Kompishelg och utflykt till utsiktsplats

Klockan var över 23 på kvällen, om 20 minuter skulle Disa gråta av trötthet, men jag hade precis kommit hem till svärfar efter jobben på stan, och fått en tallrik värmd risrätt med skaldjur.
- Bra, sa han när han hört om mina helgplaner, då är du inte ensam i helgen.

Hna tyckte inte om att Jesús åkte iväg på de där spelningarna som planerades i slutet av sommaren, men jag har inga problem med att vara själv. Nu slumpade det sig dock så att Disa och jag hade sällskap hela tiden.
På lördagen var vi hemma hos en kompis och dansade ut julen. Ungarna älskade det! Det var fiskdammspremiär för våra svensk-spanska barn, och vi vuxna pratade, bland annat om något så inspirerande att jag tar det i ett annat inlägg.
Sedan fick jag den urdåliga idén att Disa och jag skulle äta lunch på Ikea, eftersom vi var så nära. Skulle köpa en tub kaviar också.
Äta lunch på Ikea, en regnig lördag, spansk lunchtid. Det var bara en sådan fruktansvärt dålig idé. Har aldrig sett en sådan lång kö till något.

Sedan plockade vi upp Nikki utanför Plaza de Armas och körde hem henne till Aracena. Nikki-Nikk. Sådant avslappnat besök. Jag vet ingen som jag är mindre besvärad med när det är stökigt, eller som struntar fullkomligt i om jag sover till 8 eller 12 på söndagsmorgonen (jag sov tills Disa vaknade, det blir ju så). Hon var så mycket med Disa att ungen började säga ett nytt ord på svenska nästa dag: okej.

På söndagseftermiddagen bestämde jag att Nikki behövde luft och att komma ut i naturen, stadsbo som hon är, så vi åkte till La Peña de Arias Montano ovanför Alájar.
Det är en sådan speciell plats.

Vi tittade på utsikten, Disa kollade efter pooler i byn Alájar nedanför berget, tog lite bilder, gick in i kyrkan, kastade sten i vattenpöl och lekte monster. Väldigt bra utflykt, knappt 20 minuter från där vi bor, och vi åker hit alldeles för sällan.

Faktiskt var hela helgen ovanligt bra.