Skolbarnen slipper ansiktsmask ute på rasten

I Sverige har alla covid-restriktioner tagits bort. I Spanien kommer det nog att dröja länge än, men en förändring har skett, och det är att man inte längre behöver bära ansiktsmask utomhus. Den nyheten ryckte jag på axlarna åt, här i min lilla värld i bergen är det bara folk i de större samhällena Aracena och Cortegana som bär ansiktsmask ute, och turister från storstäderna. Men jag kan tänka mig att det är en befrielse i Sevilla, och Madrid, till exempel. Många kommer nog att fortsätta bära ansiktsmask ute, eftersom de anser att det är det rätta att göra, om man är en ansvarsfull medmänniska.

Nej, det var en annan nyhet som fick det att suga till i magen. På torsdagskvällen kom ett meddelande från skolan. Från och med idag, fredag, behöver skolbarnen inte bära ansiktsmask ute på rasterna. Inte heller när de går till skolan, och från den, utan enbart inne i klassrummen. Inga ansiktsmasker på rasterna... Sedan skolstarten i september 2020 har ugnarna haft ansiktsmask på sig både inne och ute. Hela tiden som de har varit i skolan.  Jag vet ju det, varje morgon kontrollerar jag att Disa har minst en ansiktsmask i ytterfacket på ryggsäcken. Ändå, att läsa det, att hon från och med idag inte behöver bära mask när hon är ute och leker på rasten... Ansiktsmask ute på rasten...

Corona-testandet

Antingen har Jesús och jag levt under en sten, eller så var det så, att det var innan jul som självtestandet tog fart på riktigt. Gud, så folk köpte tester på apoteken! Och som de testade sig! Ibland för symptom, ibland bara för att kolla ändå, innan möte med släktingar. Vårdcentralerna testar inte lika mycket längre och man kan hänvisas till att själv köpa test på apoteken. Folk hamstrade så att testen tog slut, några vänner frågade i fyra-fem apotek innan de äntligen hittade ett med test, och de köpte på sig en massa inför julfirande med släkten. Det sista togs efter nyår, när mamman hade tänkt träffa en kompis, men i och med att hon var tätt i näsan tog hon ett test innan, och det visade sig vara positivt. Tre dagar med nästäppa, det var hennes erfarenhet av coronaviruset.

Några tjänar väldigt, väldigt mycket pengar på alla de här testen. En granne köpte fyra för 20 euro, vilket får anses vara ett bra pris, en del test var uppe i nästan 13 euro styck när det var som värst (priserna gick upp inför julhelgerna, förstås, när varenda människa började testa sig). Sedan klev staten in och reglerade priserna, så att testen inte ska kosta mer än knappt 3 euro styck.

Jag har fortfarande inte tagit något test, bara utgått från att alla dagisförkylningar som Runa har dragit hem har varit just det - dagisförkylningar. Möjligtvis var den sista förkylningen covid, vem vet, tanken slog mig först när vår kompis testade positivt för nästäppa, och en kollega till Jesús testade positivt när han hade ont i halsen. Innan dess hade jag inte begripit att snuva och nysningar kan vara covid, vilket kan få oss att dra slutsatsen att jag faktiskt har befunnit mig under en sten i ett par års tid, eller i alla fall sedan covid-symptomen ändrades från feber, huvudvärk, hosta, andningssvårigheter och förlorat smak- och luktsinne, till att omfatta alla tänkbara symptom, när nu detta hände. I somras, enligt nätet, men det vet jag ju inte eftersom jag tydligen har levt i en parallell värld, där tankar på vinstockar, citronträd, hittekatter och ungar har tagit större plats än tankar på coronavirus.

Det får vara som det vill med testandet. Det jag inte tycker om är när barnen dras in i det. Nu har det hänt Disa tre gånger. Första gånger var någon vecka efter skolstarten, september 2020. En klasskompis hade testat positivt, under dramatik fördes hela klassen till vårdcentralen och fick pinnar uppkörda i näsan. Det där var en obehaglig upplevelse som Disa tyvärr inte har glömt, och nu är hon paniskt rädd för att testas igen.

I november hade hon mycket, mycket ont i halsen, och jag åkte till vårdcentralen med henne för att en läkare skulle kika på henne. Men fick veta att här blev det ingen läkarkoll såvida Disa inte covid-testades först. Skit tänkte jag, men satte henne i knät. Sköterskan försökte på alla sätt stoppa in pinnen i Disas näsa. Till slut försökte vi tillsammans hålla fast den livrädda ungen, men det var inte möjligt att genomföra något test utan att göra henne illa, om ens då. Sköterskan gav upp och försökte få en läkare att kika på Disa ändå. En sur en dök upp, tittade på Disa i 30 sekunder, och skrev ut en galen dos med antibiotika, som var tre gånger så hög som dosen hon fått ett par veckor tidigare mot öroninflammation.

(Här kommer jag förresten att tänka på ett annat besök på vårdcentralen i höstas, då vi såg en av Runas kompisar på förskolan bäras in, som inte heller skulle bli undersökt av läkare om inte föräldrarna lät covid-testa henne först.) 

Och sista gången för Disa var igår. Disa har varit hemma från skolan med feber och halsont. nu har hon varit symptomfri i ett par dagar, men hon har ändå varit hemma med mig, för säkerhets skull, och hon fick också följa med när Runa skulle vaccineras. Sköterskan som stack Runa kommenterade att Disa måste testas. Om hon får symptom, vilket som helst, och inte testas, ska hon vara hemma 14 dagar från skolan, sådana är reglerna, som ett sätt att tvinga familjer att testa sina ungar (det sista tänkte jag). Skolsköterskan i Fuenteheridos ringde också upp, som han numera alltid gör om någon är hemma från skolan i mer än två dagar. Han påpekade att Disa behövde testas, och eftersom jag faktiskt hade köpte ett test för att ha hemma, tänkte jag att vi får väl prova då.

I en kvart försökte jag övertala Disa, som blev allt räddare. Rädslan kom ut i gråt. Vi kom så långt att hon själv vågade stoppa in yttersta toppen på bomullspinnen i näsan, mitt tålamod började tryta och hon grät och grät och sprang till slut förtvivlad ut genom dörren och gömde sig. Stackars liten. Jesús och jag var överens om att detta är galet och han tyckte att vi skulle ljuga och säga att Disa hade testats och att det var negativt. Hon var ju frisk nu. Jag påpekade att Disa inte kan ljuga, hon skulle avslöja lögnen om någon frågade, så vi kom överens om att låtsas genomföra testet och säga till henne att det var negativt. När Disa till slut kom in igen fick vi henne att stoppa in yttersta spetsen i näsborrarna en gång till, snurra runt den lite, och sedan stoppa ner pinnen i vätskan. Vätskan droppades ner på testaren, och till vår häpnad visade det sig faktiskt vara giltigt! Kanske var det tack vare att Disa hade gråtit så mycket och var snorig, men pinnen behövde inte köras upp 2,5 centimeter som det stod i manualen!

Men hörrni. Allt detta testande. Testar ni er för varenda förkylning och nästäppa, ifall det kan vara covid? Är det rimligt att en unge inte får träffa läkare om hon inte genomgår ett covid-test först? Trots att det är nästan omöjligt att testa henne om hon inte sövs ner innan? Det oroar mig att Disa ska bli riktigt sjuk, och inte få läkarvård om hon inte covid-testas först. Hur länge ska galenskapen pågå? Och varför används inte salivtest på barn?

Disas test var förresten negativt. Ingen covid.

När sjuksköterskan ringde

Klockan 20.15 på kvällen hade jag äntligen fått i mig lunch. Jag hade försökt länge, många timmar, men den här tisdagen har det hänt så mycket att jag inte har haft minuter att ta av ens. Och alltid är det något som är viktigare än att jag får i mig mat. Att barnen får äta, till exempel, Att de inte fryser. Att hänga ut den fuktiga tvätten på nytt innan det blir kolmörkt ute, den börjar lukta om den får ligga en dag till. Disas läxor. Att ungarna inte slår sönder sovrumsfönstret utifrån. Att få tyst på arga Runa så att Disa och Nora kan göra sina läxor tillsammans med Jesús. Jobbet så klart. En massa olika jobbgrejer. Lunchen fick jag i mig, efter att ha rest mig så många gånger för att göra olika saker att maten var iskall, men jag kände mig äntligen mätt. Och tvätten hade jag hunnit med, jag kom in med den tomma påsen när det var så mörkt att jag inte såg, och slog huvudet i ett gäng citroner som hängde tunga från en gren.

Dagens överraskning var sjuksköterskan. Klockan tio ringde någon till mig, men jag råkade ha volymen avstängd som vanligt. Jag hade ingen tanke på att ringa upp, var så stressad, men mitt i ett zoom-möte med kollegorna knackade det på dörren. Den här gången var det inte brevbäraren, utan en äldre man i byn.

- Här, sa han och gav mig en lapp med ett telefonnummer.

- Sjuksköterskan vill att du ringer henne. Hon hade ringt dig men du svarade inte.

- Nej, jag jobbade och kunde inte ta det, sa jag automatiskt eftersom det låter bättre än att säga att man glömt sätta på volymen på telefonen. Och hade hon ringt en halvtimme senare hade det varit sant.

- Ring henne. Det gäller vaccin för din dotter.

Jag fattade ingenting, men blev genast misstänksam. Kanske var det någon i byn som försökte ta reda på om vi har låtit vaccinera Disa mot covid? Någon som ville lura ur mig information genom att låtsas vara sjuksköterska? Världen har blivit pandemigalen, folk är galna. En familj i Disas skola vill ha lista på alla barn som har covid-vaccinerats. Jesús och jag var helt överens om hur vi ville göra med vår sjuåring gällande vaccinering, men eftersom folk är galna tänker jag inte ge dem någon information alls, jag har blivit misstänksam mot vissa och vet inte hur informationen kommer att användas.

Strax innan jag skulle hämta i skolan ringde jag upp det där numret, och det gick faktiskt till en klinik. Vi bytte nyligen vårdcentral, och "vår" nya sköterska hade sett att Runa saknade tre sprutor och undrade om jag ville boka tid för vaccination nu. det ville jag. Och så kom vi att prata en stund. Hon har ett förhållande med en svensk pojkvän (delvis pojkvän inte helt) från norra Sverige bakom sig, en invandrad make samt svensk kompis som heter Annika och som brukar hälsa på henne här i bergen varje sommar, som bor i Costa Rica med sin nordamerikanske man. Så spännande! Kanske får man träffa kompisen? Sedan var jag tvungen att åka till skolan, vi la på, men ska prata vidare nästa vecka när Runa ska vaccineras. Då kanske jag får veta hur det kommer sig, att den gamle mannen från byn kom med meddelandet om att ringa sköterskan...

Covid-vaccination i Spanien

Samma dag som vaccinationstiderna släpptes för 38-39-åringar bokade jag tid. Det fanns inte mycket att välja på, det var fredagen samma vecka som erbjöds.

Jag hade läst om hur sevillaborna hade stått i timslånga köper utanför stadion och andra vaccinationsställen, i solskenet. Här klev jag in i den svala, tomma feriabyggnaden. Många stolar var utställda, några satt och väntade. Jag gick fram till killen vid det rangliga bordet, fick säga mitt namn, han letade på pappersutskriften och strök över med en grön märkpenna. Fick gå in direkt, svara på om jag var allergisk mot något läkemedel, sätta mig och få sprutan. Klart. Ut och vänta på en stol i 15 minuter på eventuella reaktioner.

Jag hade fått en liten lapp där det stod att jag skulle komma tillbaka samma tid tre veckor senare för andra dosen, och nästan på minuten tre veckor efter första sprutan fick jag min andra. Pfizer. Den här gången blev jag riktigt risig dagen efter. I lördags var det årets varmaste dag är i bergen - 39 grader i skuggan. Jag drog på mig Jesús tjocka tröja och låg och frös under täcket. Hade ont i huvudet och kände mig sjuk. Så himla trött. Tröttheten och huvudvärken hängde i igår. Jag försökte få något gjort, gick och band upp tomatplantor i trädgårdslandet, men den lilla uppförsbacken tillbaka in i huset höll på att ta knäcken på mig. Det är knappt en meter i höjdskillnad i en svag sluttning, men när jag kom fram till huset fick jag inte i min tillräckligt med syre. Hu, vad otäckt! Därefter tillbringade jag i princip hela agen sängliggandes. Men jag är glad över att vara fullvaccinerad nu, det är jag!

Spaniens prioritetsordning alltså...

I början av året vaccinerades de allra äldsta i landet, samt de som vårdade dem och vårdpersonal som kom i kontakt med covidpatienter. I slutet av februari-mars vaccinerades inte bara de gamla, utan nu började man vaccinera yrkesgrupper. Prioriterade yrkesgrupper var exempelvis optiker, frisörer, psykologer, poliser, militärer och all tänkbar skol- och barnomsorgspersonal. Av den anledningen fick Jesús sin första spruta nästan en månad före sin pappa, som är 82 år, liksom vår kompis Cristina, som är 25 år och jobbar i skolmatsal. Galet, tyckte vi båda, Jesús mest, eftersom det knappt har varit någon smitta i skolorna. Inte här i bergen åtminstone. Man kan säga vad man vill om restriktionerna i skolan, men de verkar ha fungerat bra. I skolan som Jesús jobbar på har smittspårningen visat att ingen, varken elev eller lärare, har smittats av covid i skolan, utan enbart i hemmet och på släktträffar, framför allt under julen.

Lärare över 60 år fick dock inte vaccineras, eftersom Spanien bestämde att ingen under 65 skulle få Astra Zeneca-vaccinet, som övrig skolpersonal hade fått, så 60+ fick vaccineras två månader senare. 

När alla dessa var klara skulle äntligen yngre personer som löper mycket stor risk att bli svårt sjuka vaccineras, exempelvis personer som har genomgått organtransplantation och cancersjuka, detta parallellt med äldre personer.

Alla andra i vanliga riskgrupper (hit räknas till exempel jag, som har diabetes typ 1) togs bort från listan över yngre som skulle prioriteras, och vi fick istället vänta på vår ålderskategori.

Både jurister och journalister har bett om att prioriteras vid vaccinationen, men fått avslag. Hemlösa och fiskare prioriterades dock.

Jo, så var det det där med fotbollsspelarna. När Sverige-Spanien skulle spela i EM bestämdes det snabbt att alla spanska spelare skulle vaccineras före matchen. Protester hördes, men regeringen gav grönt ljus till vaccinationen.

Nåväl. I dagstidningen Diario de Sevilla har jag följt vaccinationssiffrorna. De steg så långsamt i början, 9 %, 12,7 %, 14,8 %...Nu har nästan 60 % fått minst en dos, 45 % av dem (oss) är fullvaccinerade. 

Spänning framför radion

 Vi satt så tysta och koncentrerade vid radionyheterna igår kväll, att jag föreställde mig hur folk följde krigsrapporteringen vid radioapparaterna under andra världskriget. Nu gällde det inget krig, utan det hade utlovats lättnader i corona-restriktionerna. Jesús önskade så förtvivlat att provinserna i Andalusien skulle öppnas igen. När de stängdes i mitten av januari trodde nog ingen att stängningen skulle vara så länge, och nu är trycket hårt från hotell- och restaurangbranschen på ett återöppnande.

Jag har väntat på ett öppnande för att kunna åka till Ikea i Sevilla och köpa en säng och kaviar. Vi löste det tills vidare med sängplatser, Jag och Runa sover i 135-sängen och Jesús och Disa i en 90-säng som hade lämnats kvar här. När jag är vaken efter att båda barnen har somnat (sällan) bär jag över Disa till stora sängen så att Jesús får plats med sin inflammerade arm. Det funkar, säng är inte akut. Nu känns det viktigare att spara sängpengarna till att eventuellt kunna installera pelletsbrännare och tillhörande element i höst. Vintern är mycket kall i det här huset, vi gick med täckjackor nästan in i april, och soffan i vardagsrummet gick inte att använda alls, eftersom det var för kallt att sitta där ens med tjocka filtar. Samtidigt behöver alla pengar sparas för att kunna köpa loss huset om två år. Tänk om vi inte har tillräckligt då, när den här hyresperioden är slut? Men att frysa i sex månader...? Jag jobbar mer än jag orkar och hinner för att få pengar att spara.

Nu är det handelsträdgården i Sevilla som jag väntar på att kunna åka till. Och Ikea.

Provinsstängningen har tärt mycket på Jesús den här gången. Det har varit för mycket nytt för honom. Flytt, en ny bostad. Nya vänner, nya samtalsämnen, sammanhang, rutiner. Han vill åka till Sevilla och spela med sin grupp, träffa gamla vänner, träffa sin pappa, vara sig själv, eller den han brukade vara, för en dag. Jag fattar, det är som när man flyttar utomlands.

Provinsstängningen har inte hindrat våra vänner och bekanta från att åka till Sevilla. Folk hittar anledningar, får intyg. Utfärdar giltiga intyg. Chansar. Jesús har nu intyg på att få åka till en sjukgymnast i Sevilla på fredag och har planerat dagen - åka direkt efter jobbet och äta lunch med sin pappa, som har fått båda sprutorna, sjukgymnast, sedan träffa en barndomskompis som nyligen förlorade sin mamma. Och så hem, innan utegångsförbudet börjar gälla kl 23. Och så ska han ta med mitt paket från Finland, som väntat hemma hos pappan i ett par månaders tid nu.

Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno börjar prata. Han är så teatralisk, använder så många ord. Han ägnar flera minuter åt att tala om vaccineringen, att omkring 25 % av de vuxna i Andalusien har fått minst en spruta, att Andalusien är bäst i Spanien, att fjärde vågen inte alls blev så illa som befarat, att vi alla längtar efter att få resa, träffa barn och föräldrar, åka till stranden, åka till sommarbostaden ("vi", tänker jag, som läst om hur just Juanma Moreno har rest genom jobbet mellan Andalusiens olika provinser)... Och äntligen. Provinserna... Ska öppnas! Från och med natten till torsdag!

Här slutade Jesús att lyssna och jag kunde inte längre höra vad Moreno sa, för Jesús började genast göra upp planer. Han är ledig på måndag - kanske kan han ta med barnen till Sevilla då? Jag hade inte ord för hur gärna jag vill att han ska göra det. En hel dag ensam i huset, jag kan jobba precis så mycket jag behöver utan att bli störd. Kanske, kanske, om jag får undan riktigt mycket jobb då, kanske skulle jag själv kunna åka till Sevilla någon dag nästa vecka, åka till handelsträdgården...? Hoppas!

Världsbokdagen, trädgårdsfynd och 3 000 corona-regler

Världsboksdagen! Visst är den värd att uppmärksammas! Ge en bok till någon man tycker om, kanske? Jag minns när jag brukade få en bok av en kompis varje världsboksdag, det var roligt.

I Disas skola uppmärksammade de dagen igår med att läraren hade gått ut tidigt på morgonen och gömt böcker i skogen. Sedan tog hon med barnen ut, och så fick de leta rätt på böckerna. För varje bok som de hittade satte hon sig på marken och läste högt ur den.

I byn El Campillo är det bokbytardag idag. Lämna en bok - ta en annan. Våra kompisar ska uppträda med dockteater, så då ska vi åka dit och titta. Träffa Goretti och barnen, ta med smörgåslunch (det är en utomhusaktivitet, vi håller avstånd). Jag skickade ett meddelande till Noelia för att fråga om hon och barnen ville följa med, men hon svarade att de skulle hälsa på kompisar i Almonaster... Om det nu gick, eftersom Almonaster är i perimeterkarantän. Här blev jag förvånad, måste jag säga. Vi bor ju i Almonasters kommun. Är vi i karantän? Sedan när då? Får vi inte åka någonstans? Har jag kört omkring olagligt? Jag tittade på Andalusiens covid-karta. Vi är på nivå 2 av smittoläget, precis som alla andra kommuner runt omkring, men till skillnad från dem befinner vi oss faktiskt i perimeterkarantän.

Det är inte lätt att hänga med i alla covidregler. Det är nästan omöjligt. För ett tag sedan meddelades det att reglerna kring munskydd skärps, det måste bäras i precis alla situationer utanför ens egen ytterdörr, till och med på stranden om man ligger helt ensam och solar på en handduk utan andra människor i närheten. Det sista ändrades efter vilda protester, och man behöver inte heller bära munskydd när man går i badvattnet för att bada, eller vandrar ensam i skogen, men vad jag vill komma till är att jag trodde att de här reglerna redan gällde, sedan i höstas. Vid vilket tillfälle ändrades reglerna, för att nu återinföras?

Jag läste att Spanien har haft mer än 3 000 olika regler under corona-året, alla autonoma regioner har ju också sina egna regler, så det är inte konstigt om det är svårt att hänga med.

Nu ska jag, om en en stund, trotsa perimeterkarantänen och åka till järnaffären i Aracena och köpa en ordentlig, långskaftad sekatör. Det finns bara ett litet hörn med björnbärssnår kvar, och de ska bort! När trädgårdshjälpen var här i tisdags hittade de en fin, låg mur bakom snåren, ett okänt fruktträd, som fortfarande väntar på att befrias från taggbuskarna, samt en gammal vinstock som ligger på taket till det lilla huset med brunnen. Det ska vi stödja upp och låta växa som ännu ett grönt tak som skuggar. Kanske sätta en bänk under, eller så. Och det lilla avokadoträdet i samma hörn, som har sett så ledset ut, har fått nya löv sedan jag började dra bort hundratals ekollon som slagit rot och börjat växa upp som mini-stenekar runt det lilla trädet. I helgen ska jag dra bort de sista ekollonen, strö lite aska runt träden och slå på ett par hinkar med vatten. Mycket att pyssla med. Vad jag tycker om den här trädgården!

#Fångafebruari: Sängbekymmer i coronatider

 Nu  är det bara tre veckor kvar till flytten, och fortfarande ingen lösning i sikte. Var ska vi sova i det nya huset?

Vi själva äger en 140-säng. Vi använder den samt en någon mindre säng som tillhör huset vi hyr, vi har ställt in båda i sovrummet, så sover en vuxen med med ett barn i varje säng. Runa vaknar ofta men somnar om när någon finns bredvid henne, och Disa vill inte ligga ensam i ett annat rum.

Att sova fyra personer i en 140-säng funkar däremot inte, så vi har tänkt att köpa en 180-säng till att börja med, en som Jesús inte får ont i ryggen av, och lite längre fram, ett par barnsängar också. Det stora, svenska möbelvaruhuset i Sevilla ska vi åka till för att köpa säng, men på grund av coronarestriktionerna är Sevilla stängt för oss. Vi får inte åka dit. Dels har vi Aracenas perimeterkarantän, men det verkar som att vi återigen får ta oss ut ur staden från och med onsdag. Däremot får vi inte lämna provinsen. Sevilla ligger i en annan provins. Det är inte troligt att den restriktionen ändras innan vi flyttar, alltså får vi klara oss med enbart 140-sängen i början. Kanske kan en vuxen och två barn få plats i den? Och den andre sover i soffan? Kanske sova på en uppblåsbar madrass? Vi får se! 

En sexårings frustration över corona-reglerna

Vi har samma konversation i bilen hem varenda dag. Precis varenda eftermiddag när jag hämtar Disa från skolan. Hon vill leka på eftermiddagen. Jag säger att det inte går och förklarar varför. Hon ifrågasätter, jag förklarar än en gång varför. Hon försöker hitta varje kryphål i mina förklaringar och jag är övertydlig.

- Det är de nya corona-reglerna. Du kan inte stanna i Fuenteheridos och leka med Uma för jag får inte hämta dig på eftermiddagen. Vi får inte köra ut från Aracena alls, bara när jag lämnar och hämtar dig i skolan. Om jag åker och hämtar dig klockan sex i Fuenteheridos och polisen stoppar mig, kan jag inte säga att jag hämtar dig i skolan, för polisen vet att skolan slutar klockan två. Och då måste jag betala en massa pengar i böter.

- Uma får gärna följa med oss hem, men det går bara en dag då hennes pappa måste åka och handla i Aracena (finns inga stora mataffärer i Fuenteheridos så invånarna där har tillåtelse att åka till Aracena och handla mat) för då kan han hämta Uma samtidigt. Om polisen stoppar honom då kan han visa matkassen och säga att han har varit och handlat.

Inte lätt att vara sex år detta corona-år! Disas bästa kompis Uma flyttade nyligen tillbaka till grannbyn. Någon vecka efter det stängdes Aracena, man får varken köra in eller ut ur staden utan giltigt skäl eftersom smittfrekvensen överstiger 500 smittade per 100 000 invånare. Ja, häromdagen hade siffran stigit till över 1 000, så nu har restauranger och butiker tvingats bomma igen. Disa vill inget hellre än att leka, och hon planerar hela tiden vad hon och Uma ska göra när Uma kan komma; baka chokladbollar, bygga koja, se det roliga programmet med katterna tillsammans, och hon sparar sista paketet favoritnudlar att dela med sin kompis (vi kan inte åka till Sevilla och köpa mer nudlar, Sevilla är stängt för oss), hon planerar och drömmer, för det enda Disa gör när hon kommer hem från skolan är att se barnprogram och spela spel med sin pappa.

Här i Aracena är ju problemet att de infödda Aracena-familjerna inte umgås med folk som inte är födda här, och deras barn leker inte med barn som inte tillhör infödda familjer. Inflyttade då? Ja, inflyttade som får nära vänner bland andra inflyttade ses, och då leker deras barn med varandra. Det finns ingen fri lek. Barn här går inte och ringer på dörren hos kompisar om inte deras föräldrar är nära vänner. Så där hamnar vi utanför, eftersom den enda Aracena-vännen med barn i Disas ålder bara går att träffa varannan helg. Hoppas att det blir bättre för Disa när vi flyttar. Jag tror det, det är så få barn i byn att jag tror att alla leker med varandra. Dessutom kan hon vara ute i trädgården, leka vid bäcken, mata åsnan bredvid, ja, det finns så mycket att göra! En månad kvar nu innan flytten!

Meddelande till läraren i corona-tider

 "Hej Lole! Disa åker med Alex idag. Förresten, vi behöver ett nytt intyg ifall vi blir stoppade av polisen. Imorgon stänger de ner Aracena också."

Tack och lov är skolan ett giltigt skäl att åka ut från eller in i nedstängda samhällen, men man måste räkna med att bli stoppad i en poliskontroll...

Med filtar och mössor i klassrummen

 - Men vad är problemet med att de har filt?!

Det var inte meningen att tjuvlyssna på Jesús lärarmöte, de har det online, men han pratar så himla högt, tror jämt att han inte hörs via Zoom, eller vad de nu använder för program.

Jag fattade direkt vad det handlade om. I början av vintern kom Jesús hem upprörd från skolan som han jobbar på. En kollega hade förbjudit ett par elever att ta med filt till klassrummet. Jesús sa till eleverna att i  hans klass fick de gärna ta med filtar allihop.

Filt, tänker ni, vad har de filtarna till? Jo, på grund av covid-situationen vädras klassrummen ständigt. Till och med när temperaturen är nära nollan på morgonen ska fönstren och dörrarna stå öppna för att ventilera klassrummen. Ungarna blir iskalla. de sitter ju stilla mellan klockan nio och klockan två, med endast en halvtimmes rast vid tolv då de äter medhavd matsäck. De började behålla ytterkläderna på, ta på vantar, mössor, halsdukar, och någon fick idén att ta med en tjock filt för att hålla sig varm, och fler följde efter.

Jag trodde att det var okej nu, men skolan har tydligen förbjudit mössa, halsduk, filt och dylikt i klassrummen. Det irriterar Jesús våldsamt, eftersom han inte ser något skäl till att barnen inte ska få försöka hålla värmen på lektionerna.

Han krockar ganska mycket med den här skolan. Han kommer ofta hem och är irriterad över hur otrevliga de yngre lärarna är mot barnen, att de tar till så mycket straff, och jag minns hur upprörd han var när hans elever inte fick dricka av sitt medhavda vatten på en kollegas lektioner, eftersom denne inte ville att barnen skulle bli kissnödiga och behöva gå ut på toaletten...

Samtal med polisen och eventuellt husköp

Bloggtystnaden beror delvis på att dygnet bara har häften så många timmar som jag behöver för att hinna jobbet, studierna och barnen, men bara delvis, för det är något annat som också upptar tiden och tankarna. Det kan vara så att vi kanske kommer att... Köpa ett hus. Ett vänligt, trivsamt hus med stark hemmakänsla och personlighet, som visserligen behöver golv på ovanvåningen, kök och en del annat pyssel, men som samtidigt har ett gammalt fikonträd i trädgården, en pool och en stenlagd terrass med vinrankor som skuggar...

Innan vi skriver på kontraktet ska en av mina tidigare elever besiktiga huset, och vi själva skulle vilja se det ordentligt, man kan ju inte precis gå runt och granska när ägaren till huset är med... Men så är problemet att vi har perimeterkarantän. Det betyder att vi inte får lämna Aracena utan giltigt skäl. Att besöka huset som man planerar att köpa och som ligger i en annan kommun är inte ett giltigt skäl. Besiktningen kan göras, det är arbete och arbete är ett giltigt skäl till förflyttning. Men hur ska jag följa med och besöka huset? Hur länge kommer karantänen att vara? Med största sannolikhet förlängs den från nästa vecka med två veckor, över långhelgen första veckan i december så ingen får för sig att resa då, men den kanske kommer att pågå ännu längre?

Jag gick till polisstationen för att fråga om jag skulle kunna åka och se huset utan att bli bötfälld.

- Nja, att åka och titta på hus är ju inte ett giltigt skäl, sa polisen. Men om du skulle ha ett ordentligt, formellt intyg från mäklaren och jag skulle stoppa dig i en poliskontroll, så skulle du få åka vidare. Att köpa hus är ju inte precis som att åka någonstans och köpa en tröja.

- Jag skulle alltså kunna åka med ett intyg från mäklaren?

- Jag skulle släppa igenom dig, men det beror på vem av mina kollegor som stoppar dig.

- Jag hörde att det är fler trafikkontroller på fredagar. Vi hade tänkt åka på fredag.

- Ja, då och under helgen har vi många kontroller för att hindra turister att ta sig hit.

- Är det bättre om jag åker en annan dag då?

- Ja, mitt i veckan är bättre.

- Hur mycket är böterna på?

- 300 euro.

- Det vill jag nog inte riskera... Då kanske det är bäst att vänta...

- Jag skulle som sagt släppa igenom dig, men det beror på vem du träffar om du blir stoppad.

Den här perimeterkarantänen gör att jag måste ha ett intyg från Disas skola bredvid mig i framsätet, redo att visa upp vid eventuellt poliskontroll. Att lämna och hämta skolbarn i en annan kommun är giltigt skäl att åka ut ur kommunen.

Andra restriktioner: vi får ses max sex personer, butiker måste stänga klockan 18, restauranger får inte längre servera middag, utegångsförbud redan kl 22... Jag brukar inte vara ute efter 22 eller före klockan 7 på morgonen, men när jag sitter och jobbar kryper det i hela kroppen av en slags klaustrofobi light av vetskapen att jag faktiskt inte får gå ut även om jag skulle vilja.

Virusläget här i Spanien

 Förra helgen var vi ute i skogen. Jesús letade svamp, och jag och barnen plockade kastanjer att rosta och pinnar att tända brasor med. Disa hittade ett gammalt träd som brutits på mitten, och där lekte hon och Runa länge.

Folk från Sevilla och Huelva älskar att åka hit till våra berg på hösten, för att njuta av skogen, gå vandringsleder, plocka svamp och kastanjer, eller bara komma ut på en trevlig tur och äta traditionell mat typisk för trakten. Vi gjorde också gärna det innan vi flyttade hit. Den här dagen var det en del folk som passerade på vandringsleden intill, men inte bara vanligt folk utan också... Två poliser.

Jag har börjat tycka allt sämre om spanska poliser i takt med att restriktionerna ökar. De här var ute i vandringsleden för att kontrollera om alla som befann sig i skogen bar ansiktsmask. Just det. Ansiktsmask i skogen. Inte för att det var trångt på något sätt, hur trångt blir det i en skog? Men sedan förra veckan är det ännu striktare med ansiktsmask, även när man idrottar, till exempel, måste den bäras. Jag drog snabbt upp masken som jag hade under hakan.

Under hakan, tänker någon, ska man göra så? Är det hygieniskt? Nej. Men hur många bryr sig om hygienreglerna, tro? Det verkar som att de flesta gör som vi, bär mask för att slippa böter och arga tillsägelser från andra. När ingen är i närheten går jag med masken under hakan eller under näsan, beredd att dra upp den om jag möter någon eller om jag ser en polisbil. Jag har torkat snor med den när näsan runnit, torkat svett när det har varit varmt. När ansiktsmaskerna börjar bli smutsiga slänger vi dem i tvättmaskinen (förkylda Disa nös och fyllde hela sin tygmask med snor igår, får inte glömma tvätten), eller slänger dem om det är "engångs"masker. I fickorna och väskorna ligger alltid någon gammal ansiktsmask att dra upp när det behövs. Samtidigt har många en otrolig tilltro till ansiktsmaskerna. Sällan ser jag folk som håller avstånd, det är som om ansiktsmasken är ett säkert skydd. En kompis är rädd varje dag som hon lämnar och hämtar sitt stora barn i skolan, eftersom hon inte kan ta på halvårsbebisen i barnvagnen ansiktsmask, och hon tror att han kommer att bli smittad då. En annan försöker förtvivlat få på sin ettåring ansiktsmask när de är ute. Själv blir jag, fortfarande, fruktansvärt irriterad av det absurda i att bära ansiktsmask när jag är ute och går ensam, utan andra människor inom synhåll.

Fler restriktioner? Ganska många Siffrorna skenar åt helt fel håll. Max sex personer får träffas, barer och restauranger måste stänga 22.30 (katastrof för många, här äter man middag sent), och det är utegångsförbud  mellan klockan 23 och klockan 06.00, för att tvinga isär folk. Först måste förbud sättas in så att folk slutar att umgås med varandra ute, som är det vanliga, och när folk då träffas hemma istället krävs fler förbud för att förhindra det. Jag kan vara påverkad av den svenska kulturen, men jag tror inte på alla dessa förbud, vettiga eller vettlösa, olika bestämmelser i olika regioner och kommuner. Men Spanien är ett auktoritärt land. Här finns det alltid någon över en som bestämmer vad man ska göra och inte, som demonstrerar sin makt när det går. Jag önskar att pandemin togs ner mer på individnivå, att förnuft skulle råda, att det kunde hamras in i var och en att hålla avstånd, att varenda en är ansvarig för smittspridningen. Men Spanien har sin egen kultur, kanske är förbud det enda som fungerar här.

Jag är inte emot alla förbud, ifall det kan läsas så, men det känns som om någon försöker dra på mig en tvångströja. Nu pågår våldsamma protester mot restriktionerna på många platser i landet, och jag kan förstå de som protesterar, även om jag inte håller med.

Nu är det långhelg i Spanien och inför den har många autonoma regioner stängt sina gränser. Jag tyckte att det verkade absurt att 8,5 miljoner andalusier fick resa fritt inom denna stora region samtidigt som personer från andra regioner inte fick komma hit, men sedan började flera provinser stänga sina gränser. Sevillas alla kommuner har stängt, ingen får ta sig in eller ut från de olika kommunerna utom vid vissa skäl, som att ta sig till arbetet eller skolan. Ni får komma ihåg den enorma mängden småkommuner i Spanien. Jesús syskon kan inte ses trots att de bor fem minuter från varandra, till exempel. Ikea lär ha stängt igen. Visserligen säger man att affären ligger i Sevilla, men den är faktiskt placerad i en pyttekommun, förort hade vi sagt i Sverige, med knappt 18 000 invånare. Och ingen annan får ta sig dit förutom de egna kommuninvånarna.

Det är sagt att nedstängningen ska pågå i ett par veckor, men det har nog många svårt att tro, efter alla förlängningar av lock down i våras.

Våra bergstrakter en en av sex platser i hela Andalusien med ganska liten smittspridning. Ändå sätts nya klasser i karantän varje vecka i Jesús skola. Nu senast var det ett barn i hans egen klass som fått viruset. Först skulle hela klassen sättas i karantän enligt rådande bestämmelser, men det visade sig att vårdcentralen har brakat ihop, det finns inga fler läkare och sköterskor att tillgå som kan hålla koll på alla eventuella smittade som är hemma i karantän, dessutom är covid-testen slut, så det blev bara de barn som sitter närmast den smittade eleven under de lektioner som hålls i hemklassrummet, som skickades hem. Vi har sedan tidigare märkt att det är allt svårare att få kontakt med läkare, väntelistorna är på någon vecka mot innan då man ofta fick tid dagen därpå. Just nu är inget bra tillfälle att få viruset... Men kanske ändå bättre nu än om en månad eller två...

Jag är så glad över att bo här i bergen, där inga kommungränser ännu har stängts. Vi får vara ute och gå i skogen om vi vill, vi kan till och med åka till stranden. Jag nämnde det för C, som jag mötte i mataffären häromdagen, och möjligtvis häll hon med, men hon var mest bekymrad över förlorade jobb. När alla storstadsbor från Sevilla och Huelva tvingades avboka sina hyrda stugor med en dags varsel, och detta är vanligtvis en storhelg för turismen i området, har hon inget jobb. Hon får betalt per stuga som hon städar. Nu är hon utan inkomst igen.

Skolan redan stängd på grund av corona-virus

 Jag vaknade skräckslagen av åskbullret! Vilket fruktansvärt ljud! Det lät som om åskan befann sig precis ovanför våra huvuden, det dånade och verkade aldrig ta slut. Hur länge kan ett enda åskmuller pågå? Under tiden låg jag spänd och lyssnade efter barnen, ifall de vakade, men till och med Runa sov vidare. Obegripligt. Sedan kom regnet. det första på många månader. Det vräkte ner! Jesús gick upp och stängde alla fönster och dörrar.

Det blev inga fler åskmuller under natten, bara det där enda. Om jag vore lagd åt det håller hade jag tagit det som ett omen, ett förebådande om olycka, men det kanske vore att dra det långt. Sant är i alla fall att på fredagseftermiddagen, efter åsknatten, ringde skolsköterskan och sa att det finns en smittad person på Disas skola och att skolan därför stänger i två veckor.

En timme senare befann sig alla i Disas klass isolerade i varsin bil på vårdcentralens parkering, i väntan på rymdmännen som skulle komma ut och ta näs- och munprov. På eftermiddagen skrev den ledsna mamman till det smittade barnet i Whatsapp-gruppen och bad skamfullt om ursäkt för att de hade fört in smittan i skolan, och vi andra försökte lugna henne, det är ju inte någons fel!

Senare skickade Disas ledsna lärare meddelanden till Jesús, de var ju kollegor förra läsåret, och undrade ångerfullt vad hon hade gjort för fel som inte hade kunnat skydda barnen. Hon erkände att hon inte hade haft alla papper i karantän, och Jesús försökte lugna, det går inte att skydda sig mot allt, det går inte att göra allt, och förresten har inte han heller sina papper i karantän.

Det här fattade inte jag, så jag fick fråga. Papper i karantän? Jo, tydligen är det en av alla tusen bestämmelser i skolan, att alla papper som någon har tagit i ska ligga i två dagar innan någon annan får röra vid dem. De papper som Jesús fyller i för att lämna till administrationen, måste ligga orörda på rektorns skrivbord i två dagar innan hon får ta upp dem. De teckningar som barnen ritar i Disas skola, till läraren till exempel, eller ifyllda stenciler, måste läggas på hennes pulpet och ligga där i två dagar innan hon får röra vid dem. Den regeln har hon inte hållit. Förståeligt nog.

Nåja. Testresultaten har redan kommit. Både lärare och alla klasskamrater till det smittade barnet (som var symptomfri efter två dagar) har testats negativt. De ska ändå hållas isolerade i tio dagar, ifall symptom uppkommer senare. Vi andra i familjerna har tillåtelse att gå ut.

Bara rektorn och fem lärare fick jobba kvar på skolan

 Inatt när jag hade varit uppe och gjort iordning nappflaska åt Runi blev jag liggande vaken. Det händer sällan att jag inte kan somna om, men jag hade kommit att tänka på Disas nya gymnastiklärare. De hade haft gympa med henne för första gången samma dag, och hon hade blivit så arg på Disas sexåriga kompis och skällt på henne för att det var något hon inte ville göra. Jag tänkte på snälle Rafa som barnen hade haft förra året, han fick inte stanna kvar det här skolåret. Jag tänkte på goa Belén, engelskläraren, hon fick inte heller jobba kvar. Jag tänkte vidare på Jesús som skulle ha haft Disas klass i musik i år, men han var också tvungen att byta skola. Av de omkring 20 lärarna är bara fem stycken plus rektorn kvar det här läsåret, alla andra har skickats till nya skolor.

Jag blir så frustrerad över det här värdelösa skolsystemet som finns i Spanien! Hur kan någon tänka ut något så dåligt? Jag låg och funderade på om det är möjligt att anmäla det till Europadomstolen (!) för att tvinga Spanien att skärpa sig.

Både lärare och barn är som spelpjäser i den kommunala skolan. Ingen hänsyn överhuvudtaget tas till lärarna, som förmodligen vill stanna kvar på sin arbetsplats, bo kvar med sin familj på en ort där de har rotat sig, och inte tvingas byta skola och ort varje år. Rätt som det är skickas de bara iväg. Ingen hänsyn tas heller till eleverna för att de ska slippa många lärarbyten.

Mest injobbade poäng och högst poäng på lärarproven som måste göras vartannat år gäller, de som har högst poäng totalt tilldelas skola först, och om den lärare som redan jobbar där har lägre poäng måste den byta arbetsplats.

Att så många fick lämna skolan i Fuenteheridos nu beror troligtvis på pandemin. Många storstadslärare söker sig till byar och landsbygd istället, av risken att det blir en ny karantän. Av samma anledning hyrs alla lediga bostäder i Fuenteheridos upp av storstadsbor (Sevillabor) med mycket pengar, som vill ha en alternativ bostad ifall det blir en ny karantän, och det har lett till att de bostäder som finns kvar till uthyrning har fått sådana överpriser att vanligt folk inte kan hyra dem.

Jag tänkte på rektorn, som under flera år har byggt upp skolan i Fuenteheridos till vad den är. En liten trivsam skola där fokus ligger på att både barnen och lärarna ska ha roligt i skolan och må bra, att de ska se fram emot att komma dit varje dag. Att de ska komma för att de tycker att det är roligt att vara där! Ett stort miljötänk och alternativa undervisningsmetoder, många roliga projekt vid sidan av. Alla lärare som har jobbat där har valt skolan just därför, de trivs med undervisningssättet och den annorlunda, icketraditionella skolformen, trots att det kräver mycket extra arbete. Straff tillämpas inte. Och så byts hela lärarskaran ut, och in kommer traditionella lärare som undervisar efter läroböcker, som skäller och straffar och som inte har där att göra. Det känns så tråkigt. Inte ens rektorn sitter säkert. Det var meningen att hans nyblivna lärarfru skulle skickas iväg till en skola vid kusten det här året, och att de skulle levda skilda åt verkade otänkbart. Jag vet inte hur det gick till, men båda verkar bli kvar ett år till.

Man kan ju hoppas att den nya gymnastikläraren ändrar arbetssätt. Hon råkar dessutom vara Disas förre klasskamrat Martíns huvudlärare i Fuenteheridos. Hans mamma var orolig igår, för pojken trivs inte alls lika bra i skolan efter den här första veckan på nya terminen...

Skolstart och covid-test

Nu har skolan börjat igen! Sist Disa var i skolan var den 13 mars, och igår, den 10 september, sex månader senare, fick hon komma tillbaka! Det var en så stor händelse att jag bestämde mig för att gå upp tidigt väcka henne med nybakad drömtårta (favoritbakverket) och tomtebloss på sängen, detta firande av hennes födelsedag gjorde djupt intryck på henne. Men drömtårtefrukosten blev idag, andra dagen i skolan, för det var nära att hon missade första dagen och jag skjutsade iväg henne i all hast.

Anledningen den nästan missade skolstarten var att Jesús blev förkyld. Disa, Runa och jag hade haft helt vanliga förkylningar med snor och nysningar, och var redan friska från dem. Men Jesús skaffade en alldeles egen variant av förkylningen och fick feber. Och hosta. Och andnöd. Han hade gjort ett antikroppstest några dagar tidigare, vid lärarnas skolstart, men kanske var det bäst att ta ett covid-test nu i alla fall? Innan han träffade skolbarnen? Testet dröjde. Jesús fick order om att hålla sig helt isolerad i ett rum i hemmet tills vidare. Det sket vi i, det är orimligt. Om han hade fått corona-viruset nu hade vi ändå levt så nära att vi skulle haft det allihop.

På tisdagen fick han åka till vårdcentralen. På en grusplan bakom byggnaden väntade två rymdmän med varsitt test, snabbt och diskret, och sedan var det bara att vänta på resultatet. Hela familjen skulle hållas isolerad. Nästa dag kom inget resultat, bara ett besked om att vi allihop skulle vara isolerade i hemmet i sex dagar, även om resultatet var negativt, för det finns en liten, liten risk att testet visar fel resultat... Alltså ingen förskola för Runa, som redan hade missat hela första inskolningsveckan, ingen skolstart för Disa, och Jesús drabbades av någon slags cellskräck över att inte få komma ut.

Nåväl. På torsdagen kom det väntade, negativa beskedet. Inget corona-virus. Och en ny läkare gav oss allihop tillåtelse att gå ut! En halvtimme efter telefonsamtalet hade Jesús lämnat Runa i förskolan, så hon skulle hinna få någon slags mjukstart innan heldagarna börjar, och jag gjorde i ordning Disa och skjutsade henne till skolan.

Två timmar skulle första skoldagen vara. Jag lämnade Disa med både glädje och en sorgetagg i hjärtat. Över alla förändringar. Över de nya reglerna, att barnen inte längre får jobba med lera, leka på lekplatsen, de får inte fylla på sina vattenflaskor i kranarna i skolan, inte få låna penna av någon när penna glömts, aldrig få smaka på någon annans matsäck... Ständigt ansiktsmask på. Jag hittade inte Disas mask innan vi åkte så jag rotade fram en liten engångsmask för barn i röda plåtburken, och snodde ihop gummibanden med mitt hårspänne bakom hennes huvud, eftersom gummibanden var för stora. Det kändes sorgligt att stå och sätta ansiktsmasken tillrätta på sin lilla sexåring.

Och så var det ledsamheten över hur det förra skolåret slutade. Lyckligaste möjliga skolår, där Disa stortrivdes, och vi med, eftersom de få eleverna och deras föräldrar utgjorde en helt egen värld. Varje dag som vi hämtade barnen stannade vi kvar och pratade, en kort stund eller en halvtimme, en timme, medan ungarna lekte på lekplatsen utanför skolhuset. Nu har halva föräldragruppen försvunnit, och deras barn, och det blev så tomt. Den chilenska familjens stora barn har börjat i storskolan (80 elever) i Fuenteheridos, och de andra två stora barnen ville följa med kompisarna dit, så varken den chilenska familjen, mexikanske pappan eller brevbärar- och pizzabagarfamiljen finns kvar, de heller. Och den brasilianska familjen väljer att ha dottern hemma tills det blir färre restriktioner i skolan.

Men fyra andra barn är kvar, och en ny liten pojke har tillkommit, det kommer väl att bli bra det också.

Disa tog med ett av äpplena som hon dekorerat med diamanter, ögon och andra klistermärken, till läraren. Var lite blyg först, men läraren kom och hämtade henne vid grinden. Jag hade tänkt sätta mig och läsa religion medan Disa var i skolan (har tenta på tisdag) men följde istället med pappan Alex och nye pojkens mamma till chilenska familjens alldeles nyöppnade bar och drack fruktdrink med frön och åt melon i två timmar med dem.

När skolan var slut undrade Disa varför jag kom så tidigt, hon ville stanna längre. Ungarna slet av sig ansiktsmaskerna och lekte på trottoaren, nu när de inte fick vara på lekplatsen.

Idag var första heldagen i skolan, och så klart fick Disa drömtårta på sängen! Direkt efter skolan följde hon med ett par kompisar hem och jag ska hämta henne ikväll.

Med Runa var det värre. Hon har missat hela inskolningen, först för att hon var förkyld, sedan för att Jesús väntade på provsvar från covid-testet. Hon var ledsen när hon kom till förskolan (man får inte komma in, bara lämna barnet i dörren), och när jag hämtade henne fick jag själv lust att gråta när jag såg henne genom fönstret. Hon var inte glad. Jag är säker på att det är sant, att hon hade lekt och varit lugn under förmiddagen, men jag såg ju i hennes ansikte att det inte var bra. Hon har inget behov av att vara med andra barn fem-sex timmar på förskolan varje dag, hon skulle ha det bättre hemma. Det här är lösningen för att jag ska kunna jobba och studera.

I år får barnen inte sjunga i skolan

Nästa torsdag börjar Disa äntligen skolan igen! Jesús, som ju är lärare, började igår.

Han jobbar i Aracena det här läsåret. Han hade gärna fortsatt ett tredje år i Fuenteheridos där han trivs så bra, men en nyexaminerad lärare, som fick högre poäng på de där proven* (som alla lärare som inte har tillsvidareanställning måste göra för att 1. få fortsätta jobba och 2. tävla om en tillsvidareanställning) och valde olyckligtvis just den skolan att jobba i. Jesús åkte alltså ut, liksom de allra flesta av lärarna som jobbat där, utom de fem som har tillsvidareanställningar. Efter karantänen verkar många storstadsbor ha sökt sig till landsbygden. I alla fall, det blir stora skolan i Aracena, och Jesús har promenadavstånd dit.

Dessutom, en rolig nyhet är att det ska börja ett svenskt barn i Aracenaskolan (!!!). Det är en spansk familj som har bott länge i Sverige, båda barnen (4 och 7 år tror jag) har fötts där, som just har flyttat tillbaka till Spanien. Vi kommer att ta kontakt med familjen fortast möjligt! En nästan svensk familj i Aracena! Förhoppningsvis kan stora barnet och Disa bli kompisar och prata svenska med varandra. Jag ska be familjen, om vi träffar dem, att enbart prata svenska med Disa. Vi måste bli kompisar med den familjen!

In i det sista har det rått tveksamheter om skolstarten. Många föräldrar vill inte låta sina barn gå i skolan, i rädsla för smitta. Men skolplikt gäller och i varje skola har en utsedd covid-samordnare jobbat hela sommaren, utan någon semester alls, för en säker skolstart. I Andalusien gäller bland annat detta:

1. Obligatoriskt munskydd hela dagen i skolan, från 6 års ålder.

2. Handtvätt minst fem gånger om dagen.

3. Febern ska tas varje morgon, antingen i hemmet eller i skolan.

4. Det ska vädras ofta.

5. De lite äldre barnen måste hålla 1,5 meters avstånd till varandra.

6. Barnen får inte sjunga på musiklektionerna, inte heller spela flöjt.

Den sista punkten är Jesús oerhört irriterad på. Han är ju musiklärare för låg- och mellanstadiet. Inte sjunga eller spela flöjt? Vad ska de göra då?! undrar han, som bygger hela ämnet på sång, dans, rytm och instrument.

Första dagen kom lärarna till skolan enbart för att ta blodprov och se om de har eller har haft viruset. Dag två kommer alla, som fått negativt på testet, till skolan för att jobba. Jesús har fått veta att alla onödiga möbler och saker har tagits bort. Han säger att klassrummen är tråkiga och livlösa.

Runa skulle ha börjat förskolan igår, om hon inte blivit sjuk. Även där gäller nya regler. Till exempel:

1. Barnvagnar får lämnas där under dagen.

2. Föräldrar får inte komma in, endast lämna barnet i dörröppningen.

3. Inga leksaker får tas med.

4. Barnen måste ha ett särskilt par skor eller sockar på förskolan, som aldrig lämnar lokalerna (måste komma ihåg att köpa nya skor).

5. Barnens vattenmugg/flaska, haklapp, målarförkläde (sådant som föräldrarna köper och lämnar där) och ombyte får aldrig lämna lokalerna.

6. Alla onödiga möbler har tagits bort.

Lidl har skickat ut reklam för sina skolstartsgrejer, som ni kan se på bilden i början av inlägget. I reklamtidningen finns erbjudande om tvåpack färgglada ansiktsmasker i tyg. Disa har en mask som hon valde själv i bokhandeln, jag tycker att det räcker med den så länge (hon avskyr att ha på sig den!)… Men det kändes så ledsamt och onaturligt att se barnen på reklambilden med ansiktsmask...

Det blir ett annorlunda skolår, det här. Barnen får i alla fall komma tillbaka till skolan. Det är det viktigaste.

* Inlägg 1 om lärarsystemet i Spanien

   Inlägg 2 om lärarsystemet i Spanien

Semester, reseförberedelser och nyhetsförbud

Sommaren går mot sitt slut. I flera dagar har det varit under 30 grader på dagen, och på natten har jag fått stänga balkongdörren för att det har blåst in så kall luft.

I onsdags följde jag med de andra till poolen.

- Nu är min semester snart slut, sa Jesús. Det är mindre än tre veckor kvar.

- Två och en halv vecka. Min semester är också snart slut. Jag börjar jobba samtidigt som du. En dag innan, sa jag och då skrattade vi, för min tvåveckorssemester hade ännu inte börjat.

Det har den nu. Igår morse var det jag som gick ner med Runa när hon vakande, och som jag njöt av att vara ledig och vara tillsammans med min lilla tjej som jag knappt träffat i sommar! Som brukar ropa och ropa efter mig när jag jobbar. Vi bakade frukostfrallor så att Disa skulle få nybakat bröd när hon vaknade, och Jesús, som kom från Sevilla på morgonen, var också glad att få något gott till frukost.

Det har varit en gräslig sommar så hösten får gärna komma, jag ser fram emot den, även om det är mycket osäkert på jobbfronten. Men innan skola och förskola börjar, innan poolen stängs och sommaren tar slut, ska vi åka iväg på resa. Det har varit osäkert in i det sista, allt har berott på corona-läget, men vi åker! På onsdag kväll avgår färjan till Mallorca, och det ska bli så enormt roligt! Disa övningssnorklar i poolen och idag och imorgon ska vi packa, hitta någon som tar hand om växterna och laga resemat och baka resefika, för vi åker redan på tisdag. Det är så långt till Valencia, där vi ska ta färjan, så med barnen behöver vi två dagar för att åka.

På sätt och vis verkar det vara helt rätt sommar att besöka ön. Jag läser att ön töms på turister, och det kanske är att dra det långt, men engelsmännen tvingas till två veckors karantän om de åker till Spanien, och för tyskarna har Spanien rödlistats... Bra för oss, men otroligt tungt för de som bor och arbetar på Balearerna, när nästan hela turistsäsongen försvunnit.

Det är deppigt att tänka på, men läget på Balearerna angår mig. Tänker jag. Jag är nyhetsknarkare och planerar att börja begränsa nyhetsintaget till det som på riktigt angår mig. Jag har blivit så sänkt av nyhetsrapporteringen i sommar. Det började med Greta Thunbergs sommarprat, och sedan dess har det känts som om allt är kört. Jag tänker att jag måste låta bli att läsa nyheter just nu. Jag måste inte känna till vad som hände efter valet i Belarus, eller protesterna i Libanon, svält i Indien, översvämningar på grund av klimatförändringarna, dödsfallen i Brasilien eller vad han med luggen (så kallas Donald Trump i Jesús familj) säger för dumheter. Och jag behöver definitivt inte läsa om kvinnor som tvingas föda fram döda barn. Jag borde till och med ta det lugnt med rapporteringen över corona-läget i Spanien ett tag. Så jag har bestämt mig för att ta en vit... Ja, först tänkte jag två vita veckor, hela semester utan nyheter, men det klarar jag inte. Så jag funderade på en vit vecka. Men det kändes mycket. Så igår, lördags började jag med en vit dag. en hel dag utan att ta del av nyheterna. Det gick inte så bra. När jag inte läste nyheter och oroade mig för världen, fick jag tid att övertyga mig själv om att jag har läppcancer. Ja, skratta ni, jag inser det roliga i situationen, men jag ska boka tid hos läkaren, och igår kväll läste jag nyheterna i en timme innan jag somnade för att tänka på något annat än att dö ifrån mina barn på grund av läppcancer.

Nu ska jag gå ner och laga fisk- och skaldjurssoppa med Disa. Vi ska göra chokladmousse till efterrätt, och jag tänker mig en silviakaka till fika i eftermiddag. Imorgon planerar jag en ny vit dag utan nyheter.

Planeter, glass och privat polisprotest

Efter middagen stack vi iväg för att köpa glass. Måhända var det lite sent, klockan närmade sig 22, men ett löfte är ett löfte och jag behövde komma utanför huset. Disa och jag sprang in i glasskiosken, hon ändrade sin glassönskan till en Dracula-slush, in i bilen igen och upp på berget med borgen.

Runa och Jesús delade på en strut, men han var så långsam med att ge henne. Gott! Gott! Gott! ropade hon hela tiden uppfodrande. Runa älskade platsen. Hon pekade på allt hon såg långt därnere och sa Titta! och insöp lyckligt allt hon såg. Disa var rädd för mörkret och för att vi andra skulle ramla ner från kanten, så till slut satte hon sig i bilen och tände lampan.

Jesús hade sin laserlampa i bilen, eller stjärnlampan som han använder för att peka ut stjärnbilder åt Disa, och vi pekade fascinerat upp mot den svarta natthimlen och tittade på Jupiter och den mindre Saturnus, och testade hur långt laserstrålen kunde nå, pekade på den övergivna skolan långt därnere och skojade om att polisen skulle åka upp till oss och se vad det var frågan om. Det är många poliser i rörelse, de är ute och spanar efter folk som fuskar med munskyddet varje kväll. Nu låg mitt munskydd i fickan. Även om det är lag på att man ska bära munskydd överallt, hela tiden utanför det egna hemmet så skiter jag i det. Hör ni det? Jag vägrade ta på munskyddet uppe på berget, där vi var helt ensamma, vår lilla familj. Det finns ju gränser för dumhet. Kommer polisen nu får de väl bötfälla mig om de är så dumma, tänkte jag. Vilket de förmodligen hade gjort, beroende på vem som var i tjänst, förstås. Lag är lag.

Ingen polis kom, och vi fortsatte att leka med laserlampan. Det finns en liten grej man kan sätta på lampan så att det bildas mönster, och med den på täckte jag hela den gamla kyrkfasaden med hjärtan, smileysar, blommor och prickar.

Det är fredag. Så enormt skönt. När jag slutar jobbet ska jag åka och helghandla lite... Eller nej, men jag ska köpa kattsand och sushi, Disa har längtat efter sushi i flera dagar. Jesús åker till Sevilla och repar med sin grupp, jag och barnen tar tidig sushimiddag och åker sedan till Castaño del Robledo och ser Umas föräldrar uppträda, jag tror att det är teater ikväll. Goretti åker också dit med sina pojkar, och vi lär träffa fler vi känner.

En kompis till Jesús stannar över helgen, och ytterligare två kommer och hälsar på. Vi ska åka med Goretti till ett, för oss, nytt badställe i en bäck i La Nava, och på lördagskvällen är det mer föreställningar i Castaño.

Det blir säkert en tur till eko-odlingen i Las Chinas, där våra grönsaker kommer från. Det är tomatsäsong och det är kul att testa en massa olika sorter, de är så goda nu.

Men än är det fredagsmorgon och här sitter jag och bloggar ett snabbt inlägg. Det är den lugnaste dagen på länge, så jag passar på. 

Ha en härlig helg, alla, och skriv gärna lite om vad ni själva har för er nu i slutet av juli!

Obligatorisk med ansiktsmask och absurda regler

Världen har blivit galen. Det har aldrig varit så deppigt att ta del av nyheterna som nu. Men vi kan lämna världen utanför och koncentrera oss på Spanien, eller mina tankar i mitt lilla hörn av landet.

I Andalusien är det sedan förra veckan obligatoriskt att alltid bära munskydd utanför hemmet, alltså inte bara i butiker och på platser där det är mycket folk  och det kan vara svårt att hålla avstånd. Utan heal tiden. Har ni provat att gå omkring med munskydd när det rä 38 grader i skuggan? Jaja, det står man så klart ut med om man kan bromsa smittspridningen på det sättet. Men det där beslutet har fattats av Andalusiens parlament som sitter i den befolkningstäta storstaden Sevilla. I Sevilla kanske det är mycket folk på gatorna (tveksamt i och för sig, idag skulle det bli 41 grader), men på ett ställe som Aracena? Eller någon av småbyarna här i bergen? Mitt på dagen kan man möta personer på trottoaren om man går in till centrum, det är sant, men vem ska man stöta på i utkanten av samhället, där vi bor? När jag är ute och går med Runa i vagnen på kvällen träffar jag inte en människa. Jag kan se en ensam hundägare på långt håll, men inte mer. Ändå är jag tvungen att bära ansiktsmask. Det är absurt. Jag viker ner den under hakan för att snabbt kunna dra upp den om det kommer en polisbil. Går på helspänn för att vara beredd. Jag blir bötfälld polisen ser mig ute utan ansiktsmask.

Jag hörde på radion att syftet med det allmänna användandet av masken framför allt är för att påminna folk om att faran inte är över. Det verkar vettigt. Många har gått tillbaka till sina tidigare liv, har släktkalas, träffas, håller sällan avstånd. Jag tycker ändå att det är helt absurt att behöva gå omkring med ansiktsmask när inga människor finns i närheten. Undantag från maskbärandet finns, och det är om man utövar sport, eller om man är på stranden och ligger stilla på en handduk, alternativt är i vattnet och badar.

En annan absurd regel, som i sin obetydlighet gör mig galen, är poolregeln att man inte får hoppa i från kanten för att man då kan råka skvätta vatten på någon, och i förlängningen smitta denne med virus.

Det dyker upp nya smitthärdar i Spanien. Nu har Barcelona till delar stängts ner igen, och jag oroar mig orimligt mycket över att vi ska sättas i karantän på nytt. Var det så jobbigt, verkligen? Men den där oron sitter i kroppen, jag vill fly härifrån, till Sverige kanske, fast det går ju inte. Men jag vill inte sätngas in en gång till.

Käre tid, om reglerna bara har substans, om de leder till något bra, så okej. men absurda regler gör mig tokig. Det auktoritära styret, som märks på alla plan i samhället, som syns i vilken barnfamilj som helst, att inte ifrågasätta, inte protestera, bara göra som man blir tillsagd för att undgå straff, det gör mig tokig. Det också.

Sneak peek på magisk plats, och undantagstillståndet i Spanien är över!

Fullspäckade dagar, minst sagt! I fredags, på midsommarafton, åt vi på Disas favoritbar, i lördags blev det skaldjurslunch (har ett enkelt recept som kommer på bloggen), och gårdagen tillbringade vi på en helt magisk plats här i bergen. Det var hett i luften, men vi badade i en ljuvligt kall bäck och hade picknickmat med oss. Inlägg kommer!

I övrigt är larmtillståndet i Spanien äntligen slut. Regeringschef Pedro Sánchez höll tal och påpekade att tack vare karantänen har 450 000 liv sparats. Jag vet inte om Sánchez siffra stämmer. 28 000 registrerade döda är redan den en fruktansvärd siffra, och vi är väl alla medvetna om att dödssiffran hade varit mycket, mycket högre om det inte hade varit för karantänen.

Vi är inne i den så kallade nya normaliteten, fortfarande med många restriktioner nu. I Andalusien är dessa restriktioner lite hårdare än på många andra platser i Spanien, läs gärna Carin Osvaldssons artikel som sammanfattar den nya normaliteten i Andalusien.