Grillfest

På lördagen åt vi nyfriterade churros till frukost och åkte sedan till bergen. Vid picknickplatsen väntade mat och vänner, det var klassisk grillpicknick på gång! Så himla roligt att träffa alla och höra vad som hänt sedan sist!

Här fanns tortilla, paj, sallad, pasta, chorizo och en massa annat gott på bordet. Jude stod som vanligg vid grillen och jag hade med svenska chios, äpplen och en enorm godisburk.

De äldre barnen gick iväg på promenad, och Disa, som hade mobil med sig, skickade ett nödmeddelande och en bild på en tjur, men det såg jag inte förrän en timme senare.

När det började mörkna åkte vi hem till den rödhåriga familjen som vi skulle övernatta hos. Deras son är jämnårig med Runa, och hans mamma träffade jag i en amningsgrupp när Runa just hade fötts och hennes son bara hade veckor kvar i magen.

Vi stekte korv som blivit över. Jude och hans barn, som bor några hus bort, kom förbi med ett nytt kortspel, och så åt vi korv och spelade, och spelet var så fullständigt obegripligt att det fick Disa att prata svenska med mig. " Jag förstår inget" sa hon gång på gång, och det gjorde inte jag heller och det visade sig att inte heller Pilar begrep vad man skulle göra, men vi skrattade och spelade på till efter midnatt, och det blev en av Spanienresans höjdpunkter!

Minnesväg och nöjesfält

Den där landsvägen som kantas av kaktus, stenek och aloe vera,

som passerar några vita byar med mjuka berg i bakgrunden, de flesta vet inte vart den väger bär. De flesta som åker den ska spendera en dag i bergen eller är på väg till Portugal, även om det inte är den snabbaste överfarten. Det är en av många landsvägar i Spanien.

För mig är det vägen hem.

Att åka här är roligt och känslosamt på samma gång. Minnen. Bensinmacken vi alltid stannade på, de förstörda kaktusarna, avfarten tapasbar och fotbollsspel med otrolig utsikt, solupogångar, blomsterkransar där någon har förolyckats, Jesús favoritfrukostställe, vägen till familjen med tjurarna, frisören i garaget, hemväg efter trollerikurs eller efter att ha lämnat en grupp resenärer på flygplatsen, och jag - mycket trött - körde hem för att återse barnen.

Vi hade lånat svärfars bil för att hämta Disas bästa kompis Uma när hon slutade skolan. Det var en sen födelsedagspresent till Disa. De två senaste födelsedagarna har hon varit i Sverige så det har inte blivit något kompisfirande. Nu tog vi igen det med att bjuda med Uma till Sevillas nöjespark Isla Mágica

Barnen och jag skrattade lite åt turisten i bilen framför som stannade vid varje rödljus i byarna, som inte vet att det är falska rödljus för att få bilister att sakta ner. Vi som är vana kör bara rakt fram.

Runa tittade ut på det torra landskapet och undrade om detta var en öken.

- Nej då, det är bara torrt. Det har inte regnat på länge.

Det är en mycket varm och torr höst i år.

Vid Marimateo körde vi in för att fylla vattenflaskan med gott vatten i floden Odiéls utlopp.

Vi var tidiga. Tog en runda på feria del jamón i Aracena som var i full gång. Köpte otroligt nog ingen skinka (!), däremot två armband till barnen.

Minnen överallt. Är det sunt? Gör de bara skada nu när vi inte kan vända tillbaka? Huset vi bodde i, kattungarna i sopcontainern, Vargen och hans kattgäng som drog omkring, vägen till förskolan, hoppborgarna på feriaområdet, barnvagnspromenader förbi åsnorna, sommarbion, skoaffären i hörnet, fruktbutiken där jag köpte den stora vattenmelonen som inte fick plats i kylskåpet trots att jag bara köpte en fjärdedel, Disas barnvaktsfamilj...

Strax innan tre åkte vi vidare på den välbekanta vägen till Fuenteheridos och skolan som Runa fortfarande pratar om, trots att hon bara gick där sitt första år. Barn och bekanta hejade på oss, stannade och pratade. Disa hittade Uma, som blivit så lång och har ett lika trolskt och vackert ansikte som alltid.

Vi åt en snabb lunch på Mercadona, tog sedan fram den stora påsen med lösgodis som Disa preparerat med allt gott som hennes vän måste prova och körde den timslånga vägen tillbaka till Sevilla.

Vi hämtade upp Jesús och åkte till nöjesparken, där det var Halloween-tema.

Vi åkte en attraktion tillsammans, sedan gick tolvåringarna för sig. De fick med lite pengar att köpa gott för och lovade att komma till mötesplatsen klockan 21. Det klarar de aldrig, trodde Jesús, eftersom de varken har klocka eller telefon, men det gjorde de faktiskt.

Runa har växt ifrån barnattraktionerna och Isla Mágica är inte så bra för genne, men hon gillade min favoritattraktion där man skjuter på gröna prickar så att något nytt händer, och en kul attraktion med snurrande tunnor.

Efter att ha träffat tjejerna och sett att de mådde bra gick vi och åt. Runa, som lägger sig vid åttatiden annars, somnade vid matbordet och Jesús och jag fick äntligen möjlighet att prata, med avbrott för ett riktigt snyggt och skrämmande tåg med zombier som gick förbi oss på väg genom nöjesparken.

I svärfars lägenhet uppstod dilemmat var alla skulle sova. Klockan var midnatt och vi var trötta. Lägenheten är liten, tolvåringarna skulle sova i var sin soffa, men svärfar har så sena vanor och inga planer på att gå och lägga sig. Uma fick ta Disas säng, Disa fick sova bredvid mig och Runa i 120-centimeterssängen, och Jesús, som är den ende som somnar även när tv:n är på och svärfar kommenterar programmen, fick ta den lediga soffan.

Första dagen

Åh, vad det var roligt att komma fram! Sevilla kommer alltid att vara hemma, var jag än bor. Jag har bott här så länge.

Resan har vi väntat på sedan januari, och listan på vad vi vill hinna med är lång.

Vi tog faktiskt taxi från flygplatsen hem till svärfar, där Jesús bor nu det här läsåret. Han måste jobba i Sevilla, och barnen och jag är kvar i Sverige.

Taxichauffören reagerade på vår svenska och påminde om att en dag kommer vi alla på jorden att prata samma språk, så säger Bibeln.

- Vi vet inte om det blir engelska, kinesiska, franska eller vad det blir, men alla kommer prata samma, påminde han och berättade att han är Jehovas vittne.

- Jag har en boliviansk moster som också är Jehovas vittne.

- Jaså, brukade du följa med henne ut på möten?

- Nej, sa jag och höll tyst om att jag själv är ateist.

Sedan berättade han entusiastiskt om fotbollsmatchen föregående kväll. 70 000 på stadion såg Sevillas eget lag Betis vinna hemmamatchen mot holländarna.

- Se, sa han och satte på en video för oss i mobilen, han hade själv varit på plats och filmat.

Jag log lyckligt. Livet är så mycket roligare i Spanien.

Svärfar lagade paella och Jesús syster kom förbi för att hälsa och ge Runa en påse gamla leksaker som kusin Elisa haft.

Vi gick ner för att möta Jesús som kom från jobbet, det blev känslosamt, han har längtat sig tokig efter barnen.

Disa och jag hade frisörtid direkt efter maten. Frisören lyckades trassla ut Disas hår och klippa det. Disa, som knappt har pratat sedan vi flyttade till Sverige för ett och ett halvt år sedan, var inte tyst en minut utan berättade sitt livs historia för frisören i ren glädje över att vara tillbaka och kunna använda sitt språk.

Jag fick slingor och klippning och frisyr. Håret var så illa att jag skämdes, klippning är så dyrt i Sverige. Men när jag kom ut från salongen skämdes jag ännu mer eftersom jag hade förvandlats till en lockig tant. Åh, vad Disa hade roligt åt det!

Därefter var planen att äta bläckfisk på Bar Bistec på Plaza Santa Ana, men jag var så trött att jag mådde illa. Jag hade varit vaken i 35 timmar, och nätterna innan bara sovit 3-4 timmar och var slut. Det blev en liten middag på Cien Montaditos nära svärfars lägenhet. Jesús syster, hennes man och kusin Elisa kom förbi, sedan anslöt svärfar också. Jag försökte glömma hur jag såg ut, och hoppades att det skulle bli bättre efter en hårtvätt.

Resan

- Åker du bort eller hem, undrade fotografen i bilen, på väg till ett jobb.

Jag hade just sagt att jag skulle vara iväg kommande vecka. Resa till Spanien med barnen.

- Hem.

Dagarna går så fort. Nu är tisdagen slut, och redan på söndag ska vi åka tillbaka till galenskapen i Sverige.

Ingen längtar.

Min första semester

Jag har räknat ner i veckor och nu är det bara en arbetsdag kvar. På midsommarafton börjar mitt livs första betalda semester!

Semesterglädjen ger allt ett magiskt skimmer. Köpa frukostbulle, åka ut på jobb, vänta på halvtomma bussar nu när ungarna gått på sommarlov, allt känns speciellt och glädjefyllt.

På jobbet har vi haft intensiv studentbevakning, jag ska skriva klart ett par politikerporträtt, en rolig Göta kanalgrej och påbörja minsta lilla för att inte sitta kvar till sent på torsdagskvällen och skriva färdigt.

Det är festligt på redsktionen. På måndagen var det smörgåstårta och bullar till fikat, det som blev över efter de fyra tokar som åkt till jobbet mitt i natten för att se VM-match tillsammans, på eftermiddag tårta från Våga Vägra VM-gruppen, i dag sommarlunch och i morgon tårta igen - för att fira övergång till koncernen.

Om jag slutar i tid ska jag ta med familjen på glasskafé för att fira semestern.

Jag hade så många planer för min första semester, men alla byggde på att omvårdnadsbidraget skulle beviljas i tid. Jag ansökte i januari. Nu blir det andra planer istället, det kommer bli fint det också. Stockholm och Gröna Lund nästa vecka tack vare Min stora dag, som beviljats för mitt diabetesbarn. Tält på Västkusten, åka till Kosteröarna, vidare till Norge och gärna Öland också en sväng. Läsa? Måla? Baka? Det finns tid till kreativitet igen.

 Viktigast: tid med barnen. Jag längtar. Runa också.

Diabetesbarnet

Det har gått drygt ett år sedan Runa diagnosticerades med diabetes typ 1, sex år gammal. Starten var en mardröm på det spanska sjukhuset. Jesús fick en chock så stor att den satte sig fysiskt, och han blev sjukskriven, kom inte upp ur sängen.

Diagnosen var anledningen till att vi bestämde oss för att tacka ja när jag blev erbjuden ett vikariat på lokaltidning i mina hemtrakter, ett år. I Sverige skulle Runa få insulinpump, i Spanien skulle hon inte få det. Få diabetiker får pump i Andalusien, det kostar regionen för mycket och väntelistan på pump är många år.

Innan Runa fick sin pump var vi uppe i tio - tolv injektioner varje dygn. Sömnbristen höll på att ta knäcken på oss. Bra nätter larmade det för högt eller lågt blodsocker några gånger. Dåliga nätter, som var i majoritet, larmade det flera gånger i timmen. Då gällde det att gå upo och hämta insulinspruta eller något att äta.

Det är bättre nu, men diabetesen kan man inte slappna av ifrån. Igår åkte jag med Runa till grannstaden. Det var matfestival, ansiktsmålning, pyssel och konsert. När vi kom fram slutade den blodsockermätande sensorn att fungera. Inget mer blodsocker visades, pumpens smarta funktioner la av.

Jag hade blodsockermätare med och ville ta ett blodprov på henne innan maten, men Runa är fruktansvärt stickrädd. Efter lång övertalning fick jag sticka henne i fingret, tryckte fram en stor bloddroppe men den urkassa mätaren, den sämsta jag stött på i mitt 35-åriga diabetesliv, visade error och det var sista provstickan i burken. Jag svor så jag skrämde bort övriga vid bordet.

Det blev en lång dag med många frågor om måendet, och "vänta" med allt hon ville äta, tills vi kom hem

Väl hemma blev det ny överyalningsmatch för att ta nytt blodprov i fingret, och sedan en lång ångestfylld kamp för att sticka fast en ny sensor på armen. Det krävs två personer för att sätta fast sensor och insfusionsset om det måste göras när hon är vaken. En som kan hålla fast henne när det krävs.

Hon var så less på sjukdomen på kvällen. Vi pratade om att spola ner den i toaletten, döda den elker sätta den i fängelse.

När nya sensorn till slut började fungera krävde den ett nytt blodprov i fingret för kalibrering. Då sov hon så djupt att jag lyckades sticka henne i fingret utan att hon vaknade. Det kan vara första gången som hon inte har ryckt åt sig fingret och smetat ut bloddroppen, så provet inte har gått att genomföra

Den svenska skolavslutningen

Så kom skolavslutningen. Jesús förvånades över många saker. Att föräldrar kan ta ledigt för att vara med, att den hålls på morgonen, att det är så mycket sång, att det finns stipendieutdelning, att alla klär upp sig, tårtbuffèn efteråt, presenterna till lärarna...

Runa grät när vi skulle gå hemifrån. Hon har en fruktansvärd separationsångest och var rädd att vi inte skulle hitta varandra efter scenprogrammet

När F-klassen tågade in med flaggor i händerna filmade jag. Stängde tyvärr av kameran innan femmorna kom - hade glömt bort att jag hade två barn.

Runas klass sjöng Idas sommarvisa, Disas När vi gräver guld i USA.

Disa hade köpt en videokamera för sina sparpengar lagom till avslutningen. Vi missade att den skulle laddas. Lite batteri fanns ändå, men dog efter halva avslutningen

Tårtbuffén var otrolig.

Efteråt åkte vi till grannstaden för att äta lunch på samma restaurang som vi åt på i augusti, efter barnens allra första dag i den svenska skolan. Disa pratade och pratade, hon var så glad då. Ett par dagar slutade hon prata svenska i skolan, och snart tystnade hon också hemna, på spanska.

Hon har haft ett oerhört tufft skolår. Hon kunde varken läsa eller skriva på svenska och talade bara bassvenska, men fick trots det inte undervisning i svenska som andraspråk, bara en surfplatta med appen Duolingo för självstudier - fast hon har inlärningssvårigheter och dyslexi. Ingen kartläggning av hennes kunskaper gjordes, trots att hon var nyanländ, så inte förrän efter påsk gjordes test för att mäta gennes kunskaper. Anpassningar sattes in, men otillräckliga. Sjäkvförtroendet sjönk, livsglädjen försvann.

Disa är en stor anledning till att vi flyttar tillbaka till Spanien.

Jag är övertygad om att anledningen till att problemet med hemmasittare är så vanligt i Sverige jämfört med Spanien, är för att barn med särskilda behov inte får den hjälp de behöver i Sverige. Här har jag lärt mig att det är sant, det man läser. Att man måste kämpa för att barnen ska få den hjälp de behöver och har rätt till.

Runa har trivts. Har älskat att vara på fritids och pyssla. Hon började prata i skolan strax innan jul - på svenska dessutom. Hon ville verkligen inte lämna sin skola och flytta en gång till, men en liten tjej på nyss fyllda sju är helt msktlös när hennes föräldrar bestämmer flytt. Nytt land, ny bostad, ny skola, nya klasskamrater. Hon vill verkligen inte.

Eftermiddagen tillbringades på biblioteket. Det var fint. Trots att svenska bibliotek hör till det som jag har saknat mest under alla år i Spanien, har jag knappt varit där det senaste året. Och inte läst böcker alls. Stressen och tröttheten har varit för extrem.

Nu börjar tjejernas livs längsta sommarlov. Från den 5:e juni till mitten av september...

Tanden

- Runa har något att berätta!

- Vad då?

- Det är en överraskning.

Jag slog av samtalet med Jesús, skyndade ut till bussen för att åka hem från jobbet. Lönen hade kommit så vi skulle göra några ärenden: köpa hundmat i djuraffären, handla och köpa garn till Disa, som inte kan sluta virka.

- Mira! Se me ha caído el diente!

- Åh, har du tappat den nu!

Runa, som fyllde sju för ett par månader sedan,visade mig gluggen där framtanden hade suttit. Det här var stort för henne. För mig också, jag som vill stanna tiden, de blir stora för fort!

Gluggen såg läskig ut, och jag tvingades titta på framtanden också. Den hade hon tagit med sig.

- Lägg den i fickan så du inte tappar den, sa jag när jag spände fast henne i bilen.

Men tanden släppte hon inte. Den låg i hennes hårt knutna lilla hand medan vi gick i djuraffären, pysselaffären och mataffären. Hemma bar hon omkring den tills det var dags att sova. Då uppstod frågan; vilken tradition ska vi följa nu? Den spanska eller den svenska? Kommer Ratón Pérez eller tandfen? Ska tanden ligga i ett glas vatten eller under kudden?

Det blev en ljusblå mugg med vatten, jag sa att det behövde vara kallt, och vi kom fram till att det nog är tandfen som kommer i Sverige.

Runavar så glad över sin tappade tand att jag trodde att hon skulle hasvårt att somna, men det gick ganska fort, och på morgonen låg två tiokronor och en femma tillsammans med tanden i vattnet. Tiokronorna hade jag tyvärr fått ta ur Runas sparbössa, jag hade bara en femkrona i kontanter och det kändes lite snålt.

Undrar hur andra gör i Sverige, landet där ingen längre har kontanter? Har tron på magiska tandfeer försvunnit, eller swishar man?

Översvämningar och inställda skolor

 Kropparna efter de två små pojkarna hittades någon kilometer från hemmet, två veckor efter katastrofen i Valencia.

Pojkarna hade varit hemma med sin pappa när flodvågen kom. En lastbil som flöt med i det kraftfulla vattnet rammade rakt in i familjens yttervägg. Det blev ett så stort hål att vattnet forsade in och förde med sig pojkarna och deras pappa. Han försökte hålla fast barnen men de fördes iväg av vattnet medan pappan själv klarade sig genom att klamra sig fast vid ett träd i flera timmar, tills han fick hjälp därifrån.

Historierna är förfärliga och så många. Bilderna och filmerna likaså. Det går inte att ta in att katastrofen skedde här i Spanien. En av de värst drabbade byarna i provinsen stannade vi och rastade i på bilresan hem från Sverige i augusti.

Det råder politiskt krig om vems fel det är att över 200 personer dog i översvämningarna. Är det regionpresidentens fel? Han som vägrade ta emot hjälp från staten, menade att regionen själv kunde ta hand om katastrofhjälpen. Det sticker i ögonen på många att han satt på en flera timmar lång lunch med en journalist medan folk kämpade mot vattenmassorna. Och att regionens uppmaning om att folk skulle stanna hemma, plingade i mobiltelefonerna först sent på kvällen, när många redan satt fast i garage med snabbt stigande vatten och andra dödsfällor.

Kanske kan man skylla på arbetsgivare som inte lät arbetarna stanna hemma? Politiker som gett tillstånd till ny bebyggelse i områden som klassats som hotade vid översvämning?

Man vill ställa någon till svars för de många dödsfallen.

Dagen efter översvämningarna var det vädervarning i provinserna Huelva och Sevilla. I vanliga fall hade jag inte brytt mig om vädervarningarna, de brukar vara överdrivna, men efter Valenciakatastrofen tänkte jag till. Var det dumt att ge sig iväg med bilen? Först hade jag ett mycket efterlängtat läkarbesök i Huelva, där jag äntligen skulle få en helt otrolig blodsockermätare som kopplas samman med min insulinpump. Influensa och brutna ben hade inte kunnat hålla mig borta. Inte eventuellt regn heller. Därefter skulle jag vidare till Sevilla för trollerikurs och kompisträff. Jag tvekade lite innan jag åkte, var det dumt att inte åka hem direkt, innan eventuellt oväder? Jag åkte. Trollerikursen tänkte ajg inte missa, och i Sevilla brukar det ändå aldrig regna så mycket, vad de än varnar för.

Det blev inte mycket regn heller. En regnskur när jag körde in i stan, resten av eftermiddagen var det mest uppehåll och lite duggregn. När jag kom ut från trollerikursen hade jag fått två oroliga meddelanden från vänner i Sverige som undrade hur det gick med oss i regnet, och ett meddelande från lokalradion. Jag svarade att hos oss hade det inte regnat så mycket, men vattenreservoarerna hade äntligen fyllts på.

Vi har kommit oförskämt lätt undan, här i vår provins.

Nu har det dock kommit nya regnoväder. Återigen i Valencia, Katalonien och Costa del sol, med översvämningar, inställda bussar och tåg och tromber.

Hos oss har det ännu inte kommit så mycket regn, men vi har orange vädervarning för morgondagen då det enligt prognosen ska falla stora mängder regn.

Vid 21-tiden på onsdagskvällen kom det överraskande ett meddelande från skolorna att de kommer att hålla stängt hela torsdagen på grund av regnovädret. Ja, faktiskt alla skolor i provinserna Huelva, Sevilla och Cádiz ska hålla stängt, och jag tror även att det ska vara stängt i Granada och Málaga också.

Hade inte det i Valencia hänt hade knappast skolorna i vår provins stängt på grund av regn. Men Valencia har hänt.

Det var ett mycket oväntat meddelande och jag berättade för morgontrötta Disa att hon ska få sova så länge hon vill.

Vi är redo ifall det brakar loss. Jesús och jag hämtade in en massa ved och bättrade på med plasten ovanpå vedhögen därute. Vi har tvättat handdukar, lakan och kläder eftersom det väntas regna i flera dagar. Tvätten torkar inte inomhus så bäst att få det gjort. Vi har täckt för sovrumsfönstret med en stor, tung skiva för att det inte ska regna in. Jag har eldat hela dagen så det är varmt i det lilla vardagsrummet, köket och lekrummet. Det är så skönt med varma rum när det är kallt ute! Jag njuter över att inte behöva frysa! Jesús sa att termometern inte har visat tvåsiffrigt på hela dagen. Katterna och hunden sover inne i värmen, och jag tände smålamporna och värmde sovrummet innan tjejerna skulle lägga sig. Jag vill omge dem med mys, och det går rätt bra, trots förutsättningarna i det här gamla, dåligt omhändertagna huset. Sovrummet, det lilla vardagsrummet och köket, det är tre rum där man gärna är på kvällarna, det ser så mysigt ut. Och tänk, det har jag ordnat alldeles själv! Jesús har ingen känsla för hemtrevnad, han är ju spanjor. Målarfärg, mattor och små lampor med varmt ljus kommer man långt med, men tänk vad jag kunde göra om huset vore vårt! Det skulle det ha varit nu i ett och ett halvt år, om inte säljaren satt sig på tvären. Det senaste var att hon vill att vi ska lura banken så inte Skatteverket märker att hon inte har deklarerat inkomst på nästan fyra år. Herregud. Vi får se vad som händer.

Krigarpappan

Disa har en diagnos. Skolan är inte lätt för henne. Hon kan minnas att hon har fått en läxa, men vad hon ska göra, eller när läxan ska vara klar, kan hon sällan svara på. Om hon har ett prov har hon ingen aning om vad hon behöver träna på inför det.

Tur att hennes pappa är låg- och mellanstadielärare. Ingen har mer tålamod och bättre koll på vad Disa behöver än han.

Vi är beroende av bra kommunikation med Disas lärare. Den här terminen har det inte funkat, eftersom läraren är ny. Idag skulle Disa ha lämnat in en längre berättelse. Det visste vi ingenting om förrän igår kväll. Till imorgon har Disa en matteläxa; uppgift sex i boken. Vilket kapitel i boken vet hon inte, det finns hur många uppgift sex som helst, så den blev det inget med den läxan heller.

Jesús har varit arg hela dagen. Ingenting är för honom viktigare än ungarna. Ingen ska trampa på Disas självkänsla genom att säga att hon riskerar underkänt i terminsbetyg om hon inte lämnar in skrivuppgiften. Ingen ska säga till henne att hon måste jobba mer, när det inte har gått bra på ett prov, med uppgifter som inte varit anpassade för henne.

- Vad vet hon om hur mycket Disa har kämpat inför det provet, säger Jesús ilsket, han har själv suttit med henne på eftermiddagarna, förklarat och övat.

- Och skrämma henne med att hon kan få underkänt om hon inte skriver berättelsen! Det är inte sant! Terminsbetyg får inte sättas efter vad eleverna har presterat hemma utan enbart efter vad de har gjort i skolan! Det står i skollagen, dundrar Jesús, som kan skollagen utan och innan.

Han skrev till läraren att om hon påstår att Disa ska få sänkt betyg eller om kommunikationen inte funkar med vad hon behöver göra hemma, bestämmer vi här och nu att hon inte ska göra en enda läxa till! Det blir enklast för alla!

-Jag har blivit en av de där irriterande, jobbiga föräldrarna som jag brukar klaga på, säger Jesús i köket när barnen inte hör på.

På tisdag ska han ha ett nytt möte med Disas lärare. Har begärt att få se de två senaste proven också.

Han krigar för henne. Jag också. Men det finns ingen som bättre kan försvara henne i skolan, och hjälpa henne med studierna så hon inte blir efter, än Jesús.

Enhörningar, svenska och den bästa hemligheten

Allvarliga Disa liknar Jesús mest. Skojfriska Runa liknar mig. Och Runa har en mamma-period. Den har hon haft länge. Hon vill alltid sitta bredvid mig när vi ska äta, var det än är. Hon vill sova bredvid mig. Leka med mig.

Jag njuter av den här perioden.

Och igår kväll, när vi skulle köra hem från Aracena alla fyra, i två olika bilar, ville hon så klart åka med mig i lilla bilen. Vi hade just skilts från Disa och Jesús efter en sen tapasmiddag på en bar, och gick hand i hand mot bilen.

- Mamma, jag har en hemlighet. Jag ska säga den till dig i bilen. När jag sitter i barnstolen och du kör och det är mörkt.

- Vad spännande, vad nyfiken jag blir!

Jag spände fast hennes säkerhetsbälte, satte mig i förarsätet, vred om nyckeln, började backa ut från parkeringen...

Då hördes en röst från baksätet, ord som jag aldrig hört henne säga förut:

- Mamma, jag älskar dig.

- Åh! Pärlan!

Jag körde snabbt fram bilen igen, parkerade slarvigt, kom ut ur bilen, fällde bak förarsätet och tog mig in till min lilla unge där i mörkret. Kramade om henne, pussade henne på håret, strök henne över armarna.

- Min underbara unge! Jag älskar dig också! Så himla himla mycket!

Sedan åkte vi hem. Och pratade om enhörningar hela den 25 minuter långa hemresan. Runa vill ha en egen enhörning, en som kan flyga och är regnbågsfärgad. Men kan man tala med enhörningar? Bits de? Tänk om man ramlar av när de flyger? Var får man tag i en enhörning? Är enhörningar också hästar? Vi måste ta bort poolen så enhörningen inte ramlar i. Den kan bo i poolen när vattnet är borta.

Runa vill flyga på sin enhörning från Aguafría till Jabugo, Aracena och Mercadona (mataffären).

- Kan vi flyga tillsammans, undrade jag. Kan vi sitta båda två på enhörningen?

- Nej, du ska köra bil, förklarade hon bestämt.

25 minuters konversation om enhörningar, ponnyhästar, stora hästar, skolutflykter och ridskola. Och hela tiden, alltihop, på svenska!

 Hon får anstränga sig, svenskan kommer inte lika lätt som spanskan gör, men den kommer! När vi är själva pratar hon ofta enbart svenska med mig. Sedan i somras. Det är fantastiskt och jag häpnar varje gång. Och undrar hur länge det kommer vara. Idag börjar det nya läsåret. Kommer svenskan hålla i sig?

Den bästa födelsedagspresent jag fått

Hej gänget! Jag fyllde år för ett par dagar sedan. Då åt jag på glassrestaurang med barnen och en barndomskompis och hennes familj, resten av tiden packade vi ihop tält och åkte bil. Men jag tänkte berätta om födelsedagspresenten jag fick av Jesús förra året. Den bästa present jag fått. Texten är tidigare publicerad i tidningen Sydkusten, men med några ändringar:

Allt började med en födelsedag – min egen. Att fylla år är roligt, framför allt sedan jag förstod att sambon aldrig firat födelsedagar i sin familj och sedan dess inte haft några förväntningar utan ordnat något själv. Ibland kommer han ihåg hur gammal jag är och ibland får jag födelsedagspresent av honom. Ett år fick jag löfte om en hängmatta, fast det blev ingen hängmatta. Året därpå fick jag löfte om halva kostnaden av en hängmatta, men det blev ingen det året heller. Men så fyllde jag år igen i somras och jag fick ett kort som det stod Flygtur på.

Drygt fyra månader senare var det dags.

Jag borde ha varit mer entusiastisk inför flygningen, men jag är lite skeptisk till höjder mer än en meter över marken. Dessutom kände jag mig mest ledsen, eftersom jag skulle åka på jobbresa dagen därpå och vara ifrån ungarna nästan tre veckor.

Tidigt på morgonen packade vi bilen full av sömniga barn i pyjamas, kex och frysta bullar eftersom vi inte hunnit äta frukost, min Sverigepackning, samt en kompis som hade hälsat på några dagar och som vi placerade mellan barnstolarna. Precis allt var med, tänkte jag när vi stressade kom iväg, och det stämde, med undantag för mitt insulin som låg kvar i kylskåpet. När jag kom på det hade vi redan hunnit åka en halvtimme, men det var bara att vända. Och komma till flygningen en timme försent. En diabetiker som reser bort tre veckor utan insulin blir en död diabetiker.

Efter tre timmar i bilen var vi framme, drygt en halvtimme utanför Sevilla. När vi svängde av från grusvägen ramlade det ner människor från himlen. Jag fick en otäck känsla av att ha missuppfattat något viktigt.

-    - Jag ska väl inte hoppa fallskärm??

Jag anser visserligen att man ska göra sådant som skrämmer en, livet blir så begränsat annars. Men fallskärmshoppning är undantaget från min livsregel. Dessutom har jag nästan provat på det. Något närbesläktat i alla fall.

Det var när jag studerade naturfotografering och friluftsliv på Åland, och vi en dag skulle hoppa från en bro. Ålands högsta bro imponerar kanske inte om man åker bil över den, men om man står däruppe och ska hoppa ner i avgrunden, fastbunden i en sele, är den mycket, mycket hög. Tre meters fritt fall är lite jämfört med en som hoppar fallskärm från ett flygplan, men för mig är det där hoppet fortfarande det värsta jag har gjort. Ett ögonblick av ren skräck. Jag gör aldrig om det.

Jag behövde inte hoppa fallskärm. Bakom fallskärmshopparnas byggnad stod små flygplan uppställda, dit skyndade sambon och jag medan vi lämnade kvar kompisen att klä på barnen, som fortfarande bar pyjamas.

En vänlig man följde mig till ett av de små planen, vi satte oss och han förklarade pedagogiskt knappar och reglage, och visade styrspaken. Jag skulle själv få styra planet uppe i luften.

Det var det minsta flygplan jag hade sett. Det fanns plats för två personer bredvid varandra och ingenting mer. Hade vi burit dunjackor hade det blivit trångt.

Den vänligen, pedagogiske mannen klättrade ur planet, det var nämligen inte han som skulle flyga med mig, utan en annan pilot som just kommit fram till miniplanet. Men vad var detta? Var han verklig? Hade han klivit ut ur en film? När jag berättade om honom för sambon sedan, skrattade han och sa, att de väljer nog ut de snyggaste piloterna att flyga med nybörjarna, för att vi ska vilja komma tillbaka.

Ja herregud…

Men nu skulle vi upp i luften! Glastaket drogs igen, bara en liten luftspringa lämnades öppen, på med hörlurarna, och i dem sprakade röster av piloter som var uppe i luften. Vi fick vänta en liten stund på ett plan som skulle landa, sedan var det vår tur att köra ut på landningsbanan. Det lilla planet fick upp en imponerande hastighet och strax lämnade vi marken, steg högre och högre.

Långt bort syntes Sevillas skyskrapa och Alamillo-bron sticka upp, men ditåt skulle vi inte.

Jag fick i uppgift att styra mellan byarna Coria del Rio och Puebla del Rio som låg framför oss, och sedan svänga höger och följa Río Guadalquivir. Minsta lilla rörelse med styrspaken så svängde planet.

Vi följde floden. Framför oss låg det stora risfältsområdet som fascinerar mig så mycket. Om ett par månader kommer allt att ligga under vatten, berättade piloten. Det skulle jag gärna vilja se. Vi såg byn Isla Mayor och jag spanade efter Isla Menor och de vägar jag kört vilse på, och lite längre bort syntes en rosa fläck i en blå vattenspegel, det var flamingor. I fjärran låg havet. Det var underbart.

Sedan var den lugna flygturen slut. Den äventyrliga tog vid. Om jag ville? Klart jag ville! Plötsligt föll vi rakt ner mot risfältet under oss, det var som att åka ner för en brant berg-och-dalbana, fast uppe i luften istället. Lika otäckt som roligt, och en vecka senare skrattade jag fortfarande högt för mig själv varje gång jag kom att tänka på det.

Eftersom jag varken mådde illa eller spydde efter detta, och det hade verkligen varit besvärande att spy i det pyttelilla planet, undrade piloten om vi skulle göra en loop också.

Det vågar jag inte, tänkte jag.

-    - Okej.

-    - Säkert? undrade han, och jag tänkte, nejnej, det finns fortfarande tid att säga nej, men svarade istället:

-     - Javisst, och så började vi åka mot marken i en vansinnig fart, sedan tog han upp planet igen och snurrade runt med oss, och jag fattar inte fysikens lagar, hur jag kunde sitta kvar i sätet istället för att dunka huvudet i glastaket när jag befann mig upp och ner, men jag satt kvar, och det var galet och helt fantastiskt!

Efter den loopen ville jag stanna kvar i det lilla planet resten av dagen, möjligen resten av livet också. Flyga mot stranden, över Aracenabergen, över Sevilla, ja, varför inte se hela Spanien från luften? Ta med det lilla planet över Europa, flyga över Norges fjordar? Istället åkte vi ned mot trädtopparna, flög tätt ovanför dem, och där träden tog slut sänkte piloten planet ytterligare och flög precis ovanför ett stort gräsfält utan att nudda marken, och sedan upp igen.

Den där flygturen var otrolig.

Det var lite vingligt att klättra ur planet, marken gungade som när man har klivit av en båt, och själv var jag full av känslor. Jag var så lycklig att jag inte kunde sluta le, samtidigt hade jag lust att gråta utan att veta varför. Vad var det här? Blir man så påverkad av en flygtur? Känslor ”all over the place”, för att citera prins Daniel. Men medan lusten att gråta la sig satt den där lyckan i. Jag kunde inte sluta le på hela dagen. När någon pratade med mig uppfattade jag bara hälften av vad som sades, eftersom jag mentalt fortfarande var uppe i luften. Och sorgen över att resa ifrån barnen nästa morgon ersattes av tacksamhet över att de finns och att jag får åka hem till dem igen, när jobbresan är över.

Det kanske inte är trollkarl jag ska bli när jag blir stor, utan pilot…