Spanska köttbullar, oliver och hobbydyrkare

Jesús åkte till Madrid för att spela med sin grupp, vilket gav mig två ensamdagar med barnen. Inget mig emot. Jag bestämde att vi skulle åka till Aracena och göra lite ärenden samt äta på El Tinajar, vårt traditionella, årliga decemberbesök där. Jesús är inte så förtjust i den baren, så jag går visst alltid dit med barnen innan jul när Jesús är iväg. De har en gräslig blinkande gran, men vad gör det på ett ställe som serverar de bästa köttbullarna i Pedro Ximenez-sås, godaste ibericoburgarna och kött i apelsinsås?

Först gick vi till marknaden och köpte lördagsgodis, tittade på växter och handlade i olivståndet. Vi alla är förtjusta i deras salta minigurkor, Disa bad om en speciell sorts oliver, och så fick barnen som vanligt en påse kärnfria oliver att mumsa på av olivhandlaren. På torget kunde man posta sin önskelista till de tre vise männen.

På restaurangen delade vi på migas (brödsmulor som stekts med vitlök och chorizo i olivolja, typisk hösträtt), köttbullar samt fyllda ägg. Och så kom ett par kompisar in, föräldrar till Runas bästis Ale, och sedan sprang de runt och lekte och skrattade så man måste skratta med!

Därefter åkte barnen och jag hem till vår kanadensiske kompis Jude, till vad som blev en kul ensamma-föräldraträff. Judes fru jobbade hela dagen, en USA-kompis till honom, vars fru också jobbade, var där med sin son, jag med mina barn, och till sist kom även Manu, pappa till Runas bästis, dit med lille Ale, som en glad överraskning för Runa. Jag själv blev överraskad av Judes hobby, som är att tillverka små verktyg att dyrka upp lås med. Fick prova på ett hänglås som tydligen är mycket mer avancerat än ett säkerhetslås till ytterdörren, men var rädd att bryta av verktyget. Tänkte, att det är synd att vi inte kände varandra den gången som vi blev utelåsta för att Jesús hade åkt iväg med nyckeln. Att tillverka dyrkvertyg är troligtvis den märkligaste hobby som jag har hört talas om.

När det började mörkna bröt jag upp, fick ett knippe tändvirke med mig av Judes hopsamlade fruktlådor och åkte för att handla mat och fylla på pysselförrådet med glanspapper, silverpennor och ögon inför nästa dags julpysseldag. Disas kompis Nora skulle komma för att pyssla och baka pizza, och sedan dök både Judes familj upp, och Runas kompis Ale och hans mamma. Roligt!

Marknad och härligt storkalas!

 Igår var det en makalöst rolig lördag! Låt mig berätta lite om den!

Det var alternativ marknad i Las Chinas, som alltid första lördagen i månaden. Jag hade bakat biskvier, snickerskakor, gjort ganache till chokladtryfflar och gjord blåbärsremmar under natten, och gick upp klockan fem för att baka kanelbullar, silviakaka och hasselnötsmuffins. Jag hade ett nytt, stabilt marknadsbord och hade fått bästa platsen bredvid de äldre, roliga, engelska hippisarna Tim och Linda, som säljer hemgjorda ostar och egna alkoholdrycker i små glas. Och så mycket jag sålde! Det var ständigt folk vid mitt stånd, flera som handlat tidigare marknader kom tillbaka, och jag hann aldrig prata färdigt med en innan nästa kom. José Alberto och Loren och deras barn från Sevilla tittade förbi innan de åkte vidare hem till oss, där Jesús födelsedagskalas hade börjat, liksom vår nye kanadensiske bekantskap, som kom förbi med sina barn. Jag led av en grym sömnbrist och kunde inte räkna, men det hjälpte köparna mig med. Frukosten hade jag inte hunnit med, inte heller lunchen, men jag bytte en av mina biskvier mot en stor bit sockerkaka med citronmarmelad hos Filipo, den snygge italienaren som också säljer bakverk, bland annat.

Strax efter fyra började folk packa ihop sina stånd, lite i förtid, och jag hade bara två muffins och en snickersruta kvar. Snickersrutan la jag i en servett att ge till Jesús, det är hans favorit, och muffinsarna gav jag till kompis-Inca, som nu skulle ansluta till kalaset nu efter marknaden, och en äldre man som hjälpte mig att rulla ihop duken. Sedan fick jag stanna kvar en timme till, för jag hade skrivit upp mig i gruppen som hjälper till att montera ner pålarna, taket och allt det andra på marknadsplatsen.

Halv sex var allt klart. Jag hade sagt till Jesús att allt som jag inte sålde skulle jag ta med hem till kalaset, men jag hade inget kvar, så jag svängde in i Jabugo till en liten mataffär och köpte fabrikssockerkaka och chokladkex för pengar som jag hade tjänat på mina bakverk. Och en burk cola blev det, och ett paket salta pinnar, jag behövde få i mig något, men vägen mellan Jabugo och Aguafría är så kort att jag inte hann ändå.

Jesús fyllde år i torsdags. Han fick ett par strumpor med sitt favoritkonstverk som jag köpt i en kul sockbutik i Madrid, en utflykt för att titta på förhistoriska stenbumlingar, och så åt vi en massa gott till middag, fisk och skaldjur. Vi gjorde rulltårtebakelser och hade torsdgsmys i soffan med svenska ostbågar och Ahlgrens bilar, och jag mindes födelsedagen ett år tidigare, precis nyinflyttade, utan sängar att sova i, utan köksbord, huset fullt av kartonger och soffan på högkant. Vi åt lunch på en bar i närheten och Jesús var feberglansig i ögonen efter att ha fått första dosen coronavaccin dagen innan. På kalasdagen var huset kaos, elen försvann och jag tänkte att våra kompisar skulel få ta med sig mackor att äta, Jesús var fortfarande halvsjuk efter sprutan men lyckades hjälpa mig att montera köksbordet. Sedan kom våra vänner, och de envisades med att röja så mycket det gick i flyttstöket, och de flyttade runt möbler, bar upp mängder av kartonger och vi fick ett vardagsrum som man kunde vara i, och en soffa som stod vågrätt.

Jesús hade beställt sardiner, räkor och bläckfisk att grilla av fiskbilen, som levererade allt pinfärskt i en frigolitlåda med is. Därefter tog alla som kom med sig drycker och saker att lägga på grillen, eller annat gott att ställa på bordet.

När jag kom hem, trött och med ont i fötterna, var festen i full gång. Att möta alla glada vänner var som att komma in i en varm, snäll famn. De flesta var ute på terrassen, där de åt fisk och champinjoner och pratade och lyssnade på musik, men ett par hittade jag i köket, vår nye kanadensiske bekantskap och pappa Pepe gungade barn under smultronträdet, och på stigen nedanför vårt hus, vid hästhagen,  stod Capi, Rocio och Noelia coh pratade, medan de samtidigt höll ett öga på ett gäng barn, tror jag. Ungarna härjade omkring som stormande moln! Disa och Uma lekte på balkongen, någon Nilo var i köket och letade efter ett rent glas för att kunna ta vatten, ett gäng var ute på gatan och kastade upp häxhatatr till Uma och Disa, den minste sov i mammans famn. Jag försökte ta något att äta samt ta in ved och tända brasan, men överallt hejdades jag av folk att prata med, alla snälla och roliga, och jag tänkte igen, att vilken tur vi har som får bo här, med alla dessa människor i närheten.

Jag letade fram tårtljusen och Rocio satte dem i den uppskivade, fula fabrikssockerkakan, och så sjöng vi den spanska födelsedagssången för Jesús. Barnen hade snabbt tuggat i sig alla chokladkex och försvann iväg på nya lekar. Kanadensaren tyckte att vi bodde som i ett museum, med en massa skivor, böcker och monster, och förstod inte att han INTE skulle ge pengar för maten och drycken, att alla som ville och kunde hade bidragit med mat eller dryck, som var för alla att njuta av.

I dörren stod ett plommonträd som Jesús hade fått, och i köket fanns andra presenter, trots att det skulle vara presentfri fest; ett dussin ägg från egna höns, valnötter från egna träd, begagnade sience fictionalbum.

När alla hade dragit sig inomhus, när det var mörkt och kallt ute och brasan tänd inne, dök Goretti upp med en låda ingefärsöl, precis när discolampan börjat blinka och de familjer som var kvar dansade i vårt minimala vardagsrum. Barnen hade vid det laget hittat utklädningskläderna, provade nya kreationer och förbjöd alla vuxna att gå bakom draperiet, där de förberedde en teater.

De droppade av, några åt gången, och vid niotiden var bara Helder och Ro kvar, och jag stekte överbliven korv som Rocio hade tagit med, och vi åt korv och bröt bitar av bröd och satt vid köksbordet och pratade tills vi alla blev för trötta.

Nu på morgonen har jag hittat spännande drycker, majskolvar, chorizokorv och annat kul i kylen, och, vi ska grilla sådant som blev över, och greja i trädgården. Imorgon tar jag med båda barnen till Sevilla, där jag ska hämta mitt nya pass på konsulatet! Pengarna från marknaden tar jag med, och hoppas kunna köpa syrener, miniväxthus och göra ett besök i trolleributiken.

Glad helg på er alla!

Kattmys och karneval

 Inlägget om Madridresan blir så omfattande, att jag lägger in några bilder om helgen först.

Jesús var i Sevilla och spelade, som vanligt på fredagskvällarna, jag la barnen sent. Disa läste högt ur en bok, och jag förvånas varje dag över att läsningen till slut lossnade för henne, och att det går så fort framåt! Fint!

Runa är som en grym väckarklocka, och jag fick gå upp med henen klockan sju på lördagsmorgonen. Hittekatten Pelle (som vi söker hem åt) fick sin favoritfrukost, och hoppade sedan upp och la sig på mig där jag satt i soffan. Vi fick en lång mysstund tillsammans och han spann högt. Alla katter dras till min mjuka pyjamas.

Jesús kom hem på lördag förmiddag, och det blev han som fick gå till fiskbilen när den kom och tutade. På lördagar säljs pinfärsk fisk och skaldjur i byn, och jag hade beställt acedías och boquerones att steka, samt räkor och minimusslor. Vid fiskbilen fick Jesús höra av mannen med de gröna hönsäggen att det skulle firas karneval i byn samma dag. På eftermiddagen letade vi rätt på lite utklädningskläder och drog ner till samlingslokalen. Byns barn samt föräldrar var där, en pappa bar en trådlös högtalare med svängig musik, och så gick vi ett varv runt byn med de utklädda barnen. En enda person kom ut och tittade, så det var lite avslaget. Sent på kvällen drog det riktiga partajet igång, med en inhyrd dj, men så dags hade vi somnat alla fyra... Men jag vaknade av ett par som skrattade berusat utanför fönstret framemot morgonen.

På söndagen provade jag att sätta upp ett litet marknadsstånd uppe på Peña de Arias Montano, det gick sådär. Bordet var för litet, solen smälte chokladen, men platsen är ljuvlig, och min kompis Goretti, som är den riktiga marknadsförsäljaren, är alltid rolig att prata med.

Jag gjorde bort mig också, det fick Jesús att skratta. Jag hade provsmakning på silviakaka och bjöd alla som kom förbi på en liten bit. En ung kille med ett gäng barn kom förbi och jag sträckte fram fatet till alla. Barnen tog, men inte killen. 

- Nej tack. Soy celiaco.

- Öh... Hej!

- Jag kan inte äta gluten.

Det tog en stund innan jag begrep att han inte presenterade sig som celiaco, att han inte hette celiaco (han heter Adrian, fick jag veta senare), utan att han sa nej till sockerkaka eftersom han är glutenintolerant...

Helgskoj, svärfar och förberedelse av Madridresan

Jag är kanske tjatig, men det är så roligt att bo här! Vi trivs så bra! Det är omöjligt att ha tråkigt, alltid händer det något. Och om det inte gör det är det härligt att bara vara hemma i det här gamla huset, plantera, måla något och fixa. Ofta händer det mer än man har tid med. Idag var vi bjudna på lunch hos en kompis, men fick säga nej eftersom vi hade så mycket att ordna innan Jesús pappa skulle komma. Nästa vecka skulle jag eventuellt följa med ett par kompisar och sälja bakverk på en marknad i Sevilla, men ska delta i en mexikansk ritual i skogen, i en hemgjord bastu, dagen innan, så jag hinner inte baka till marknaden. Igår var det bio i byn Alájar, och lunch med alternativa marknadsgänget, men inget av det hanns med eftersom vi åkte på en jättepicknick med Gorettis vänskapsgrupp istället. Det blev en toppenlördag!

En del i Gorettis gäng träffar vi inte så ofta, så dem var det extra roligt att prata med. Picknicken började med att Rocio och hennes familj var sjuka i covid, och medan de var i karantän åt de bara Rocios mans mat, och han är vegetarian, vilket fick Rocio att klättra på väggarna av längtan efter kött. Så det blev en grillpicknick med en massa lokala korvar, ibericokött och hamburgare. Noelia hade köpt en hel säck med bröd, folk tog med sig oliver, sötpotatis och drycker, jag bakade en stor silviakaka, som snabbt gick åt eftersom vi allt som allt var åtminstone 25 personer.

Jesús kom först, hade åkt från Sevilla på förmiddagen.. Jag kom senare med barnen, men stannade tills det blev mörkt så det var gott om tid att prata med alla, och jag bekantade mig med den kanadensiske mannen som jag har sett på Disas orienteringsträning, för övrigt gift med vår förra husläkare som jag aldrig har (behövt) träffat. Ungarna lekte, Runa gick runt med en kompis från förskolan som hon inte träffat sedan hon slutade där, Iris lekte med de andra hundarna och alla trivdes. Jesús åkte redan klockan fem, för han skulle kompa Lincoln på cello på spa-hotellet i Aracena.

Under söndagen har vi storstädat huset inför att Jesús pappa skulle komma. På måndagsmorgonen åker jag till Madrid för att förnya passet. Allt utom köket var fint när Juan anlände, ja, och så sovrummet, för Runa hade kissat i sängen när hon sov siesta, så sängen var väl inte iordning. Jag bakade drömtårta, brasan värmde så att det var varmare än i Juans lägenhet i Sevilla och det har varit en mysig kväll. Barnen har varit så himla glada över att ha farfar här, och han har lekt med dem och klappat katter och hund, och fått tortilla och te och drömtårta. När barnen hade somnat satt han och Jesús i soffan med filt över benen och pratade och halvtittade på en serie.

Medan jag är borta ska Juan lämna och hämta i skolan och ta barnen medan Jesús jobbar. Disas lärare har lovat att Runa ska få vara med i skolan, så blir det lite enklare för Juan. Det känns bra detta. Mindre bra känns det att behöva ansöka om nytt pass. Så besvärligt! Vilka personuppgifter! Jag saknar fortfarande mina föräldrars vigseldatum, som ska skrivas på blanketten, hur tar man reda på det?! Jag ska ringa till Skatteverket och fråga. Men tänk om jag missar något viktigt papper som inte står, som jag inte fattar att jag måste ta med? Då måste jag göra om hela resan och ta mig till Madrid en gång till!

Madrid ja. Jag var ordentligt irriterad över att behöva åka till Madrid för att göra detta, det är ju inte min favoritstad i världen, men tänkte, att om jag nu måste åka dit får jag ju göra något roligt av resan. Så planen är att besöka Reina Sofia-muséet på måndagseftermiddagen, och staden Toledo dagen därpå, på hemvägen. Se katedralen igen, det vill jag gärna. och besöka ett stort trädgårdscenter utanför staden, kanske har de pioner och rabarber? En bok om trädbeskärning? Jag ska lyssna på ljudböcker i bilen, äta i lugn och ro utan att bli störd av barn och djur, och vem vet, kanske sova hela natten utan att vakna?

Jag tar bilden. Alternativet var att åka bil till Sevilla (en och en halv timme), parkera, ta bussen till Madrid (6,5 timme) och sedan ta mig runt med tunnelbana. Med bilen blir hela resan inte mer än drygt fem timmar lång,

Genom en musikbekant till Jesús får jag sova gratis på hans lågprishotell mitt i centrum, nära Gran Via. Jag är inte helt bekväm med att köra bil i centrala Madrid och leta parkeringsgarage, men det får gå. Jag skulle få hotellpris på parkeringen, det blir säkert bra, om jag bara hittar dit. Eftersom det är mitt i centrum kan jag nog promenera till både muséet och till svenska ambassaden dagen därpå.

Dags att stänga ner datorn. Jag ska ladda ner ljudböckerna, och lägga mig, det är en del som ska förberedas på morgonen innan jag åker.

Ha en fin start på veckan, allihop, och håll tummarna för att min förnyelse av passansökan går igenom utan problem!

Bortugal i Spanien!

 

"Sverker städade vinden och hittade barnböcker som han vill slänga. Jag sa att vi kan ta en sväng till Spanien med dem..."

Det skrev Åsa i Portugal till mig. En vecka senare knackade hon på vår dörr här i Aguafría, och efter henne kom hela familjen bärandes på väskor, täcken och kuddar!

Resan då vi sov över hos hennes familj är en av våra bästa Portugalresor (läs här och här), och den otroliga fisk- och skaldjurssoppan vi fick hos dem är numera min paradrätt. Jag borde ha lagat den till middag till dem, för att visa precis hur glad jag var över att de kom, men de fick istället en mycket medioker buljong med överkokt pasta i, en buljong som i mina tankar skulle vara lika god som min svärfars, då man bara blundar och njuter av smakerna, men som nu var något som jag bara försökte rädda med mera salt, samtidigt som jag funderade på om jag hann laga en tortilla istället (det hann jag inte).

De hade med kassar med härliga böcker till både mig och barnen, och hela familjen trängde ihop sig i barnens lekrum för att sova, förhoppningsvis inte alltför hungriga efter middagsmaten. (Om någon av er som läser funderar på att hälsa på hos oss och blir avskräckt - jag kommer inte att inte laga puchero. Jag lovar.)

Nästa morgon körde jag upp dem tidigt. Innan öppningstid stod vi i kö till La Gruta de las Maravillas i Aracena, och fick inträdesbiljetter till turen en timme senare. Portugiserna hade inte fått kaffe hos oss innan vi åkte, det var slut, så medan vi väntade gick vi till en bar där det blev kaffe, varm choklad och typisk andalusisk frukost - rostat bröd med pata negraskinka.

Den där grottan har jag nog inte skrivit om. Den ligger under borgen och kyrkan på berget och är makalös. Missa den inte om ni åker till Aracena!

Jag tyckte att jag hade skurit ner maximalt på de saker som jag ville att de skulle hinna se och göra, eftersom vi bara hade en enda dag; grotta, bybesök, lunch, utsikt, natur, men jag lyckades kanske trötta ut oss ändå. Disa var den första att slockna, hon var så trött att hon la sig på min kudde och somnade själv medan vi åt middag, det var nog andra gången i hennes liv som hon somnade ensam och utan bok. Runa, som hade varit tyst och butter i ett dygn, ända sedan de kom, visade sig inte bara vara blyg, utan hon var febrig och sjuk också. Hon somnade efter en dos paracetamol. Frida och Jonna försvann in till sovrummet medan vi vuxna satt kvar ett bra tag till i kylan på terrassen. Dagen efter var jag väck av trötthet. Fast inte på grund av lördagen, utan för att förkylda Runa har sovit uselt två nätter i rad.

De åkte hemåt redan på söndagsmorgonen, alldeles för tidigt, jag var inte klar med dem, de kom ju nyss? När de åkte blev huset med ens mycket tomt och tråkigt, och jag märkte att jag knappt hade tagit några bilder alls. Inte av Jonna och Frida när de spelade spel med Disa, som var ganska besvärad eftersom hon har svårt att kommunicera på svenska, eller Sverker med vår lilla hund i famnen, Åsa bärandes på Runa, familjen på baren i Linares med den härliga utsikten... Men jag har skrattat så jag har gråtit, och de har visat hur man stjäl granatäpplen från någons trädgård (tack förresten, vi har fortfarande kvar ett). När vi ses i Portugal nästa gång ska jag fota mer!

Helg med musik och kompisar

Fredag igen! Härligt!

Det här skrev jag om förra helgen, men publicerade aldrig inlägget. Så här kommer det :-) 

Så skönt det är med helger! Men så fort de går!

Egentligen hände inte mycket. Vår kompis Lidia kom och hälsade på, och stannade en natt. Gissa om barnen var glada!

Jag monterade ihop en skrivbordsstol, äntligen, Jesús och jag gick till fiskbilen och köpte pinfärska sardiner som vi grillade på kvällen. på grund av grillningen blev vi sena till kvällens spelning. Vår kommun har ett riktigt bra kulturprogram över sommaren, varje liten by i kommunen får kultuiraktiviteter. Vi i Aguafría fick en grupp som rockgrupp som spelade coverlåtar, och som till Jesús förvåning gjorde det riktigt bra! På lekplatsen, mitt i byn, hade det satts upp en liten sen. Jesús undrade om det skulle vara någon där, och när vi kom dit visade det sig vara fullt. Hela byn hade gått ut för att lyssna.

Som vanligt blandas generationerna, det är roligt. De äldsta var uppåt 80-90 år som lyssnade till AC/DC och annat, de yngre dansade. Vi kom samtidigt som en äldre dam som hade varit och blandat drinkar till gruppen 80¨bredvid oss. Våra grannar med hönsen, som vi köper ägg av, hade dukat upp långbord för alla familjemedlemmar från 50 och uppåt. Barnen var nog vid scenen. Det var festligt!

På söndagsförmiddagen gick jag en lite längre promenad med Iris. Jag har upptäckt en otroligt vacker promenadsträcka på väg mot Santa Ana. Men otroligt vad svettig man blir så här års! Det rann svett när jag kom hem, och jag tänkte mig en dusch, men medan jag hade varit borta hade både Lincoln och Helder ringt, båda var på väg. Disas kompis Nora släpptes av, henens föräldrar skulle hem och städa och komma tillbaka på eftermiddagen och stanna då istället. Helder och Ro skulle fixa lite mat och dryck och ta med till lunchen. Nora och Disa satt redan och badade i badkaret när jag tänkte duscha, så det fick vänta.

Helder har vi inte sett på två månader, på grund av hans långa Mexikoresa, äntligen är han hemma igen!

Jag hann vara med en stund, sedan gick jag upp till ovanvåningen, invigde den nya stolen och satte mig att jobba. på måndagen skulle vi nämligen till Sevillas nöjespark; Isla Mágica, så jag jobbade undan på söndagen istället. Disa har drömt om att besöka nöjesparken så länge, det skulle bli första gången för henne!

En lycklig helg

 Det har varit mycket död de senaste dagarna. En av mina bästa vänner har förlorat en närstående, Jesús bästa vän också, och dessutom ett dödsfall i min omedelbara närhet. Ovanpå det skrivs det nu om att fjärde vågen är på gång i Spanien, och att en ny virusmutation har upptäckts i Andalusien. Men vad är det för start på påskafton 2021? Nej, låt oss tala om något roligare.

Jag är glad över varje dag i det nya huset, och de eldiga dagarna vankar jag upp glad med en gång, tänkandes på vad för roligt som kommer att hända just den dagen (utom i morse, för Runa väckte mig så hiskeligt tidigt). Helgerna är det bästa som finns, och jag har fått en liten helgrutin. Låt oss kika på förra helgen!

På lördagsförmiddagen tar jag bilen till Aracena på förmiddagen, för att uträtta ärenden och lördagshandla nödvändigheter och saker som jag vet att de andra tycker om. Förra lördagen började tillsammans med Runa på den lilla marknaden mitt i stan. Jag skulle köpa jordgubbar och blommor. Det fanns inga Dama de noche den här veckan, men jordgubbarna såg finfina ut, det blev två kilo i en liten trälåda.

Sedan gick vi till bageriet intill och köpte ett lök- och gurkmeja. Runa fick en fralla som hon gröpte ur på det mjuka innehållet.

Nästa ärende var eko- och hälsokostaffären. Vår torkade soja var slut, men där finns alltid annat som lockar. Nu stod det en stor korg med ätmogna avokados för bara 3,50 € kilot. Klart det blev ett kilo! Och ekologiska russin som östes ner i en tunn, brun pappåse.

I järnaffären frågade jag efter smultronplantor, men de hade inte kommit in än, så det blev persilja, basilika och en påse såjord. Curryplanta såg jag, men vad gör man med en sån?

I mataffären blev det makrill att grilla, acedías att steka, räkor, ostbröd till Disa, lördagsgodis, små goda kvisttomater och annat trevligt, och så såg jag så roliga saker till Disa; ett svart skrapblock med fina bilder, en rolig målarbok med detaljerade sagomotiv, och en blåspenna som man blåser ut färg med så det blir en sprayeffekt.

När vi kom hem för att berätta om våra äventyr och de bekanta vi träffat på, var Disa och Jesús uppspelta och trötta efter sitt förmiddagsäventyr. De hade tagit vandringsleden till grannbyn, plockat blommor, ätit glass och druckit öl på den lilla baren på torget och råkat på Jesús gamla munspelslärare.

Det blev plocklunch; avokado, stekt fisk, räkor, snäckor tillagade i olivolja och vitlök och annat trevligt.

Nästa dag var det så- och planteringsdag. Vargen och jag ägnade oss åt fröer.

Vi grillade makrill och hemgjord korv, kokade skrynkliga, salta potatisar och åt ute på stenterrassen. Vinrankorna har fått en massa blad nu. Barnen lekte nakna i trädgården, och så fort Disa hade en stund över satt hon vid poolen och målade eller ägnade sig åt skrapblocket vid köksbordet.

När jag inte sådde frön gick jag runt och studerade de blommande träden i trädgården, funderade på vad det var för fruktträd, hittade fler vinrankor, kollade de knoppande fikonen och mådde bara gott.

Någon som vet vad detta är för träd som blommar?

Grannen hade tagit in ett gäng får i sin trädgård för att de skulle beta av gräset. Jag, som går och funderar på gräsklippare till djungeln på vår sida stängslet, tyckte att det var en bra idé. Mysigt att höra dem bräka. Och helt otroligt vad mycket de åt på bara en dag!

Det bästa som finns är att bara vara här hemma en ledig dag, gå runt och greja och pyssla... Det är lycka. Och nu är det helg igen. Strax tar jag med Runa till Aracena på lördagsärenden, kika på målarfärg, fråga efter smultronplantor, köpa blommor till balkongen och sista godiset till påskäggen, och äta tapas på en bar. Jesús åker senare med Disa och möter upp där, han ska sälja skivor på rockbaren under eftermiddagen och jag ska njuta av att vara hemma. Disa ska leka med antingen Nora eller den franska familjens barn, och jag märker att vi inte hinner med påskfirande idag, vi tar det imorgon istället!

Glad påsk allihop!

Händelselös, skön helg och stark irritation

 

Det blev en sådan behaglig helg. Ingenting särskilt alls hände. Disa lekte med granntjejer, flyttpackandet påbörjades, jag blev irriterad på det spanska skolsystemet (igen) och jag befann mig hela tiden i det nya huset, i tanken.

Efter lördagsfrukosten drog jag med en motvillig Disa till mataffären. Vi skulle be om kartonger vid brödavdelningen, men vi kom försent, de var redan slängda. Tur att jag redan hade samlat på mig ett tiotal dagarna innan. Vi handlade sushi, lördagsgott, grönsaker och lite annat och sedan åkte vi på hemlig utfärd till vår utsiktsplats. Dit åkte vi flera gånger i september när Disa var i karantän för att en elev i klassen hade blivit smittad av viruset. Vi hade lite picknick, delade på en dricka och lekte att vi var där och tältade.

På väg hem från hemliga utflykten såg vi att någon hade lämnat flera små trampcyklar vid en sopcontainer bredvid tjurfäktningsarenan. Man gör så här, när man vill göra sig av med något som fungerar ställer man det synligt vid sopcontainrarna ifall någon vill plocka med sig sakerna. Vi tog med en blå trampcykel i plast till Runa, och hon älskade den.

Det var tur på kompisfronten, jag gick med Disa och ringde på hos grannen mittemot, och barnen lekte och jag fick en rundvandring i deras hus. Blev inspirerad av den öppna garderoben, vårt garderobsutrymme är också öppet, behövs bara hyllor där.

Jesús gjorde zambisk mat, och jag hade kvalitetstid med Runa, och efter maten lekte Disa med granntjejen igen. Jesús och jag städade, för det skulle komma en person och kika på huset för att eventuellt hyra det när vi flyttar. Det var den nya skolläkaren som sökte bostad, en äldre kvinna i, tja, 55-60-årsåldern kanske. Hon hade just fått sin fasta tjänst. Olyckligtvis blev det i Aracena. Själv är hon hemmahörande i Granada, fyra timmar härifrån, där hon fram tills nu har bott med sin make och barnen. Det får alltså skiljas åt. Hon ska bo i Aracena under veckorna och komma hem till familjen på helgerna. Det spanska skolsystemet är så uselt för lärarna att det inte finns ord för det. Hon gillade i alla fall huset, så förhoppningsvis kommer en ny hyresgäst redan 1 mars.

När Disa kom hem åt vi sushi och spelade spel, åt chokladsnäckor och snacks. Jag vann stort på barnmonopolet, andra omgången. Brasan brann, och när Disa somnat till en bok om spindlar stannade jag kvar bredvid henne i den varma sängen och såg Carina Bergfeldt på bärbara datorn, och det var en perfekt avslutning på den lördagen!

Hur har er helg varit?

Mysig hemmalördag - eller Dagen då Disa fick lära sig om helvetet

Åh, så här borde alla lördagar vara!

Det började med att jag lämnade över Runa till Jesús när hon vaknade, och sov ostörd i mörkt rum en och en halv timme till. Lyxen! Lyxen!!!

Disa och jag åkte och lördagshandlade, en typisk jag-har-inte-ätit-frukost-innan-handling. Vi blev så sena från affären att vi fick äta snabbalternativet korv med bröd till lunch. Jesús och jag hann prata en stund själva i köket medan korven kokade och barnen var själva i vardagsrummet. Lyxen igen!

Efter maten sov han siesta och Disa och jag spelade spel. Runa satt i barnstolen och var missnöjd eftersom hon var trött, men inte kunde somna (vi hade försökt) så jag stoppade åt henne brödbitar, riskakor och annat så hon skulle vara mindre missnöjd, hon älskar att äta. Disa och jag åt choklad och sjöng Adiemus, som jag sjunger med kören, och jag tänkte, att vilken konstig sång att sjunga med sin femåring, borde vi inte sjunga Klas Klättermus och sådant. Fast det gör vi ju också.

Så var det dags för lördagens stora pizzabak. Vi höll till i vår märkliga lilla matsal, där kylskåpet samsas med en stor blå byrå, träkista, darttavla och spegel. Jesús försökte återigen söva Runa och under tiden gjorde Disa och jag pizzor. Hon hade jordnötter, majs och ost på sin. Så klart lyssnade vi på lördagsmusik också, sådan som passar när man bakar pizza i en konstig matsal med mysbelysning. It is a mans world, It´s raining men, Stand by me och en massa av Nina Simone, och via henne kom vi till Jerry Williams version av Sinnerman, och Disa frågade vad han sjöng... Och jag översatte, och det är ju en ganska otäck text, och hon frågade vad djävulen är, och jag berättade om djävul och helvete och visade bilder... Och där, just när det dök upp en bild av människor i skärselden, kom jag på att det kanske var dumt detta, nu när denna femåring har en period av mardrömmar... Sinnerman hade gjort intryck på henne, det stod klart när hon strax därefter försvann in i sin egen värld, och hon var inte kontaktbar på en bra stund.

Jag försökte kompensera med bröllopsscenen från Love Actually, Grease och Sound of Music.

I alla fall var den en toppenfin lördag, alla lördagar borde vara precis så, med massa tid med Disa, och i morgon, söndag ska vi ha picknick. Det ska bil 20 grader och sol, efter veckor av regn och kyla, och fyra familjer till från Disas skola, samt Goretti och hennes barn, följer med, så det verkar bli en toppensöndag också :-)

Hoppas ni har en härlig helg, allihop!

(Jag får nästan be om ursäkt för den urtråkiga bilden, men här är vårt matbord efter pizzabak och spelande...)

Händelserik nationaldagshelg

Helg igen!

I dag är det Spaniens nationaldag. Det är ett nationaldagsfirande som aldrig kommer att bli som norrmännens, eller ens svenskarnas. Spanien är ett så splittrat land att man i första hand känner sig som andalusier eller bask, före spanjor.

I dag ska jag jobba som guide. Det är ju inte klokt egentligen, att jag tackade ja till guidejobben den här hösten också, med tanke på båda barnen samt mitt vanliga jobb (fast då var jag föräldraledig och hade inte börjat jobba halvtid än), men det gjorde jag i alla fall. för det är ju så roligt! Tips till alla som är intresserade av guidejobb, det är precis lika roligt som det verkar! Så den här lördagen tillbringar vi i Sevilla, ska väl passa på och fixa lite ärenden, Disa ska träffa farfar och kusiner, och sedan hem till Aracena. Jag har tänkt åka iväg själv till Almonaster på kvällen, själv, för det är den årliga Jornada Islámica. Jesús kommer att vara trött, han hade en spelning med sin grupp i Córdoba i natt och kom till Sevilla väldigt sent, eller tidigt, beroende på hur man ser det. Japp, det är mindre stressigt att sova här innan mitt guidejobb, än att försöka få iväg oss alla klockan sju på morgonen.

I morgon, söndag, ska vi ha städdag. Den stora Feria del Jamón närmar sig och vi kommer med största sannolikhet få besök. Dessutom är det krisläge. Huset måste städas och rengöras. Vi tänkte ta ett par tretimmarspass, den ene städar medan den andre är iväg med barnen, annars funkar det inte. Men det lutar åt att Jesús får ta båda passen, för själv ska jag till Almonaster med Goretti och alla våra barn. Det blir skoj! Just det, det vet inte Jesús än. Men han gillar inte Jornada Islámica, så jag vet att han inte vill följa med.

Och sedan blir det måndag, då är både Jesús och Disa lediga från skolan, så om jag jobbar undan i helgen (när då?) åker vi på utflykt till Portugal och äter något gott till lunch. Bra plan!


Vad har ni för helgplaner?

Snigelglass, skoltankar och Solkusten nästa!

Åh! Som vanligt händer det mer än jag hinner berätta om! Framför allt är det vår lilla arga bebis som gör det svårt att hinna. Hon vill ständigt vara i min eller Jesús famn, och vaknar om vi släpper henne. När Jesús har henne i famnen behöver jag för det mesta prioritera annat än bloggen, men just nu sover hon, av någon anledning, ensam i vagnen!

Men i alla fall: på fredag spelar Jesús i Malaga, och vi passar på och tar en minisemester och åker till Solkusten alla fyra, redan i dag. Solkusten är inte mitt favoritområde i Spanien, men det är kul att åka dit någon gång varje år, det känns så exotiskt där! Så ospanskt!

Vi ska gå till den svenska mataffären, äta plankstek, kanske besöka en bokhandel med svenska böcker, besöka svenska skolan (vi har planer på att låta barnen gå där ett läsår i framtiden, för språkets skull), och fika på svenska kyrkan. De har nationaldagsfirande där ikväll, och jag försöker ladda Disa full med svenska saker, så det har vi tänkt att gå på. Flera av er som läser bor ju på Solkusten, så om ni har vägarna förbi svenska kyrkan ikväll kanske vi ses :-)

I går skrev vi under papprena på Disas skolbyte. Det känns bra. Det är en liten skola. Det här läsåret har skolan bara haft sju elever (skolan, inte klassen!), men eftersom den är så omtyckt verkar det bli hela 13 elever nästa läsår. Och Disa är en av dem.

I helgen åkte vi till kusten. På lördagen var tidvattnet mycket lågt, jag hittade jättestora snäckor när vattnet drog sig tillbaka och vattnet var så klart och varmt som Atlanten aldrig är annars. Jag hade kunnat gå och plockat snäckor till midnatt, så roligt var det, men Disa hade bara den utlovade glassen i tankarna. Hon hade varit sugen hela eftermiddagen, ända sedan jag pratade om att de har Snickers-glass, som är så sällsynt, där, och hon som inte vet vad Snickers är trodde att jag sa Snigelglass, och sprang sedan fram och tillbaka mellan dörren och soffan och skrek snigelglass! och skrattade så hon kiknade. Hon hängde med mig en stund och letade snäckor, sedan var hon orolig för att glasstället skulle stänga och drog med mig därifrån (Jesús hade gått hemåt tidigare med den lilla arga).

Tanken var att vi skulle äta middag först och gå till glasstället efteråt, men vi kunde inte enas om var vi skulle äta så vi gick till slut till glasstället för att höra när de skulle stänga, klockan var ju nästan tio på kvällen och det är ännu inte turistsäsong. De skulle ha öppet så länge det var folk där, fick vi veta, så vi bestämde oss för att ta glassen först, innan middagen, för att inte riskera stängning. Och det var tur att vi gjorde det! För när vi sedan väntade på maten på ett annat ställe var Disa så trött att hon somnade i Jesús knä, hon var helt slut efter all lek.

- Tur att vi tog glassen först. Hon hade blivit så besviken annars!
- Ja, vi prioriterade rätt där, sa Jesús.

Bra att vi är överens om vad som är viktigt!

La Familia Katastrof - eller Den misslyckade stjärnturen

- La familia Katastrof. det är vi, sa jag när jag hade stängt bildörren om oss och ingen kunde höra.
- När jag stöter på guiderna i mataffären kommer jag att känna mig... obekväm, fortsatte jag.
Ja, tyvärr bor guiderna på en liten gata strax intill vår, de har ännu närmare än vi till vårt lokala snabbköp där man springer på alla bekanta i byn.

Att Jesús bad dem köra efter oss i sin minibuss hem mitt i natten, eftersom vi möjligtvis skulle få bensinstopp då vi inte hunnit tanka på vägen dit, var bara kulmen på allt som hänt.

Men vi börjar i Sevilla. På fredagskvällen var det kusin Elisas födelsedagskalas. Alla nära släktingar och kusiner och skolkompisar var inbjudna, vi var på en bar med en bra lekplats intill. Perfekt. Efter kalaset gick närmsta släkten till en bar i närheten, för att äta trodde vi, klockan var ju ändå 23 och alla var hungriga på middag, men Jesús pappa ville bara ta med oss till sitt stammisställe för att vi skulle hälsa på hans kompisar, och där fanns ingen mat så dags. Ägaren gjorde svärfar en tjänst och friterade fisk åt oss, men långt ifrån tillräckligt. Det blev sent.

Nästa dag skulle jag gå på stan med Runa och köpa sommarkläder till båda barnen, Jesús och Disa stämde träff med Disas jämnåriga syssling och hennes familj, och sedan åt vi alla paella hos Jesús pappa och spelade spansk Fia med knuff, och som de förståndiga vuxna vi är bröt Jesús och jag upp mitt i spelet, för vi skulle på stjärnvandring på kvällen och ville komma i god tid. Men det är så svårt att komma iväg med två barn. Bebisen bajsar och äter och skriker och den stora behöver hjälp med skor och alla ska på toa och väskan ska packas klart och sängarna bäddas och leksaker plockas undan, och sjutton, vi skulle ju ha med oss mackor på stjärnvandringen, hur ska vi fixa det? Vi delade på oss, Disa och jag gick för att köpa matsäck medan Jesús tog med Runa och väskan till bilen. Första mackstället var stängt, andra också, på tredje köpte vi en påse brödbullar, skinka, tonfisk-empanada och kex och sprang mot bilen, för nu var det verkligen sent.

Hur skulle vi göra? Var det möjligt att hinna fram till klockan 21? Jesús tyckte att vi skulle köra direkt istället för att stanna till hemma och hämta varma tröjor, men jag vägrade gå på nattur i sandaler och linne (i Sevilla var det hett!), och Disa kunde inte gå i tunn ärmlös sommarklänning. Han kanske kunde ringa och, tja, ställa in vår medverkan? Fast tänk om det bara var vi och en familj till, de hade ju förvarnat om att de skulle ställa in vid för få deltagare... Nähä, telefonen var urladdad, vi måste hem och hämta laddare.

Bensinmätaren varnade för att bensinen höll på att ta slut, men det fanns ingen tid för att stanna och tanka.

Vi flög in för att hämta tröjor till allihop, mössan med ficklampan samt plastfolie att slå in smörgåsar i. Ut igen, tjejerna fortsatte att sova i baksätet. Bilen, som hade räknat ner ända sedan Sevilla hur lite bensin vi hade kvar, sa nu att vi hade bensin till 70 kilometer innan den skulle ta slut. Vi visste inte hur långt det är mellan Aracena och Santa Ana, så vi chansade och åkte. Jesús ringde ena guiden och undrade om vi skulle hinna, vi skulle bli fem minuter sena.

Jesús vägrade göra iordning smörgåsarna eftersom vi åkte åksjukevägen förbi Linares, den med de förfärliga kurvorna, eftersom den är kortast. Han tyckte att vi kunde göra smörgåsar när vi stannade för att äta.

När jag parkerade på torget i Santa Ana stod hela gruppen samlad. Disa blev bryskt väckt, jag drog av henne den tunna klänningen och tog på henne två tröjor, stoppade ner matsäck i ryggsäcken inklusive ett paket skinka. När vi kom till gruppen med två gråtande barn, båda ledsna över att ha blivit väckta, hade guiderna pratat färdigt och det var dags att starta vandringen. Vi kunde betala efteråt, tyckte de.

Detta var en aktivitet i bergen för att prata om planeterna man ser, stjärnhimlen och stjärnbilderna. Så fint, tyckte vi, och så bra för Disa. Lite sent visserligen, men hon skulle ju sova i bilen och bli pigg. Men Disa blev inte pigg. Hon var trött och ville åka hem till sängen och sova. Hon var rädd för ormar, för mörkret och för att någon av oss skulle ramla ner för något stup och göra illa foten, som Jesús gjorde i höstas (utan stup). Disa var alltså inte glad. Jag tog mig an henne, medan Jesús höll sig i rörelse för att Runa inte skulle vakna till för mycket och börja skrika. Det gjorde hon ändå, efter att andra stoppet då guiderna pratat om satteliter och Uranus och visat saker på himlen med en laserpekare. Hon började skrika just som vi skulle gå vidare. Runa var hungrig. Hon skrek hela vägen till nästa stopp högst uppe på berget. Två kvinnor förbarmade sig över Jesús, som var stressad nu, särskilt som hans ficklampa precis lagt av och det snabbt blivit nattmörkt. Jag gick bakom med Disa och försökte hålla hennes mod uppe medan vi kämpade på uppför berget. Disa bar fyra enorma kottar i famnen, vilket inte gjorde saken lättare. Hon var dessutom rädd för att alla de andra skulle gå ifrån oss.

Väl framme ammade jag lilla Runa medan alla andra åt sin matsäck. Disa ville inte äta något, och Jesús var inte på humör för att göra iordning smörgåsar. När Runa ätit klart stoppade Jesús ner henne i bärsjalen och hon somnade snart. Jag högg in på en empanada medan guiderna återigen började prata och visa på stjärnkartorna. Nu hade alla andra ätit färdigt och vi ombads att släcka ficklamporna för att titta på himlen. Jesús blev hungrig, tog den andra empanadan och jag klämde en halv brödbulle i handen på Disa. Vi prasslade störande med pappren medan guiderna pratade.

Alla andra i gruppen frågade intresserat hur stjärnkartorna skulle hållas och tydas, utom vi som var upptagna med att äta, med att hålla Runa sovandes och försöka få tyst på Disa. Vår stjärnkarta hade snabbt stoppats ner i Runas blöj- och ombytspåse. Disa frågade 20 gånger med hög, gnällig röst när vi skulle åka hem och sa lika många gånger att hon var trött och ville sova. Jag åt empanada i helmörker samtidigt som jag försökte lugna och uppehålla Disa, medan alla andra nu koncentrerat lyssnade på historier om stjärnbilderna och letade efter Polstjärnan. Jag försökte då och då hänga med, men ser dåligt i mörkret efter en ögonoperation, och såg bara hälften av stjärnorna som de pratade om.

Något djur prasslade i kolmörkret bakom min rygg där jag satt och jag blev nervös och ställde mig upp. En kort stund därefter upptäckte någon att det var en räv. Den ena guiden tog nattfotografier av deltagarna, med stjärnhimlen bakom, men Disa, jag och Jesús tittade bara på räven som lugnt gick och letade mat medan den hade tio ficklampor riktade mot sig (alla som var klara med fotograferingen tittade på räven), så vi missade fotograferingen, vilket var synd för annars hade jag haft en bild att illustrera det här inlägget med.

Jag fortsatte att försöka uppehålla Disa, visa henne kusten långt borta, fyrens blinkningar, prata om nattdjur, medan alla andra repeterade stjärnbilderna. Sedan var det dags att gå tillbaka. Det var en lättnad.

Som avslutning gick vi och familjen framför oss lite fel och avslutade turen en bra bit ovanför övriga gruppen. Sedan betalade vi, eftersom vi inte hann göra det innan vi gick, och tills slut bad då Jesús att vi skulle göra sällskap med guidernas minibuss eftersom vi möjligtvis skulle drabbas av bensinstopp på vägen tillbaka. På grund av oss fick de åka åksjukevägen med minibussen i nattmörkret, med stupet nedanför, eftersom chansen var större att vår bensin skulle räcka.

Vi klarade oss faktiskt hem, med bensin för 30 kilometer till tillgodo, men när jag bar den sovande Disa upp för trappan fick jag stanna, för jag började skratta så jag skakade åt eländet. Disa vaknade tyvärr av mitt skratt, hon fick sedan gå upp för trappan själv eftersom jag inte kunde bära henne när jag skrattade, och sedan låg jag i hennes säng och skrattade så jag grät istället för att läsa bok för henne och låta henne sova.

Tapas, nötter, orientering och ett efterlängtat möte

Jag har skrivit så lite den senaste tiden att jag inte ens tar med kameran ut längre. Det måste jag ändra på. Det hade varit kul att ha bilder från den här dagen!

Alltså, lördagsplanen var att städa huset och göra måstegrejer för att nästa vecka ska börja lugnt. Vi skulle bara ut i skogen och plocka kottar och pinnar först, att ha att tända brasan med. Och tja, varför inte ta en utelunch? Den där lilla restaurangen i Galaroza, till exempel, den som är så trevlig.

Vi kom tidigt och ägaren häpnade över hur stor Disa blivit, och undrade varför Jesús hade kryckor. Jag häpnade över att han kom ihåg oss, vi har nog inte ätit där på ett år åtminstone. Jättegott och kul och billigt, ett väldigt bra besök helt enkelt! Ensaladilla, patatas bravas, croquetas, bläckfisk, kött med svampsås, glass till efterätt... Oj, vad mätta vi blev!

Jesús hade ingen lust att åka någon annanstans än hem och sova siesta efter det, men vi svängde in i Fuenteheridos i alla fall. Kottar behövdes, och jag skulle köpa valnötter från trakten.

Vilken otrolig folksamling vi möttes av! Vad var på gång? Vi fattade snart att den orienteringstävling som Disa och jag eventuellt skulle var med i hade lockat mängder av folk, och de spenderade hela dagen i Fuenteheridos. Det var fortfarande två timmar kvar till start, och folk samlades runt den enorma paellapannan för att äta lunch. Jesús blev ideligen stoppad av lärarkollegor och föräldrar och ungar som undrade när han skulle komma tillbaka till skolan. Han jobbar ju i Fuenteheridos det här året.

Även jag kände några stycken, den goa punkmamman som hade campingrestaurangen, till exempel, och jag pratade lite med Jesús ena chef, vars hund Vargen försökte döda häromdagen. Men det var en speciell person som jag spanade efter... Någon som Jesús pratat om sedan början av läsåret, en som jag inte trodde att jag skulle få träffa igen. Det är den fantastiske barnmorskan som var med när Disa föddes. Otroligt nog har även han flyttat hit till bergen, precis som vi, och ett av hans barn går i Jesús klass. Och tänk, han VAR där! Lite gråare, mer skägg, men samma ögon...
(Jag skrev om honom här och här.)

Men jag ska inte gå in på det mötet nu (men det var väldigt roligt att få träffa honom igen). Disa och jag var med i orienteringstävlingen, i familjeklassen. Det är så ovanligt med orientering i Spanien att ingen vet vad det är, men just här i bergen finns otroligt nog en orienteringsklubb. Och att jag, en svensk från Orienteringslandet Sverige var med, väckte uppmärksamhet :-) Kontrollerna var bara i byn för oss som tog det lugnt, men det var inte så bara, det var många år sedan jag orienterade, och det var svårare än jag trodde att använda en orienteringskarta i en by. Och här går de upp och ner för backar hela tiden. Dessutom var det en massa specialuppgifter. Jättekul var det, men D och jag gick tillbaka till Jesús på torget efter drygt en timme när mitt blodsocker sjönk, det började mörkna, Jesús satt glad på en bänk vid punkmammans godisstånd och hade en pappåse med böcker bredvid sig.

Visste ni förresten att man inte stämplar längre vid kontrollerna, utan använder en liten elektronisk pinne som man stoppar i ett hål?

Disa lekte med några ungar på torget, det kom fler och fler som gick i mål, jag gick och kikade på de frestande jättekorvarna i småbutikerna. När vi frös alla tre bestämde vi oss för att åka och handla och sedan åka hem, men så såg vi hur det rök från ståndet där det hade serverats paella och senare bakverk. Nu bjöds det på rykande het buljong, som värmde så gott.

Det var en väldigt rolig dag, och vi som har tänkt att vi vill flytta till Fuenteheridos är nu övertygande. Vilket speciellt ställe det är!

Midsommardag i bergspool

Det var midsommar i fredags. Vi firar inte det här, men jag åkte faktiskt till Sevilla på eftermiddagen, där Disa och jag slöt upp med ett par svenska vänner med barn i Disas ålder. A hade gjort jordgubbstårta och satt upp gula och blå ballonger, och vi dansade runt en grön krukväxt och Disa har ända sedan dess sjungit Små grodorna. Så kul att ses! Synd att det inte blir oftare.

Därefter hämtade Jesús upp oss, och eftersom Disas farfar inte var hemma träffade vi ett par andra goda vänner, deras son är ett år yngre än Disa, så de lekte på lekplatsen och sedan gick vi och åt middag på ett tapasställe till... halv ett på natten.


Helt klart en väldigt bra fredag, men lördagen blev ännu bättre!

Vi har bott i Aracena i snart två år, och vi upptäcker hela tiden nya saker. I lördags åkte vi till ett sådant ställe: Los Veneros i Santa Ana la Real. Det är ett litet landsbygdshotell med pool och enkel utomhusrestaurang, och där spenderade vi eftermiddagen och kvällen med vänner.

Otrolig utsikt över dalgångarna, skönt i vattnet, och vi åt en massa god mat. Alla utom Disa, förstås, som inte tycker om någon mat, men hon var väldigt glad för hon fick äta vad hon ville och det blev en klubba och två glassar :-)

Sedan funderade vi på att åka till El Repilado, för det är feria där, dagen innan hade det lagats paella till hela byn och på lördagseftermiddagen skulle de ha tjurrusning med riktiga tjurar. Men det var så skönt där i bergen med poolen, så vi stannade tills solen stod lågt och vi var tvungna att åka för att hinna helghandla.

Men kommer definitivt åka tillbaka till det här behagliga stället!

Helg med skaldjur och goda vänner

En del helger blir bättre än andra, så är det.
Vi sa inget till Disa på fredagskvällen, utan la henne vid samma tid som vanligt.
Sedan gick vi ner i köket och fixade maten.
Vid elva på kvällen kom våra vänner från Sevilla, José Alberto, Loren och lille Gael.
Vi åt skaldjur och vitlöksbröd och satt och pratade till halv tre på natten, när ögonen föll ihop av sig själva.

Gissa om Disa blev glad är hon vaknade!
- Gael och hans mamma och pappa är här! De kom igår. de ligger och sover i rummet med datorn. och ikväll ska vi gå och se på dans på teatern med dina kompisar Pedro och Cristian och Odile. Gael ska också följa med!
Det var en sån rolig dag för henne att både jag och Jesús hade velat vara tre och ett halvt år och ha allt detta roliga framför oss.

Loren och jag tog med oss barnen och gick till den finfina lilla butiken La Madriguera, som drivs av en grupp föräldrar som köper in barnsaker som tillverkats av folk i trakten, samt väl utvalda spel och böcker.
Jesús och José Alberto åkte och handlade under tiden, och när vi kom hem igen rensade José Alberto skaldjur till en wok som han tänkte laga till lunch. Det är så bra att ha en kompis som är kock på besök!
Jag gjorde smulpaj med hasselnötter, blåbär och äpple.

När vi hade ätit oss proppmätta på wok med räkor och bläckfisk, och tagit två tallrikar var med paj, gick Loren och jag iväg med barnen igen, nu för att äta glass med de andra teaterbesökarna. Fyra mammor och fem barn. Ytterligare ett barn anslöt sig, vems han nu var, och sedan mötte vi upp en pappa också strax innan föreställningen skulle börja.
Det var en balett av Lille Prinsen som gavs, en barnföreställlning, och som allt som jag har sett på teatern i Aracena, som är för barn, var det här suveränt bra.

Under tiden var Jesús och Jose Alberto på promenad. De hade gått vandringsleden till Linares, satt sig och tagit en öl och tänkt ringa efter skjuts tillbaka, men det var fortfarande så tidigt att de gick upp för bergen och hem igen. Just när de kom hem började det åska som sjutton, spöregna och blixtra. En brandbil åkte förbi på vår gata.

Barnen fick plättar, vi vuxna åt senare, en risrätt med räkor och musslor.

Nästa dag badade barnen badkar tillsammans, höjdpunkten vid varje besök av Gael. Kocken gjorde en couscous-sallad som han kryddade med kanel kummin och citron som lades i picknickkorgen, sedan åkte vi och köpte baguetter och drog iväg på picknick. Det blev vår nya favoritplats under pilträdet, bredvid bäcken. Ungarna lekte kurragömma och kastade sten i bäcken, vi... åt, som vanligt den här helgen. Mycket mat blev det!

Lördag och jobb i Sevilla

På fredagskvällen var jag trött.
Som vanligt var klockan över midnatt när Disa somnade. det är alltid så när vi sover över hos hennes farfar.
"Det här är galet" tänkte jag, och menade inte Disas sovtid den här gången, utan trots att jag numera jobbar heltid, skyndar jag mig till Sevilla direkt efter jobbet på fredagar, jobbar ytterligare 3,5 timme på kvällen, och nu detta, jobb på lördagsförmiddagen också.

Men när jag kom till hotellet och mötte gruppen och deras guide, som jag inte träffat sedan i höstas, kändes det bara roligt. (Undrar om jag kan be honom köpa med en påse salta S-märken tills nästa gång, om två veckor?)
Jag guidar alltså svenska turistgrupper ett antal lördagsförmiddar under hösten och våren. Det är verkligen jättekul!

Först åker vi en sväng genom stan i bussen, därefter promenerar vi i Maria Luisaparken, ser Plaza de España, och till sist går vi genom den galal judiska stadsdelen Santa Cruz. De första gångerna kändes det obekvämt att prata inför 50 personer, men inte nu längre.
Det här vänliga gänget hade sån tur. Det kom just när april-ferian börjar. Hoppas att många av dem tar chansen och går dit!
Solen sken, det var skönt ute, det fanns fortfarande apelsinblommor i träden och det var en härlig dag! Och jag gillar att berättar om den verklige Don Juan, och Susona som ville att hennes huvud skulle spikas upp på väggen när hon dog, och allt annat. Det finns så mycket att säga i den här staden!

Efter jobbet skulle jag köpa träbokstäver med magneter som Disa kan ha på kylskåpet, hon håller på att lära sig bokstäverna, men leksaksaffären har flyttat. Då jag gick och kikade på skor, och köpte tre sommarklänningar till Disa.
Vid tre träffade jag Nikki, vi gick till ett thaimatställe. Äntligen har thaimaten kommit till Sevilla!

Sedan gick jag hem till svärfar för att hämta bilnyckeln. Till slut släppte stadsångesten, nu kan jag njuta av den här staden igen. Ett och ett halvt år är det sedan vi flyttade, och nu har det gått in i mig att vi verkligen inte bor här längre. Älskar Sevilla, men vill inte bo i stad.

Jag pratade med svärfar en stund, sedan åkte jag till Gines och för att hämta Disa. Hon hade varit hos sin faster och farbror och lekt med kusiner större delen av dagen. Jesús var i Écija och spelade.

Lilltjejen hade blivit målad som en katt av kusin Elisa och låg och sov i en fåtölj när jag kom.
Jag satt i soffan och pratade försäkringar och pensionssparande med José. Han säljer sådant. Fruktansvärt vuxet, men nu när jag jobbar heltid kan jag börja pensionsspara. Det är helt nödvändigt om jag ska få något som går att leva på.
Och så verkar det som att jag måste skaffa dödsförsäkring. Det har alla i Spanien. Den ska betala begravningen. Man betalar in en liten summa varje månad.
- När jag dör vill jag brännas och fraktas hem till Sverige. Jag vill bara brännas till aska, inget mer. Måste jag ändå ha en dödsförsäkring?
-Ja.

Då får jag fixa det då.


Det här måste vara fruktansvärt tråkigt att läsa om i bloggen. Konstigt nog var det intressant att prata om.

När Disa vaknade åkte vi till ett hamburgerställe i närheten. Klockan var halv nio redan. Med löfte om att få leka efter maten åt Disa en halv hamburgare, mango och drack en halv juice. Bra!

Sedan åkte vi hem och lyssnade på The Doors och Beatles i bilen.

Det var en väldigt bra lördag!

En helg med vänner

Lite kort om helgen som var.
På lördagsförmiddagen gjorde jag ett roligt guidejobb, gick sedan till Casa de Libros och köpte två nya böcker om Sevilla samt en bok till Jesús; Javiér Marías senaste som han inte ens visste fanns. Gissa om han blev glad!
Sedan gick vi på födelsedagslunch hos José Alberto och Loren. Lille Gael har fyllt två, men eftersom Disa och jag var i Sverige då flyttades kalaset fram ett par veckor. Sådant blir man glad av!
Det var jätteroligt att träffa gänget igen.
Och vi fick sån himla god mat, men vad annat kan man vänta sig hemma hos en kock.
Klockan närmade sig 21 när Disa och jag åkte hem till Aracena. Jesús pappa var tack och lov ute när vi gick dit och hämtade väskan, för han avskyr när jag kör i kvällsmörker. Tycker att det är livsfarligt och hade visst försökt förmå Jesús att övertala mig att bryta upp tidigt från kalaset för att hinna hem innan det blev mörkt (vid den tiden han önskade hade inte ens tårtan kommit fram). Och jag, tja, jag kör hellre i dagsljus, men kära nån, vad kan hända här? Jag har ju kört i mörkret i Sverige sedan jag fick körkort för 15 år sedan, Sverige som blir mörkt vid tre på eftermiddagen och där det vimlar av vilda djur i vägkanterna. Tror han inte att jag kör försiktigt?!
Jesús stannande kvar för att gå på en spelning med några kompisar.

Nästa dag kom svenska Johanna, Jorge och Samuel, som är jämnårig med Disa, på besök.
Jesús åkte med dem från Sevilla. Vi skulle träffas vid sjön, men jag tappade bort husnyckeln, och kunde inte ringa Jesús för att fråga om han hade sin med sig så jag bara kunde slå igen dörren, för då hittade jag inte mobilen, och därefter var bilnyckeln borta och vid det laget ville jag bara sätta mig och ge upp och ställa in alltihop alternativt att någon kom och räddade mig (men hade ju tappat bort mobilen så kunde inte ringa någon). Men det löste sig.
Den underbara sjön var inte ett dugg underbar nu i september efter sommartorkan. Vattennivån hade sjunkit med ett par meter, allt var torrt och fult och i mitt-på-dagen-ljus. Men tre av sex personer badade.
Sedan hade vi picknick-lunch och åkte därefter till Linares de la Sierra.

En av de vackraste byar jag vet. Gick och tittade på drömhus. Plockade vindruvor och valnötter från träden.

Där skulle jag vilja bo.

Konsert och marknad i Almonaster

Jag tvekade in i det sista om jag skulle åka, vi hade ju faktiskt besök... men jag ville så gärna gå på konserten, och besökarna ville stanna hemma hos oss.
Så jag åkte själv.
Jag tog den stora vägen som går mot Portugal. Den andra vägen går längs ett stup, och det är lite läskigt att köra där i mörkret.
Månen lyste upp himlen och visade bergstopparna svarta runt mig.
Efter El Repilado svängde jag in på en liten, skruttig väg, under träden, mellan bergen. Det var som att åka i en skräckfilm. Jag tänkte, att om jag får motorstopp här dör jag av skräck. Vågar inte stanna kvar i bilen, vågar inte gå ut. Jesús sa senare samma sak, att den vägen i mörkret är som tagen ur en skräckfilm. "Jag åkte den en gång i mörkret med José Alberto. Vi lyssnade på Ligeti. Det var... en märklig känsla."

Det var massor av bilar parkerade vid infarten till Almonaster la Real.
Folk gick ut och in genom den uppbyggda entréporten och längs huvudgatan fanns stånd med alla möjliga saker. Det var den årliga Jornada de Cultura Islámica i byn. Luften var klar som en svensk höstdag. Det doftade rök och mat och höst. Festliga lampor hängde över gatorna.

Det serverades hett mynta-te i silverkannor, frasiga baklava på små fat, i en vedeldad ugn bakades pizzor och pizzabagarna dansade till en arabisk version av en Bob Marleylåt.

Klockan var över nio och konserten med Arcángel hade börjat. Utanför kyrkporten stod en liten grupp och lyssnade. Ingen fick komma in, kyrkan var fullsatt. När Fahmi Alqhai började spela slöt jag ögonen, det var så vackert att jag ville stänga ute allt runt omkring.
Jag stod där utanför kyrkporten nästan hela konserten. Archangel såg jag aldrig, men jag hörde honom.
Det var en flamencokonsert blandad med barockmusik.

Efteråt tittade jag lite på marknaden.

Jag köpte en växt i en svart ståltrådsbur. En växt utan rötter, som lever av luftfuktighet. Den ska sprutvattnas en gång i veckan med mineralvatten. En rostig spik får gärna ligga i flaskan, så den får järn. Växten blir glad av att få komma ut när det regnar.

Jag hittade inte tillbaka till min skräckväg när jag skulle åka hem. Jag hamnade på en annan, lika illa, som slutade i Corterangel. Jag fick fråga på flera ställen innan jag kom ut ur byn och tillbaka till den trygga huvudvägen med svarta bergstoppar runt om, den mellan Portugal och Aracena. Jag längtade hem. Hem till Disa.

Helg i Sevilla

Lördagen... Vilken lördag!
Vi var överens om att det var den bästa lördagen på länge.
Varje helg efter Sverige har ägnats åt flytten. Förra helgen var det den stora flyttstädningen och överlämnandet av nyckeln, och det har känts som om vi varit långt ifrån vanligt folk som gör vanliga lördagssaker.
I Sverige kändes det aldrig som lördag heller, alla lediga dagar var uppbokade, och Jesús tyckte dessutom att i Skara, där vi bodde, blir det aldrig någonsin lördag, där är det söndag varje dag i veckan.
Men nu.
Vi sover hos Jesús pappa fredag till lördag. På lördagsmorgonen tog jag bussen till ett jobb på förmiddagen. Jag njöt av den ensamma bussresan där jag kunde läsa.
Efter jobbet gick jag genom centrum, förbi fullsatta uteserveringar och små tapasbarer, en liten markand och allmän lördagsstämning i dessa äldre Sevillakvarter, köpte en nybakad, frasig  napolitana och träffade Jesús och Disa i barnvagnsbutiken. Vi håller på att köpa nya delar till barnvagnen, båda framhjulen är trasiga och ena delen till sufletten har försvunnit, men det blir lite i taget för grejerna är så dyra. Nu hade suflettdelen kommit och vi beställde höger framhjul.
Disa fick en heltäckande haklapp med hajar på (hon gillar och skräms av hajar!) inför dagisstarten, då alla barn måste ha en heltäckande haklapp, för de fåe mat på det här dagiset.
Vi åt tapas på en bar snett mittemot eftersom det var långt kvar till lunch.
Sedan gick vi mot Triana. Jesús pappa hade nyss kommit hem från konst- och hantverksmaknaden vid floden där han säljer sina tavlor, och var igång med kanin- och kycklingpaellan.
Den blev perfekt.
Sedan åkte jag till Ikea, vilket så klart var dumt gjort, en lördag, men vi måste ha täcke och kuddar till Disas säng. Efter det besöket var jag på nästan lika dåligt humör som Jesús skulle ha varit, det kan inte bli annat om man åker till Ikea en lördag, men det gick snart över.
Vi bestämde oss för att stanna en natt till i Sevilla. Jesús pappa gick till kyrkan, och sedan möttes vi upp på San Jacinto. Stannade till på glassbaren där svärfar brukar hänga nu när han är ensam, Disa fick glass, och sedan gick vi till det lilla fina torget vid Santa Ana och åt. Disa fick glass nummer två av farfar.
Hon var så himla glad, och sprang och lekte och hoppade, och Jesús pappa är glad över att träffa henne och att få sällskap över helgen när vi stannar över.

Söndagen var mindre rolig. Att åka tillbaka till huset i Aracena är alltid roligt, men vi ägnade eftermiddagen åt att greja och packa upp lådor, och Disa tyckte att det var tråkigt och det gick inte att avleda henne, och till slut stod vi inte ut längre med gnället och utbrotten så vi flydde ut och köpte hem mat.
Flyttkaoset blir mindre och mindre kaos, och vi fick undan en hel del.
Vad enkelt det är att flytta när man inte har barn! Det är ju bara att plocka upp och greja när man har ledig tid.

Vi har lite press på oss, för nästa helg kommer en kompis och hans familj och sover över, de ska besöka den fantastiska Feria del Jamón, och Jesús har visst sagt att huset är iordning nu.
Det är det inte.
Vi har fortfarande inte hittat skruvarna till köksbordet och sängen, och jag tänker gång på gång om Jesús; "Din dumbom, varför kunde vi inte bara betalat lite mer och låtit flyttgubbarna montera ihop möblerna som de monterade isär? Va? Var det värt det här, tycker du?"

Men vi är så himla glada allihop över att få bo här!