Många har frågat om vår lilla adoptionshund Iris. Här berättar jag om varför hon kom till oss och hurdan hon är.
När vi var instängda de
där första månaderna av pandemin önskade sig Disa mest av allt en kanin. Det
blev ingen kanin, men Jesús och jag sa till varandra, att det som verkligen
skulle passa Disa är en hund. Hon älskar Juanito, lärarens hund som är med i skolan
ibland.
Vi hade inte alls tänkt
skaffa hund, men det var ett tankefrö som hade börjat gro. Jag tyckte själv att
det skulle vara väldigt trevligt med en hund, och började åtta månader senare
kika på de många djurorganisationernas webbsidor över hundar att adoptera. Det
finns så oerhört många hundar, och katter, som behöver nya hem!
Det blev allt tyngre att läsa om alla adoptionshundars öden, och
annonser på köp- och säljsidorna. Det var så många förfärliga historier. Hundar
som levt hela sina liv fastbundna i en skrotbil, som hade så såriga ben att de
inte längre kunde gå. Slagna hundar, övergivna hundar, vandrande, skräckslagna
skelett, hundar som bundits fast i vägräcken vid motorvägen, såriga, sjuka...
En obehaglig annons jag minns skrevs av en man som ville byta bort sin hund mot
”något som kunde intressera” honom. Vad som helst. Många annonser handlade om
jägare som inte längre jagade och därför inte hade användning för sin hund.
Vissa sökte en gratishund som var stor och aggressiv för att vakta hus och
gård.
Jag blev förtjust i en liten grå hund som kom till en
organisation, han var helt överväxt av småkrullig päls. Det gick inte att se
att det fanns en hund där innanför, innan de som hittade honom rakade av all
päls och det visade sig vara en liten krake som kallades för Elvis.
- Hur går det med hundletandet, undrade Disas lärare en dag efter
skolan.
Vad skulle jag svara? Jag hade så många olyckliga hundöden i
huvudet och ville rädda varenda en, men det behövde ju bli en hund som skulle
fungera bra i vår familj.
Läraren ringde en kompis som är med i en organisation i en
grannby, som skickade mig vidare till trumslagar-Cristina, som samma kväll
skickade bild på en liten vit och brun hund med hängande öron. En underbar
liten hund som fungerar fint med barn, sa hon, men som var livrädd för andra hundar.
Det var därför Cristina inte hade kunnat vara vovvens jourfamilj.
Jag fick nummer till den nuvarande jourfamiljen. Lustigt nog var
det också bekanta, dottern var samma tjej som hjälpte sin pappa att leda
stjärnvandringen som vi aldrig borde ha åkt på Vi bestämde att vi skulle ses, så
att vår familj fick träffa den lilla hunden.
När de kom hade de med både hundsäng och mjukispingvin. Hunden var
reserverad med mycket vänlig, och när vi hade pratat en timme hade de bestämt
sig för oss. De lämnade kvar hunden, och dottern grät. Hoppsan, vad hände? Skulle
hunden stanna hos oss? Tydligen. Nu var hon vår.
Hunden grät också, på sitt sätt. Hon ylade vid ytterdörren och
försökte komma ut, springa ikapp familjen som lämnat henne, men hon var
instängd hos oss. Hon resignerade och la sig tyst i soffan. Och vi försökte
trösta det här ännu främmande djuret.
Den lilla hunden fick namnet Iris och visade sig snart vara en
pärla! Hon hade visserligen fullt med loppor som kröp i pälsen, men efter att
de försvunnit gick det inte att låta bli att gosa med henne. Hon är en fullkomligt
genomsnäll liten vovve. Lugn för det mesta, skäller bara om främmande katter
kommer in i trädgården, och ibland när en annan hund kommer för nära henne. Hon
låter den vilda Runa göra vad som helst med henne, jag får hålla koll så att
Runa inte sätter sig på Iris rygg, hoppar på henne i sängen eller kniper hårt
tag om nosen, benen eller svansen. Iris själv protesterar aldrig. Försöker bara
komma loss och flytta på sig.
Hon är otroligt kräsen. Om jag ger henne hundmat tittar hon på mig
som om jag hade lagt grus i skålen. Jag har försökt med många sorter. Enligt
veterinären ska man bara blanda ut torrfodret med sådant som hon tycker om, och
efter hand minska på det goda, men med Iris har det inte fungerat.
I början promenerade jag med henne i koppel genom byn, men jag kände
mig så uttittad här där alla hundar går lösa, att jag efter två veckor provade
att släppa Iris lös. Numera går hon alltid lös, men hon behöver ha koppel när
vi går över en bilväg, för hon har ingen respekt för bilar. För henne har
bilvägen varit som en magnet, dit hon alltid springit när hon tagit sig ut, har
till och med lagt sig på vägen när bilar kommit i full fart! Tre gånger har hon
blivit påkörd. Tredje gången såg jag att hon var under bilen och trodde att hon
skulle ligga död på vägen när bilen kört vidare, men hon överlevde då också,
och har sedan dess haft en hälsosam rädsla för bilar.
Kopplet används ändå med försiktighet för Iris är en utbrytarkung
av rang, hon tar sig ur hundhalsband, selar och hundtröjor (hon är oerhört
frusen). Hon går lös, tio meter framför mig, men kommer alltid när jag visslar
på henne. En mjukt ”no no” räcker som tillsägning.
Veterinären uppskattade hennes ålder till knappt ett år när hon
kom till oss för snart tre år sedan. Hon verkar vara en blandning av andalusisk
podenco och beagle, och jag tror att hon skulle användas som jakthund, men att
hon inte dög till det. Det är lite oklart vad hon har varit med om, men den som
inte ville ha henne slängde ner henne i en hundgård för upphittade hundar, och därifrån
fick hon nog sin stora rädsla för andra hundar. På något sätt hamnade hon sedan
på en brandstation, där brandmännen försökte närma sig henne och ge henne mat. När
jourfamiljen tog emot henne var hon mycket mager, gömde sig i en garderob och
var rädd för allt och alla, men allra mest för andra hundar.
Det har blivit mycket bättre, även om det är en hund i byn som
skäller så våldsamt att hon vägrar gå förbi hans hus. Hon har varit rädd för
golvmoppen, och är fortfarande rädd för grymtande grisar, men springer inte
längre i panik när hon hör dem.
Iris är en skogshund. Första sommaren med henne var vi i svärfars
kustlägenhet i El Portíl en vecka, och Iris avskydde det. Hon ville absolut
inte kissa, och bajsade inte förrän dag tre, när jag undrade om hon kanske höll
igen för att det inte fanns någon skog att bajsa i, utan bara glatta
stenplattor och asfalt, och mycket riktigt. Därefter gick vi till en liten
stranddunge flera gånger om dagen. Hon hatade sirenerna, motorcykeldånen,
människorna, marknaden, åkattraktionerna, och blev inte sig själv igen förrän
vi kom hem. Då sprang hon ut och in genom dörren som en galning, och Vargen
likaså, han som fått stanna hemma.
Vargen ja, han blev inte glad över den nya familjemedlemmen. Inte
alls. Han satte sig i respekt redan första kvällen genom att sticka klorna i
Iris när hon försökte nosa på honom. Det var bara första gången. Åh, vad han
har varit elak! Ofta vägrar hon gå förbi katten när han ligger i korridoren
eller i dörröppningen. Förut när han var elak tjöt hon till och sprang och
gömde sig hos mig och gnydde upprört. När jag sedan skällde på Vargen tog hon
några steg efter honom som för att hota att jaga efter honom. En gång när jag
körde ner Vargen från skrivbordet blev han arg och hämnades på Iris, orättvist
nog. Han sprang bort till soffan där Iris sov och satte en klo i henne. Men det
blev bättre. Vargen har accepterat situationen och Iris håller sig undan honom.
Chovai är en mycket snällare katt, det har aldrig varit problem
mellan henen och de andra.
Iris vill gärna vara i centrum och blir avundsjuk varje gång jag
klappar katterna istället för henne. Då kör hon in huvudet under min arm eller
försöker hoppa upp i mitt knä.
Vi tycker mycket om varandra, och hon vill inte gå på promenad med
någon annan än mig. Hon sätter rumpan i marken och drar bakåt redan två meter
från ytterdörren, om hon märker att jag inte följer med på promenaden, vilket
är lite besvärligt. Disa slutade försöka för länge sedan, tyvärr.
Frusen är hon som sagt. Pälsen är så tunn att huden syns mellan
pälsstråna. Hon fryser inne om inte brasan brinner för fullt. När det är för
kallt i vardagsrummet får hon sova i sovrummet med elementet på. Jag har provat
olika hundtröjor för att hon ska håla sig varm, men hon tar av sig alla. Den
senaste satt dock på i ett par dagar innan den försvann spårlöst. Jag
misstänker Iris. Hela hon skakar när hon fryser, och hon vägrar att gå utanför
dörren när det regnar. Hon håller sig hellre en hel dag än att gå ut i regnet och
kissa. Jag tänkte mycket på henne under julen i Sverige, när det var -13 grader
som kallast och snö. Hon hade aldrig fixat det. Hon är inte gjord för svenskt
klimat.
Iris är en makalös hund och jag har aldrig träffat på en snällare
varelse. Hon blir så glad när någon kommer hem att hon viftar på svansen så
mycket att hon nästan faller omkull. Ja, hon välte faktiskt ofta när hon var yngre, för att hon
viftade så.
Som vakthund är hon värdelös eftersom hon älskar
när det kommer besök, men som sällskap är hon bästa tänkbara!