Cello-kåserier, citronträd och barnlek

Vad roligt det var att komma hem till Goretti igen! Goretti är vår kompis, hennes pojkar är Disas kompisar. Hon hade bjudit hem en annan vän med två barn (och räknat efter så att vi verkligen var tio personer, fler får ju inte träffas), så fyra vuxna och sex barn var vi. Ett bord bars ut i pation, ungarna fick äta först, sedan kastade de vattenballonger, lekte med kort och andra grejer, medan vi satt i lugn och ro i skuggan av det enorma citronträdet, fullt av stora, gula citroner, och vinrankorna. Jag älskar Gorettis patio. Huset i sig är också bra, på sommaren, men på vintern måste det vara fruktansvärt kallt med all fukt och oisolerade väggar. Huset hon hyr ligger strax intill grottan med alla sina underjordiska sjöar, så alla hus däromkring har tydligen problem med fukt och sprickor i väggarna. Ja, inte öfr att det är ovanligt med fukt och sprickor i väggarna i de här dåliga, andalusiska husen...

Ovanvåningen är stor och oinredd, det är sand och sten på golvet och öppet ut. Där står mitt flyttlass från Sverige. Det såg så stort ut i Sverige, men här, på den här stora ytan, ser det inte ut att vara alls mycket saker. Här uppe förvarar dessutom tre andra av Gorettis vänner och släktingar sina flyttlass, utan att det ser trångt ut :-) Jag passade på att titta till mina kartonger. Hest skulle jag vilja köra hem allt, men det får inte plats. Jag får vänta till vi har köpt drömhuset, hehe… Men ett par av de saker som jag längtat mest efter, packade jag upp och tog med hem. Det var gjutjärnspannan vi hade hemma, den stora plättpannan för sju plättar, och så mina Cello-böcker. Jag hittade dem på en second hand-affär i Skara en gång. Köpte en bok för att prova, kom sedan tillbaka och köpte de andra de hade också. Cello, tänker ni kanske, vad då Cello? Jo, Cello var Olle Carles (1909-1998) signatur och var en förbaskat bra kåsör, den bästa jag har läst. En man som kunde skriva, på riktigt. Ordvitsar, bygga upp en historia, avsluta den. Han utgick ofta från sig själv som hårt prövad familjefar med fem barn och en bestämd hustru.

Fredagen var en dag som gjorde gott på alla sätt, och det bästa var förstås att höra Disa skratta och leka igen! Innan hon somnade satt hon på sängen bredvid mig och pratade, om riktiga, verkliga saker, om vad de hade gjort och varför hon leker bäst med Mauros lillebror och sådant. Det var så ovant, det här samtalet. Jag hoppas att det inte blir någon mer karantäntillvaro.

Nu ska jag läsa ett kåseri och sova. I morgon gör vi ett nytt försök att ta oss till havet :-D