fredag 22 juni 2018

De hundra skolfesternas tid



Om jag har känt mig stressad tidigare, och haft svårt att hinna med bloggen, har den sista månaden slagit alla rekord.
Corinne och jag bara skrattade till slut, när vi försökte redan ut vilken fest som var vilket datum, medan den otroligt organiserade Milagros skickade bild på sitt färggranna kylskåps-schema, med så mycket detaljer att det inte gick att utläsa.
Men hörrni, tre skolfester?

Föräldraföreningens var kul, de hade tagit två hoppanäggningar till feriaområdet, fixat tombola och en himla kul clown och grejer.




Sedan var det klassfesten, vi tog med fikagrejer och fröken fick present, och Disa var så arg över att hon fick gå hem strax efter åtta, när presenten ännu inte delats ut, men när det är skoldag efter...?

Så var det skolfesten i går, där de äldsta eleverna, femåringarna som lämnar skolan för att börja ettan till hösten, hade uppträdanden.
En urtrist clown kom sedan, och så var det ett par poliser som sjöng och spelade flamenco, men då hade småttingarna suttit stilla i mer än en timme och tröttnat. Vi föräldrar gav upp långt tidigare och stod vid bardisken och åt croquetas och montaditos.
Tjugo i tio på kvällen drog vi oss hemåt, trots att de flesta var kvar, men återigen, det är ju skola dagen efter...






Så var det Disas teateravslutning på stora teatern.




Betygssamtalet.
Alla papper som ska lämnas in inför skolstarten till hösten, och, kära nån, alla papper som ska ge Disa tillträde till skolmatsalen! Det här får mig att svettas, det saknas fortfarande två stycken som jag måste lämna i dag. Men kära nån, varför ska de ha ett nytt arbetsintyg, när jag lämnade mitt förra för två månader sedan? Och vad ska de med Jesús arbetsintyg till när han inte kommer att jobba på samma ställe till hösten?
Så var det inskrivning till "sommarskolan" nu första veckan efter skolavslutningen, tills Jesús går på semester och kan vara med Disa, samt första veckan i september då vi båda måste jobba.
Och pappren till simskolan, som började förra veckan, och har varit tre gånger redan, men som Disa har missat på grund av alla skolfester.

Och så var det mina två stora prov i engelska, och tapas med min lilla brokiga engelskgrupp till halv ett på natten, och boka resa till Sverige och fixa boende i Sverige och försöka hitta ny kattvakt när de båda förra har dragit sig ur, och Jesús prov i engelska, och...


Längtar efter juli månad. Ingen månad på året kan vara värre än denna juni.

fredag 25 maj 2018

Slutet på en kämpig vecka



Disa är sjuk, vilket är anledningen till att det har varit en ganska kämpig vecka.
Jag har fått jobba när Jesús har varit hemma, ändå blir det ganska stort bortfall av jobbtimmar, vilket märks när man inte får ersättning för vård av sjukt barn, som i Sverige.
Disa har blivit förkyld, med snor och hosta, men eftersom hon alltid har feber i samband med sina fökylningar blir det lite värre.
Jag märker också hur hon tappar i vikt. Det syns så snabbt på henne, som inte har något att ta av. Tur att vi inte har tid hos specialisten än, hon som väger och mäter Disa för att se att hon fortfarande växer, trots att hon äter så lite.

I går var jag ute för första gången sedan i lördags. Jag gick till snabbköpet med Disa i vagnen och köpte allt hon var, eller kunde tänkas bli, sugen på. Päron, juice, snacks, pizzza, nudlar, ost, kex... Och hon åt faktiskt lite när vi kom hem.



På kvällen, när klockan var 21.30 var mitt huvud proppfullt och jag stängde ner jobbdatorn. Behövde komma ut och andas, röra på mig. Jag tog bilen till borgen på berget för att gå en runda. Den rundan var alldeles för kort, men det var för sent att gå längre, och den gjorde gott.




En märklig känsla att komma ut efter så många dagar instängd. Dofterna och ljuden. Det var blå timmen och allt låg i ett blått ljus. Under mig hade den lilla staden tänts. Jag försökte lokalisera tjurfäktingsarenan. Tittade bort mot det stora hotellet, som renoveras och ska öppnas åter av nya ägare. Folk säger att hotellets te-salong var alldeles fantastisk, med utsikten över landskapet, men jag är mest nyfiken på om hotellets spa ska öppna igen. Då måste vi dit, innan det förstörs av det kalkrika vattnet igen.
Jag såg vårt hus, och Milagros, det lyste en lampa på övervåningen.
På andra sidan berget stod jag ovanför padel-planen och jag hörde skotten från bollarna och rop från spelarna.
Jag följde vägen mot Linares med blicken, men den försvann bakom ett berg, och inte heller byn kan man se för bergen som ligger i vägen.

Vid kyrkan kunde jag räkna till åtta bilar med folk i. de bara stod där i mörkret. Någon hade tänt taklampan, en annan kollade mobilen, en tredje hade vevat ner rutan och blåste cigarettrök ut genom den.

Jag hade behövt sträcka ut benen, bli trött, ta en längre promenad, men det var för sent. Jag åkte för att tanka istället, men eftersom klockan var över 22 var det förstås stängt på båda mackarna.

Idag har, otroligt nog, Jesús fått ledigt för att vara med Disa, så att jag kan jobba. Fullt upp, men lugnare samtidigt.


Helgens planer

Lördag:
Guida svensk turistgrupp i Sevilla, äta lunch med två svenskelever, en slags avslutningslunch eftersom jag inte längre kommer att åka till Sevilla varje fredag, då jag har haft lektionerna. Därefter blir det en svensklektion och sedan ska jag gå till María Luísaparken för att träffa Jesús och Disa, om det inte regnar. Och om Disa inte är så sjuk.

Söndag:
Sova på morgonen, utan att ställa väckarklockan!!! Eventuellt ute-lunch med Jesús och Disa på den mysiga pizzerian i Aracena. Eller grilla. beror på vädret. Hoppas Disa är feberfri under helgen!




Vad har ni för planer för helgen?



onsdag 16 maj 2018

Vardagslycka och Omfamningarnas bok

Att få vakna bredvid det här lilla barnet, som är mitt, det är vardagslycka. Att känna henne mot min rygg, att vända lite på huvudet och höra hennes andetag mot örat. Jag vill stanna kvar där, just där, i det mörka sovrummet, under det tjocka, varma täcket, med mitt barn tätt intill.
Men måste gå upp, jobbet kallar, och snart kommer Jesús att väcka Disa, som ska till skolan innan hon egentligen har sovit klart. Hon kommer att vara trött idag.

Jag har sovit så gott de senaste nätterna. Jag brukar göra det, somna lätt och sova bra, men under några veckors tid har lite för många saker trängts i huvudet när jag ska sova.
Men i förrgår tog jag fram Eduardo Galeanos Omfamningarnas bok, och den goda sömnen har återvänt, och händelserika drömmar har kommit.
Boken innehåller korta berättelser, många är mycket kritiska, en del otäcka och andra är som den här:



De glömda drömmarna

Helena drömde att hon lämnade sina drömmar på en ö.
    Claribel Alegría samlade in drömmarna, band ihop dem med ett snöre och förvarade dem väl undanstoppade. Men husets barn hittade gömstället och ville prova Helenas drömmar, och Claribel blev förargad och sade:
- Rör inte de där!
Därefter ringde hon till Helena och frågade:
- Vad ska jag göra med dina drömmar?

lördag 12 maj 2018

Aljezur och Lagos



Dag tre gjorde åkte vi på utflykt till Aljezur. Våra vänner José Albert och Loren brukar åka hit på semester. Nu kände vi oss så långt borta från det mesta att jag på skoj sa att det här måste vara den sista platsens i Europa där man kan stöta på en svensk. Två minuter senare hörde jag två personer prata svenska vid ett kafébord, och strax därefter hörde jag norska.

Det var grönt och varmt som en svensk sommardag.




Aljezur är en trevlig plats, men vi, som åker på budgetresa, hade svårt att hitta ett ställe att äta lunch på. Ett tips till andra budgetresenärer är att gå till snabbköpet Intermarché, som har nylagad bra mat till billigt pris.




Fast hade vi anat var vi skulle hamnat sedan hade vi åkt raka vägen till den underbara lilla strandrestaurangen på Praia de Monte clérigo, oavsett vad maten där kostar.
Vi hade bara tänkt att åka mot havet, och vilket ställe vi hamnade på!






Vid den här stranden rinner en bäck ut, och det är helt perfekt för mindre barn att leka där.




Jag tyckte så mycket om det här stället. Skulle definitivt kunna tänka mig att åka på sommarsemetser hit.






När vi åkte vidare stannande vi flera gånger och beundrade utsikten...




...och till sist hamnade vi på stranden Praia da Arrifana.




Där fanns enbart surfare. Det är väldigt underhållande. Vi stack ut. Vi tänkte, att även om vi skulle ta på oss våtdräkt och skaffa varsin bräda skulle vi ändå inte kunna lura någon, eftersom alla surfare är snygga och slanka. Men skoj hade vi! Speciellt Disa.








Sista dagen, tisdagen, var resdag, men till Aracena tar det knappt fyra timmar att åka och vi hade som sagt en hel dag på oss, och semesterdagar ska utnyttjas.


Dagens strand blev Praia do Camilo strax utanför Lagos.




Det var så vackert. Himmel, så vackert det var! Jag älskade stället redan innan vi hade gått ner för de 225 trappstegen. Där uppe, vid parkeringen, finns en restaurang (typ dyr restaurang) och en liten stig som går runt farliga ställen och man kan falla ner i bråddjupet, men där man kan se utsikten över kustremsan.




Nere på stranden finns grottor och en kul tunnel till stranden bredvid, om man inte vill ta vattenvägen.




Det var iskallt i vattnet, men Disa lekte förstås. och det var kallt på land också. Även om det låg folk i badkläder och solade, satt både Jesús och jag i tjocka tröjor.
Några var i alla fall i och badade, och en man hade fiskat bläckfisk.






Men även här märkte vi hur tidvattnet steg. På bara en kort stund var vattnet uppe vid platsen där vi lämnat våra skor och kläder, och jag, som hade tänkt gå tillbaka till grottan för att ta en ny bild utan folk och med rak horisont, upptäckte att den var helt vattenfylld och att vattnet gick ganska djupt.




Sedan åkte vi till ett snabbmatställe inne i Lagos och åt en sen lunch, och det var slutet på den Portugalresan.
Många stränder blev det... Det kanske lätt blir så när man bor i bergen?


Här är första inlägget om resan till Portugals sydvästra spets.

torsdag 10 maj 2018

Portugals sydvästra spets



Vilken fantastisk resa det blev, den senaste till Portugal!
Inte vilsam och avslappnande på något sätt, Disa och jag sov nästan hela vägen hem, och var ändå dödströtta när vi kom fram. Hela kroppen värkte, Disa hade gjort illa sin vänsterfot, jag min högra, vi var rödlätta i ansiktet av solen, men åh, vilken bra resa vi fick!




Den lilla staden Sagres på Portugals sydvästra spets var målet den här gången. Jag hade bokat ett mysigt, enkelt boende med gemensamt kök. Pura Vida heter det, om ni vill ha tips!
Sagres är ingen mysig stad. Trista gator och inriktat på surfare och dykare, för det är de som besöker Sagres i första hand. Vårt boende arrangerade kurser i dykning, surf och havskajak, och om jag hade fattat det innan hade jag skrivit upp mig på dykning.
Nästa gång.




Vi kom fram på kvällen. Det regnade. Jag hade berättat för Disa att det finns en fyr där, och den ville hon se, så vi åkte dit. Det var så vansinnigt vackra omgivningar.
När vi kom till Cabo San Vicente, där fyren står, blev Disa skräckslagen. Hon avskydde utsikten, havet långt där nere, och blev rädd varje gång någon av oss närmade oss en kant eller mur för att titta.






Mataffären hann stänga medan vi var där, så det blev pizza och pasta på en mysig pizzeria. (Dagen efter upptäckte vi att det bara finns typisk turistmat; pizza och hamburgare, i Sagres)




Dag två var det söndag. Vi köpte korv, ris, potatis och annan picknickmat i snabbköpet, sedan åkte vi till en fantastiskt fin strand, som vi dock bara såg ovanifrån. Det var fullt med surfare i och runt vattnet. Det var fullmåne, vilket märktes på tidvattnet, för när vi kom steg det kraftigt. Vi kunde inte längre ta oss till den lilla sandstranden, utan satt uppklättrade på stenar i viken bredvid.






Det blev picknick på en annan strand istället (Praia do Martinhal), där Disa lekte i sanden i flera timmar.




Jesús och jag var sugna på att se mer än denna sandstrand, så vi åkte till fortet i Sagres, varifrån man också har dramatisk utsikt.




 En del stod läskigt nära kanten.




Men efter detta var vi alla tre så trötta att vi åkte tillbaka till boendet för att sova. Nästa dag skulle jag ha jobbmöte via Skype, därefter planerade utflykt några mil norrut...
Det kommer i nästa inklägg!



måndag 7 maj 2018

Vargen, olivkvarnen och inköpen

Wow!

Portugalresan var makalös!
Det blir ett, eller två, inlägg med en massa bilder på hav och otroliga stränder!
Det skulle ha varit med på bloggen i dag, men, tja, vi kan säga att söndagsplanerna tog en helt ny vändning, och vi åt lunch med vänner i en gammal olivkvarn, och det var så bra alltsammans att vi blev kvar till långt efter att de andra lunchgästerna hade gått, och middagsgäster började komma.

Vi har varit i Sevilla i helgen. Lördagen var avslappnad, med lunch hos svärfar, siesta för de andra tre medan jag fick ensamtid och passade på att gå ut och köpa mumsiga bakverk till teet.
På förmiddagen gjorde vi något speciellt: vi köpte en tv-apparat!
Vår gamla har varit trasig sedan november.

Och så hämtade vi hem Vargen. Han har varit hos svärfar en vecka, sedan vi lämnade honom innan Portugalresan. Det har varit hemskt tomt i huset utan honom. Det har varit urtråkigt att jobba utan honom, han som alltid ligger och sover på skrivbordet på sin gula filt. Vargens kompis har varit hemma flera gånger och gått och letat i hela huset efter honom.
El Rubio, som vi kallar kompisen, hoppade ner i pation för att leka med Vargen redan tio minuter efter att vi kom hem.

Dessutom har jag köpt ett våffeljärn!!!
Spaniensvenskar - tips! Det finns våffeljärn på MediaMarkt!
Jag har letat våffeljärn i alla möjliga butiker under... Åtta års tid? I lördags fann jag det äntligen. Det är ett riktigt våffeljärn, inte ett sådant där konstigt för tjocka, belgiska våfflor.

Nu är jag egentligen inte jätteförtjust i våfflor... Jesús är det säkert inte heller, och knappast Disa, som inte tycker om något i matväg, förutom hallon ibland... Men jag vill ha ett våffeljärn. Nu har jag ett!

Förresten, jag måste nämna ett inköp till. En mat-termos, med en del som är i perfekt storlek för en spansk potatistortilla. Från och med nu kan vi äta varm tortilla på våra picknickar!

lördag 28 april 2018

Mot Algarvekusten!

Måste bara säga, att jag trivs med att vara jag:-) Jag trivs med min vardag, tillvaro, och för att liksom göra allting ännu bättre så ska vi åka iväg på äventyr!

I dag efter guidejobb i Sevilla drar vi söderut, åker längst bort till det sydvästra hörnet av den Iberiska halvön, till Sagres i Portugal.

Vi har bokat ett mysigt, billigt boende med gemensamt kök. Det blir kul det här!

Hoppas att ni alla får en fin helg!



fredag 27 april 2018

Skolfotografering i Andalusien

- Det var som att komma in i en filminspelning! Alla ungar var klädda som på 1950-talet!
Holländska Corinne hade inte fattat någonting när hon lämnade dottern på skolan dagen innan. Vad var detta?
Jag begrep direkt.
- Skolfotograferingen?
- Ja, precis! Det var för skolfotot!
Corinne berättade levande om flickorna som hade rosetter i håret, knästrumpor, lackskor och kjolar, pojkarna med vattenkammat hår och sidbena.

Vi flinade lite tillsammans. Skönt att få utlopp för frustrationer tillsammans med någon.
Det är nämligen så, att Andalusien är oerhört traditionellt, och jag vet inte om det är lika illa i andra delar av Andalusien, men Sevilla och stadens närområde är väldigt, väldigt traditionellt. Det ser man till exempel i barnklädesaffärerna. Finklänningar med utstående kjolar, söta små koftor och jackor, knästrumpor, kortbyxor till pojkarna. Kläder och utseende är viktigt för många, och den omtyckta Sevillastilen för barn ser ut på det sättet.

Varken Corinne eller jag vill klä våra jämnåriga döttrar på det sättet. Vi är mer för mjuka, sköna kläder, oömma och lekvänliga. Liksom många andra förstås, vi är inte de enda, men just till skolfotot la i princip alla föräldrar ner tid och pengar på att klä sina barn propert.

Utom Corinne och jag då.

Det var väl inte kul för de här föräldrarna att få meddelandet som kom dagen efter, att fotot måste tas om. Läraren var nämligen klädd i rött, och bakgrunden var också röd...

onsdag 25 april 2018

Jag räddar en kackerlacka

Jag skulle bara gå ner till köket för att rosta frukostbröd.
Brödrosten tar en stund, så medan jag väntade gick jag ut i pation för att vattna tomatplantor. Då såg jag hur något rörde sig i vattentunnan. det var en insekt som försökte kravla sig upp på en plastleksak.
Jag fångade upp djuret på leksaken och lyfte upp det. Djuret var alldeles stilla och jag stod och studerade det, funderade på om det kunde vara en kackerlacka. Man brukar ju inte ha dem så stilla och nära sig annars.

Jag betraktade antennerna, storleken, det svarta skalet, benen... Då började det röra på sig! Hjälp, det var en kackerlacka! Vad skulle jag göra? Jag kunde ju inte slänga i den i vattnet igen för att drunkna!
Jag sprang mot ytterdörren, orolig att den skulle falla ner på golvet, öppnade, rädd att dörren skulle slå igen, jag hade inte nyckeln i fickan (den låses av sig självt när den går igen) och kom ända ut till gatan innan kackerlackan ramlade ner. Jag tog en tom snacks-påse som låg och skrapade och viftade förtvivlat bort djuret, så att det skulle springa åt andra hållet, inte in genom vår dörr.

Sedan dess har jag spanat efter en svart kackerlacka varje gång jag gått ner för trappan. Tittat på hallgolvet, tittat mot springan under dörren (förbannade dåliga spanska hus som inte är täta! En kakcerlacka tar sig ju in hur lätt som helst, trots att dörren är stängd!), kollat på köksgolvet... Till och med tittat ut genom fönstret om den sitter där på plattorna vid brevlådan och väntar.

Ingenting än...

tisdag 24 april 2018

Helg med skaldjur och goda vänner

En del helger blir bättre än andra, så är det.
Vi sa inget till Disa på fredagskvällen, utan la henne vid samma tid som vanligt.
Sedan gick vi ner i köket och fixade maten.
Vid elva på kvällen kom våra vänner från Sevilla, José Alberto, Loren och lille Gael.
Vi åt skaldjur och vitlöksbröd och satt och pratade till halv tre på natten, när ögonen föll ihop av sig själva.

Gissa om Disa blev glad är hon vaknade!
- Gael och hans mamma och pappa är här! De kom igår. de ligger och sover i rummet med datorn. och ikväll ska vi gå och se på dans på teatern med dina kompisar Pedro och Cristian och Odile. Gael ska också följa med!
Det var en sån rolig dag för henne att både jag och Jesús hade velat vara tre och ett halvt år och ha allt detta roliga framför oss.

Loren och jag tog med oss barnen och gick till den finfina lilla butiken La Madriguera, som drivs av en grupp föräldrar som köper in barnsaker som tillverkats av folk i trakten, samt väl utvalda spel och böcker.
Jesús och José Alberto åkte och handlade under tiden, och när vi kom hem igen rensade José Alberto skaldjur till en wok som han tänkte laga till lunch. Det är så bra att ha en kompis som är kock på besök!
Jag gjorde smulpaj med hasselnötter, blåbär och äpple.

När vi hade ätit oss proppmätta på wok med räkor och bläckfisk, och tagit två tallrikar var med paj, gick Loren och jag iväg med barnen igen, nu för att äta glass med de andra teaterbesökarna. Fyra mammor och fem barn. Ytterligare ett barn anslöt sig, vems han nu var, och sedan mötte vi upp en pappa också strax innan föreställningen skulle börja.
Det var en balett av Lille Prinsen som gavs, en barnföreställlning, och som allt som jag har sett på teatern i Aracena, som är för barn, var det här suveränt bra.

Under tiden var Jesús och Jose Alberto på promenad. De hade gått vandringsleden till Linares, satt sig och tagit en öl och tänkt ringa efter skjuts tillbaka, men det var fortfarande så tidigt att de gick upp för bergen och hem igen. Just när de kom hem började det åska som sjutton, spöregna och blixtra. En brandbil åkte förbi på vår gata.

Barnen fick plättar, vi vuxna åt senare, en risrätt med räkor och musslor.

Nästa dag badade barnen badkar tillsammans, höjdpunkten vid varje besök av Gael. Kocken gjorde en couscous-sallad som han kryddade med kanel kummin och citron som lades i picknickkorgen, sedan åkte vi och köpte baguetter och drog iväg på picknick. Det blev vår nya favoritplats under pilträdet, bredvid bäcken. Ungarna lekte kurragömma och kastade sten i bäcken, vi... åt, som vanligt den här helgen. Mycket mat blev det!




ny gadget

ny gadget