Bio och tapas med Jesús

I går åt vi lunch hos Jesús föräldrar, lämnade sedan Disa där... och gick på bio! Vi var ute själva! Egentid!
Första gången på ett år. För ett år sedan försökte vi men det slutade inte bra, Disa bara skrek och skrek.
Jag tror att det är viktigt att vi kommer iväg själva ibland. Vardagar är liksom bara jobb, barn, disk, städ, måsten. Irritation och stress. Men vi hade ju ett liv tillsammans innan Disa kom, Jesús och jag.
Vi lämnar inte gärna bort Disa. För Jesús föräldrars skull. De har i princip haft ett heltidsjobb med att ta hand om barnbarn. Dagar och nätter. Det är lugnare nu, delvis för att J:s mamma har varit sjuk så de andra har hittat andra lösningar, men ändå. Vi vill inte lämpa över ett barn till.
Men i går utnyttjade vi ändå barnvakt.
Ingen av de filmer J ville se visas längre, och den jag ville se intresserade honom inte ett dugg, så vi valde ett mellanting; vi gick på den nya, spanska Ocho apellidos catalanes (Åtta katalanska efternamn), efterföljaren till Ocho apellidos vascos.
Filmen var, som förväntat, rätt dålig. Ett försök att kopiera den förra succéfilmen, men driften av det katalanska blev lite krystad, med den katalanska snålheten och självständigheten och samma skämt om det typiskt baskiska och sevillanska... men lite småkul var den förstås, och det är alltid roligt att gå på bio.
Efter filmen tänkte vi äta någonting. Vi tog en runda på delikatessmarkanden Mercado Lonja del Barranco på Calle Arjona vid Trianabron, Där serveras tapas och vin i olika stånd. Skaldjur, olika sorters empanadas och salmorejo, croquetas, potatisrätter... Det är vitt och rent och vackert och folk är tjusigt klädda och dyrt är det och få sittplatser... vi gick därifrån, inget ställe för oss.
Fortsatte förbi kiosken med tjocka våfflor och churros, gick över Trianabron, in i den vanliga marknaden på andra sidan bron, där det kvällstid har öppet flera tapasbarer mellan stängda fisk- och grönsaksstånd. Men inget lockade. För mig är det miljön som avskräcker.
Ut igen, förbi en kastanjeförsäljare som sålde grillad sötpotatis och rostade kastanjer i pappstrutar, och vi hamnade till slut på El rey de los pinchitos på Calle Lopez de Gomara. Papas bravas; stekt potatis med halvstark sås, kronärtskocka fylld med ris- och köttfärsröra, sardeller med avokadokräm... Och vi kunde bara sitta där och... äta... utan något som helst avbrott. Känns ovant men bra att gå ut utan Disa!