Spänning framför radion

 Vi satt så tysta och koncentrerade vid radionyheterna igår kväll, att jag föreställde mig hur folk följde krigsrapporteringen vid radioapparaterna under andra världskriget. Nu gällde det inget krig, utan det hade utlovats lättnader i corona-restriktionerna. Jesús önskade så förtvivlat att provinserna i Andalusien skulle öppnas igen. När de stängdes i mitten av januari trodde nog ingen att stängningen skulle vara så länge, och nu är trycket hårt från hotell- och restaurangbranschen på ett återöppnande.

Jag har väntat på ett öppnande för att kunna åka till Ikea i Sevilla och köpa en säng och kaviar. Vi löste det tills vidare med sängplatser, Jag och Runa sover i 135-sängen och Jesús och Disa i en 90-säng som hade lämnats kvar här. När jag är vaken efter att båda barnen har somnat (sällan) bär jag över Disa till stora sängen så att Jesús får plats med sin inflammerade arm. Det funkar, säng är inte akut. Nu känns det viktigare att spara sängpengarna till att eventuellt kunna installera pelletsbrännare och tillhörande element i höst. Vintern är mycket kall i det här huset, vi gick med täckjackor nästan in i april, och soffan i vardagsrummet gick inte att använda alls, eftersom det var för kallt att sitta där ens med tjocka filtar. Samtidigt behöver alla pengar sparas för att kunna köpa loss huset om två år. Tänk om vi inte har tillräckligt då, när den här hyresperioden är slut? Men att frysa i sex månader...? Jag jobbar mer än jag orkar och hinner för att få pengar att spara.

Nu är det handelsträdgården i Sevilla som jag väntar på att kunna åka till. Och Ikea.

Provinsstängningen har tärt mycket på Jesús den här gången. Det har varit för mycket nytt för honom. Flytt, en ny bostad. Nya vänner, nya samtalsämnen, sammanhang, rutiner. Han vill åka till Sevilla och spela med sin grupp, träffa gamla vänner, träffa sin pappa, vara sig själv, eller den han brukade vara, för en dag. Jag fattar, det är som när man flyttar utomlands.

Provinsstängningen har inte hindrat våra vänner och bekanta från att åka till Sevilla. Folk hittar anledningar, får intyg. Utfärdar giltiga intyg. Chansar. Jesús har nu intyg på att få åka till en sjukgymnast i Sevilla på fredag och har planerat dagen - åka direkt efter jobbet och äta lunch med sin pappa, som har fått båda sprutorna, sjukgymnast, sedan träffa en barndomskompis som nyligen förlorade sin mamma. Och så hem, innan utegångsförbudet börjar gälla kl 23. Och så ska han ta med mitt paket från Finland, som väntat hemma hos pappan i ett par månaders tid nu.

Andalusiens regionalpresident Juanma Moreno börjar prata. Han är så teatralisk, använder så många ord. Han ägnar flera minuter åt att tala om vaccineringen, att omkring 25 % av de vuxna i Andalusien har fått minst en spruta, att Andalusien är bäst i Spanien, att fjärde vågen inte alls blev så illa som befarat, att vi alla längtar efter att få resa, träffa barn och föräldrar, åka till stranden, åka till sommarbostaden ("vi", tänker jag, som läst om hur just Juanma Moreno har rest genom jobbet mellan Andalusiens olika provinser)... Och äntligen. Provinserna... Ska öppnas! Från och med natten till torsdag!

Här slutade Jesús att lyssna och jag kunde inte längre höra vad Moreno sa, för Jesús började genast göra upp planer. Han är ledig på måndag - kanske kan han ta med barnen till Sevilla då? Jag hade inte ord för hur gärna jag vill att han ska göra det. En hel dag ensam i huset, jag kan jobba precis så mycket jag behöver utan att bli störd. Kanske, kanske, om jag får undan riktigt mycket jobb då, kanske skulle jag själv kunna åka till Sevilla någon dag nästa vecka, åka till handelsträdgården...? Hoppas!