Disa, den gula glassen och språket

Så kom solen igen. När det regnar så här mycket som det gjort de senaste veckorna tar man vara på solstunderna.
Jag tog med Disa och köpte glass, sedan åkte vi upp till slottet på berget.
Det är skönt att inte behöva vara inne. Dagen innan, när det regnade så mycket, hällde hon aska på Vargen, och när jag (inte lugnt och tålmodigt) förklarade att det inte är bra för Vargen, för han slickar i sig askan och får den i magen, hällde Disa upp ett tvålbad i handfatet, och jag upptäckte henne just när hon försökte dra ner katten i vattnet för att tvätta honom ren.

Den här ungen. De arbetar med bokstäver i skolan, och varenda gång hon känner igen en bokstav blir jag alldeles pirrig. Det känns som det mest fantastiska jag hört. Hon har börjat vägen mot läsning. En dag kommer hon att kunna läsa och skriva!

Jag har märkt en förändring i språket igen. Hon talar mycket mer svenska med mig än med någon annan. Hon säger knappt några svenska ord alls till spanjorer. Med mig pratar hon en del svenska. Kanske... 65 procent spanska och resten svenska? Ja. Något sådant. Hon blandar språken. "Mira, mamma, que roligt!"Hon säger många substantiv på svenska, ofta i bestämd form. Och hon säger de flesta substantiven som ett-ord. Spegelt, pölet, glasset. Till och med Ullat om sin gammelmoster Ulla.
Språkutvecklingen är spännande. Hoppas vi kan åka till  Sverige i sommar igen. Jag märker hur mycket Sverigeresorna påverkar hennes språk.

Envisa unge. Hon är övertygad om att de sjunger Corona (krona) i filmen Coco som vi såg häromdagen, och tror mig inte när jag säger att det är Llorona (gråterska). Det är inte direkt en barnsång, så att säga, så det blir lite konstigt när hon går och sjunger den här hemma. Fast hon sjunger Corona, corona, och det kan ju sägas vara en barnvariant :-)