Minnesväg och nöjesfält

Den där landsvägen som kantas av kaktus, stenek och aloe vera,

som passerar några vita byar med mjuka berg i bakgrunden, de flesta vet inte vart den väger bär. De flesta som åker den ska spendera en dag i bergen eller är på väg till Portugal, även om det inte är den snabbaste överfarten. Det är en av många landsvägar i Spanien.

För mig är det vägen hem.

Att åka här är roligt och känslosamt på samma gång. Minnen. Bensinmacken vi alltid stannade på, de förstörda kaktusarna, avfarten tapasbar och fotbollsspel med otrolig utsikt, solupogångar, blomsterkransar där någon har förolyckats, Jesús favoritfrukostställe, vägen till familjen med tjurarna, frisören i garaget, hemväg efter trollerikurs eller efter att ha lämnat en grupp resenärer på flygplatsen, och jag - mycket trött - körde hem för att återse barnen.

Vi hade lånat svärfars bil för att hämta Disas bästa kompis Uma när hon slutade skolan. Det var en sen födelsedagspresent till Disa. De två senaste födelsedagarna har hon varit i Sverige så det har inte blivit något kompisfirande. Nu tog vi igen det med att bjuda med Uma till Sevillas nöjespark Isla Mágica

Barnen och jag skrattade lite åt turisten i bilen framför som stannade vid varje rödljus i byarna, som inte vet att det är falska rödljus för att få bilister att sakta ner. Vi som är vana kör bara rakt fram.

Runa tittade ut på det torra landskapet och undrade om detta var en öken.

- Nej då, det är bara torrt. Det har inte regnat på länge.

Det är en mycket varm och torr höst i år.

Vid Marimateo körde vi in för att fylla vattenflaskan med gott vatten i floden Odiéls utlopp.

Vi var tidiga. Tog en runda på feria del jamón i Aracena som var i full gång. Köpte otroligt nog ingen skinka (!), däremot två armband till barnen.

Minnen överallt. Är det sunt? Gör de bara skada nu när vi inte kan vända tillbaka? Huset vi bodde i, kattungarna i sopcontainern, Vargen och hans kattgäng som drog omkring, vägen till förskolan, hoppborgarna på feriaområdet, barnvagnspromenader förbi åsnorna, sommarbion, skoaffären i hörnet, fruktbutiken där jag köpte den stora vattenmelonen som inte fick plats i kylskåpet trots att jag bara köpte en fjärdedel, Disas barnvaktsfamilj...

Strax innan tre åkte vi vidare på den välbekanta vägen till Fuenteheridos och skolan som Runa fortfarande pratar om, trots att hon bara gick där sitt första år. Barn och bekanta hejade på oss, stannade och pratade. Disa hittade Uma, som blivit så lång och har ett lika trolskt och vackert ansikte som alltid.

Vi åt en snabb lunch på Mercadona, tog sedan fram den stora påsen med lösgodis som Disa preparerat med allt gott som hennes vän måste prova och körde den timslånga vägen tillbaka till Sevilla.

Vi hämtade upp Jesús och åkte till nöjesparken, där det var Halloween-tema.

Vi åkte en attraktion tillsammans, sedan gick tolvåringarna för sig. De fick med lite pengar att köpa gott för och lovade att komma till mötesplatsen klockan 21. Det klarar de aldrig, trodde Jesús, eftersom de varken har klocka eller telefon, men det gjorde de faktiskt.

Runa har växt ifrån barnattraktionerna och Isla Mágica är inte så bra för genne, men hon gillade min favoritattraktion där man skjuter på gröna prickar så att något nytt händer, och en kul attraktion med snurrande tunnor.

Efter att ha träffat tjejerna och sett att de mådde bra gick vi och åt. Runa, som lägger sig vid åttatiden annars, somnade vid matbordet och Jesús och jag fick äntligen möjlighet att prata, med avbrott för ett riktigt snyggt och skrämmande tåg med zombier som gick förbi oss på väg genom nöjesparken.

I svärfars lägenhet uppstod dilemmat var alla skulle sova. Klockan var midnatt och vi var trötta. Lägenheten är liten, tolvåringarna skulle sova i var sin soffa, men svärfar har så sena vanor och inga planer på att gå och lägga sig. Uma fick ta Disas säng, Disa fick sova bredvid mig och Runa i 120-centimeterssängen, och Jesús, som är den ende som somnar även när tv:n är på och svärfar kommenterar programmen, fick ta den lediga soffan.