Vad man gör vid oväntat solsken

Det hade regnat nonstop sedan måndagen. Ett häftigt, ihållande regn, så när solen oväntat började skina på söndagsmorgonen fick vi bråttom. 45 minuter efter att idén föreslagits körde vi iväg, med Milagros och hennes båda pojkar i bilen bakom oss.
Vi skulle till Cortelazor, hade vi tänkt, för det ska finnas en vandringsled som ska vara fantastiskt vacker då alla bäckar, och vattenhål är fyllda med vatten.

Ingen av oss hade varit i den lilla byn Cortelazor förut, men överallt fanns det äldre män som stod ute och pratade, och som försökte hjälpa oss att hitta början på leden. Vi skulle bara ta sikte mot torget, ta åt höger mot det tjocka trädet, och därefter rakt fram och till vänster vid dricksfontänen med rävstatyn.

Vi gick ändå fel. Eftersom vi hade tre vilda ungar med oss, kändes vandringen till vandringsleden mycket ansträngande, och de två vildaste vildingarnas mamma är inte heller avslappnande att gå med, men rolig!

När vi hade gått uppför ett berg och vägen slutade i ett industriområde förstod vi att vi hade gått fel.
Men vi hittade rätt lite senare, och det var en sådan lockande väg att vi struntade i att klockan tickade mot lunch, och gick iväg för att se litegrann av vart vägen med den lilla skylten ledde.

Vattnen kom vi aldrig fram till, men barnen klättrade i stenrösen, vi satt på en mur och åt Milagros föräldrars mandariner, och jag retade vildarna genom att plaska i en härlig vattenpöl, samtidigt som jag påpekade att de inte fick göra detsamma eftersom de inte hade stövlar. Så jäkla taskigt och ovuxet (men kul).

Det var härligt att komma ut igen. Jag går och väntar på picknickdagar, men de verkar dröja lite till.

När vi var på väg tillbaka till bilarna kom regnet igen. Och det har regnat sedan dess. Allt det där regnet som inte föll i höstas, som gjorde att kastanjeträd torkade ut och att ingen svamp växte, det har kommit nu. Det har regnat i en vecka, och ska fortsätta hela denna vecka också, enligt prognosen. Vinden stormar fram, det haglar och åskar och smäller. Det är högst osäkert att sitta vid datorn, för då och då slocknar den och så kommer en knall.
När jag pratar med blogg-Tove på Skype-telefon hör jag något löst på hennes tak slå i vinden, och hon skulle ha hört mig svära flera gånger när strömmen gått, om det inte vore just för att strömmen gått och anslutningen brutits.

Jag älskar det här vädret när jag jobbar. Jag sätter på elementet och har det varmt och skönt i rummet. Vargen sover på en filt på skrivbordet bredvid mig, och jag sitter och lyssnar på regnet medan jag skriver och rättar texter. Det är väldigt behagligt.