Februari försvann i ett moln av sjukdom och stress...

Plötsligt händer det.
Plötsligt har jag TID. Och nu vet jag inte vad jag ska blogga om. Alla de där inläggen som jag har haft i huvudet så länge har blåst iväg som moln ur huvudet.

Jag kan ju sammanfatta läget just nu, till att börja med.
Eller, det har Den där om Jenny redan gjort så bra.

Hur var din februari?
Den försvann in i ett moln av sjukdom och stress.

Där har vi min sammanfattning också.
Och den tuffa månaden kulminerade i ett sådant stressläge att jag bara ville försvinna, men jag var så stressad att jag inte ens kunde tänka på något ställe att försvinna till.
På lördagen kände sig Jesús frusen. På söndagen kände han sig sjuk. Då kom febern. Han blev helt däckad. Han var tvungen att gå till läkaren på måndagsmorgonen för att få sjukintyg, sedan gick han upp för trappan och la sig, och kom inte ut ur sovrummet förrän på onsdagseftermiddagen igen. Och det var en sådan himla dålig vecka att bli sjuk på, för just den veckan hade Disa flera dagars skollov. Jag var tvungen att jobba, men vem skulle ta hand om Disa då? Det skulle ju Jesús ha gjort, han som hade samma lov.

Det var en sådan stressig situation. Allt handlade om att hitta stunder för att jobba, fixa mat till Disa, ge mat till katterna och hitta barnvakt. Någongång ibland kom jag ihåg att J behövde få i sig vätska, och till och med något ätbart, men jag han knappt sätta mig och prata med honom.
Det blev en kisspöl på golvet som bara fick torka in, för allt hängde på minuter och tiden fanns inte för att torka upp den. Eftersom jag inte hann diska var alla köksredskap, glas, bestick och tallrikar slut på onsdagskvällen. Men nästa dag var Jesús så kry att han var uppe och gick igen. Så då kunde jag äntligen diska.
Gräslig vecka.
Jag sa ju det. När det är tyst på bloggen är det alltid, alltid för att jag inte hinner skriva.