Civil olydnad på stranden

De nya däcken höll hela vägen, vi kom till havet till slut! Och vi hade inte varit där i mer än en halvtimme innan polisen upptäckte oss... Men vad vi njöt innan dess!

Vi åkte kustvägen från Huelva till El Portil, där Jesús pappa har en liten sommarlägenhet. Han själv får inte åka dit än, inte Jesús systers familj heller, eftersom de bor i Sevilla och man får inte åka ut ur sin provins förrän undantagstillståndet är över, troligtvis i slutet av juni. Vi får inte åka till Sevilla, däremot får vi åka till kusten, eftersom vi bor i Huelvas provins, fast i norra delen, i bergen. I alla fall, kustvägen var det, den är härlig, man har havet och de långa finkorniga naturstränderna precis till vänster, ingen bebyggelse alls Flera chiruingitos, strandrestauranger, hade öppnat och vi tittade längtansfullt mot vattnet, och bestämde oss för att parkera och springa ner och känna på vattnet direkt.

Vi hade inte mer än stannat bilen när Disa drog av sig sandalerna och började springa mot vattnet, och vände snabbt när sanden brände hennes fötter. Den ungen alltså, vad hon älskar att bada!

Eftersom man ännu inte fick bada hade vi inte tagit med badkläder. Vi spanade efter poliser. Såg inga. Sa inget till Disa om badförbudet. Det var hemskt varmt, 30 grader i skuggan, och Disa sprang ut i vattnet naken. Jag var varm och drog av mig allt utom trosor och linne och sprang efter. Åt h***e med poliser och idiotiska bestämmelser! Vi tänker bada! Det var ljuuuvligt skönt i vattnet! Tidvattnet var på väg upp, åh, så skönt det var, vi simmade, jag och Disa, under vattnet, över, flöt på rygg, hoppade och plaskade. Runa satt mycket allvarlig och mycket lycklig i sanden och la koncentrerat sand i en hink med vatten. Disa och jag grävde en kanal åt henne där vågorna skulle spola in vatten till henne, och när det gjorde det och gropen fylldes med vatten klev hon ner där för att bada. Jesús, som ju inte gillar stränder och hetta, stod bredvid och stod ut. Båda spanade vi efter poliser. Till slut såg jag faktiskt en misstänkt polisbil långt borta, parkerad. Jag såg till att Disa var uppe ur vattnet, och snart körde polisbilen förbi oss, utan att stanna, inget sa de om barnen som grävde i sanden.

Nästa gång hade vi inte samma tur. Vi skulle just åka, jag skulle bara i och tvätta av Runa som hade sand över hela kroppen och i håret, och just som jag stod där och tvättade henne kom poliserna tillbaka...Ja, vad skulle man säga? Vi visste ju att vi inte fick bada. Den ene höll med om att bestämmelsen är absurd, ännu mer med tanke på att det var så lite folk och att det 36 timmar senare skulle bli tillåtet att bada och leka i sanden... Den andre polisen var macho-kollegan. Den där som är så oerhört vanlig i Spanien, utan tillstymmelse till vänlighet, som står bredbent med vapnen i hölstret, beter sig som om man vore en olydig liten unge. Som är fullt medveten om vilken makt han har. Det var vi också medvetna om. Böteslappen berodde på honom. Vi upptäckte att det var lite teater. De fick Jesús id-kort och macho-polisen började skriva i sitt block, sa att vi får se om det blir ett bötesbelopp eller inte, och lämnade till slut fram en tom lapp, så synligt han kunde för att alla andra på stranden skulle se och bli skrämda och ge sig iväg. Hade vi sagt emot honom hade han med all säkerhet skrivit in ett bötesbelopp, nu slapp vi det. Puh...

Men Disa blev skrämd. Den där polisen hade skrämt henne. Och hur skulle jag förklara på ett vettigt sätt varför man inte får lov att bada i havet, på grund av viruset, när jag inte fattar det själv? Jag tänker att regeln rä till för storstadsstränder där mycket folk samlas, men här? Jesús var så arg, så arg, över att polisen hade skrämt Disa med sitt burdusa sätt, och sa, att händer det igen säger jag åt idioten att ge mig böter, bara du håller tyst och ger dig av så du inte skrämmer ungen!


Efter den här incidenten fortsatte vi till lägenheten, där det var svalt och skönt. Efter någon timme var skrämda Disa lite mer som vanligt igen och båda ungarna var glada över att vara där. Vi också. Disa sa att hon ville flytta dit, och ville ringa sin farfar för att han skulle komma, han som ofta är där samtidigt som vi. Men det går ju inte, han bor i fel provins... Återigen, hur förklarar man så att hon fattar varför hennes farfar inte får lov att åka?

Vi åkte och semesterhandlade efter allas önskemål; vattenmelon, choklad, yoghurt med mini-smarties, juice och annat trevligt, sedan, på kvällen, gick vi ut och åt friterad fisk och minibläckfiskar. Runa älskade oliverna som ställdes på bordet, Disa åt inget överhuvudtaget, men hittade en katt att prata med.

Dagen därpå gick vi inte till stranden alls. Det var så varmt, och jag ville inte stöta på någon mer polis, så att bara gå och promenera utan att få bada... Nä tack. Jag spelade spel med Disa, vi målade med nya akvarellpennor, åt vattenmelon och hade det väldigt behagligt. Jag korrläste tre nya kapitel ur en bekants bok, och på kvällen åkte vi hem, med beslutet att åka tillbaka redan nästa helg, och då stanna minst en natt till. Det var härligt att komma till kusten! Och från och med idag, måndag, får man bada i havet ;-)