Tisdag med musslor, färg och bärgningsbil

Här kommer ett tvättäkta vardagsinlägg, en hel vanlig tisdag härifrån Spanien!

Jag har bestämt mig för att måla den urfula blå möbeln som följde med köket, så efter lämning i skolan åkte jag till färgaffären i Cortegana. Det är den bästa. I alla fall när den är öppen. På helgerna har den stängt, och ibland annars också, liksom många andra verksamheter här i bergen. Man kan aldrig lita på att det är öppet. I våras, till exempel. Jag behövde köpa färg till poolen, men när jag kom fram till färgaffären var det låst, trots att det enligt skylten skulle vara öppet en halvtimme till.

- Väntar du också, frågar jag en skäggig kille som stod med mobilen i handen utanför dörren.

- Ja, jag ringer honom nu.

Efter en stund meddelade den skäggige att färgaffärsmannen var i industriområdet för att köpa något till sina höns. Han skulle komma om en stund.

Det gjorde han också. Han berättade att hans höns hade blivit sjuka, det började på morgonen med att tuppen betedde sig konstigt, kanske hade han fått i sig något som färgaffärsmannen gett till sitt citronträd?

Färgaffärsmannen är lång, sympatisk och låter alltid stressad och är den bästa färgaffärsman jag vet. Han har alltid folk i butiken, en del kunder, resten bekanta som bara kommer in för att prata.

Det var en lång utvikning.

Jag fick rådet att använda den färg jag hade, och stryka över halvblank lack. Jag köpte en liten burk och en pensel och åkte vidare. Jag tittade till min frisör som inte svarat på min fråga om klipptid, men hon hade stängt. Igen. Skumt.

Vidare till mataffären intill för att köpa pasta och ris. Fiskdisken var öppen, damen beklagade sig för en kund över sin kraftiga förkylning och att hon inte kunnat sova på grund av hostan. Hennes boquerones, småfiskar, såg fina ut, så jag köpte ett halvt kilo till middagen. I en hink fanns adobo av en slags hajfisk som skurits i tärningar och lagts i en vinägrett, så det blev ett halvt kilo av den också. Förkylda fiskdamen grävde i adobohinken med naken hand, och jag bestämde mig för att inte berätta detta för Jesús, han är så känslig med virus och baciller. Fisken skulle ju ändå stekas.

På väg ut från Cortegana kom jag på att vi ju lika gärna kunde ta fisken till lunch, med lite tillbehör, så jag svängde in till Mercadona, köpte musslor, bröd och dryck.

Dags att hämta Runa i skolan. Hon blir så glad när det är jag som kommer! Hon hade fått låna en bok, något om fjärilars öron, och försökte visa mig bilderna samtidigt som jag körde den kurviga vägen till Disas skola.

Bara Disa, Nilo och Nora var kvar. Jag fattar inte vad som har hänt. Varför har de andra föräldrarna börjat åka hem direkt med sina barn? De stannar ju jämt och leker en halvtimme?

Disa vill alltid höra musik i bilen. Nu var det skivan med irländska gruppen Kila som satt i, och hon förklarade att folk tror att hon tycker om flamenco, men hon vill egentligen lära sig dansa irländskt, så där som när de står på rad och har steppskor. Jag tänkte att det är otur, för det lär inte finnas någon sådan dansskola här i bergen, förmodligen inte i hela Spanien.

Jesús kom hem och vi satte igång att steka fisk. Disa hann med både matteläxa och naturkunskap under tiden. Granntjejen Clara undrade varför vi åt så sent.

Vi satt ute i varma solen, det var ljuvligt.

Klockan fem åkte Jesús till Fuenteheridos med tjejerna. Han skulle träffa en annan musiklärare, som vill ha med Jesús i något musikaliskt projekt, och dennes döttrar ville träffa Disa. Jag skulle få efterlängtad ensamtid för att måla köksmöbeln. Men det blev ingen målning.

Jesús ringde från Fuenteheridos och berättade att bilen hade stannat. Bärgaren skulle komma om en halvtimme, jag behövde komma och ta barnen och sedan hämta honom i Aracena, dit bilen skulle bärgas. Jag blundade. Inte nu igen. Det senaste halvåret har det varit så mycket bilreparationer, dyra som tusan, att vi har fått gräva djupt i sparkontot till husköpet. Måtte jag hinna få betalt från februarijobbet innan det är dags att köpa. Annars går det inte.

Det var bara att lämna målningsprojektet och åka.

Runa körde runt på sin sparkcykel och Disa sprang omkring med ett gäng andra tjejer. Jesús satt på en bänk med Antonio, som kan komma att bli Disas lärare nästa höst.

Bilen bärgades och jag lämnade barnen på torget för att köpa insulin på apoteket strax intill. En kvinna med underbart vackett hår hälsade på mig och frågade om Runa. Som vanligt när det händer hade jag ingen aning om vem det var, har så svårt att känna igen ansikten, men förmodade att det var någon mamma till barn i Runas klass. Hon bar munskydd och jag funderade på om det hade blivit obligatoriskt med munskydd på apoteken också nu, inte bara på sjukhus och vårdcentraler. En äldre dam som stod i kön sa att det inte var det.

Jag hämtade barnen på torget, småpratade lite med Antonio, och så begav vi oss mot Aracena. Jag parkerade utanför den välsorterade asiatiska bazaren för att kika på pysselsaker medan vi väntade på att Jesús skulle bli klar hos bilmekanikern. De hade fått in en massa roliga maskeradgrejer, det är snart karnevalstider, och vi provade hattar, diadem och masker.

Disa ville köpa fluffiga bollar och ögon för att göra kaniner och medan vi valde storlek på ögonen hördes ett vilt tutande, det var Runa som lekte med en hundleksak ett par gångar bort.

Jesús blev klar, vi hämtade honom och åkte hem. Där var det iskallt eftersom jag inte hunnit tända brasan, men det var ändå så sent att vi bara tog en macka till middag och stängde in oss i sovrummet med elementet på, det var dags att sova.

En helt vanlig januaritisdag i mitt liv! Alltid händer det saker! Hur var er tisdag? Berätta!

(De stående bilderna lägger sig ner, lyckas inte vända dem, mycket irriterande, jobbar på det.)

Bakning inför marknaden

2,5 kilo smör, 5 kilo mjöl, 3 kilo socker, 2 dussin ägg från grannens... Nu bakas det för fullt! På lördag är det alternativ marknad i Las Chinas, och jag ska sälja kanelbullar, drömmar, hallonrutor med toscatäcke, silviakaka, drömtårta, citronpaj med maräng i portionsformar samt lite matigt i form av piroger, pizzabullar och paj. Det blir bra! Kom förbi om ni har möjlighet, om någon skulle befinna i i relativ närhet :-)

Spanska köttbullar, oliver och hobbydyrkare

Jesús åkte till Madrid för att spela med sin grupp, vilket gav mig två ensamdagar med barnen. Inget mig emot. Jag bestämde att vi skulle åka till Aracena och göra lite ärenden samt äta på El Tinajar, vårt traditionella, årliga decemberbesök där. Jesús är inte så förtjust i den baren, så jag går visst alltid dit med barnen innan jul när Jesús är iväg. De har en gräslig blinkande gran, men vad gör det på ett ställe som serverar de bästa köttbullarna i Pedro Ximenez-sås, godaste ibericoburgarna och kött i apelsinsås?

Först gick vi till marknaden och köpte lördagsgodis, tittade på växter och handlade i olivståndet. Vi alla är förtjusta i deras salta minigurkor, Disa bad om en speciell sorts oliver, och så fick barnen som vanligt en påse kärnfria oliver att mumsa på av olivhandlaren. På torget kunde man posta sin önskelista till de tre vise männen.

På restaurangen delade vi på migas (brödsmulor som stekts med vitlök och chorizo i olivolja, typisk hösträtt), köttbullar samt fyllda ägg. Och så kom ett par kompisar in, föräldrar till Runas bästis Ale, och sedan sprang de runt och lekte och skrattade så man måste skratta med!

Därefter åkte barnen och jag hem till vår kanadensiske kompis Jude, till vad som blev en kul ensamma-föräldraträff. Judes fru jobbade hela dagen, en USA-kompis till honom, vars fru också jobbade, var där med sin son, jag med mina barn, och till sist kom även Manu, pappa till Runas bästis, dit med lille Ale, som en glad överraskning för Runa. Jag själv blev överraskad av Judes hobby, som är att tillverka små verktyg att dyrka upp lås med. Fick prova på ett hänglås som tydligen är mycket mer avancerat än ett säkerhetslås till ytterdörren, men var rädd att bryta av verktyget. Tänkte, att det är synd att vi inte kände varandra den gången som vi blev utelåsta för att Jesús hade åkt iväg med nyckeln. Att tillverka dyrkvertyg är troligtvis den märkligaste hobby som jag har hört talas om.

När det började mörkna bröt jag upp, fick ett knippe tändvirke med mig av Judes hopsamlade fruktlådor och åkte för att handla mat och fylla på pysselförrådet med glanspapper, silverpennor och ögon inför nästa dags julpysseldag. Disas kompis Nora skulle komma för att pyssla och baka pizza, och sedan dök både Judes familj upp, och Runas kompis Ale och hans mamma. Roligt!

Ostmässan i Aracena

Det händer grejer hela tiden! Jag ska börja med att berätta vad vi gjorde första hela dagen hemma tillsammans, efter min sista långa jobbresa.

Apotek, blommor, oliver, handla mat och ostmässa var planerat. Vi började med lunch.

Om man är i Aracena är Los Vasquez ett bra alternativ om man äter kött. Dels har de en stor köttaffär där jag gärna köper grillkött, märgben till soppor, färsk korv och framför allt skivad pata negraskinka, ett av de bästa ställena för det! De har också en restaurangdel där man definitivt bör beställa kött, man ser hur det grillas medan man väntar. Gott! Disa ville ha en montadito med pata negraskinka, Jesús och jag valde en parrillada för två personer, olika sorters grillat kött med tillbehör.

Så var det den där ostmässan. Den arrangeras varje år i Aracena, i samband med långhelgen i december. Här säljs ost från hela Spanien, årets höjdpunkt för ostfantaster. Jag avskyr ost och går helst inte innanför dörrarna på grund av stanken. Men man får ställa upp för familjen.

Runa gick igång på hoppborgen utanför, hennes livs första besök i en hoppborg. Och var sedan så arg för att hon inte fick hoppa vidare när det blåstes i visselpipan, att hon vägrade skor resten av eftermiddagen och kvällen.

Inne på mässan köper man ett häfte med åtta kuponger för provsmakningar. Så får man gå runt bland de olika försäljarna och se vad man vill lägga kupongerna på.

Det finns ost i alla färger och former, vissa vidrigare och mer stinkande än andra. Jesús provade en gråbrun hård sak som tydligen var den starkaste ost han ätit i hela sitt liv. En annan smakade tydligen rökt lax. Jag undrade varför någon skulle välja osten istället för den riktiga rökta laxen, och vägrade andas med näsan för att inte dra in ostlukterna i kroppen.

Efter en massa provsmakningar valde Jesús en liten hård ostbit, och Disa fick sin ostkärlek i en söt trälåda, en ost som fått utmärkelsen Godaste osten i Spanien.

Jaja. När vi gick ut kunde jag andas frisk, god luft igen, kände doften av regn, och strax därefter började de första dropparna av ett två veckor långt regnväder falla.

Kvällstimmar på ett bytorg

 Klockan är nio på kvällen när vi stoppar in barnen i bilen och åker till grannbyn Los Romeros för att äta middag. En sådan där spontan grej man kan göra en fredagskväll när Jesús rep med gruppen är inställt.

I byn finns ett litet torg med en kyrka och en bar. Vita plastbord är utställda och runt om sitter sällskap och äter, dricker och pratar, och på torget spelar ett gäng ungar fotboll, några andra har dockvagnar och leksaker med sig.

Disa är snart igång och leker tafattlekar och kurragömma med ett par tjejer, vi beställer dryck, ensaladilla, härliga tomater med salt, friterad bläckfisk och pommes frites till barnen, torsk till Jesús och kött i whiskeysås till mig. Runa äter oliver, solen går ner, det är ljummet i luften och allt är bara så där behagligt avslappnat och trevligt som det blir på ett litet sydspanskt torg en sommarkväll med en trevlig tapasbar som serverar god, hemlagad och billig mat. Disa kommer då och då och äter bläckfisk och doppar picos i ensaladillan, Runa äter en massa pommes frites. Disa leker med en av Jesús elever som också råkar vara här, sedan med en pappa som lyfter upp alla ungarna på torget så de kan klättra i lyktstolpen. Runa går omkring och tittar och tar plötsligt med sig en lite sparkcykel som tillhör något av barnen och går runt med den en lång stund. Hon studerar glasskylten noga och Disa och jag går in i baren och hämtar tre glassar från frysen, visar dem för servitören som antecknar. Ingen har längre ansiktsmask, det är nästan som innan pandemin!

Det här är en av många trevliga saker med Spanien. Det är så enkelt att ta en spontan tapasmiddag på ett litet torg och prata om roliga saker medan ungarna leker med andra barn.

Vi har verkligen mycket roligt framför oss. Nu under lördagen är det fullt upp. Först barnkalas (barnkalas är ofta en ursäkt för de vuxna att träffas, det är ofta inte så inriktat på barnen) vid utomhuspoolen i Alájar. Picnicklunch. Vi tar med pannkakor, falafel och svamp-croquetas (ej hemgjorda), isbitar och juice. Framåt sextiden åker vi till Las Chinas där den alternativa marknaden återuppstår efter långt coviduppehåll. Där kommer att finnas många vi känner. Och sedan, någon gång under kvällen, åker vi vidare till Paus bar i Castaño del Robledo där vår kompis Lincoln spelar gitarr. Och dagen därpå, på söndagen, ska vi fira min födelsedag igen (kul att fylla 39!), då får jag presenten av Jesús, som är det bästa tänkbara - en utflyktsdag i Portugal med besök på favoritrestaurang (musslor i champangnesås!), bad i havet, plocka snäckor... Åh!

Och om två veckor har jag semester. Det blir två veckor med efterlängtat husfix, kanske besök i Portugal, och så en vecka på kusten. Kalas för Disa som fyller sju...

Klockan på kyrkan närmade sig tolvslaget när jag började bli sömnig och vi bröt upp. Båda barnen somnade i bilen, det var bara att bära in dem och lägga dem i sängen.

Vad har ni för helgplaner?

En lycklig helg

 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.

Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.

Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.

Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.

Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.

När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.

Någon som vet vad detta är för träd som blommar?

Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!

Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

Muffins och melon - som kompensation

Jesús och jag är bra på olika föräldrasaker, så är det bara.

Jag är värdelös på läkargrejer. Ändå var det jag som fick ta med Runa till vårdcentralen i fredags, när hon ännu en natt hade haft hög feber utan tecken på andra symtom.

Runas läkare är inte bara Disas kompis mamma, utan också en av de snyggaste människor jag känner. Jag vill se ut som hon. Men inte vara likadan till sättet, för vi förstår inte varandra alls. Först gången jag gick dit med Runa blev hon mycket irriterad på mig för att jag hade knackat på den halvöppna dörren när jag kom, för att se om hon var ledig, precis som vår vuxenläkare vill att vi ska göra. Den här gången knackade jag INTE på den halvöppna dörren utan satt utanför och väntade tills hon kom ut, vilket hon blev mycket irriterad över, eftersom vi hade förlorat tio minuter av Runas tid och nästa barn snart skulle komma. Jag tyckte att det var mycket orättvist, men sa inget.

Det visade sig att Runa hade urinvägsinfektion. Det syntes tydligt på stickan som hon stoppade ner i urinet vi samlat i en påse, och hon skrev ut en antibiotikakur. Men enligt reglerna behövdes det också skickas ett urinprov till sjukhuset i Riotinto (som vi själva behövde köra dit och lämna på eftermiddagen), och det provet skulle tas genom att en slang fördes in i urinröret på Runis. Nu skulle jag få sätta mig i väntrummet och få i Runa så mycket vatten som möjligt och så skulle provet tas om någon halvtimme.

Jag kände att jag ändrade ansiktsfärg när jag föreställde mig hur jag om en stund skulle tvingas hålla fast en skrikande, panikslagen Runas ben och armar medan sköterskan förde in sin slang i henne. Efter en kvart, när jag ännu inte lyckats få Runa att dricka vatten, smet jag. Jag bar henne till bilen och körde hem. Inuti huvudet försvarade jag mig med att jag ändå inte fick i henne något vatten, att jag skulle hämta hennes egen mugg, det kanske skulle gå bättre, men egentligen var det bara för att byta med Jesús.

Han lämnade jobbet och körde tillbaka med Runa. Jag föreställde mig hur Runas snygga läkare irriterat letade efter mig i väntrummet, hur både hon och sköterskan fick jobba över, kanske hade halvtimmen gått? Hur de till slut hittade Jesús och undrade varför inte jag var där. Kände mig väldigt lite vuxen i den stunden.

Jesús och Runa kom ju hem så småningom, allt hade gått bra, sa han, och jag frågade inte mer, ville inte veta. Visste att han och barnläkaren förstår varandra och att jag är en annan typ av person. Men obehagligt hade det varit för Runa, det begrep jag, för hon skrek varje gång jag bytte blöja på henne den dagen.

Min kompis Chatrin påpekade att jag må vara olämplig för att vara med barnen på provtagningar och andra läkargrejer, men att det vägs upp av andra saker, som Jesús inte kan/gör. Laga plättar till barnen, till exempel. Enligt hennes är det ett mycket stort plus, så stort att det väger upp det mesta som jag är usel på. Ja. Det stämmer att finns en massa föräldrasaker som Jesús är urdålig på, och tvärtom. Idag bakade jag citronmuffins med Disa och dukade till muffins- och melonfrukost i pation, medan Jesús slogs med en grind till trappan (som jag sedan råkade rycka loss från fästena när jag försökte öppna den, som Jesús försökte sätta upp igen och istället ramlade den tunga metallgrinden på hans fot. Han stormade iväg som ett åskmoln. Men det var en parentes som inte skulle med här i inlägget. Men om barnen kommer att kunna skratta åt sig själva och se det roliga i misslyckade situationer när de blir äldre, så har de inte fått det från Jesús). Att baka är jag bra på, och mina barn skulle aldrig få uppleva bakning eller att äta hembakade godsaker om det inte vore för mig! Det är också viktigt!

Jesús slutar äta sniglar

Den här tiden på året är det fest  i Sevilla. Nu tänker jag inte på den märkliga lokala högtiden Corpus Cristi, som jag aldrig har fattat varför man firar, utan på sniglarna! Nu ritas det sniglar på griffeltavlorna utanför tapasbarerna, Hay caracoles! står det! Sevillaborna älskar sniglarna som tillagas i en kryddstark buljong, och sätter sig gärna på en uteservering med en skål het buljong, proppfull med sniglar.

Här i bergen är inte caracoles lika stort, men jag såg en skylt utanför en bar häromdagen.

- Titta, de har sniglar! Blir du inte sugen? frågade jag Jesús.
Men istället för att bli entusiastisk blev han tyst och allvarlig.
- Nej... Jag vill inte äta det mer.
- Va? Du älskar ju sniglar! Varför då, undrade jag och kom att när han slutade äta räkor för flera år framåt.
- Sedan Disa började leka med sniglarna i pation, så... Jag har blivit för familjär med dem. Kan inte äta dem längre.

Tjugosjunde dagen i karantän - långfredag, recept och en rymning genom fönstret

När jag vaknade på långfredagens morgon hade jag sovit sämre än uselt, sämre än de värsta nätterna med Runa, och det var inget nytt, de flesta nätterna den sista tiden har varit dåliga. Jag vaknar ofta, oftare än Runa, drömmer jobbiga drömmar, har ont i kroppen. Jesús gick ner med båda barnen och jag somnade om och sov till klockan tolv, då Disa kom och väckte mig. Jag funderade på varför jag sover så dåligt, om det är för tankarna på viruset och världen, för att Runa vaknar (men hon vaknar inte så många gånger), om det är sängen... Det är ju inte optimalt att ligga mellan två barn, varav det ena kräver bröstet varje gång hon vaknar, i en säng som inte är längre än 135 centimeter, med ett mellanrum på tio centimeter och  sedan lägga upp fötterna på nästa säng som är sex centimeter högre. Jesús hade just lyssnat på radion och meddelade att dålig nattsömn är en av de effekter som psykologerna ser just nu. Folk sover dåligt. Något annat som märks är att nu efter de här veckorna börjar folk tappa hoppet, börjar se mörkt på framtiden och förlorar drömmar som de haft. Det har också startats terapigrupper för personer som har mist anhöriga, ofta gamla, i covid-19 utan att ha kunnat vara med på slutet eller ta avsked.

Långfredag minsann. När Disa och Runa blir äldre ska jag ta med dem ut på skärtorsdagsnatten och se de fantastiska processionerna i Sevilla. Just natten mellan skärtorsdag och långfredag avgår de allra största processionerna, och det är en speciell känsla att vara ute och se dem. Även om det är skönt att stanna i Aracena också, då räcker det med att se den som avgår från kyrkan uppe på berget. Men Sevilla-påsken måste upplevas!

Det här året skulle jag ha varit med och sjungit i långfredagskonserten i en av kyrkorna här i Aracena, min kör ger alltid en konsert då. Vi skulle bland annat ha sjungit Eliza Gilkysons nyskrivna Requiem och Cantique de Jean Racine op.11 av Gabriel Fauré. Så vackra, och roliga att sjunga! Men påsken är inställd i Spanien det här året. Den spanska påsken är ju inte påskpyssel, påskris, påskmat, ägglekar eller gömma godisägg. Den spanska påsken handlar om att vara ute och se påskprocessioner, träffa familj och kanske äta torsk, som är traditionell fastemat.

Jesús har definitivt bestämt sig att sluta använda mobilen, om det går (med jobbet). Som ett led i det har han kopplat i den fasta telefonen, och Disa fick premiärringa från den. Hon ringde en gång till sin farfar när vi var med, sedan en gång på eftermiddagen när hon smet upp själv och slog numret som jag hade skrivit på en lapp. Sedan ringde hon två kusiner också. Hon gillar telefonen.

Den djurlängtande Disa berättade uppspelt att vi hade grodyngel i pation, att vi snart skulle ha fullt med grodor därute. Jag följde med henne ut och tittade ner i den stora, vattenfyllda krukan, och konstaterade att det tyvärr inte var grodyngel utan mygglarver.

På eftermiddagen klättrade hon ut genom sitt fönster på andra våningen och gick ut på taket. Jag pratade i telefon med Nikki, Jesús gav Runa mat, det var en granntant som såg Disa och försökte få henne att gå in genom fönstret igen. När det inte gick kom hon och ringde på dörren för att meddela att vår unge gick omkring uppe på hustaket i regnet. Jesús var skakad efteråt.

Annat då? Jag kikade lite i kameran, jag trodde att jag hade samlat en massa matbilder där, eftersom vi har så mycket tid för att laga mat. Men det verkar som om jag har ätit utan att fota maten först :-)

I alla fall, Jesús lagade kronärtskocka till långfredagslunch. Det luktade som hemma hos hans pappa i huset - det vill säga, en god doft av traditionell, nylagad mat.

Kronärtskocka, säger ni, vad gör man med den? Eller det kanske ni inte gör, men jag själv hade aldrig ätit kronärtskocka innan jag kom till Jesús familj, där det är en vanlig rätt. Nåväl.
1. Man delar kronärtskockorna på mitten och kokar dem i ungefär 15 minuter i saltat vatten.
2. Därefter steker man hackad vitlök i olivolja, lägger ner kronärtskockorna med den platta sidan nedåt, häller på lite vatten och vitt vin och låter koka tills det bildats en god sås. Klart!
3. Vill man ha mer mat kan man, som Jesús gjorde den här gången, dela potatis i bitar och låta koka med. Då steker man både vitlök och lök i olivolja, delar potatis i bitar, lägger i pannan, häller på vatten (gärna vattnet som kronärtskockorna kokat i) och vitt vin och låter koka tills potatisen är mjuk och vattnet försvunnit. Lägg till sist på kronärtskockorna och låt dem bli genomvarma innan servering. Vi åt korv till det.


Jag provade en annan god rätt också, som vi har haft till enkel middag, med bröd och tapas till. Maast o khiar.

1. Riv en gurka på rivjärn och låt saften rinna ur. Blanda med 4-5 dj naturell, fet yoghurt. Blanda i en näve sultanrussin, mynta, salt och peppar. När det är dags för servering: Lägg hackade valnötter och mynta ovanpå och ringla över lite olivolja. Gott blir det!

(Det är inte jag som har kommit på receptet, utan jag har läst mig till det från boken Persiana, Sabrina Ghayour), enda skillnaden är att jag har färsk mynta istället för torkad i yoghurtröran, och att jag inte hade några rosenblad att strö över.)

Jag avslutar med en bonusbild på Jesús getost, för den som gillar sådant!

Sjätte dagen i karantän - barnmatte, recept och döden på ålderdomshemmen

Idag hade Jesús online-möte med sina kollegor för första gången. En lärare försökte liva upp mötet med peruk på, sjungandes en sång som sonen ackompanjerade på gitarr, en annan lärare grät av rädsla för vad som håller på att hända, och Disas lärares rädsla tog sig i uttryck av att hon skällde på alla.

Jesús konstaterade efteråt, när han hört hur det är på andra ställen i Spanien, att vi lever otroligt skyddat här i Aracena. På många platser patrullerar poliser på gatorna för att hindra folk från att gå ut i onödan, de ropar i megafoner, det är nära slagsmål i butikerna efter mat. Här hos oss, i Aracena, är det som en vanlig söndag, tycker Jesús. Allt är stängt, och inte många är ute. Fast en vanlig söndag går folk ut och äter, förstås. Går söndagspromenad. Men i matbutiken ser det ut som vanligt. Det skulle nog inte funka att börja bråka om matvaror här, ifall det vore brist på dem, eftersom alla känner alla, typ.

Idag är dödssiffran över tusen personer i Spanien. Det känns overkligt, det var ju inte länge sedan det var lika få som det är i Sverige nu. 17. Det går så fort! Prognosen är sämre än för Italien. Vid samma tidpunkt in i krisen hade Italien cirka 6 000 färre smittade än vad Spanien har nu.

Trafikreglerna har skärpts, om man måste åka bil någonstans måste man åka ensam. 30 000 trafikkontroller i landet ska förhindra att folk reser, till exempel till sina semesterbostäder. Man ska hålla sig hemma under karantänen.

Jag läser förfärliga historier, där viruset har kommit in på ålderdomshem och dödat 10-20 personer åt gången.

Riktlinjer finns för hur vårdpersonalen ska prioritera när de måste välja vem de ska rädda. Prioritera den som väntas leva längst...

Kanske var det det sistnämnda, tillsammans med tankar på hur det här ska sluta, som gjorde detta till en sådan konstig dag, oron låg precis under ytan hela tiden. Den ekonomiska smällen. Jesús och jag har sådan tur med våra jobb att vi nästan skäms. Jag gick igenom våra vänner och bekanta och funderade över hur många som var i samma situation som vi, som kunde känna sig lugna, och jag kom inte på mer än några stycken. Ana som ibland vikarierar på posten. Svågern som säljer dödsförsäkringar. Jesús pappa som får pension. Just den kommande arbetslösheten är det som oroar spanjorerna allra värst just nu, enligt undersökningar. Många tusen har redan mist sina jobb, och flera veckors nedstängning av samhället måste få stora konsekvenser. Nödpaketen måste få konsekvenser. Var ska det här sluta?


Hemma då? Jo, fredagen var efterlängtad av både mig och Jesús. Äntligen helg! Här ska planteras citronträd, jag och Disa ska bada badkar med badbomb, vi ska förbereda Runas ettårskalas på söndag (har någon tips på någon kalasfin pysseldekoration man kan göra av kräppapper i olika färger?). Vi ska baka och göra lemonad och grönkålspaj. Men först var det fredagen.

Antal brända brödskivor idag: fyra, men fördelat hälften på morgonen och hälften på kvällen. Jag avskyr brödrosten. AVSKYR. Det är den sämsta brödrost jag sett i mitt liv. Jesús köpte den efter att vår förra gått sönder och han blev förtjust i brödrosten de hade i lärarrummet. Den är inte barnvänlig, inte vänlig alls. Livsfarlig och kräver dubbel mängd bröd eftersom hälften av skivorna bränns svarta. Hela apparaten bränns, till och med av/på-knappen! Sa jag att jag avskyr den?

Disa och jag gjorde filetes empanados till lunch. Kvällen innan hade jag pressat ett par citroner, mortlat vitlök grovt, lagt detta i en skål och sedan lagt i tunna kycklingfileer. Jag spädde med lite vatten tills kycklingen var täckt av vätska och ställde i kylen över natten. När det var dags att steka dem vände vi filéerna i vetemjöl, därefter i uppvispat ägg, och till slut i ströbröd. Sedan stektes de och vitlöksbitarna i olivolja och jag saltade och pepprade. Klart! Den perfekta utflyktsmaten! Men det regnade ute (och vi får inte ta oss utanför huset, som sagt, så vi åt dem inne med ris.

Klockan 19 stängde jag av jobbdatorn och gick ner till vardagsrummet där de andra var. Brasan brann och spred värme, Runa kröp snabbt emot mig när jag kom och Disa satt vid bordet och gjorde skolarbete. Hon ville så gärna visa mig vad hon höll på med. Det var matte. Hon lär sig att räkna med tandpetare. Man skulle färglägga en bild, men för att veta vilka färger de numrerade rutorna skulle ha, måste man räkna ett enkelt mattetal först. Så smart! Vilken kul idé!

Vi skulle fredagsmysa allihop, det kändes viktigare än någonsin, så jag gick till snabbköpet. Jesús tyckte inte att det var en bra idé eftersom jag tillhör en riskgrupp, och som sådan ska jag inte gå ut, men jag behövde komma ut och andas!

Jag fixade laxsmörgåsar och dansade till Nina Simone i köket, efter smörgåsmiddagen dukade vi fram läsk, salta pinnar, vindruvor, lakritsstänger (till Jesús, jag gillar saltlakrits bättre men det finns inte här), choklad (jag) och små goda chokladägg blev det till Disa. Det är fredagstradition, att köpa en påse chokladägg till henne. Det började när hon hade valt godis till fredagsmyset och de vackra chokladäggen hon ville ha var uräckliga. Ingen kunde äta de vidriga äggen så de slängdes. Men Jesús tog så illa vid sig av Disas besvikelse att han nästa morgon, innan han åkte iväg på festival, gick till affären och köpte en slags små kinderägg, som hon älskat sedan dess. Runi ville ta Disas chokladägg, hon har lyckats tidigare och vet hur goda de är, men jag proppade hennes små händer fulla av majskrokar tills hon glömde chokladen, och så såg vi den irländska animerade filmen Songs of the sea. Den är mycket, mycket bra, både för stora och små. Jag rekommenderar den!

Runa var så lycklig över att ha oss alla fyra i soffan att hon vred sig, slängde sig, skrattade, kunde inte vara stilla en sekund! Trött var hon också, så Jesús tog med henne upp för att sova, medan Disa och jag såg klart filmen. Disa försvann sedan in i sin värld, som hon ofta gör när hon har sett något magiskt, vackert med en bra historia, och jag lät henne vara ifred där ett tag, innan jag tog med henne upp för att läsa den nya Piraterna och spökvraket tills hon somnade, tätt intill mig.


Ja, det blev en lång text den här gången! Är det någon som har tagit sig igenom 
hela? :-)   Eller har dekorationstips för kräppapper?

Cirkus, Portugal och jubileum!

Jesús har åkt norrut och spelat, jag är ensam med båda barnen. Det är enklare än när Runa var pytteliten, men innebär ändå att jag är fullt upptagen med att hindra Runa från att ta livet av sig genom att krypa i trappan och svälja allt hon hittar på golven, och att Disa sitter bortglömd och tyst och ser på cirkus på tv. Låt mig istället berätta om superveckan som var för ett litet tag sedan!

Det började på söndagen då vi åkte från varsitt håll och möttes i Portugal. Jag och barnen åkte från Aracena, Jesús, José Alberto, Loren och lille Gael från Sevilla, och så träffades vi på restaurangen O Infante i Castro Marim. Deras musslor i champagnesås är något alldeles extra, och jag hade länge längtat efter att åka dit och äta. Ett stort fat med musslor att dela på beställde vi alltså, och ett med bacalao dorado, och så en underbar skaldjursgryta med ris, och det var så mycket skaldjur att vi omöjligt kunde äta upp allt.

Runa tyckte också att det var gott!

Efter maten åkte vi till närmsta strand, där barnen sprang ner till vattnet och doppade fötterna (Disa med strumpbyxor) och sedan lekte i sanden tills det mörknade och vi frös allihop och åkte hem till Spanien igen.

Nästa rolighet skedde på Runas tiomånadersdag, onsdagen samma vecka. Då åkte vi på Cirque du Soleil som har satt upp sin föreställning Kooza i Sevilla (se den här länken!). Vi hade köpt biljetter redan i november till billigt pris genom Disas skola. Det är så att de äldre barnen sätter upp en cirkusföreställning i slutet av varje termin. De ägnar hela årets gymnastiklektioner åt att förbereda föreställningen, och det är nog av den anledningen som skolan brukar försöka få rabatterat pris för de elever och föräldrar som vill gå.

Vi åkte inte med den gemensamma bussen från skolan, utan tog bilen till Sevilla och lämnade av Runa hos José Alberto och Loren först. Sedan räknade vi med att båda barnen skulle somna i bilen på väg hem till Aracena, och att det bara var att bära upp dem. (Så blev det också.)

Det var roligt att vara där, hela tiden stötte vi på vänner från skolan, och dessutom var föreställningen helt otrolig, mycket bättre än den som Jesús och jag gick på i början av vårt förhållande. Allt satt; musik, ljus, dans, nummer. Disa kommenterade allt som hände, älskade clownerna (som jag tyckte var tråkiga) och var helt förtrollad av föreställningen. I pausen försvann hon direkt in i sin egen värld och var inte kontaktbar, gick bara runt i cirklar med ett leende. Efter att ha kommenterat precis allt i andra akten också försvann hon mentalt för oss igen när circusen var slut, och vi tog henne i händerna mellan oss och ledde henne hem till våra vänners hus för att hämta Runa, och hon följde tyst med och log hela vägen och var inte närvarande igen förrän vi satt i bilen och hon bad om en påse rostad majs, strax innan hon somnade.


Sista roligheten var på lördagen samma vecka. Vi bjöd hem Disas klasskamrater och deras föräldrar, bara för att ses, och som mest var vi nio vuxna och elva barn. Efter ett tag gick två vuxna och två barn, men fortfarande var huset fullt av folk. Barn sprang upp och ner för trappan, lekte kurragömma i alla rum, spelade dart i matsalen, åt bröd och drömmar som jag bakat och sa att det var de godaste kakor de ätit i livet. Varenda en av de här ungarna är så fina, och de har så roligt tillsammans, trots skilda åldrar! De lekte ihop, spridde ut sig i mindre grupper, Disa satt med Uma i vår stora säng och pratade om livet och åt snacks (hittade spår när jag skulle lägga Runa)… Vi vuxna rörde oss mellan köket och vardagsrummet, Umas pappa jonglerade, en pappa gav Runa mat, Jesús stod för musiken och till sin lycka hade de andra samma musiksmak som han själv. Sedan satte diskoteket igång, matbordet bars bort, diskolampan blinkade i takt med musiken och vuxna och barn dansade. Då och då satte sig någon svettig dansare i köket och svalkade sig, barnen åt karameller och jag lagade en jättegryta med kycklingbuljong till hela högen. Fast vi var så många att den bara räckte till barnen och ett par vuxna.

Till slut satt ett gäng med olika instrument och improviserade i vardagsrummet och när de skulle åka hem vid midnatt hade vi trivts så bra allihop att vi gick igenom kommande födelsedagar när vi har anledning att ses såhär igen. Kommande födelsedagar är två pappor nu i februari, sedan Jesús och Runa i mars. Det blir skoj!


Det här inlägget påbörjade jag för någon vecka sedan, och just när jag hade skrivit färdigt kom Jesús hem. Han har köpt med thaimat från Sevilla, för han kom på, i bilen till körövningen, att vi samma dag firade 13 år som par! Lång tid!

Mysig hemmalördag - eller Dagen då Disa fick lära sig om helvetet

Åh, så här borde alla lördagar vara!

Det började med att jag lämnade över Runa till Jesús när hon vaknade, och sov ostörd i mörkt rum en och en halv timme till. Lyxen! Lyxen!!!

Disa och jag åkte och lördagshandlade, en typisk jag-har-inte-ätit-frukost-innan-handling. Vi blev så sena från affären att vi fick äta snabbalternativet korv med bröd till lunch. Jesús och jag hann prata en stund själva i köket medan korven kokade och barnen var själva i vardagsrummet. Lyxen igen!

Efter maten sov han siesta och Disa och jag spelade spel. Runa satt i barnstolen och var missnöjd eftersom hon var trött, men inte kunde somna (vi hade försökt) så jag stoppade åt henne brödbitar, riskakor och annat så hon skulle vara mindre missnöjd, hon älskar att äta. Disa och jag åt choklad och sjöng Adiemus, som jag sjunger med kören, och jag tänkte, att vilken konstig sång att sjunga med sin femåring, borde vi inte sjunga Klas Klättermus och sådant. Fast det gör vi ju också.

Så var det dags för lördagens stora pizzabak. Vi höll till i vår märkliga lilla matsal, där kylskåpet samsas med en stor blå byrå, träkista, darttavla och spegel. Jesús försökte återigen söva Runa och under tiden gjorde Disa och jag pizzor. Hon hade jordnötter, majs och ost på sin. Så klart lyssnade vi på lördagsmusik också, sådan som passar när man bakar pizza i en konstig matsal med mysbelysning. It is a mans world, It´s raining men, Stand by me och en massa av Nina Simone, och via henne kom vi till Jerry Williams version av Sinnerman, och Disa frågade vad han sjöng... Och jag översatte, och det är ju en ganska otäck text, och hon frågade vad djävulen är, och jag berättade om djävul och helvete och visade bilder... Och där, just när det dök upp en bild av människor i skärselden, kom jag på att det kanske var dumt detta, nu när denna femåring har en period av mardrömmar... Sinnerman hade gjort intryck på henne, det stod klart när hon strax därefter försvann in i sin egen värld, och hon var inte kontaktbar på en bra stund.

Jag försökte kompensera med bröllopsscenen från Love Actually, Grease och Sound of Music.

I alla fall var den en toppenfin lördag, alla lördagar borde vara precis så, med massa tid med Disa, och i morgon, söndag ska vi ha picknick. Det ska bil 20 grader och sol, efter veckor av regn och kyla, och fyra familjer till från Disas skola, samt Goretti och hennes barn, följer med, så det verkar bli en toppensöndag också :-)

Hoppas ni har en härlig helg, allihop!

(Jag får nästan be om ursäkt för den urtråkiga bilden, men här är vårt matbord efter pizzabak och spelande...)

Söndagslunch i Zufre

Söndag, 17 grader varmt och soligt - en utmärkt dag för att åka iväg till något trevligt ställe och äta. Måhända var vi lite sömniga, lördagskvällen avslutades med ett parti spanskt Fia med knuff, och alla ni som har spelat det vet att det drar ut på tiden. Vid 23-tiden gav vi Runa pepparkakor för att hon skulle hålla sig lugn, så att vi inte skulle behöva avbryta spelet (det går inte fort att söva henne), och en halvtimme senare, när jag äntligen vann, med Disa som tvåa, var hon så trött att inte ens pepparkakor hjälpte.

Det trevliga stället blev Zufre. Det är speciellt att promenera fram till torget, se en hög, röd glittergran och utsikten rakt framför.

Vi satte oss vid ett bord vid muren, med en ganska hisnande utsikt på andra sidan, och beställde croquetas, rostat bröd med salmorejo och rökt torsk, puntillitas (friterad minibläckfisk) och solomillo al whiskey (kött i whiskeysås).

Disa lekte på lekplatsen intill, när hon inte åt, och Runa, som älskar att äta, åt tomatskivor, citron, croquetas och pommes frites tills hon inte orkade mer.

Sedan köpte vi en liten studsboll i kiosken intill och tog med den till fotbollsspelet på torget. Jesús vägrade spela när han såg att hälften av spelarna var sönder och spelodugliga, men Disa och jag hade kul en bra stund och gjorde mål båda två.

Vi hade parkerat vid en utsiktsplats och tittade på utsikten därifrån. Jag såg för första gången att det ligger en liten tjurfäktningsarena precis vid torget, där vi åt. Gatan är ganska smal och jag har inte tänkt på att titta närmare på byggnaden som vi brukar gå förbi.

Disa klättrade upp och gjorde tokigheter åt Runa som skrattade och skrattade. Disa är den roligaste person hon vet, ingen får henne att skratta som Disa! Och det där skrattet är ett underbart ljud som man aldrig vill ska upphöra.

Innan vi åkte hem tänkte vi köpa bakverk på en pastelería, men det var fullt med bilar och folk överallt så vi struntade i det. Det var ovanligt mycket folk ute i Aracena, eftersom de tre vise männens brevbärare hade kommit för att ta emot barnens önskelistor, det är bara drygt en vecka kvar innan de spanska barnen får sina julklappar, och dessutom har det satts upp hoppborgar och karuseller i stan, något som är populärt nu under julen.
- Blunda Disa, sa vi när vi åkte förbi hoppborgarna för att hon inte skulle få lust att kliva ur bilen, men så klart blundade hon inte. Nåja, julen är inte slut än, vi går dit en annan dag.