Corona-testandet

Antingen har Jesús och jag levt under en sten, eller så var det så, att det var innan jul som självtestandet tog fart på riktigt. Gud, så folk köpte tester på apoteken! Och som de testade sig! Ibland för symptom, ibland bara för att kolla ändå, innan möte med släktingar. Vårdcentralerna testar inte lika mycket längre och man kan hänvisas till att själv köpa test på apoteken. Folk hamstrade så att testen tog slut, några vänner frågade i fyra-fem apotek innan de äntligen hittade ett med test, och de köpte på sig en massa inför julfirande med släkten. Det sista togs efter nyår, när mamman hade tänkt träffa en kompis, men i och med att hon var tätt i näsan tog hon ett test innan, och det visade sig vara positivt. Tre dagar med nästäppa, det var hennes erfarenhet av coronaviruset.

Några tjänar väldigt, väldigt mycket pengar på alla de här testen. En granne köpte fyra för 20 euro, vilket får anses vara ett bra pris, en del test var uppe i nästan 13 euro styck när det var som värst (priserna gick upp inför julhelgerna, förstås, när varenda människa började testa sig). Sedan klev staten in och reglerade priserna, så att testen inte ska kosta mer än knappt 3 euro styck.

Jag har fortfarande inte tagit något test, bara utgått från att alla dagisförkylningar som Runa har dragit hem har varit just det - dagisförkylningar. Möjligtvis var den sista förkylningen covid, vem vet, tanken slog mig först när vår kompis testade positivt för nästäppa, och en kollega till Jesús testade positivt när han hade ont i halsen. Innan dess hade jag inte begripit att snuva och nysningar kan vara covid, vilket kan få oss att dra slutsatsen att jag faktiskt har befunnit mig under en sten i ett par års tid, eller i alla fall sedan covid-symptomen ändrades från feber, huvudvärk, hosta, andningssvårigheter och förlorat smak- och luktsinne, till att omfatta alla tänkbara symptom, när nu detta hände. I somras, enligt nätet, men det vet jag ju inte eftersom jag tydligen har levt i en parallell värld, där tankar på vinstockar, citronträd, hittekatter och ungar har tagit större plats än tankar på coronavirus.

Det får vara som det vill med testandet. Det jag inte tycker om är när barnen dras in i det. Nu har det hänt Disa tre gånger. Första gånger var någon vecka efter skolstarten, september 2020. En klasskompis hade testat positivt, under dramatik fördes hela klassen till vårdcentralen och fick pinnar uppkörda i näsan. Det där var en obehaglig upplevelse som Disa tyvärr inte har glömt, och nu är hon paniskt rädd för att testas igen.

I november hade hon mycket, mycket ont i halsen, och jag åkte till vårdcentralen med henne för att en läkare skulle kika på henne. Men fick veta att här blev det ingen läkarkoll såvida Disa inte covid-testades först. Skit tänkte jag, men satte henne i knät. Sköterskan försökte på alla sätt stoppa in pinnen i Disas näsa. Till slut försökte vi tillsammans hålla fast den livrädda ungen, men det var inte möjligt att genomföra något test utan att göra henne illa, om ens då. Sköterskan gav upp och försökte få en läkare att kika på Disa ändå. En sur en dök upp, tittade på Disa i 30 sekunder, och skrev ut en galen dos med antibiotika, som var tre gånger så hög som dosen hon fått ett par veckor tidigare mot öroninflammation.

(Här kommer jag förresten att tänka på ett annat besök på vårdcentralen i höstas, då vi såg en av Runas kompisar på förskolan bäras in, som inte heller skulle bli undersökt av läkare om inte föräldrarna lät covid-testa henne först.) 

Och sista gången för Disa var igår. Disa har varit hemma från skolan med feber och halsont. nu har hon varit symptomfri i ett par dagar, men hon har ändå varit hemma med mig, för säkerhets skull, och hon fick också följa med när Runa skulle vaccineras. Sköterskan som stack Runa kommenterade att Disa måste testas. Om hon får symptom, vilket som helst, och inte testas, ska hon vara hemma 14 dagar från skolan, sådana är reglerna, som ett sätt att tvinga familjer att testa sina ungar (det sista tänkte jag). Skolsköterskan i Fuenteheridos ringde också upp, som han numera alltid gör om någon är hemma från skolan i mer än två dagar. Han påpekade att Disa behövde testas, och eftersom jag faktiskt hade köpte ett test för att ha hemma, tänkte jag att vi får väl prova då.

I en kvart försökte jag övertala Disa, som blev allt räddare. Rädslan kom ut i gråt. Vi kom så långt att hon själv vågade stoppa in yttersta toppen på bomullspinnen i näsan, mitt tålamod började tryta och hon grät och grät och sprang till slut förtvivlad ut genom dörren och gömde sig. Stackars liten. Jesús och jag var överens om att detta är galet och han tyckte att vi skulle ljuga och säga att Disa hade testats och att det var negativt. Hon var ju frisk nu. Jag påpekade att Disa inte kan ljuga, hon skulle avslöja lögnen om någon frågade, så vi kom överens om att låtsas genomföra testet och säga till henne att det var negativt. När Disa till slut kom in igen fick vi henne att stoppa in yttersta spetsen i näsborrarna en gång till, snurra runt den lite, och sedan stoppa ner pinnen i vätskan. Vätskan droppades ner på testaren, och till vår häpnad visade det sig faktiskt vara giltigt! Kanske var det tack vare att Disa hade gråtit så mycket och var snorig, men pinnen behövde inte köras upp 2,5 centimeter som det stod i manualen!

Men hörrni. Allt detta testande. Testar ni er för varenda förkylning och nästäppa, ifall det kan vara covid? Är det rimligt att en unge inte får träffa läkare om hon inte genomgår ett covid-test först? Trots att det är nästan omöjligt att testa henne om hon inte sövs ner innan? Det oroar mig att Disa ska bli riktigt sjuk, och inte få läkarvård om hon inte covid-testas först. Hur länge ska galenskapen pågå? Och varför används inte salivtest på barn?

Disas test var förresten negativt. Ingen covid.