Dropp, Río Tinto och förbättring

En väldigt trött mamma sitter här och skriver.
Vi sov lite på natten. Jag låg och tittade om Disa andades och undrade om en unge kan dö i sömnen av svält, Disa vaknade av mitt stirrande och skrek och ville ha nappflaska men hade för ont i munnen för att kunna suga på den, och vi satt och tittade på Fåret Shaun i en timme innan vi gick upp och la oss igen, och vaknade tidigt på morgonen
Det blev sjukhuset, det blev dropp och blodprover. Men Disa hade blivit mycket bättre bara några timmar innan vi kom till sjukhuset.
Vi var där hela dagen. Disa var hungrig och åt både lite frukost på en bar innan vi gick in, och en stor bit omelett som hon fick på en sjukhusbricka där.
Själv har jag bara ätit en liten muffin i dag, och ett par tuggor av Disas sjukhusbröd, och känner mig hungrig.
Hon var toppen. Det var jobbigt med sticken i armarna (för oss båda, jag hukade mot hennes huvud och grät ner i britsen), men sedan läste vi bok, pratade om droppet och slangen, och om den eldsprutande draken i Bamse och trollskogen.
Sjukhuset ligger i Río Tinto, ungefär tre mil från Aracena. Det kändes så personligt. Vi satt på de fula metallstolarna i korridoren hela tiden, med droppställning och matbricka och säng, och alla som gick förbi hälsade och pratade. Faktiskt alla var toppen där, utom Disas läkare.
Jag tog med Disa hem i förtid. Provresultaten var klara, hon hade fått all dropp som hon skulle få, vi väntade bara på ett bajsprov, men det skulle vi ha kunnat vänta på till nästa dag, för det skulle knappast komma något. Kanylen togs bort och jag åkte hem med mitt barn.

Det var första gången jag åkte till Río Tinto. Vägen är fantastisk. Rätt smal och mycket kurvig. Världens längsta nedförsbacke från Aracena, jag har inte tänk på att vi bor så högt upp i bergen. Hela tiden utsikt över bergen. En vacker kyrka i Campofrío som man kör förbi. En stor, vacker sjö på båda sidor om vägen som för tankarna till något kanadensiskt landskap. Och så den enorma gruvan precis innan Río Tinto. Jag hann inte stanna, men häpnade över vad jag såg. Vilket ställe! Jag måste åka tillbaka!

När vi kom hem fortsatte Disas matlust. En hel, stor yoghurt blev det, sedan gick vi och handlade. Bullar, isglass och kycklinglår (att koka biuljong av) till Disa, Pringles till mig och Jesús för att fira att det här är över.
Sedan såg vi att det var barn på lekplatsen och gick dit. Disa gungade och tittade på de andra, och hon var så tunn där hon höll i sig i den stora småbarnsgungan, att hon tyktes ha varit mycket sjuk mycket länge, och återigen fick jag en stor orosklump i halsen. Hon hade inte mycket krafter heller, förstås, men hon var där och ville vara där, med mig bredvid.

Nu ska jag gå och äta chips. En smörgås kunde sitta bra också.
Om en stund börjar serien. Már de plástico. Ni har väl inte missat den, ni som bor i Spanien?