När jag passerat Campofrío visade det sig att vägen till Riotinto var avstängd på grund av regnet. Denna huvudväg. Jag måste passera Riotinto för att ta mig vidare. Vad skulle jag göra?
Google maps i telefonen var inte till någon hjälp, eftersom alla alternativ för att åka till Almonte gick via Riotinto.
Jag skulle få åka världens omväg. Som om det inte vore långt nog från Aracena till Almonte!
Men först frukostpaus för att försöka bli på mindre dåligt humör efter detta bakslag. Det var ett vackert ställe. Jag stannade till precis där byn tog slut för att äta medhavd matsäck. Och solen sken.
Det var tredje gången jag träffade Tove sedan hon kom till Spanien. Hon och hennes lilla familj var och hälsade på här i Aracena, Och detta var mitt andra besök hos henne i Almonte, för vi skulle jobba ihop. Och efter jobbet, lagom tills det började regna, åkte vi till stranden några mil bort. Det var längesedan jag såg havet.
Det har stormat så mycket att massor av bryggor, gångvägar och strandbarer har förstörts de senaste veckorna. Premiärminister Mariano Rajoy hade samma dag besökt ett av de förstörda områdena, inte så långt ifrån där vi var, och nu var ett tv-team här på vår strand och skulle filma.
Det är så roligt att ha bloggen, trots att jag inte alls har tid just nu, men just kontakten med andra... Det är ju det som gör det.
Och ibland stannar det inte vid kommentarer. Nu har jag fått både jobb och en kompis genom bloggen. Det händer ju inte så ofta. Att få en kompis så där. Inte för mig i alla fall. Tove sa, medan hon diskade våra smutsiga tallrikar, att hon är en sådan som rycker tag i folk och börjar prata. Jag är hennes motsats. De flesta vänner jag har är sådana som har ryckt tag i mig av någon anledning. Milagros är också en sådan som ryckte tag i mig och tyckte att det var värt besväret. För några timmar sedan satt jag i hennes kök medan Disa sprang runt och lekte med Pedro och Cristian. Vi drack te och åt bakverk som Milagros mamma tagit med från norra Spanien, och pratade pratade pratade, och skrattade åt vredesutbrott, trötthet och trista födelsedagstårtor från snabbköpet.
Tove pratar jag med så mycket att hon nästan har slutat skriva på bloggen, för hon har redan berättat allt för mig :-) Nej då, inte riktigt.
Ibland har man tur och får in bra personer i sitt liv. De flesta som har funnits i mitt liv är kvar i Sverige, och det kändes nästan som om jag slutat prata och skratta under en lång tid, eftersom inga liknande personer dök upp här i Spanien. Ändå händer det att man trillar på någon ändå. Eller att någon rycker tag i en. Någon öppnar sig. Inget är för privat. Någon tycker om att ses och göra saker tillsammans.
Så mycket lättare och roligare det är med vänner!
Åh, vad fint du skriver Annika! Det behövs en dag som denna, då det känns som om typ allt går emot en. Hoppas ni får en fin helg!
SvaraRadera:-)
RaderaSå sant, så sant - riktiga vänner är verkligen viktigt och värdefullt. Berikande.
SvaraRaderaMan ska vara rädd om sina gamla vänner men också bjuda in nya i sitt liv om det faller sig så att det känns bra.
Vilken vacker plats du stannade på och åt din matsäck! Och härligt med havet...
Här i Stockholm skiner solen idag men det är flera minusgrader ännu. Brrr... Kram! /Annika F
Hoppas att våren kommer snart, även till Stockholm, Annika!
RaderaHej, jag vill bara säga att jag läser din blogg och jag tycker väldigt mycket om den! Extra roligt är det också för att du bor i vackra Aracena! Varje sommar besöker jag och min man Alájar, så jag känner väl till alla byar i området eftersom vi gillar att vandra från by till by. Sierra Aracena har verkligen oss i sitt grepp! Hoppas du får en bra dag! Hälsar Tina från Växjö
SvaraRaderaNej men! Så spännande! Det är inte ofta jag hör någon som känner till den här trakten! Då kommer ni hit i sommar också?
RaderaHör gärna av dig om du vill, när ni är på väg!
¡Feliz Pascua Annika!
SvaraRadera¡Un abrazo muy fuerte!
P ♥♥
Tack detsamma! Hoppas att du hade en trevlig påskhelg!
RaderaKram