönstret förändras. Olivodlingar, torr andalusisk dehesa, solrosfält med vidöppna blommor, vallmo, vinodlingar. Berg, de höga Pyrenéerna, frodig skog och grönska, Medelhav och en märklig våtmark. Längre in i Frankrike kommer de långa, fridfulla åarna, träden blir högre, skogarna fler. De vita andalusiska husen har bytts ut mot jordfärgade gårdar, sedan rosa hus med gröna fönsterluckor. Storstad, och sedan ett litet grått slott på landsbygden som snabbt sveper förbi utanför fönstret.

Bredvid sitter en ung fransman, jag räckte honom hans fina blanksvarta skor när han skulle ut och röka. Framför sitter en man som ägnat timmar åt att studera tyska notkompendium, och snett framför en äldre man som håller om sin fru medan hon sover. Strax bakom mig sitter tysken som stönade plågat när jag körde över hans fot med min tunga resväska. En nunna med sliten vandringsryggsäck och liggunderlag kliver på, två killar som åkt utan biljett tvingas gå av med konduktörerna efter ett långt, allvarligt samtal i korridoren, som vi andra följde med blicken.

Nikki skickar meddelanden, hon tycker att det låter fruktansvärt att åka tåg i flera dagar för att komma till Sverige. Hon skulle skulle bli så uttråkad. Jag svarar och försöker förklara att jag inte hinner få tråkigt. Jag läser, slumrar, tittar ut, funderar, lyssnar på musik en stund. Äter empanada från stationen i Madrid, frasig pan au chocolate från Avignon.

Tågen glider tysta och mjukt vaggande genom lanskapen. Jag slumrar igen, och vill inte att resan ska ta slut.

onsdag 8 juni 2022

Svenska sedlar och mynt

Jag letade efter något till packningen, och fann en gamnal tjugokronorssedel i en låda. Jag tog upp den och funderade på vad jag skulle göra med den. Gäller tjugokronorssedlar fortfarande?

Jag var tvungen att googla. Jo, tjugan finns kvar. Och jag hann se att en kul 200-kronorssedel också används nu för tiden. Jo, jag börjar minnas att jag har sett den förut, kanske till och med betalat med en?
Men när jag går in på Riksbankens sida om giltiga svenska mynt, blir jag förvånad på riktigt. En tvåkrona??!

Den måste ha funnits vid senaste Sverigeresan också, för tre år sesan, men jag har absolut inget minne av det.

ny gadget

ny gadget