Muffins och melon - som kompensation

Jesús och jag är bra på olika föräldrasaker, så är det bara.

Jag är värdelös på läkargrejer. Ändå var det jag som fick ta med Runa till vårdcentralen i fredags, när hon ännu en natt hade haft hög feber utan tecken på andra symtom.

Runas läkare är inte bara Disas kompis mamma, utan också en av de snyggaste människor jag känner. Jag vill se ut som hon. Men inte vara likadan till sättet, för vi förstår inte varandra alls. Först gången jag gick dit med Runa blev hon mycket irriterad på mig för att jag hade knackat på den halvöppna dörren när jag kom, för att se om hon var ledig, precis som vår vuxenläkare vill att vi ska göra. Den här gången knackade jag INTE på den halvöppna dörren utan satt utanför och väntade tills hon kom ut, vilket hon blev mycket irriterad över, eftersom vi hade förlorat tio minuter av Runas tid och nästa barn snart skulle komma. Jag tyckte att det var mycket orättvist, men sa inget.

Det visade sig att Runa hade urinvägsinfektion. Det syntes tydligt på stickan som hon stoppade ner i urinet vi samlat i en påse, och hon skrev ut en antibiotikakur. Men enligt reglerna behövdes det också skickas ett urinprov till sjukhuset i Riotinto (som vi själva behövde köra dit och lämna på eftermiddagen), och det provet skulle tas genom att en slang fördes in i urinröret på Runis. Nu skulle jag få sätta mig i väntrummet och få i Runa så mycket vatten som möjligt och så skulle provet tas om någon halvtimme.

Jag kände att jag ändrade ansiktsfärg när jag föreställde mig hur jag om en stund skulle tvingas hålla fast en skrikande, panikslagen Runas ben och armar medan sköterskan förde in sin slang i henne. Efter en kvart, när jag ännu inte lyckats få Runa att dricka vatten, smet jag. Jag bar henne till bilen och körde hem. Inuti huvudet försvarade jag mig med att jag ändå inte fick i henne något vatten, att jag skulle hämta hennes egen mugg, det kanske skulle gå bättre, men egentligen var det bara för att byta med Jesús.

Han lämnade jobbet och körde tillbaka med Runa. Jag föreställde mig hur Runas snygga läkare irriterat letade efter mig i väntrummet, hur både hon och sköterskan fick jobba över, kanske hade halvtimmen gått? Hur de till slut hittade Jesús och undrade varför inte jag var där. Kände mig väldigt lite vuxen i den stunden.

Jesús och Runa kom ju hem så småningom, allt hade gått bra, sa han, och jag frågade inte mer, ville inte veta. Visste att han och barnläkaren förstår varandra och att jag är en annan typ av person. Men obehagligt hade det varit för Runa, det begrep jag, för hon skrek varje gång jag bytte blöja på henne den dagen.

Min kompis Chatrin påpekade att jag må vara olämplig för att vara med barnen på provtagningar och andra läkargrejer, men att det vägs upp av andra saker, som Jesús inte kan/gör. Laga plättar till barnen, till exempel. Enligt hennes är det ett mycket stort plus, så stort att det väger upp det mesta som jag är usel på. Ja. Det stämmer att finns en massa föräldrasaker som Jesús är urdålig på, och tvärtom. Idag bakade jag citronmuffins med Disa och dukade till muffins- och melonfrukost i pation, medan Jesús slogs med en grind till trappan (som jag sedan råkade rycka loss från fästena när jag försökte öppna den, som Jesús försökte sätta upp igen och istället ramlade den tunga metallgrinden på hans fot. Han stormade iväg som ett åskmoln. Men det var en parentes som inte skulle med här i inlägget. Men om barnen kommer att kunna skratta åt sig själva och se det roliga i misslyckade situationer när de blir äldre, så har de inte fått det från Jesús). Att baka är jag bra på, och mina barn skulle aldrig få uppleva bakning eller att äta hembakade godsaker om det inte vore för mig! Det är också viktigt!