Missfall

Det finns massor av förlossningsberättelser på nätet, men inte många missfallsberättelser. En del gamla diskussionstrådar, dät det brukar komma en blödning, kanske värker litegrann i magtrakten och sedan är det över. Jag förstod inte att det kunde vara så fysiskt smärtsamt som jag upplevde det. Så här kommer min berättelse, en blodig, smärtsam historia på motorvägen. Läs den inte om du är orolig över missfall, hoppa bara över det här inlägget då. Det finns ingen anledning att gå och oroa sig i onödan.
Men ni andra, som har varit med om missfall, kanske vill berätta i kommentarsfältet om era upplevelser? Det vore fint.

Det började med en blödning, samma dag som jag gick in i vecka tolv, den magiska sista riskfyllda veckan. Vecka tolv, då de flesta inre organ har utvecklats och fingeravtrycken börjar bildas på det fem centimeter lilla barnet, men i mitt fall fanns inget litet barn med fingrar och tår, utvecklingen av embryot hade stannat i vecka sju, fick jag veta när jag undersöktes dag tre efter att blödningen börjat.

Jag misstänkte ju att det var missfall på gång, men ändå, den sorgen.
Jag blev erbjuden barnmorska och kurator att prata med, men ville bara vara ensam och gråta klart innan jag träffade Jesús och Disa, som cirklade runt nere vid kiosken, de skulle köpa korv eftersom vi inte hunnit ge Disa mat innan vi åkte. Disa var orolig och frågade efter mig, fick jag veta sedan.
Efter en lång stund ensam i rummet kom en kvinna in för att prata, jag hade väl varit där för länge, men tårarna slutade ju inte. Och dessa lugna, milda människor på den här avdelningen, jag önskade att jag fick stanna och bli gravid igen, i Sverige, där det pratas, inte i Spanien, som visserligen är oerhört tryggt rent medicinskt, men där besöken enbart handlar om vikt, blodtryck, medicinering, blodprovsresultat, och inget annat än det rent medicinska.
Jag fick åka hem och vänta på att kroppen skulle stöta ut det som fanns.

Jesús var så ledsen. På något sätt förvånade det mig att han var det, det märks sällan vad han känner, men kändes ändå bra att vi befann oss på precis samma ställe.
En vecka efter att blödningarna börjat var vi tillbaka i Spanien och Jesús och jag åkte till sjukhuset i Sevilla eftersom kroppen fortfarande inte hade stött ut någonting. Blodet fortsatte. Efter timmar av väntan, undersökning, blodprovstagning för att se om jag hade järnbrist, fick jag tabletter att ta vaginalt för att kroppen skulle stöta ut graviditeten. Och järntabletter.

Det verkade inte fungera. Tabletterna åkte ut morgonen därpå, hela, och jag fick åka tillbaka till sjukhuset nästa dag för att få nya tabletter som kunde tas oralt. Det enda fina i det här var att Disa fick åka till sin jämnåriga kusin under tiden, kusinen som hon inte träffat sedan i somras, åt lunch med familjen och farfar och de andra barnens mormor och hade jätteroligt. De skulle se på en Reyes Magos-parad på kvällen. Kanske skulle vi hinna dit också, man vet aldrig hur lång tid ett sjukhusbesök tar här, Kanske en timme, kanske fem.
Men vi hann, tog tunnelbana och buss till Montequinto utanför stan, fick äta traditionell Roscón de Reyes med en massa grädde, vi fick gott att dricka, Disa lektelektelekte och var fullkomligt avslappnad och självständig med sina släktingar som hon träffar så sällan. Det blev mörkt och vi gick ut för att se paraden, med plastpåsar i händerna för att fånga karameller i godisregnet... Och då satte värkarna igång.
Det tog ett tag innan jag fattade vad det var, jag hade inte upplevt det när Disa föddes. Det där, en smärtsam värk som efter ett tag klingar av, smärtfri vila, och sedan nästa. När Disa föddes kom värkarna så tätt med en gång att jag aldrig kände när en slutade och nästa började, det var en evig smärta utan vila.
Jag tog en värktablett uppe i lägenheten, den hjälpte inte ett dugg, paraden passerade under tiden, och Jesús insåg att jag inte skulle kunna ta tunnelbana och buss tillbaka, utan någon av de druckna släktingarna skulle få köra oss.
Bilen hade vi parkerat där Jesús pappa bor. Jag ville åka hem till vårt hus i Aracena direkt, inte stanna hos Jesús pappa medan det här hände, det verkade som om det kunde pågå ganska länge, men Jesús kunde inte köra än, så vi stannade och åt middag först, soppa, medan han nyktrade till. Själv kunde jag inte längre köra.
Jesús tyckte inte alls om att köra hem så sent, med mig som var dålig. Han är mycket praktiskt lagd, vilket ibland gör mig tokig, och det praktiska hade varit att stanna. Men jag ville hem till min egen säng, till dusch och element och radio och katt, inte stanna här i svärfars pyttelilla lägenhet, med den lilla hårda sängen som Disa, Jesús och jag delar på, med fönster mellan badrummet och köket och svärfar på andra sidan väggen. Inte nu, inte i den här situationen.
När vi åkte hade jag ordentligt ont, bet ihop tänderna, för gatan hade aldrig synts mig så bucklig som nu, jag viskade "Bromsa inte" men det hördes inte, och svängarna med bilen gjorde ännu ondare än inbromsningarna. Vid trafikljusen hade jag så ont att jag mådde illa, svettades, lyckades vrida fram kalluft från fläkten och rikta den mot ansiktet, ville ta av mig den tjocka jackan, eller åtminstone lägga ansiktet mot den kalla rutan, men hade så ont att jag inte kunde röra mig. Jag sa inte detta till Jesús för jag visste att han ville köra tillbaka till hans pappas lägenhet fem minuter bort. Jag ville hem.
Efter en halvtimme lättade den hemska smärtan. Jesús hade kört av motorvägen och stannat, jag fick av mig täckjackan och slappnade av så mycket nu när den värsta smärtan var över att jag somnade till i bilen, och vaknade inte förrän det blev varmt och blött där jag satt. Jag kände hur blodet pulserade ut. Milde tid, så mycket blod. Det bara pumpade fram och jag kände samtidigt hur något stort var på väg ut. Jag föreslog senare att vi skulle stanna så att jag kunde sätta mig på något och inte bloda ner bilen, men Jesús undrade om det var någon idé, vi var nästan hemma. Dessutom skulle jag ha svårt att resa på mig.

Hur tyst jag än varit under tiden som det hände, tyckte Jesus att det var så jobbigt att missfallet skett i bilen att det till slut bara blev för mycket för honom, dagen efter. Han nådde någon gräns, var helt förbi, mentalt, och gick och la sig. Vi hade precis kommit hem från mataffären, jag kände att det inte hade varit någon bra idé att följa med för det gjorde bara mer och mer ont i magtrakten, jag tänkte lägga mig och vila, men istället gjorde han det, lämnade han mig själv i två och en halv timme för att sova siesta. Jag var ensam med en hungrig Disa. Med hennes hjälp lyckades jag ställa in mjölken i kylen trots värken (allt annat i kassarna fick bara stå kvar på golvet), jag skalade frukt till henne, underhöll henne, torkade henne i rumpan tre gånger, fixade mat till oss, och värken blev bara värre och värre och det enda jag kunde tänka på var att få sätta mig, eller ännu hellre lägga mig. När Jesús äntligen vaknade, genom enträgen väckning, var jag så slut och ledsen att det var jag som behövde försvinna.
Visst, missfall i bilen på motorvägen, ingen bra idé. Hade jag vetat att det skulle gå så fort hade jag stannat i svärfars lägenhet, men inte visste jag om det skulle ta några timmar eller ett dygn. Har ju aldrig varit med om detta tidigare.

Det värsta var över, men sedan följde fyra dagar med så mycket smärta i magen att jag var sängliggande till stor del. Kunde inte gå, knappt stå upp. Värktabletterna hjälpte inte ett dugg.
Jag hade ingen aning om att ett missfall kan vara så smärtsamt. Vilka lurendrejare. Skulle missfall kännas som kraftig mensvärk!? Det jag kände kommer inte i närheten av det. Möjligtvis dagarna efter. Så trött man blir av att ha så ont, när det inte går över. Milagros kom med elektrisk filt, elektrisk värmekudde och chokladkex.
I går var första dagen utan kraftigt ont, och det känns verkligen bättre på alla sätt. Men ledsamt, så klart, att behöva åka och avboka första ultraljudet som jag skulle på i dag.

Som sagt, det vore fint om ni ville dela med er av era berättelser. För visst måste fler ha drabbats? Trots att missfall nästan hemlighålls många gånger..