Jag tog bilen till en av mina favoritbyar - Almonaster la Real - för att besöka kommunhuset. Det hade med husköpet att göra.
För att göra det kort: för snart tre år sedan skrev vi på ett hyrköpskontrakt. Vi skulle få hyra huset i två år, och sedan köpa det. Pengarna som vi betalat i hyra skulle räknas av från köpesumman, och under tiden skulle vi ha möjlighet att spara ihop resten som behövdes till handpennng och skatter och en massa avgifter. I Spanien behöver man ha 30 procent av summan själv, till handpenning och övriga avgifter.
Efter två år hade kontraktet gått ut och det var dags att köpa huset. Då visade det sig att tomten inte var registrerad på huset. Trädgården hade ingen ägare på pappret, trots att den tillhört huset i hundra år.
Då startade den stora osäkerheten om säljaren hade lust att gå igenom den dyra och segdragna process som det innebar att registrera tomten på huset. Det tog flera månader innan hon bestämde sig för att göra det.
Jag tror att registreringen är klar nu, men tydligen måste det gå en viss tid för att grannarna ska ha möjlighet att lämna in klagomål om de vill. Tror jag. En lång byråkratisk process är det i alla fall. Nu undrar vi när detta är helt klart. Juni, sa notarius publicus. Februari, sa säljaren. Trots att jag önskar få köpet ur världen så snart som möjligt, om det nu går igenom, hoppas jag mer på juni än februari, eftersom jag behöver få betalt för det jobb jag ska göra i februari först, för att det ska gå ihop.
Nåväl. För att slippa osäkerheten åkte jag då till kommunhuset för att få veta vilken månad som gäller. Jag visste inte riktigt vad jag skulle fråga efter, så Jesús hade skrivit ner en mening åt mig. Jo, jag är flytande på spanska, men när det gäller husköp kan jag noll.
Det är svårt att förklara varför jag inte fattar någonting, men så fort jag hört orden catastro, notaría, tasador, blir det som en kemisk reaktion i mitt huvud. Det blir som ett fluffigt, mjukt moln därinne, som hindrar all information att nå fram. Det är som de tjocka, grå molnen på himlen som hindrar solens strålar att nå marken. Jag fattar helt enkelt ingenting. Efter ett möte med notarius publicus i höstas kunde jag inte berätta mer för Jesús än att jag hade varit där. Tur då att vännerna Helder och Ro följde med och lyssnade och frågade i mitt ställe.
Varför kan det inte vara så enkelt att man pratar med mäklaren, pratar med banken, och sedan köper bostaden? Varför ska vi hålla på och trassla med advokater som pratar advokatspråk, fastighetsregister, kommun, notarius och jag vet inte allt? Varför ska vi hålla på så här?!
Helder och Ro ritade teckningar och försökte förklara efteråt vad som sagts, som till en femåring, men det fluffiga molnet i mitt huvud var i vägen.
Damen på kommunhuset förstod inte vad jag ville, trots att jag läste Jesús nedskrivna mening för henne.
- Här, sa hon och visade mig dataskärmen.
- Det här är huset, eller hur? Och det blåa strecket visar tomten. Båda tillhör nu samma person. Vad är det du vill veta?
- Jo, men det skulle visst gå en viss tid innan vi kan köpa... Ifall grannarna har något att säga, försökte jag.
Antagligen var detta min egen teori. Jag försökte bygga ihop en egen förklaring till varför vi inte kunde köpa huset genast av enstaka pusselbitar, de få jag begrep, utan att veta vilka som fattades.
Damen förstod verkligen inte vad jag ville.
- Jag får fråga min advokat, sa jag.
Det lät fint. Det är Jesús barndomskompis, som faktiskt är advokat, som hjälper oss igenom det här.
- Jag kan ringa honom, sa damen, och gjorde så.
De pratade en lång stund, och la på.
- Vad sa han?
Damen började förklara, och det fluffiga molnet tog över i mitt huvud igen. Jag fick en utskrift av huset och tomten med det blå strecket runt, och gick.
Jag fattar ingenting, tänkte jag när dörren slagit igen.
Jag fattar ingenting.
Jag fattar ingenting.
Jag fattar ingenting.
