Översvämningar och inställda skolor

 Kropparna efter de två små pojkarna hittades någon kilometer från hemmet, två veckor efter katastrofen i Valencia.

Pojkarna hade varit hemma med sin pappa när flodvågen kom. En lastbil som flöt med i det kraftfulla vattnet rammade rakt in i familjens yttervägg. Det blev ett så stort hål att vattnet forsade in och förde med sig pojkarna och deras pappa. Han försökte hålla fast barnen men de fördes iväg av vattnet medan pappan själv klarade sig genom att klamra sig fast vid ett träd i flera timmar, tills han fick hjälp därifrån.

Historierna är förfärliga och så många. Bilderna och filmerna likaså. Det går inte att ta in att katastrofen skedde här i Spanien. En av de värst drabbade byarna i provinsen stannade vi och rastade i på bilresan hem från Sverige i augusti.

Det råder politiskt krig om vems fel det är att över 200 personer dog i översvämningarna. Är det regionpresidentens fel? Han som vägrade ta emot hjälp från staten, menade att regionen själv kunde ta hand om katastrofhjälpen. Det sticker i ögonen på många att han satt på en flera timmar lång lunch med en journalist medan folk kämpade mot vattenmassorna. Och att regionens uppmaning om att folk skulle stanna hemma, plingade i mobiltelefonerna först sent på kvällen, när många redan satt fast i garage med snabbt stigande vatten och andra dödsfällor.

Kanske kan man skylla på arbetsgivare som inte lät arbetarna stanna hemma? Politiker som gett tillstånd till ny bebyggelse i områden som klassats som hotade vid översvämning?

Man vill ställa någon till svars för de många dödsfallen.

Dagen efter översvämningarna var det vädervarning i provinserna Huelva och Sevilla. I vanliga fall hade jag inte brytt mig om vädervarningarna, de brukar vara överdrivna, men efter Valenciakatastrofen tänkte jag till. Var det dumt att ge sig iväg med bilen? Först hade jag ett mycket efterlängtat läkarbesök i Huelva, där jag äntligen skulle få en helt otrolig blodsockermätare som kopplas samman med min insulinpump. Influensa och brutna ben hade inte kunnat hålla mig borta. Inte eventuellt regn heller. Därefter skulle jag vidare till Sevilla för trollerikurs och kompisträff. Jag tvekade lite innan jag åkte, var det dumt att inte åka hem direkt, innan eventuellt oväder? Jag åkte. Trollerikursen tänkte ajg inte missa, och i Sevilla brukar det ändå aldrig regna så mycket, vad de än varnar för.

Det blev inte mycket regn heller. En regnskur när jag körde in i stan, resten av eftermiddagen var det mest uppehåll och lite duggregn. När jag kom ut från trollerikursen hade jag fått två oroliga meddelanden från vänner i Sverige som undrade hur det gick med oss i regnet, och ett meddelande från lokalradion. Jag svarade att hos oss hade det inte regnat så mycket, men vattenreservoarerna hade äntligen fyllts på.

Vi har kommit oförskämt lätt undan, här i vår provins.

Nu har det dock kommit nya regnoväder. Återigen i Valencia, Katalonien och Costa del sol, med översvämningar, inställda bussar och tåg och tromber.

Hos oss har det ännu inte kommit så mycket regn, men vi har orange vädervarning för morgondagen då det enligt prognosen ska falla stora mängder regn.

Vid 21-tiden på onsdagskvällen kom det överraskande ett meddelande från skolorna att de kommer att hålla stängt hela torsdagen på grund av regnovädret. Ja, faktiskt alla skolor i provinserna Huelva, Sevilla och Cádiz ska hålla stängt, och jag tror även att det ska vara stängt i Granada och Málaga också.

Hade inte det i Valencia hänt hade knappast skolorna i vår provins stängt på grund av regn. Men Valencia har hänt.

Det var ett mycket oväntat meddelande och jag berättade för morgontrötta Disa att hon ska få sova så länge hon vill.

Vi är redo ifall det brakar loss. Jesús och jag hämtade in en massa ved och bättrade på med plasten ovanpå vedhögen därute. Vi har tvättat handdukar, lakan och kläder eftersom det väntas regna i flera dagar. Tvätten torkar inte inomhus så bäst att få det gjort. Vi har täckt för sovrumsfönstret med en stor, tung skiva för att det inte ska regna in. Jag har eldat hela dagen så det är varmt i det lilla vardagsrummet, köket och lekrummet. Det är så skönt med varma rum när det är kallt ute! Jag njuter över att inte behöva frysa! Jesús sa att termometern inte har visat tvåsiffrigt på hela dagen. Katterna och hunden sover inne i värmen, och jag tände smålamporna och värmde sovrummet innan tjejerna skulle lägga sig. Jag vill omge dem med mys, och det går rätt bra, trots förutsättningarna i det här gamla, dåligt omhändertagna huset. Sovrummet, det lilla vardagsrummet och köket, det är tre rum där man gärna är på kvällarna, det ser så mysigt ut. Och tänk, det har jag ordnat alldeles själv! Jesús har ingen känsla för hemtrevnad, han är ju spanjor. Målarfärg, mattor och små lampor med varmt ljus kommer man långt med, men tänk vad jag kunde göra om huset vore vårt! Det skulle det ha varit nu i ett och ett halvt år, om inte säljaren satt sig på tvären. Det senaste var att hon vill att vi ska lura banken så inte Skatteverket märker att hon inte har deklarerat inkomst på nästan fyra år. Herregud. Vi får se vad som händer.

2024

Vi provade en ny promenadväg, Iris och jag, mellan två byar. Det var dimma - mitt favoritväder. Kallt och mycket fuktigt. Jag nuddade tunga vattendroppar på löven med fingrarna, för att det iskalla vattnet skulle rinna ned för mina varma händer. Dimman dolde nästan helt de höga berg jag var omgiven av. Vilken skillnad mot snön och kylan i Sverige, där jag har jobbat över jul och nyår. Det kändes gott att vara tillbaka.

Mycket roligt händer framöver. Två födelsedagskalas på lördag, grillpicknick med en massa vänner på söndag, födelsedagskalas nästa fredag, och idag tar jag med Runa till kusten. Jag har läkarbesök, då passar vi på att åka till stranden och plocka snäckor också.

Nytt år. Det här året blir jag förhoppningsvis husägare. Det skulle jag ha varit sedan mars egentligen, men säljaren hade inte registerat tomten på huset. Det inleddes en lång, byråkratisk process som ska vara klar inom ett halvår. Kanske i februari. OM vi då kan köpa huset vi bor i, tror jag att det blir slutet på en tre år lång oro gällande ekonomi och om huset kommer bli vårt eller inte.

Det här blir året då jag (om planerna går i lås) bilar själv med barnen genom Europa till Sverige och upplever midsommarafton med dem. Mycket tråkigt att missa tågluff med dem, men det blir fantastiskt att ha bil när jag jobbar i Sverige i sommar och familjen är med.

Det här året skulle jag vilja resa mindre än 2023. Vara hemma mer med ungarna istället för att jobba långt ifrån dem flera veckor i taget, trots att jag tycker så mycket om mina olika jobb. Men vi behöver inkomsten. Kanske blir det lugnare om huset blir vårt. Inte sådan brådska att spara pengar.

Det här året fyller min allvarliga, omtänksamma Disa tio, och humoristiska, glada Runa, som i mycket verkar ha blivit en kopia av mig, fem. Det går för fort!

Det här året kommer bloggen tillbaka. Bloggandet stannade av, framför allt sedan jag började skriva för Sydkusten varje vecka, men jag har inte slutat blogga.

Det känns som att 2024 kan bli ett bra år!

Regnet

En kort stund tittar solen fram på den mörka himlen. Den våta trädgården börjar glittra och ånga, det är som att befinna sig i en djungel. Men snart är det dags igen. Det blir märkligt mörkt ute. Ljuden tystnar. Trädgårdsångaren slutar sjunga. Det enda som hörs är rassel i löven. Varje gång jag hör rasslet tror jag att det är regndroppar, men den här gången börjar regnet med ett åskmuller.

Regnet, som vi har väntat på sedan i vintras, har kommit.

Det stora regnet

Jag har ju inte varit hemma så mycket i höst, men Jesús har berättat att det har regnat en hel del. Till allas glädje, eftersom det har varit så förfärligt torrt de senaste åren att vattenreserverna sjunkigt till en kritiskt låg nivå.

Samtidigt som jag kom hem från senaste jobbresan i Sverige började det regna, och det regnet har hållit i sig i nästan tre veckor. Det har regnat och blåst så mycket att en bro, med en bilist på, brakade ihop någon timme härifrån, i El Portil, där svärfar har en liten lägenhet och där släkten gärna spenderar sommarveckor, har hela den enorma sandstranden följt med ut i havet. Och i Aracena fick den stora José Nougalesskolan, med över tusen elever, stänga för resten av terminen på grund av översvämningar.

Eftersom spanska hus är som de är påverkas de flesta vi känner av regnet. Vattnet tar sig in genom väggar och tak, och inomhusluften är alltid fuktig. Jag känner mig så less på det. Inte på regnet, utan på allt som regnet innebär i Sydspanien.

Vi har lärt oss av de andra i byn, som har metallskivor lutade framför dörrarna för att vattnet inte ska ta sig in den vägen. Jesús har klämt fast ett trasigt duschdraperi i balkongfönstret samt lutat ett campingbord framför det och på så sätt hindrat mycket vatten från att rinna ner på sovrumsgolvet. Men hallväggen kan vi inte göra något åt. Den suger upp regnvatten som en svamp vid ihållande regn, och när väggen är full läcker den ut vatten i många timmar, även när det har slutat regna. Tänk er, regnvatten som tar sig in genom väggen. Golvet fylls av vatten och drar sig mot badrummet, det finns uppenbarligen en liten lutning i golvet.

En dag droppade det vatten från taket ovanför ytterdörren, men det var en engångshändelse, dropphinken brukar vi ställa under takdroppet i köket.

Nya mögelfläckar har växt fram på väggarna och det luktar alltid källare. Jag har ofta en lätt huvudvärk. Fukten är konstant. Handdukarna i badrummet är aldrig torra. Badrumsspegel är immig av fukt i många timmar efter att man har tagit en varm dusch (och torkat sig med fuktiga handduken). Jag hängde en redan blöt handduk i sovrummet, och efter ett dygn har den inte torkat alls.

När det regnar så här går det inte att tvätta. Tvätten torkar utomhus i vanliga fall, inomhus är det ingen idé att försöka. Nu gjorde vi det ändå av ren desperation. Alla handdukar och lakan var slut och det allra mesta av barnkläderna låg i den överfyllda tvättkorgen. Båda barnen har varit sjuka och jag har varit orolig för att de skukle spy i sängen, eftersom vi inte har rena lakan att byta med. Men så kom en regnfri dag! Tvättmaskinen jobbade, vi hängde ut kläder och handukar att torka. Men det var för kallt och fuktigt, inget hann bli torrt innan kvällen, och på natten skulle regnet komma tillbaka. Det var bara att ta in torkställningen. Efter fyra dagar är många plagg fortfarande fuktiga och har börjat lukta.

Kläder i tvättkorgen har också möglat eftersom något dumhuvud i familjen fortfarande inte har förstått, trots att han snart fyller 48, att man inte lägger dyblöta grejer i en korg med smutstvätt.

Ett par bekanta fick världens idé, och löste sitt tvättproblem i Aracena. Där installerades, relativt nyligen, ett par tvättmaskiner och torktumlare på ett ställe, dem kan man använda mot betalning. Och en annan familj har faktiskt köpt egen torktumlare nu.

Kort sagt, jag är less på fukt. Nu ska det vara uppehållsväder i en vecka, och första maskinen tvätt hänger redan på tork.

Men regnandet har behövts. Lanskapet lyser vackert grönt under kala träd, och vattenreserverna har fyllts på. Men det behövs mycket mer vatten för att väga upp efter flera års torka. En stor vattenreservoar i närheten hade så lite vatten som tolv procent av sin kapacitet. Trots ihärdigt regnande har den ändå bara stigt till 15 procent.

Sanddimman

Varje gång som jag tittar ut genom ett fönster, eller genom dörren, behöver jag nästan gnugga mig i ögonen för att se om det är mina ögon det är fel på. Men nej, hela landskapet är inbäddad i ett grågult ljus. Bergen har svepts in i en slags tjock dimma, även den i den här gulaktiga färgen. Det är så märkligt att till och med lilla Runa blev stående på en pall och tittade ut över landskapet. 

Det kallas calima. Luften är fylld av små, små sandkorn från Saharaöknen, och ljust nu ligger detta fenomen över hela Spanien. I Almería rekommenderas befolkningen att stanna inomhus för att inte andas i sig sanden. Här finns inga sådana rekommendationer, men visst känns det på läppar och i näsa att luften inte är ren.

Det har fallit ett par regnskurar, och som alltid när det råder calima blir ingenting rent av regnvattnet, utan tvärtom. Bilen är täckt av bruna sandstrimmor. Och de två handdukarna som hänger ute på tork är inte längre vita.

Helt vindstilla är det också, och det i kombination med det märkliga, gulaktiga ljuset ger en olycksbådande stämning. Olyckan har också drabbat oss, på sätt och vis. Igår kväll började det droppa in vatten från väggen. Det är inte roligt när det är en bastant, tjock cementvägg, och man dessutom är helt okunnig om vattenledningar och sådant. Men inte borde det väl kunna tränga in vatten genom en cementvägg?

Vattnet fyllde köksgolvet fortare och fortare ända tills Jesús stängde av vattenröret. I eftermiddag kommer en reparatör hit. Enligt händige Pedro, som kom och kikade på eländet, behöver varken huset eller ytterväggen rivas, han tror att det räcker med att knacka hål på en del av väggen och laga ett rör som borde finnas därinne. Jag satte i alla fall igång med att baka drömmar för att tänka på något annat (brände ändå en plåt), och så kom brevbärare med mystiska frön till Jesús, och ett tjockt kuvert från moster till mig. Ett kuvert fyllt med urklipp från lokaltidningen, ett brev samt, lustigt nog, godis som hon tejpat fast på insidan av kuvertet. Två nötcreme, en kexchoklad, en påse saltlakrits  och så tio geléhallon uppdelat i tre portioner, allting väl fasttejpat i kuvertet. Jag kände tacksamhet mot Disa, som inte gillar vare sig kexchoklad eller nötcreme, delade med Runa och sparade gelehallonen till Disa.

Nytt år - lite oro och mycket livsglädje!

 

Gott nytt år alla!

Var ska jag börja? Jag tänkte börja med julinlägget, som är skrivet men saknar bilder, men jag kommer emellan här med ett litet nyårsinlägg istället, det är ju mer aktuellt.

Ska man summera 2021? Det var ett fint år! Pandemi, javisst, men det har inte bekymrat mig så mycket rent privat, livet har varit så rikt på annat! Första delen av 2021 ägnade vi oss åt förberedelser av flytten. Den första mars flyttade vi in i det här kära huset, som vi hyrköper under två år, för att i mars 2023 förhoppningsvis kunna köpa. Vi har ägnat oss åt att boa in oss, göra det bästa av det som finns ute och inne utan att lägga pengar på det, och det har varit så roliga träffar här. Huset är som gjort för att umgås i. Ungarna springer runt överallt och leker, och vuxna badar, sitter vid brasan, jobbar i trädgården eller äter mat på terrassen. Vilket vänskapsår!

Vi har blivit med hund, och ny katt, och för några dagar sedan kom en liten svanslös katt och behövde hjälp. Den behöver räddas och få ett nytt hem. Någon av er som önskar en liten mysig, svanslös katt? Bara säg till, här är det svårt att hitta hem åt den, och gissningsvis kommer vi snart att behöva hitta hem åt ett gäng kattungar, som vår andra hittekatt nog bär på!

Det har varit en del oro också, som jag hade förutspått. VI har begränsat med tid att spara ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa huset. Det såg ut att bli lätt, men sedan tog mitt jobb slut i september. och det visade sig snabbt att vi inte kan leva på enbart Jesús lön, så det har grävt ett hål i sparkassan för huset. Nu har jag en del jobb kommande månader, men oron är närvarande. Vi vill gärna stanna här. Förutom att det inte blir någon Sverigeresa har vi fått dra in på annat. Det senaste var förskoleavgiften, som är hög här i Spanien. Efter jullovet kommer Runa inte att komma tillbaka till sin förskola. Det är tufft. Det borde vara ett lätt beslut att fatta, för om jag inte jobbar förmiddagar kan hon vara med mig tills Jesús kommer hem från jobbet, och kommande månader jobbar jag på eftermiddagarna några timmar. Problemet är att hon trivs så bra på sin förskola. Hon kommer alltid hem och pratar om sina kompisar och pedagoger och sjunger sånger och gör danser som hon har lärt sig. När Jesús skrev på pappret i torsdags och fick ta hem alla Runas saker var han nära gråten, berättade han, och idag har hon suttit i flera timmar och tittat på sina teckningar och bilder som hon fick med hem från förskolan, hon har glatt berättat för mig om dem medan jag diskret har snörvlat och gömt ansiktet och tänkt på att hon inte ska komma tillbaka dit. Usch, så sorgligt. Men det är mycket pengar.

På nyårsaftonen var vi hemma. Åt en lite festligare middag, inte jättegod. Räkorna skulle ha huvudrollen, men det blev trista risräkor eftersom fiskaffären hade stängt på grund av covid. Disa festsminkade Runa och mig och sig själv med glitter. Runa var den första att somna, därefter somnade Jesús. Disa och jag tittade på Emil i Lönneberga tills jag kom på att klockan snart skulle slå tolv. Då skyndade vi ut i köket, i bakgrunden hörde vi Nyår på Skansen på, jag tog fram skåldricka som stått på kylning och snabbt som sjutton räknade vi upp tolv vindruvor var, man ska ju äta en druva vid varje klockslag här i Spanien. Vi hann inte tillbaka till datorn i vardagsrummet, utan stod vid matbordet och lyssnade till klockslagen, skålade och proppade in druvor i munnen. Ute sköts inga raketer, men flera grannar plågade oss (mig) med smällare. Disa somnade, och jag var vaken till fyra och planerade trädgården. Mycket roligt, men Jesús tyckte inte att det var ett dugg roligt att höra om mina idéer, eftersom det för honom är fullkomligt otänkbart att lägga pengar på några växter det här spar-året.

De senaste dagarna har det varit varmt. 20 grader i januari, tack vare något sällsynt väderfenomen, det är galet! Och underbart! I onsdags åkte vi till stranden, ungarna var alldeles lyckliga, jag plockade snäckor och Disa badade, den galningen!

På nyårsafton badade hon i vår pool, och på nyårsdagen var vädret så ljuvligt att man inte ville annat än vara ute. Trädgårdsdag, bestämde vi. Och som vanligt ändras planerna allt eftersom dagen fortlöper. Disas kompis Nora och hennes föräldrar kom, de hade med sig en massa lunchmat och trädgårdsredskap, tjejerna lekte, Lincoln och Cristina hjälpte Jesús i trädgårdslandet och jag gjorde fisk- och skaldjurspaj. Sedan kom Disas nya klasskompis och hennes pappa. Till slut jobbade alla i trädgården utom jag, som var den som längtade mest efter just det, men pajen tog så lång tid. Det blev en långlunch vid fina bordet på terrassen, och medan ugnarna härjade satt vi kvar tills det blev mörkt och kallt, och brasan behövde tändas. Det är roligt att det är högt i tak. Var och en har sin åsikt, här har vi personer som varken tror på coronapandemi eller klimatförändringar, och personer som är precis raka motsatsen, och folk mittemellan. Berikande, underhållande, frustrerande och tankeväckande, men ingen blir osams, och senare blir man erbjuden färska ägg av meningsmotståndare, och erbjuder själv hjälp med hönsen.

Jag tror att 2022 också kommer att bli ett bra år, om vi slipper allvarliga sjukdomar (mitt enda pessimistiska drag handlar om dödliga sjukdomar i närmsta familjen). Grundglädjen är djup och intakt, optimismen också, det är så roligt att leva just här, just nu, med alla människor som finns runt omkring, både min egna lilla familj och alla vänner här i bergen! Oron över sparandet kommer att bestå, men bara drygt ett år till, sedan är tiden ute. Jag hoppas att det kommer att gå bra med jobb och sparpengar, och att vi får stanna!

Vad känner ni inför det nya året?

Nyårsaftonbad

Inomhuskylan

- I Sverige har många motorvärmare. Det är en ett litet element som står och blåser varmluft i bilen, så att den är varm när man ska åka på morgonen. Och då fryser inte rutorna, så man behöver inte skrapa dem, säger jag till Disa, som huttrar ikapp med mig i baksätet. Det är bara ett par grader ute nu när vi ska iväg till skolan, och häromdagen kom vi försent eftersom det oväntat var frost på rutorna. Jag tog en kubb från kubb-spelet, som låg i bakluckan, och skrapade med den.

Sedan fortsatte jag att berätta om att det finns rumpvärme i bilarna i Sverige.

- Man trycker bara på en knapp, så blir sätet alldeles varmt, det värmer både rumpan och ryggen.

Sedan blev det tyst i bilen eftersom jag plötsligt hade förflyttats, i tankarna, i landet i norr där man inte behöver frysa på vintern.

Den här kölden alltså... Och det är fortfarande bara november. Jag kan aldrig hålla mig varm. Varenda dag blir jag genomkyld av en sådan där kyla som inte går ur kroppen, hur mycket kläder man än drar på sig, hur många filtar man än drar över sig i soffan. Ofta redan på morgonen, när jag jobbar, eller äter frukost, eller lagar mat. Ja, vad som helst utom att sätta mig med ett varmt element i famnen. Det enda som hjälper mot kylan är en lång, het dusch, men varmvattnet tar slut så fort nu på vintern, av någon anledning.

Jag kvällspratade med Tove, via meddelanden, hon berättade att det var 1 grad ute på ön där de bor, och 21 inomhus. Jag hade samtidigt 3 grader ute, och inne... Ja, det beror på var man befinner sig, förklarade jag för henne. Då slog det mig att det är ju en tydlig skillnad mot Sverige. Där är temperaturen samma i hela bostaden.

Vi använder husets gamla braskamin som värmekälla, och på nätterna sätter vi på ett stort elelementet på hjul i sovrummet, så att det är varmt hela natten när vi sover. Braskaminen värmer lekrummet bakom kaminen, den mycket lilla vardagsrumsdelen (det får plats en liten soffa, ett bord, tv och en hylla för vinylskivor) samt köket, till viss del. Ett tjockt förhänge hindrar att värmen sipprar ut till övriga delen av huset, men genom köksdörren kommer kylan in från trädgården, eftersom det är en bred springa mellan dörren och väggen. Jag ska prova att fästa sådan där gummitejp, för att se om det blir bättre. Så småningom ska en ny dörr sättas in, men det är inte aktuellt nu.

I vardagsrumsdelen funkar det att vara klädd i tjocktröja och tjocka sockar, och om man sitter i soffan med filt är det behagligt. I hallen är det mycket kallt, utom på morgonen om solen lyser in genom dörren, och toalettbesöken går snabbt på grund av kylan. Men vi har ställt in ett element som sprutar varmluft där, så det kopplar vi in när någon ska duscha och stanna en längre stund i badrummet.

På ovanvåningen, där jag jobbar, är det samma temperatur som utomhus. Det är inte mer oisolerat än övriga huset (haha, hur skulle det kunna vara det?) , men här måste ett fönster vara öppet eftersom röret från braskaminen går upp här, och läcker rök. Så här jobbar jag bara när barnen är hemma och jag behöver tystnad.

Allt som allt - jag vet inte vad det är för temperaturer i huset. Det beror som sagt på var man befinner sig och vid vilken tid på dagen. Med en rejäl brasa som brinner hela dagen är det ganska behagligt i vardagsrumsdelen. Men man befinner sig ju inte framför brasan hela tiden. Jag vet inte längre när det är kallt på riktigt, och när det bara är den där kylan som sätter sig i kroppen. Igår kväll kändes det kallt om kinderna och händerna när jag rörde mig i köket, tre meter från braskaminen, men Jesús frös inte. Inte barnen heller. De verkar aldrig frysa. Runa avskyr kläder och sockar och drar av sig både tjocktröja, skor och sockar så fort hon kan, och går barfota på de iskalla stengolven.  Ingen som är född här verkar plågas så mycket av kölden, som en som växt upp i ett land där man inte behöver frysa inomhus.

Utan kontanter på postkontoret

Just nu lyssnar jag till något som jag inte har hört sedan... April? Maj? Ett störtregn! Genom fönstret ser jag regnet som flimrande streck i luften. äntligen får träden vatten. Vi har vattnat dem mycket i sommar, men det har inte räckt. Mandarinträdets blad har krullat sig i torkan, och plommonträdens blad har blivit gula. Avokadoträdets tid tror jag är förbi. Den nya pappan i Disas skola hade bråttom hem efter klassmötet igår för att plocka in de sista tomaterna innan regnet.

Skolan började i fredags, men Disa missade det, hon var sjuk. Hade fått Runas förskolevirus, som hon smittades av samma dag som hon började. Disas förkylningar börjar alltid med feber, och den var hög i två dagar, sedan var hon i princip bra redan på lördagen. Men hon fick ändå inte gå till skolan på måndagen. Enligt skolans covid-regler bestämmer skolsköterskan när en elev får komma tillbaka, och halv ett på måndagen kom telefonsamtalet. Det var bara en och en halv timme kvar av skoldagen, men jag skjutsade iväg Disa, som inte ville vänta en dag till hemma.

Idag när jag hade lämnat henne körde jag till Jabugo med en lapp och ett paket. Det är sista dagen för att hämta ut det rekommenderade brevet som jag hade fått, men det har inte varit så lätt att åka dit. Postkontoret öppnar bara mellan klockan 9 och 11 på vardagarna.

Jabugo är definitivt den fulaste byn här i bergen. Den lever på skinkfabrikerna, och det finns inget positivt att säga om stället (det är här den där "datareparatören" jobbar). Med hjälp av en mobilkarta hittade jag till Plaza de la Constitución, ett pampigt namn på ett tröstlöst, slitet litet torg. Utanför postkontoret blåste det i en gul flagga, järngaller utanför fönstret, parkeringsplats precis utanför, och jag hade kommit ihåg att ta med ansiktsmasken. Brevet fick jag, men paketet kunde jag inte skicka eftersom jag inte hade tillräckligt med kontakter. På postkontoret tar de inte kort, så Jesús paket får vänta till någon annan dag.

Nu sitter jag, förkylningsmosig i huvudet (efter barnen kom förkylningen till Jesús och mig), och jobbar och dricker te medan jag lyssnar till regnet. Sämre kan man ha det!

Hur har ni det i veckan?

Vaccinationsvilja, vintervärme och Sverigeresa

Otroligt. Nu är mer än 70 % av hela Spaniens befolkning (på nästan 47,5 miljoner) vaccinerad med två doser. Bäst i världen, enligt tidningen Sydkusten. Barn under tolv år räknas med i statistiken trots att de inte vaccineras. Man måste ju säga att vaccinationsviljan är hög. Inte just här, där jag bor kanske, men i övriga Spanien. Jag har inte längre koll på restriktioner. Jag tror inte att det finns så många. Ansiktsmaskkrav inomhus och bland mycket folk ute. I Aracena och städerna går folk fortfarande med ansiktsmask. Jag ser fortfarande ensamma vandrare med ansiktsmask på.

Hösten är på gång. Det har varit under 30 grader ett par dagar, och på natten är det riktigt kyligt. Vissa träd har börjat gulna, och en dag regnade det till och med lite lätt.

Vi har haft besök av en man som installerar pelletsbrännare. Jag ser fram emot hösten men oroar mig över vintern. Jag minns hur fruktansvärt kallt det var när vi flyttade in. Hela mars månad gick vi med tjocka jackor inomhus, och ingen kunde sitta i soffan för att det var för kallt. Jag vill inte vara med om sex månader iskyla inomhus! Bästa alternativet är att installera en rejäl pelletsbrännare i vardagsrummet, som får sprida värme till övriga rum så gott det går. Men det kostar. och vi måste spara för att kunna köpa loss huset om ett och ett halvt år. Och så var det Sverige-resan...

Det är två år sedan jag var i Sverige senast. Det är ju inte så lång tid egentligen, men det känns i alla fall. Ända sedan i våras har jag planerat att åka själv med Disa under senhösten. Nu lutar det åt december för att få lite svensk jul, och kanske skulle Disa kunna få se ett riktigt luciatåg? Men inte kan vi väl både installera värme och åka till Sverige, samtidigt som vi måste spara? Det är svårt att planera när man bara vikarierar, och inte vet vad som händer med jobb efter september månad...

"Men avblås Sverigeplanerna", tänker ni nu, och det är ju logiskt. Så klart. Men ändå. Jag tänker på Sverige och en resa dit varje vaken timme.

Vi får se vad som händer framöver.

Den opålitliga datadoktorn

Igår var en riktigt konstig dag.

Det konstigaste hände innan jag vaknat, för då slog vädret om och blev... Kyligt! Vinden som blåste in genom fönstret var kall! Enligt väderprognosen var det 21 grader ute, men jag svepte om mig täcket, och satt sedan och funderade på om jag behövde kofta medan jag jobbade. Kanske för att jag är så van vid värmen. Eller också var det faktiskt kallt. Skönt i alla fall1 och säkert var det den svala luften, eller också det nya teet, men jag kom igång så bra med jobbet, och kände mig nöjd, ända tills Dataproblemet dök upp igen.

I början på semestern fick jag ju lämna in datorn när tangent efter tangent la av, och till slut kunde jag inte ens komma in i datorn. Tangentbordet i den bärbara datorn var kaputt, enligt datadoktorn. Det löstes med att använda ett extern tangentbord. Då och då återkom problemet, en bokstav hakade upp sig och skrev vvvvvvv utan stopp, men det ordnade sig när jag startade om på powerknappen. Nåväl. I förmiddags fungerade det inte att starta om. Och jag kunde inte jobba.

Jag åkte akut till datadoktorn i Aracena en halvtimme bort, fick hjälp direkt av en tekniker som på något sätt liksom avinstallerade tangentbordet. Lättad gick jag därifrån, passade på att handla förnödenheter som bara finns i Aracena, det goda brödet, Disas favoritost från Portugal, ekobananer...

När jag kom hem var Disas kompis Nora hemma, och hennes pappa Lincoln, som tagit med mat för att stanna över lunch, och över dagen. Jag hann inte mer än hälsa, jag hade så mycket missat jobb. Jesús kom med lunchbricka till skrivbordet. Allt bra.

Några timmar senare hände det igen. Vvvvvvvvvvvvvvvvvvvvv skrev datorn av sig självt. Jag närmade mig en stresspunkt, jag hade redan så mycket jobb att ta igen. Men det var bara att åka iväg med datorn. Lincoln tipsade om en kille i grannbyn som är bra och billig, sa han. Han följde med mig dit. Killen såg lite fundersam ut, skruvade sedan isär datorn och jag hade svårt att se på. Det var som att se en hjärnkirurg jobba, med hela hjärnan framför sig. Där fanns alla mina bilder, mitt jobb, texter, lösenord, så mycket. vid minsta misstag skulle allt försvinna. Tänkte jag.

En liten fyrkantig grej ramlade ut från datorn, killen granskade den som om han undrade var den kom ifrån och vad det var för något, och la den åt sidan. Han kikade lite, kände, öppnade ytterligare ett bakstycke, och jag klarade inte av att se på mer, utan försökte fästa blicken på skrivarna och hörlurarna på hyllorna.

- Jag kopplade bort tangentbordet. Det fanns tre komponenter bredvid varandra och jag tog bort den för tangentbordet. Fast det är svårt att veta vilken som är vilken,  en komponent är för tangentbordet, en för musplattan och så är det en till.

Jag satte på datorn, loggade in, och märkte att tangentbordet på den bärbara datorn fungerade.

- Men ska det fungera, om du tog bort den komponenten? undrade jag. Och titta här, pekplattan fungerar inte.

Jag lyckades inte få något bra svar på detta. Jag tyckte att det var tydligt att komponenten för tangentbordet satt kvar eftersom tangentbordet fungerade, men jag betalade de tio euro som han begärde och gick. På något sätt tyckte jag att jag hade kompenserats, genom den mycket stora butikshunden som ställde sig på bakbenen med de enorma tassarna på glasdisken, och blundade när jag smekte hans mycket rynkiga huvud.

Än så länge har jag bara haft problem med Vvvvvvvvvvvvv en gång, så jag avvaktar med att lämna in datorn igen. Till det pålitligare stället i Aracena.

När det är riktigt, riktigt varmt

Den här värmen alltså. Den tar ju knäcken på vem som helst. Det känns som om sommaren kommer att pågå för evigt. Här kommer ett inlägg om värmeböljan förra helgen.

Den svalaste stunden på dygnet var vid sju-åtta på morgonen, och när jag vakande förra söndagen blåste det varmt av 27 gradig vind genom det öppna fönstret. Sedan blev det bara värre, upp till 42 grader i skuggan. Ute var himlen vit istället för blå, som den brukar bli när det är mycket varmt. Jag vet inte vad det är för väderfenomen, men vit himmel - då vet man att det är hett ute! Dörrar och fönster hålls stängda, och varje gång man måste öppna dörren till trädgården försöker en het luftvägg ta sig in. Man är svettig hela tiden, svetten rinner från alla tänkbara delar av kroppen och glasögonen halkar hela tiden ner på grund av svetten. Trög i huvudet blir man också. Allting går mycket långsamt. Blanda ihop en sallad - en timme. Hitta en klänning till Disa - en kvart.

Tankeverksamheten är oerhört långsam, man rör sig långsamt också. Jag skjutsade Disa till en kompis och höll 70 hela tiden på 90-vägen. I köket har fläkten stått på, och på bordet framför den har katten legat och sovit, och även en spindel och en geting har sökt svalka där. Alla flugor i köket har försvunnit av värmen, och under söndagsnatten hörde vi för första gången en berguv hoa utanför huset.

Jesús sov i Sevilla värmeböljefredagen (46 grader) och berättade om en mycket hög luftfuktighet som gjorde det svårt att andas. Inte en människa var ute och gick på gatorna ens sent på kvällen. Has kompis Àngel, som ringde dagen därpå, liknade det vid ett atombomnedslag, det var så skrämmande öde på gatorna. Jesús pappa har bestämt sig för att ha på sin luftkonditionering två timmar varje eftermiddag, och han upprepade gång på gång att den hettan inte är normal, påminde om hur han förr brukade arbeta i gassande sol varenda sommar som målare, inga problem. Den här värmeböljan har fått honom att börja tro på klimatförändringen.

Vi bestämde oss för att fly hettan och åkte mot kusten på lördagsförmiddagen. Där skulle det inte vara lika varmt, enligt prognosen. Vi åkte mot en hemlig strand som vi hade upptäckt näst sista dagen på min semester, nästan folktomt, och dit ville vi tillbaka. Men vi gjorde en missbedömning. På grund av värmeböljan, samt att det var långhelg (de flesta var lediga förra måndagen med anledning av något helgon) så var det absolut proppfullt i El Portil, som vi skulle utgå ifrån. Det fanns ingenstans att parkera, varken i eller utanför den lilla staden. Inte en enda plats. Jag har aldrig sett så många bilar där förut. Så vi körde mot El Rompido, grannbyn, utan att ha någon reservplan. På höger sida såg vi bilar parkerade på en plätt som tidigare har varit camping, och på andra sidan vägen gick en annan båt till halvön som vi hade tänkt oss till.

På grund av att vi träffade ett par vänner på stranden, otroligt nog, så missade vi sista båten innan lunch, men vi åt vår picknickmat medan vi väntade på att klockan skulle bli fyra, då nästa båt skulle avgå. Då åkte vi över.

Det är en liten båt med tio-femton platser. Vi tog oss ombord med barn, två ryggsäckar, parasoll, strandstol och hink. På andra sidan sundet var det, bekvämt nog, en lång gångväg byggd ända till andra sidan halvön.

På höger sida fanns en liten pöl med en massa krabbor i, som vi stod och tittade på en lång stund.

På andra sidan halvön ser man Atlanten breda ut sig mot oändligheten. Till och med här var det denna dag en del folk, men vi gick längre bort där vi blev ganska ensamma.

Det var ovanligt varmt i vattnet, men höga vågor. Disa slogs omkull flera gånger tills jag visade hur hon behövde gå längre ut för att kunna flyta upp på vågorna. Vi badade länge, det var härligt. Vi plockade massor med snäckor, barnen lekte nonstop i sanden, grävde, kastade sig i den otroligt mjuka sanden. Vi badade ännu mer, drack juice och fikade. Det var alldeles underbart.

När det var dags att gå, för att ta sista båten tillbaka, hittade Jesús en enorm snäcka, större än mina händer bredvid varandra.

Det var kö på spången mot båten. Vi stirrade på pölen med krabborna som hade torkat ut helt av tidvattnet. Var det möjligt, på så kort tid? Samtidigt hade vi ju sett hur mycket vattnet hade stigit på några timmar, vi hade fått flytta parasollen trots att vi satt den så högt upp. och medan vi stod och stirrade på den torra krabbpölen... Så började det rinna till vatten! Det var som om någon hade satt på en vattenkran. Det strömmade ner mer och mer vatten medan vi såg på, vi kunde inte sluta titta, och till slut, när vi var tvungna att gå på båten, hade vattnet runnit under träbron som vi stod på. Tidvattnet är fascinerande!

Vi åkte inte hem direkt, utan åkte för till ett köpcentrum i Huelva, där Jesús behövde köpa hörlurar och jag ett tangentbord. Tangentbord med sladd fanns inte, så det blev inget, men med Jesús lurar i en påse samt en lila klänning till Runa åt vi middag på mysiga Dim Sum Wok, som har så bra mat, Det blev en fin avslutning på en härlig dag!

Den här helgen har temperaturen legat på 35 grader. Mycket, men bättre än 42. Dessutom är det svalt på natten!

Värmeböljan Lucifer

 Jag har tänkt, att så skönt att huset är så svalt. Så länge vi bara håller oss inomhus går det bra, vi behöver inte ens fläkt i sommar. men för två dagar sedan kunde huset inte hålla emot mer, värmen tog sig in. Runa lägger sig på mage på stengolvet varje gång hon vaknar ur siestan, och jag trycker mina barfotafötter mot det svala golvet. Svetten klibbar hela tiden. Igår kväll var jag så varmt att jag öppnade fönstret vid niotiden, när det började mörkna, men det blåste bara in ännu varmare luft, så jag fick stänga. I morse var värmen tung redan vid halv åtta, då det brukar vara nästan som svalast efter gryningstimmarna.

I Sevillas dagstidning skriver de om värmeböljan Lucifers framfart. raljerar lite över namnet, påminner att i början av 2000-talet var det en två veckor lång värmebölja, även då med 46 grader i skuggan, men på den tiden fick värmeböljor, som inträffar varje sommar, inga namn.

Namn eller inte, varmt som sjutton är det. Det är första gången som jag upplever 40 grader här i bergen, där det brukar vara svalare. Det är mer än man orkar med. Jag ska täcka växterna med halm, och jag vattnar tidigt, men redan tidigt på morgonen är det 26 grader.

Jesús oroar sig över sin pappa i Sevilla, där temperaturen ska röra sig mellan 44 och 46 grader under några dagar. Pappan har luftkonditionering i sin lägenhet, men precis som många andra äldre sätter han aldrig på den, eftersom han är rädd för att bli förkyld av kalluften. Fönstren öppnar han inte heller på natten, eftersom han störs av trafikljuden när han ser på tv. Jesús sov över förra fredagen och sov inte mer än tre timmar för att det var så fruktansvärt varmt i lägenheten. Både Jesús och jag tänker på vår kompis farmor, som nästan dog av värmeslag för ett tiotal år sedan, just en sådan här varm dag, då hon vägrade använda luftkonditioneringen i rädsla för en förkylning. Hon klarade sig tack vare en snabb ambulansfärd och sjukhusvård.

Tidningsartikeln uppmanar folk att ringa sina äldre släktingar regelbundet och kolla så att de är okej.

Imorgon eller på söndag ska vi fly hettan och tillbringa dagen på kusten istället.

Jag är verkligen ingen värmeperson. Jag har sannerligen inte valt Spanien för att jag tycker om sol och värme. Jag längtar enormt efter hösten, svalare luft och regn. må det sista av sommaren gå fort!

Semester, reseförberedelser och nyhetsförbud

Sommaren går mot sitt slut. I flera dagar har det varit under 30 grader på dagen, och på natten har jag fått stänga balkongdörren för att det har blåst in så kall luft.

I onsdags följde jag med de andra till poolen.

- Nu är min semester snart slut, sa Jesús. Det är mindre än tre veckor kvar.

- Två och en halv vecka. Min semester är också snart slut. Jag börjar jobba samtidigt som du. En dag innan, sa jag och då skrattade vi, för min tvåveckorssemester hade ännu inte börjat.

Det har den nu. Igår morse var det jag som gick ner med Runa när hon vakande, och som jag njöt av att vara ledig och vara tillsammans med min lilla tjej som jag knappt träffat i sommar! Som brukar ropa och ropa efter mig när jag jobbar. Vi bakade frukostfrallor så att Disa skulle få nybakat bröd när hon vaknade, och Jesús, som kom från Sevilla på morgonen, var också glad att få något gott till frukost.

Det har varit en gräslig sommar så hösten får gärna komma, jag ser fram emot den, även om det är mycket osäkert på jobbfronten. Men innan skola och förskola börjar, innan poolen stängs och sommaren tar slut, ska vi åka iväg på resa. Det har varit osäkert in i det sista, allt har berott på corona-läget, men vi åker! På onsdag kväll avgår färjan till Mallorca, och det ska bli så enormt roligt! Disa övningssnorklar i poolen och idag och imorgon ska vi packa, hitta någon som tar hand om växterna och laga resemat och baka resefika, för vi åker redan på tisdag. Det är så långt till Valencia, där vi ska ta färjan, så med barnen behöver vi två dagar för att åka.

På sätt och vis verkar det vara helt rätt sommar att besöka ön. Jag läser att ön töms på turister, och det kanske är att dra det långt, men engelsmännen tvingas till två veckors karantän om de åker till Spanien, och för tyskarna har Spanien rödlistats... Bra för oss, men otroligt tungt för de som bor och arbetar på Balearerna, när nästan hela turistsäsongen försvunnit.

Det är deppigt att tänka på, men läget på Balearerna angår mig. Tänker jag. Jag är nyhetsknarkare och planerar att börja begränsa nyhetsintaget till det som på riktigt angår mig. Jag har blivit så sänkt av nyhetsrapporteringen i sommar. Det började med Greta Thunbergs sommarprat, och sedan dess har det känts som om allt är kört. Jag tänker att jag måste låta bli att läsa nyheter just nu. Jag måste inte känna till vad som hände efter valet i Belarus, eller protesterna i Libanon, svält i Indien, översvämningar på grund av klimatförändringarna, dödsfallen i Brasilien eller vad han med luggen (så kallas Donald Trump i Jesús familj) säger för dumheter. Och jag behöver definitivt inte läsa om kvinnor som tvingas föda fram döda barn. Jag borde till och med ta det lugnt med rapporteringen över corona-läget i Spanien ett tag. Så jag har bestämt mig för att ta en vit... Ja, först tänkte jag två vita veckor, hela semester utan nyheter, men det klarar jag inte. Så jag funderade på en vit vecka. Men det kändes mycket. Så igår, lördags började jag med en vit dag. en hel dag utan att ta del av nyheterna. Det gick inte så bra. När jag inte läste nyheter och oroade mig för världen, fick jag tid att övertyga mig själv om att jag har läppcancer. Ja, skratta ni, jag inser det roliga i situationen, men jag ska boka tid hos läkaren, och igår kväll läste jag nyheterna i en timme innan jag somnade för att tänka på något annat än att dö ifrån mina barn på grund av läppcancer.

Nu ska jag gå ner och laga fisk- och skaldjurssoppa med Disa. Vi ska göra chokladmousse till efterrätt, och jag tänker mig en silviakaka till fika i eftermiddag. Imorgon planerar jag en ny vit dag utan nyheter.

Civil olydnad på stranden

De nya däcken höll hela vägen, vi kom till havet till slut! Och vi hade inte varit där i mer än en halvtimme innan polisen upptäckte oss... Men vad vi njöt innan dess!

Vi åkte kustvägen från Huelva till El Portil, där Jesús pappa har en liten sommarlägenhet. Han själv får inte åka dit än, inte Jesús systers familj heller, eftersom de bor i Sevilla och man får inte åka ut ur sin provins förrän undantagstillståndet är över, troligtvis i slutet av juni. Vi får inte åka till Sevilla, däremot får vi åka till kusten, eftersom vi bor i Huelvas provins, fast i norra delen, i bergen. I alla fall, kustvägen var det, den är härlig, man har havet och de långa finkorniga naturstränderna precis till vänster, ingen bebyggelse alls Flera chiruingitos, strandrestauranger, hade öppnat och vi tittade längtansfullt mot vattnet, och bestämde oss för att parkera och springa ner och känna på vattnet direkt.

Vi hade inte mer än stannat bilen när Disa drog av sig sandalerna och började springa mot vattnet, och vände snabbt när sanden brände hennes fötter. Den ungen alltså, vad hon älskar att bada!

Eftersom man ännu inte fick bada hade vi inte tagit med badkläder. Vi spanade efter poliser. Såg inga. Sa inget till Disa om badförbudet. Det var hemskt varmt, 30 grader i skuggan, och Disa sprang ut i vattnet naken. Jag var varm och drog av mig allt utom trosor och linne och sprang efter. Åt h***e med poliser och idiotiska bestämmelser! Vi tänker bada! Det var ljuuuvligt skönt i vattnet! Tidvattnet var på väg upp, åh, så skönt det var, vi simmade, jag och Disa, under vattnet, över, flöt på rygg, hoppade och plaskade. Runa satt mycket allvarlig och mycket lycklig i sanden och la koncentrerat sand i en hink med vatten. Disa och jag grävde en kanal åt henne där vågorna skulle spola in vatten till henne, och när det gjorde det och gropen fylldes med vatten klev hon ner där för att bada. Jesús, som ju inte gillar stränder och hetta, stod bredvid och stod ut. Båda spanade vi efter poliser. Till slut såg jag faktiskt en misstänkt polisbil långt borta, parkerad. Jag såg till att Disa var uppe ur vattnet, och snart körde polisbilen förbi oss, utan att stanna, inget sa de om barnen som grävde i sanden.

Nästa gång hade vi inte samma tur. Vi skulle just åka, jag skulle bara i och tvätta av Runa som hade sand över hela kroppen och i håret, och just som jag stod där och tvättade henne kom poliserna tillbaka...Ja, vad skulle man säga? Vi visste ju att vi inte fick bada. Den ene höll med om att bestämmelsen är absurd, ännu mer med tanke på att det var så lite folk och att det 36 timmar senare skulle bli tillåtet att bada och leka i sanden... Den andre polisen var macho-kollegan. Den där som är så oerhört vanlig i Spanien, utan tillstymmelse till vänlighet, som står bredbent med vapnen i hölstret, beter sig som om man vore en olydig liten unge. Som är fullt medveten om vilken makt han har. Det var vi också medvetna om. Böteslappen berodde på honom. Vi upptäckte att det var lite teater. De fick Jesús id-kort och macho-polisen började skriva i sitt block, sa att vi får se om det blir ett bötesbelopp eller inte, och lämnade till slut fram en tom lapp, så synligt han kunde för att alla andra på stranden skulle se och bli skrämda och ge sig iväg. Hade vi sagt emot honom hade han med all säkerhet skrivit in ett bötesbelopp, nu slapp vi det. Puh...

Men Disa blev skrämd. Den där polisen hade skrämt henne. Och hur skulle jag förklara på ett vettigt sätt varför man inte får lov att bada i havet, på grund av viruset, när jag inte fattar det själv? Jag tänker att regeln rä till för storstadsstränder där mycket folk samlas, men här? Jesús var så arg, så arg, över att polisen hade skrämt Disa med sitt burdusa sätt, och sa, att händer det igen säger jag åt idioten att ge mig böter, bara du håller tyst och ger dig av så du inte skrämmer ungen!


Efter den här incidenten fortsatte vi till lägenheten, där det var svalt och skönt. Efter någon timme var skrämda Disa lite mer som vanligt igen och båda ungarna var glada över att vara där. Vi också. Disa sa att hon ville flytta dit, och ville ringa sin farfar för att han skulle komma, han som ofta är där samtidigt som vi. Men det går ju inte, han bor i fel provins... Återigen, hur förklarar man så att hon fattar varför hennes farfar inte får lov att åka?

Vi åkte och semesterhandlade efter allas önskemål; vattenmelon, choklad, yoghurt med mini-smarties, juice och annat trevligt, sedan, på kvällen, gick vi ut och åt friterad fisk och minibläckfiskar. Runa älskade oliverna som ställdes på bordet, Disa åt inget överhuvudtaget, men hittade en katt att prata med.

Dagen därpå gick vi inte till stranden alls. Det var så varmt, och jag ville inte stöta på någon mer polis, så att bara gå och promenera utan att få bada... Nä tack. Jag spelade spel med Disa, vi målade med nya akvarellpennor, åt vattenmelon och hade det väldigt behagligt. Jag korrläste tre nya kapitel ur en bekants bok, och på kvällen åkte vi hem, med beslutet att åka tillbaka redan nästa helg, och då stanna minst en natt till. Det var härligt att komma till kusten! Och från och med idag, måndag, får man bada i havet ;-)

Vad man gör vid oväntat solsken

Det hade regnat nonstop sedan måndagen. Ett häftigt, ihållande regn, så när solen oväntat började skina på söndagsmorgonen fick vi bråttom. 45 minuter efter att idén föreslagits körde vi iväg, med Milagros och hennes båda pojkar i bilen bakom oss.
Vi skulle till Cortelazor, hade vi tänkt, för det ska finnas en vandringsled som ska vara fantastiskt vacker då alla bäckar, och vattenhål är fyllda med vatten.

Ingen av oss hade varit i den lilla byn Cortelazor förut, men överallt fanns det äldre män som stod ute och pratade, och som försökte hjälpa oss att hitta början på leden. Vi skulle bara ta sikte mot torget, ta åt höger mot det tjocka trädet, och därefter rakt fram och till vänster vid dricksfontänen med rävstatyn.

Vi gick ändå fel. Eftersom vi hade tre vilda ungar med oss, kändes vandringen till vandringsleden mycket ansträngande, och de två vildaste vildingarnas mamma är inte heller avslappnande att gå med, men rolig!

När vi hade gått uppför ett berg och vägen slutade i ett industriområde förstod vi att vi hade gått fel.
Men vi hittade rätt lite senare, och det var en sådan lockande väg att vi struntade i att klockan tickade mot lunch, och gick iväg för att se litegrann av vart vägen med den lilla skylten ledde.

Vattnen kom vi aldrig fram till, men barnen klättrade i stenrösen, vi satt på en mur och åt Milagros föräldrars mandariner, och jag retade vildarna genom att plaska i en härlig vattenpöl, samtidigt som jag påpekade att de inte fick göra detsamma eftersom de inte hade stövlar. Så jäkla taskigt och ovuxet (men kul).

Det var härligt att komma ut igen. Jag går och väntar på picknickdagar, men de verkar dröja lite till.

När vi var på väg tillbaka till bilarna kom regnet igen. Och det har regnat sedan dess. Allt det där regnet som inte föll i höstas, som gjorde att kastanjeträd torkade ut och att ingen svamp växte, det har kommit nu. Det har regnat i en vecka, och ska fortsätta hela denna vecka också, enligt prognosen. Vinden stormar fram, det haglar och åskar och smäller. Det är högst osäkert att sitta vid datorn, för då och då slocknar den och så kommer en knall.
När jag pratar med blogg-Tove på Skype-telefon hör jag något löst på hennes tak slå i vinden, och hon skulle ha hört mig svära flera gånger när strömmen gått, om det inte vore just för att strömmen gått och anslutningen brutits.

Jag älskar det här vädret när jag jobbar. Jag sätter på elementet och har det varmt och skönt i rummet. Vargen sover på en filt på skrivbordet bredvid mig, och jag sitter och lyssnar på regnet medan jag skriver och rättar texter. Det är väldigt behagligt.

Picknick en onsdag

Jag mådde bättre, hade varit feberfri sedan jag tog ibuprofentabletten på morgonen, och eftermiddagen låg fri. Utmärkt tillfälle att ta hand om disken, hänga tvätt, ta in tvätt, och sådant där pyssel som måste göras.
Men det är ju så olika hur man prioriterar. Vi åkte på picknick istället.
Egentligen skulle vi haft picknick dagen innan, det var årets varmaste dag, 19 grader och ljuvligt ute, men jag låg i sängen med sprängande huvudvärk och feber. Det fick bli nu istället, sköna 16 grader och sol, innan temperaturen börjar sjunka igen, det är ju ändå vinter.

Vad fanns i korgen? Det blev en snabbt påfunnen picknick, så vi fixade hamburgare, snabbnudlar (perfekt till Disa som inte vill äta något), tabbouleh, en burk sardeller, en burk oliver, färskt bröd, chorizo och salchichón-korv, cookies, chips, drycker och lite godis.

Vi åkte till Marimateos, som har fina picknickbord, lekställen och vandringsled.
En Montessoriskola ligger där, och Disa lekte på deras fina lekplats.
Två i sällskapet blev trötta efter mat och lek och lade sig att vila.

Sedan gick vi en liten bit på leden. Disa samlade ekollon som hon tänkte ge till grisarna, men det fanns inga grisar i hagen intill så nu har vi alla tre fickorna fulla med ekollon.

Sedan fyllde vi på de medhavda plastdunkarna med vatten. Här är floden Odiels källa och hit åker många för att hämta gott vatten.

Disa missade sin teaterlektion, jag hann inte göra engelskläxorna, diskberget är kvar liksom tvätten i tvättmaskinen, men kära nån, picknick en vanlig onsdag. Det är det värt!

Tio dagar utan att frysa

Nu kommer ett av de obligatoriska klaga-på-den-andalusiska-vintern-inläggen.
Men jag måste få skriva av mig detta.
Det har varit en otroligt varm och torr höst. Så torr att ingen svamp har vuxit coh kastanjeskörden är dålig. men till slut kom den ju ändå, vintern. På någon dag byttes den sköna värmen mot en maxtemperatur på nio grader och minimitemperaturen 0. Jag var ute med en kompis på torsdagskvällen. På hemvägen skakade jag så mycket av köld att jag inte kunde prata alls. På fredagen fick jag betalt för ett jobb och på lördagen spenderade jag alla pengar, samt en del till, på en varm jacka, en supervarm tröja som jag kommer att bära varenda dag tills den spanska vintern tar slut, ytterligare en tröja, och mössa, halsduk och vantar till Disa.
Den där varma tröjan och jackan har jag på mig just nu, här i arbetsrummet, eftersom jag flyttat elementet till sovrummet så det ska vara uppvärmt när jag går och lägger mig, och jag har en stor filt om benen. Ute är det just nu sex grader och inne dubbelt så mycket, men en inomhustemperatur på 12 grader är inte behaglig. Felet är att de andalusiska husen är så fruktansvärt dåligt byggda! Oisolerade, otäta så att vinden blåser in under dörrar och vid fönstren, som alltid bara är englasfönster.
När Milagros flyttade hit med sin sambo från Kantabrien i norr hade hon två krav: att de skulle bo i hus, och att huset skulle ha element.
Det fanns inget hus i Aracena med element. Hon kunde inte tro det. I Kantabrien är alla hus isolerade, och har element. Ofta tvåglasfönster också. Många gånger ingår uppvärmningen av huset i hyran.
Inte här. Som mest kan man ha en luftkonditioneringsapparat som sprutar varmluft också. Sedan köper man ett eller ett par elektriska element på hjul som man flyttar runt mellan rummen, beroende var man tänker vara en längre stund. Hela tiden med tanken på hur dyr elen är, och att all värme försvinner ut genom springorna så fort man stänger av elementet. Vi har ju turen att ha braskamin, men tänder den inte om vi inte planerar att vara i vardagsrummet länge.
Milagros har sytt stora, tunga sandpåsar som täcker glipan mellan ytterdörren och golvet.
Jag fortsätter att frysa. Det finns ingenstans att gå för att bli varm.
Det verkar ofattbart att vi var i Fuengirola för en vecka sedan och Disa lekte naken i sanden. Nu var det visserligen en ovanligt varm helg för årstiden, men det är mycket varmare vid kusten på vintern.
Ingen andalus tål att höra kritik om deras dåliga hus.
Ingen tror att jag menar allvar med att jag vill åka till Sverige på vintern för att slippa frysa.
Det blir faktiskt en Sverigeresa snart. Över jul. Den varar i tio dagar, en timma och tio minuter enligt flygbolaget. Så länge är det som jag inte kommer att frysa den här vintern.

Varmt eller kallt väder, det är relativt...

Jag går bakom en liten grupp mammor och mormödrar som också lämnat barn på skolan.
- I dag fläktar det i alla fall. I går var det vindstilla, och så hett!
- Ja, och därinne på skolmötet i matsalen, hu! Med alla människor, och värmen. Det märktes inte att fönstren och dörren var öppna.
- Men senare i veckan ska det komma en köldvåg.
- Ja, jag hörde det! Usch!
- Det är hopplöst den här tiden. Man behöver kläder för både värme och kyla. Alla kläder i garderoben behövs. Ena dagen är det varmt, andra dagen kallt.


Jag tyckte att den där köldvågen lät lovande och kollade genast väderprognosen när jag kom hem. Aracena, Aracena... där... Jaha. Maxtemperaturen ska pendla mellan 24 och 25 grader under veckoslutet. Nattempen kan sjunka till 11 grader.
Det är ju relativt vad som anses vara köldvåg och inte.

Spanskt och svenskt väder

Jesús tyckte att jag överdrev när jag ville sätta på Disa kläder. Klockan var tio på kvällen och det var faktiskt lite kyligt i pation, jag kände mig småfrusen.
Bara för att få slänga i ansiktet på Jesús hur kallt det var, gick jag och kollade termometern, och kunde inte tro att det verkligen var 27,3 grader utomhus.
Vänjer sig kroppen så vid en längre period med hett väder?
Hon fick väl vara naken då.

Jag pratade med en farbror i telefon. Han sa att det inte är så somrigt, att temperaturen pendlar mellan 12 och 13 grader.
Sa han och skrattade.
Jag vet inte om han skojade eller inte.

När det är riktigt varmt ute...

...då är det som att få en het hårblås i ansiktet när det blåser.
...då finns det bara varmvatten i kranarna.
...och man har duschat och torkar sig blir man aldrig torr, eftersom man börjar svettas med en gång.
...är känslan när man går ut från en luftkonditionerad butik eller bil väldigt märklig. Onaturligt att en sådan hetta slår emot en. Man börjar gå förundrad och tänker, att det här går ju faktiskt bra, men efter en liten stund har kylan från luftkonditioneringen gått ur kroppen, och gången blir allt långsammare... och långsammare...
...förbannar man vanan att kindpussas. Alla är blöta av svett i ansiktet.
...bränner solen på riktigt. Direkt när man tvingas gå ut ur skuggan får man en brännande känsla på armarna av solskenet.
...njuter man av att öppna kylskåpsdörren.
...tar man alltid bilen.
...går det inte att öppna dörrar och fönster för att fåsvalkande  korsdrag. Man får bara in den hemska hetluften i huset. Nej, dörrar och fönster måste hållas stängda och persiennerna ska gärna vara neddragna också.
...är sängen alltid varm. Och kläderna i garderoben och i byrån. Det känns jobbigt att behöva öppna en byrålåda och se de varma plaggen, känna dem mot händerna.
...är alla plagg för varma. Alla.
...undrar man över cirkusen som just har slagits upp vid feriaplatsen. Väggarna är just nu öppna. Ska de vara så på föreställningen också? Det måste de. Ett stängt cirkustält som solen har gassat på hela dagen måste ju bli en dödsfälla.


Dagens upptäckt: ta inte av de blöta badkläderna du har under klänningen efter doppet i poolen. De svalkar underbart.