Konsert och marknad i Almonaster

Jag tvekade in i det sista om jag skulle åka, vi hade ju faktiskt besök... men jag ville så gärna gå på konserten, och besökarna ville stanna hemma hos oss.
Så jag åkte själv.
Jag tog den stora vägen som går mot Portugal. Den andra vägen går längs ett stup, och det är lite läskigt att köra där i mörkret.
Månen lyste upp himlen och visade bergstopparna svarta runt mig.
Efter El Repilado svängde jag in på en liten, skruttig väg, under träden, mellan bergen. Det var som att åka i en skräckfilm. Jag tänkte, att om jag får motorstopp här dör jag av skräck. Vågar inte stanna kvar i bilen, vågar inte gå ut. Jesús sa senare samma sak, att den vägen i mörkret är som tagen ur en skräckfilm. "Jag åkte den en gång i mörkret med José Alberto. Vi lyssnade på Ligeti. Det var... en märklig känsla."

Det var massor av bilar parkerade vid infarten till Almonaster la Real.
Folk gick ut och in genom den uppbyggda entréporten och längs huvudgatan fanns stånd med alla möjliga saker. Det var den årliga Jornada de Cultura Islámica i byn. Luften var klar som en svensk höstdag. Det doftade rök och mat och höst. Festliga lampor hängde över gatorna.

Det serverades hett mynta-te i silverkannor, frasiga baklava på små fat, i en vedeldad ugn bakades pizzor och pizzabagarna dansade till en arabisk version av en Bob Marleylåt.

Klockan var över nio och konserten med Arcángel hade börjat. Utanför kyrkporten stod en liten grupp och lyssnade. Ingen fick komma in, kyrkan var fullsatt. När Fahmi Alqhai började spela slöt jag ögonen, det var så vackert att jag ville stänga ute allt runt omkring.
Jag stod där utanför kyrkporten nästan hela konserten. Archangel såg jag aldrig, men jag hörde honom.
Det var en flamencokonsert blandad med barockmusik.

Efteråt tittade jag lite på marknaden.

Jag köpte en växt i en svart ståltrådsbur. En växt utan rötter, som lever av luftfuktighet. Den ska sprutvattnas en gång i veckan med mineralvatten. En rostig spik får gärna ligga i flaskan, så den får järn. Växten blir glad av att få komma ut när det regnar.

Jag hittade inte tillbaka till min skräckväg när jag skulle åka hem. Jag hamnade på en annan, lika illa, som slutade i Corterangel. Jag fick fråga på flera ställen innan jag kom ut ur byn och tillbaka till den trygga huvudvägen med svarta bergstoppar runt om, den mellan Portugal och Aracena. Jag längtade hem. Hem till Disa.