Marknad och härligt storkalas!

 Igår var det en makalöst rolig lördag! Låt mig berätta lite om den!

Det var alternativ marknad i Las Chinas, som alltid första lördagen i månaden. Jag hade bakat biskvier, snickerskakor, gjort ganache till chokladtryfflar och gjord blåbärsremmar under natten, och gick upp klockan fem för att baka kanelbullar, silviakaka och hasselnötsmuffins. Jag hade ett nytt, stabilt marknadsbord och hade fått bästa platsen bredvid de äldre, roliga, engelska hippisarna Tim och Linda, som säljer hemgjorda ostar och egna alkoholdrycker i små glas. Och så mycket jag sålde! Det var ständigt folk vid mitt stånd, flera som handlat tidigare marknader kom tillbaka, och jag hann aldrig prata färdigt med en innan nästa kom. José Alberto och Loren och deras barn från Sevilla tittade förbi innan de åkte vidare hem till oss, där Jesús födelsedagskalas hade börjat, liksom vår nye kanadensiske bekantskap, som kom förbi med sina barn. Jag led av en grym sömnbrist och kunde inte räkna, men det hjälpte köparna mig med. Frukosten hade jag inte hunnit med, inte heller lunchen, men jag bytte en av mina biskvier mot en stor bit sockerkaka med citronmarmelad hos Filipo, den snygge italienaren som också säljer bakverk, bland annat.

Strax efter fyra började folk packa ihop sina stånd, lite i förtid, och jag hade bara två muffins och en snickersruta kvar. Snickersrutan la jag i en servett att ge till Jesús, det är hans favorit, och muffinsarna gav jag till kompis-Inca, som nu skulle ansluta till kalaset nu efter marknaden, och en äldre man som hjälpte mig att rulla ihop duken. Sedan fick jag stanna kvar en timme till, för jag hade skrivit upp mig i gruppen som hjälper till att montera ner pålarna, taket och allt det andra på marknadsplatsen.

Halv sex var allt klart. Jag hade sagt till Jesús att allt som jag inte sålde skulle jag ta med hem till kalaset, men jag hade inget kvar, så jag svängde in i Jabugo till en liten mataffär och köpte fabrikssockerkaka och chokladkex för pengar som jag hade tjänat på mina bakverk. Och en burk cola blev det, och ett paket salta pinnar, jag behövde få i mig något, men vägen mellan Jabugo och Aguafría är så kort att jag inte hann ändå.

Jesús fyllde år i torsdags. Han fick ett par strumpor med sitt favoritkonstverk som jag köpt i en kul sockbutik i Madrid, en utflykt för att titta på förhistoriska stenbumlingar, och så åt vi en massa gott till middag, fisk och skaldjur. Vi gjorde rulltårtebakelser och hade torsdgsmys i soffan med svenska ostbågar och Ahlgrens bilar, och jag mindes födelsedagen ett år tidigare, precis nyinflyttade, utan sängar att sova i, utan köksbord, huset fullt av kartonger och soffan på högkant. Vi åt lunch på en bar i närheten och Jesús var feberglansig i ögonen efter att ha fått första dosen coronavaccin dagen innan. På kalasdagen var huset kaos, elen försvann och jag tänkte att våra kompisar skulel få ta med sig mackor att äta, Jesús var fortfarande halvsjuk efter sprutan men lyckades hjälpa mig att montera köksbordet. Sedan kom våra vänner, och de envisades med att röja så mycket det gick i flyttstöket, och de flyttade runt möbler, bar upp mängder av kartonger och vi fick ett vardagsrum som man kunde vara i, och en soffa som stod vågrätt.

Jesús hade beställt sardiner, räkor och bläckfisk att grilla av fiskbilen, som levererade allt pinfärskt i en frigolitlåda med is. Därefter tog alla som kom med sig drycker och saker att lägga på grillen, eller annat gott att ställa på bordet.

När jag kom hem, trött och med ont i fötterna, var festen i full gång. Att möta alla glada vänner var som att komma in i en varm, snäll famn. De flesta var ute på terrassen, där de åt fisk och champinjoner och pratade och lyssnade på musik, men ett par hittade jag i köket, vår nye kanadensiske bekantskap och pappa Pepe gungade barn under smultronträdet, och på stigen nedanför vårt hus, vid hästhagen,  stod Capi, Rocio och Noelia coh pratade, medan de samtidigt höll ett öga på ett gäng barn, tror jag. Ungarna härjade omkring som stormande moln! Disa och Uma lekte på balkongen, någon Nilo var i köket och letade efter ett rent glas för att kunna ta vatten, ett gäng var ute på gatan och kastade upp häxhatatr till Uma och Disa, den minste sov i mammans famn. Jag försökte ta något att äta samt ta in ved och tända brasan, men överallt hejdades jag av folk att prata med, alla snälla och roliga, och jag tänkte igen, att vilken tur vi har som får bo här, med alla dessa människor i närheten.

Jag letade fram tårtljusen och Rocio satte dem i den uppskivade, fula fabrikssockerkakan, och så sjöng vi den spanska födelsedagssången för Jesús. Barnen hade snabbt tuggat i sig alla chokladkex och försvann iväg på nya lekar. Kanadensaren tyckte att vi bodde som i ett museum, med en massa skivor, böcker och monster, och förstod inte att han INTE skulle ge pengar för maten och drycken, att alla som ville och kunde hade bidragit med mat eller dryck, som var för alla att njuta av.

I dörren stod ett plommonträd som Jesús hade fått, och i köket fanns andra presenter, trots att det skulle vara presentfri fest; ett dussin ägg från egna höns, valnötter från egna träd, begagnade sience fictionalbum.

När alla hade dragit sig inomhus, när det var mörkt och kallt ute och brasan tänd inne, dök Goretti upp med en låda ingefärsöl, precis när discolampan börjat blinka och de familjer som var kvar dansade i vårt minimala vardagsrum. Barnen hade vid det laget hittat utklädningskläderna, provade nya kreationer och förbjöd alla vuxna att gå bakom draperiet, där de förberedde en teater.

De droppade av, några åt gången, och vid niotiden var bara Helder och Ro kvar, och jag stekte överbliven korv som Rocio hade tagit med, och vi åt korv och bröt bitar av bröd och satt vid köksbordet och pratade tills vi alla blev för trötta.

Nu på morgonen har jag hittat spännande drycker, majskolvar, chorizokorv och annat kul i kylen, och, vi ska grilla sådant som blev över, och greja i trädgården. Imorgon tar jag med båda barnen till Sevilla, där jag ska hämta mitt nya pass på konsulatet! Pengarna från marknaden tar jag med, och hoppas kunna köpa syrener, miniväxthus och göra ett besök i trolleributiken.

Glad helg på er alla!

Trapetsskola, marknad och en mulåsna som nyser

Det fick gå snabbt. Klockan fem stängde jag av jobbdatorn, hade bara en kort stund på mig innan jag behövde åka på marknadsmöte i en annan by, och försökte slänga i mig något snabbt att äta eftersom jag inte hunnit med lunchen. Samtidigt ringde jag Jesús, som hade kört Disa till trapetsskolan, för att meddela att hon har läxor att göra när de kom hem. Medan jag försökte prata med Jesús hade Runa något viktigt att säga mig och pladdrade intill mobilen tills hon fick prata själv.

- Mula tiene mocos!

- Vem sa du? Vem har snor? Har du snor? Då får du ta ett papper och torka näsan, sa jag till henne.

- No, mula snor!

Jesús tog telefonen.

- Precis innan du ringde nös en mulåsna på oss. Jag fick en stor grön snorloska på handen och Runa torkade hela ansiktet med ärmen, det måste ha skvätt som en dusch över henne.

Den där mulåsnenysningen hade gjort stort intryck på Runa, som fortsatte att prata om den när vi träffades igen, senare på kvällen.

Disa började på cirkusskola i november, inriktning trapets. Hon älskar det! Det finns en liten lokal i alternativbyn Calabacino. Förutom trapets kan man gå akrobatik, eller som vuxen lära sig att svinga i sådana där långa tygsjok.

Till Calabacino kan man inte köra. Man måste parkera i Alájar och gå 20 minuter, och vägen är vacker!

När jag följde med Disa tog jag med mig Iris, och så upptäckte vi olika stigar på berget medan Disa var på trapetsskolan. Nu jobbar jag på eftermiddagarna så Jesús skjutsar henne. Runa måste tyvärr följa med också, och man går i inte den sträckan med henne särskilt snabbt. Som tur är är belgiske barnmorskans dotter med i samma grupp, så Disa går tillsammans med dem från parkeringen. Jesús går den sträcka han hinner med Runa innan lektionen är slut, men den här gången kom de inte längre än till de roliga mulåsnorna i början av vägen.

Marknadsmötet ja. Jag är sedan några veckor tillbaka med på den alternativa marknaden som hålls första lördagen varje månad i Las Chinas, nära Galaroza. Marknaden har utvecklats mycket de senaste åren. Nu är jag med i matgruppen och ska sälja svenska bakverk. Första gången var för en och en halv vecka sedan, jag sålde chokladtryfflar, drömmar och kanelbullar. En gång i månaden är det möte då allt runt omkring marknaden ska beslutas av oss som håller i den. Jag hade hört att folk ibland blir osams på de där mötena, men det här... Mötet kändes som ett framrusande tåg, eller en storm! Jag var alldeles omtumlad efteråt. Mycket skulle avhandlas under de två timmarna, här fanns ingen tid att linda in det man ville säga. En gick från mötet i ilska. Tråkigt var det inte, och jag ser fram emot att fortsätta med den här marknadsgruppen! Nästa marknad är lördagen den 5 februari, välkomna dit!

En lycklig helg

 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.

Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.

Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.

Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.

Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.

När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.

Någon som vet vad detta är för träd som blommar?

Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!

Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

Papegojor, mammor och spansk vabruari

Skolan behövde frivilla föräldrar att hjälpa till med marknaden. Barnen gör, med föräldrarnas hjälp, föremål som säljs i skolan till förmån för familjer med cancer i Aracena.

Corinne och jag bestämde oss för att gå på onsdagen och måla lite.

Det var roligt att få sitta i ett hörn av klassrummet och se hur Virtu höll i gruppen. Hur bra de fungerar tillsammans, barnen och hon. Vi tycker alla om Virtu.

Lille Antonio var irriterad på mig för att jag satt på hans plats. Men efter en stund satte han sig på en stol bredvid för att prata. Han berättade att hans pappa har varit pirat och åkte ensam runt på sin båt och letade efter en skatt. Sedan drog Antonio loss piprensaren från en toarullespapegoja och stoppade in den i stansapparaten, så att piprensaren fastnade. Jag fick inte loss den och undrade om jag kunde hållas ansvarig för det här.

Jag förklarade för Corinne på engelska, vad vi höll på med och varför, medan vi målade skattkistor av äggkartonger och tillverkade papegojor och kikare.

- Så du menar, försökte hon sammanfatta, att vi sitter och målar toalettrullar, som vi själva ska sälja på marknaden, och som vi själva ska köpa?

- Ja, just det.

Jag är glad att holländska Corinne flyttade hit med sin familj. Jag la beslag på henne så fort jag kunde. Jag har länge misstänkt att mammorna i Aracena, de som bott här länge, som känner varandra och varandras barn utan och innan, de håller ihop och släpper inte in någon i gruppen. Det märktes så tydligt nu när vi målade. Vi var fem mammor där. Corinne och jag, sedan två mammor från den slutna gruppen, som varken hälsar eller pratar med oss utanför, och så en mamma är mittemellan, som pratar med alla.

Jag försöker sammanföra Corinne med Milagros, men hela tiden är någon sjuk. Vabruari finns i Spanien också. Fast utan vab. Utan pengar, och många gånger utan tillåtelse att få vara hemma med sitt sjuka barn. Utan släktens hjälp är det tufft att klara sig här.

Corinne suckade över denna sjuka som håller i sig så länge. Sedan vi stötte på varandra i väntsalen hos samme doktor, där jag sedan fick tolka åt henne, jämför vi värk och hosta och mediciner. Jag har på något sätt vunnit med min antibiotikakur, som jag till slut fick, och med att jag fortfarande vaknar på natten för att det gör så ont i halsen att det känns smärtsamt att andas. Corinne hade inte hostat sönder ett revben, som hon trodde, utan den värken började nu försvinna med smärtstillande och hostmedicin.
Jag var på vippen att säga, att när det här viruset försvinner kommer lusperioden istället,  och den är mycket värre, men det hade låtit så negativt. Det är bättre att hon blir varse själv när den dagen kommer.

Det samlades in 17 000 kronor till familjerna med cancer. Jag skrev inte upp mig på listan över föräldrar som sålde i marknadsstånden, men köpte tre växter och en papegoja.

Matmarknad, trots, Lissabon

Jag skulle skriva något om söndagen, men så hade någon... en trotsig kväll (/dag/helg/månad...er) och när tålamodet är helt slut är det bäst att gå iväg innan det slutar illa, så det gjorde jag.
Och nu kommer jag inte ihåg vad som var bra med söndagen. Har stängt in mig i ett rum medan J lägger Disa, och väntar på att höra henne skrika och banka på sovrumsdörren när som helst, för det betyder att Jesús har somnat och jag måste ta över.

Jag får lägga in bilderna så jag minns vad jag ville skriva om.


Jo, just det! Marknaden!

Jag skulle åka till Fuenteheridos en mil bort och köpa vild oregano som invånare där plockar och säljer under ett par höstmånader på helgmarknaderna. Jag kände på mig att det här var sista chansen jag hade. Vildvuxen oregano som är så gott! Smakar och luktar... parfymerat?
Men skulle jag hinna? Jesús åkte iväg på konsert i Córdoba med kompisar på lördagskvällen och sov i Sevilla, oklart när han skulle komma hem med bilen.
Vi pratade i somras om att ibland åka iväg på egen hand och göra något kul. Det här blev Jesús grej nu, jag planerar att åka en helg till Lissabon (!!!) själv någon gång efter julhelgerna.

Men han kom lagom till lunch.
Jag åkte iväg på min oreganotur.

Fuenterheridos var som alltid härligt att komma till. Bäcken, höstlöven, husen och fulla uteserveringar.

Marknad. Men en ovanligt stor marknad! Visst ja, det var ju Feria de la Castaña hela veckan! Att vi inte hade åkt på det här tidigare!
På torget och runt den lilla rondellen fanns stånd där det såldes hantverk, leksaker, smycken, en korgmakare satt och flätade korgar som han sålde, och så fanns det mat förstås! Till Fuenteheridos åker man inte bara för att vandra och plocka svamp, man åkler hit för maten! Och nu kom alla godsaker ut på gatan. Det var bröd och bakverk, oliver, viner, olika sorters honung...

... chokladkräm och andra produkter med kastanjer, korvar och skinkor av ibericogrisen (det här är bästa stället för sådant kött!), hemkokt dulce de membrillo, hasselnötter, valnötter, mandel, olika sorters fårostar, äpplen...
Allt lokalt från trakten.

Oreganoförsäljaren var där (mycket riktigt sista helgen för året), öste upp torkade oreganoblommor från en stor glasburk. Och jag kunde inte låta bli att köpa ett par påsar russin och torkade fikon, och var på vippen att köpa en dulce de membrillo, möjligtvis den godaste jag smakat, men jag motstod den.
Och sedan hamnade lantbröd och äpplen i påsen, det Jesús hade beställt, och ett kilo valnötter, och tre böcker om naturen och byarna i Aracena-bergen som fanns i en nyöppnad butik vid torget, det festliga torget som hade dekorerats med garn- och stickprojekt.

När jag kom hem var Disa och Jesús klara att gå ut. Vi skulle ta en titt på ostmarknaden bredvid som under veckan sålt mängder av lokala ostar, men de höll på att stänga (vilket inte gjorde mig, som inte äter ost, något), så vi gick vidare till teatern där en fotoutställning med bilder från rehiletes-festen fanns.


En riktigt bra söndag, minns jag nu när jag skriver.
Inlägget påbörjades förresten i söndags, men fick avbrytas när Jesús knackade på dörren, eftersom han inte hade mer tålamod till läggningen.

Söndag i Sevilla

Hej på er!
I söndags tog jag med kameran, så följ med en sväng på vad vi hade för oss!

Vi råkade ta lång sovmorgon alla tre.
Sedan åkte vi och åt lunch i Las Pajanosas, byn där vi bodde tidigare.
Det är alltid roligt att åka dit.
Jesús träffade gamla elever.

Vi åt som vanligt på Miketes. Satt ute i solen. Den värmde men det märktes att vintern har kommit.
Miketes är ett bra och billigt ställe. Jag tänkte att vi kan ju börja med en tapa ensaladilla rusa ("rysk potatissallad") och en media ración migas (brödsmulor som fuktats med saltat vatten, stekts i olivolja med bland annat vitlök, svål och chorizo) och Jesús beställde en tapa komage med pommes frites. Men man får så mycket mat där! Varken ensaladillan eller smulorna blev uppätna, så någon fortsättning med friterad aubergine med honung eller vildsvinsgryta i tomatsås, min favorit, eller minibläckfiskar som jag hade tänkt, blev det. Det var omöjligt.

Disa tyckte bäst om ensaladillan och oliverna.

Klockan 17 började Jesús övning med kören, så Disa och jag stack iväg på egen hand.
Vi tog bussen till Jardines de Murillo.

Gick genom gamla stan...

... kom ut vid katedralen...

... tittade lite på hästskjutsarrna...

... och hamnade till slut vid julkrubbemarknaden som var mitt mål.

Lika skoj som alltid att gå där och kika. Disa tyckte om att titta på ballongerna som såldes.
Sedan åt vi lite, gick längs floden, tillbaka genom centrum, lyssnade på ett par skickliga tjejer som spelade fiol och oboe och tog bussen hem.
Det var vår söndag det!

Bio och tapas med Jesús

I går åt vi lunch hos Jesús föräldrar, lämnade sedan Disa där... och gick på bio! Vi var ute själva! Egentid!
Första gången på ett år. För ett år sedan försökte vi men det slutade inte bra, Disa bara skrek och skrek.
Jag tror att det är viktigt att vi kommer iväg själva ibland. Vardagar är liksom bara jobb, barn, disk, städ, måsten. Irritation och stress. Men vi hade ju ett liv tillsammans innan Disa kom, Jesús och jag.
Vi lämnar inte gärna bort Disa. För Jesús föräldrars skull. De har i princip haft ett heltidsjobb med att ta hand om barnbarn. Dagar och nätter. Det är lugnare nu, delvis för att J:s mamma har varit sjuk så de andra har hittat andra lösningar, men ändå. Vi vill inte lämpa över ett barn till.
Men i går utnyttjade vi ändå barnvakt.
Ingen av de filmer J ville se visas längre, och den jag ville se intresserade honom inte ett dugg, så vi valde ett mellanting; vi gick på den nya, spanska Ocho apellidos catalanes (Åtta katalanska efternamn), efterföljaren till Ocho apellidos vascos.
Filmen var, som förväntat, rätt dålig. Ett försök att kopiera den förra succéfilmen, men driften av det katalanska blev lite krystad, med den katalanska snålheten och självständigheten och samma skämt om det typiskt baskiska och sevillanska... men lite småkul var den förstås, och det är alltid roligt att gå på bio.
Efter filmen tänkte vi äta någonting. Vi tog en runda på delikatessmarkanden Mercado Lonja del Barranco på Calle Arjona vid Trianabron, Där serveras tapas och vin i olika stånd. Skaldjur, olika sorters empanadas och salmorejo, croquetas, potatisrätter... Det är vitt och rent och vackert och folk är tjusigt klädda och dyrt är det och få sittplatser... vi gick därifrån, inget ställe för oss.
Fortsatte förbi kiosken med tjocka våfflor och churros, gick över Trianabron, in i den vanliga marknaden på andra sidan bron, där det kvällstid har öppet flera tapasbarer mellan stängda fisk- och grönsaksstånd. Men inget lockade. För mig är det miljön som avskräcker.
Ut igen, förbi en kastanjeförsäljare som sålde grillad sötpotatis och rostade kastanjer i pappstrutar, och vi hamnade till slut på El rey de los pinchitos på Calle Lopez de Gomara. Papas bravas; stekt potatis med halvstark sås, kronärtskocka fylld med ris- och köttfärsröra, sardeller med avokadokräm... Och vi kunde bara sitta där och... äta... utan något som helst avbrott. Känns ovant men bra att gå ut utan Disa!

Maknader och flanerande stadsbor

Disa var arg när hon vakande på söndagsmorgonen, en timme tidigare än vanligt. Jag lutade mig över spjälsängen, men istället för det vanliga lyckliga leendet och stjärnorna i ögonen möttes jag av en ilsken blick som blängde tillbaka på mig.
Hon var så arg att jag trodde att Jesús hade glömt ge henne mat innan han åkte och plockade svamp, men nejdå. Lillan var trött och kunde inte sova. Två gånger somnade hon i min famn och vaknade i spjälsängen, tredje gången la jag henne bredvid mig i stora sängen under filtarna, och efter en stunds gråt somnade hon, och vi sov ett par timmar till.

Jesús hade genrep inför nästa veckas konsert, lillan och jag flanerade på stan liksom så många andra stadsbor. Alla butiker är stängda, men sevillaborna tycker om att äta ute, promenera och titta i skyltfönster, äta glass, så det är mycket folk på stan även på söndagar. De flesta elegant klädda, barnen i strumpbyxor och rosetter, små dockor som går bredvid föräldrarna. Eller pojkarna som spelar fotbokll på något torg med sina pappor.

Äntligen fick vi möjlighet att besöka julkrubbemarknaden. Ni vet, här har man ju julkrubbor istället för tomtar och granar, och den årliga julkrubbemarkanden är verkligen kul att gå på. Skoj att gå och titta på alla olika figurer, mekaniska grejer, miniatyrer.

Jag skulle vilja börja samla till en ordentlig krubba till Disa. J tycker att det låter bra, men vi är inte överens om figurer. Han gillar en serie som han hade när han var barn, men jag är inte alls förtjust i den. Funderar på den på bilden nedanför. Vi är ändå inte troende någon av oss så det blir knäppt att ta det på för stort allvar. Julkrubbefigurer klädda i traje de flamenca,med tjurfäktare, Rocio-vagnar och gitarrer!
Gillar de peruanska figurerna också, men de ingår inte i några serier, det är bara Josef, Maria och Jesusbarnet.

Köpte sedan en strut grillade kastanjer. Dessa små vagnar med eldknaster, rök och doft, det här höst och vinter i Sevilla det! Åt kastanjer och drack juice på en bänk på Plaza Nueva med Disa sovandes bredvid i vagnen.

Kollade sedan in bokmarknaden.

När Jesús kom hem bytte vi. Jag skulle gå på bio som kompensation för alla hans rep och grejer på sistone. Vilken film? Någon nordamerikansk komedi  tror jag, vet inte så noga, det var bara den och en dokumentär som visades så sent på la Avenida.
Jag missade filmen. Glömde nämligen portmonän hemma. Kunde därför inte lösa ut bilen från parkeringshuset heller. Fick gå hem till svärföräldrarna och be om pengar till parkeringen.
"Det man inte har i plånboken får man ha i fötterna" skojade Jesús pappa, "det är ett talesätt här!"
Var så förbaskat arg och besviken för min missade biokväll.

Det var min söndag det.
Vad gjorde ni?

Feria de las naciones - och bajskatastrof

Varje år i oktober hålls Feria de las naciones i Sevilla.
Det är alltid kul att gå dit. En marknad med grejer från olika länder, det mesta skräp, en del kul, dessutom en massa stånd med mat.
Vi tog med lillan i bärsjalen och gick dit. Det är tradition.
Vi gick runt och blev hungriga, kollade maten i alla stånden, fastnade till slut för argentiskt kött och argentinsk grillad, tjock korv, satt vid ett bord med tända ljus i ölflaskor och lyssnade på argentisk musik.
Tog ett varv till, funderade, Mat från Japan? Australien? Sydafrika? Jesús ville helst äta korv i de tyska ståndet och bläckfisk i det spanska, jag var sugen på mat från Puerto Rico och Peru, men vi kom överenes om ett par kul små rätter i det indiska ståndet.
Från scenen hördes flamenco, det hålls konserter och uppträdanden där nästan varje dag.
- Vi sätter oss på en bänk i parken och ger Disa mat, sa jag och doppade den friterade linsbollen i yoghurtsås. Disa satt i mitt knä, klarvaken, och tittade på folk.
- Sedan tar vi, nej just det jag, du gillar ju inte det, men ändå, jag tar en själv, crepes med kolasås, och så ska jag köpa en sådan där liten rolig i julklapp, min bror ska få en, och en påse Turkish Delight, den var så himla god den jag provade, den med citronsmak och... Bajsar Disa? Jag tror hon bajsar. Vi får nog ta och byta blöjan där på bänken också. Det känns lite varmt mot benet. Kissar hon? Läcker det? Det känns verkligen varmt, just här, titta...

Det visade sig vara vår första bajskatastrof.
Himmel vad mycket det var, och var löst det var. Och vad det hade läckt från blöjan. Halva ungen var nersmetad.
Det fanns inget att göra, det var bara att ta henne i famnen och ta sig hem så snabbt som möjligt, stoppa henne i badet och fixa nappflaskan hemma.



Vad vi lärde oss? Att alltid, alltid ta med ett helt extra ombyte.

Den enda bild jag hann ta när vi sprang iväg med det nedbajsade barnet...

Konstmarknad vid vattnet och söndagslugn

Jag börjar se ett mönster. Efter en riktigt smärtsam, jobbig dag kommer en mycket bättre, och eftersom lördagen var jobbig blev söndagen bra.
Efter en liten sovmorgon blev det rostat bröd, hemgjord yoghurt och förmodligen den godaste persika jag ätit till frukost.
Sedan gick vi till röstlokalen här bakom huset så J kunde rösta.

Därefter tog vi bilen till Triana.
Vi gick El Paseo de la O längs vattnet, tittade på fiskare, kanotister, solbadande turister och den stora turistbåten som plaskade förbi.

I slutet av promenaden, där den gamla inkvisitionsdomstolen Castillo de San Jorge ligger, hålls konst- och hantverksmarknad på lördagar och söndagar. Framförallt på söndagar är det många stånd och mycket folk, mest Sevillabor på söndagspromenad men även utländska besökare.
Här kan man hitta konst, smycken, hemgjorda tvålar och salvor, handmålade solfjädrar, väskor och mycket annat.

Där brukar Jesús pappa sälja sina tavlor.

Jag fick en stol...

...och efter att ha vilat en stund gick vi upp genom tunneln, förbi El Altozano och bort till bästa pastelerían Manu Jara på Calle Pureza, där det ryktas att det även säljs kanelbullar numera (det visade sig stämma).

Vi köpte med oss en påse fikabröd och gick under bron...

... tillbaka till J:s pappa.
Vid två-tiden började han packa ihop och vi åkte med honom hem.
Där väntade Jesús mamma, Jesús systers familj samt lilla brorsdottern.
Det blev söndagslunch med världsgod gazpacho, chistorra-korv från slakteriet bredvid och papas con bacalao; potatis och torsk-gryta med världsgod sås.
Den gravida tjockisen och de två småtjejerna fick glass till efterrätt, förutom frukt och bakverken från Manu Jara.
Vi sov lång siesta och stannande till kvällen, då J:s vuxne borsson kom och hälsade på.
När vi åkte hem stannande vi till på Kaede och köpte med oss sushi och japanska nudlar till middagen.
En riktigt lugn, skön, fin vilodag.

Lunchmat på inomhusmarknaden

Lördag förmiddag.
Vi hade gått ut på promenad genom grannkvarteren och till centrum, och en liten tanke var nog att antingen se skulpturutställningen vid katedralen, eller gå till favorittorget och dricka gazpacho och äta solrosfrön sittandes på en bänk. Men vi kom inte så långt, jag var alldeles slut efter den promenaden till centrum, blir fortare trött nu, och vi satte oss på en bänk och funderade på vad vi skulle äta till lunch.
Lördag - då måste man äta något kul!

Vi bestämde oss för att gå till den nya inomhusmarknaden mitt i centrum, under Las Setas, vi var ändå så nära. För att se vad vi hittade.
Det var en bra idé!
Vi gick runt och kollade på fiskstånden, köttstånden, lurviga döda kaniner, färdiga croquetas, blåbär, krabbor, och alt lockade, men efter ett par varv var vi överens.
I ett fiskstånd blev det ett kvartskilo boquerones; småfiskar som man vände i mjöl och steker och äter hela, och en näve camarones; pyttesmå räkor som man också äter hela, gärna med lite citron.
Sedan gick vi till köttavdelningen och bad säljaren skära upp några nötköttsfiléer, och det gjorde han, och bankade till dem. Dem skulle vi tillaga a la plancha, utan matfett, och äta till kokt minipotatis som vi hade hemma.
Sedan blev det en påse paprikapulver som vi hade slut på (parikapulver är ett måste i det spanska köket), men vi såg inget riktigt kryddstånd så de andra, specialkryddorna som behövs, får vänta tills vi kommer till en öppen kryddbutik. Här köper man ofta kryddor i lösvikt.
Ett nybakad bröd blev det, samt körsbärstomater som jag var så sugen på.
Sedan var vi nöjda.

Viken måltid det blev!
Så gott alltihop!

Julkrubbemarknaden

Här i katolska Spanien är inte granen och tomten typiska julsymboler, utan julkrubban.
Jaja, både tomte och gran ses här och där, men traditionellt, spanskt julpynt är julkrubba.

Inte krubba i en mesig, svensk version, utan hela byar, landskap befolkat med figurer som tvättar, leker, pratar, slaktar grisar och allt vad folk har för sig.
Alldeles vid katedralen hålls varje år en julkrubbemarknad från mitten av november.

Här finns en massa stånd som säljer i princip allt man kan behöva till sin krubba.

Figurer i olika serier och material, vatten till den obligatoriska bäcken, rörliga figurer, miniatyrer av djur, träd, grönsaker och möbler.

Till och med pata negra-skinkor, som ju inte har särskilt mycket med Jesus födelse att göra.

Jesusbarn i alla storlekar.

Jag som är samlare vill gå dit så fort som möjligt, innan rariteterna försvinner, så jag bad Nikki, som jobbar alldeles i närheten, att säga till när den öppnade.