Fyrtioåttonde dagen i karantän - trädgårdsbord, friterad fisk och en kniv i fingret

Den här dagen präglades helt och hållet av vårt nya trädgårdsbord!

Den enorma kartongen som kom med lastbil i början av veckan hade ställts i hallen mot dörren till det lilla förrådsutrymmet. När Jesús och jag kände hur tung den var förstod vi inte hur vi skulle få ut den ur hallen ens, än mindre bära ut den till pation där bordet skulle byggas ihop.

Vi drog på oss kraftiga skor för att skydda fötterna, stängde in barnen i vardagsrummet för att de inte skulle bli krossade om vi råkade tappa taget om kartongen, och började långsam förflytta den i sidled. Jag klämde en knoge, och snubblade sedan och höll på att köra in en lång sax i ryggen på Jesús (han fick inte veta hur nära det var, då hade han blivit skärrad) men vi lyckades gemensamt dra kartongen mot badrumsdörren i samma, mycket lilla, hall. Sedan lade vi kartongen ner och öppnade den, med förhoppningen att det skulle bli lättare att bära ut delarna var för sig, och att bordskivan var mindre än kartongen. Det var den inte, och vi fattade att det inte var benen som vägde så mycket, utan faktiskt bordsskivan.

Ja, varför tråka ut er med detaljer? Vi fick ut bordet till slut (som tur är, man kan ju liksom inte be någon om hjälp eftersom vi sitter i karantän och inte får träffa folk.) Där ute byggde vi ihop det, reste upp det, och det var (är) det finaste trädgårdsbord jag sett. Jag såg det i affären för två år sedan. Det var, som man säger, kärlek vid första ögonkastet. Då var det för dyrt för oss. Förra året skulle vi köpa bordet, men då var det slut. Men nu var det dags att slå till! Jag planerade att åka till Sevilla och köpa det, när vi sattes vi i karantän. Så såg jag att det gick att köpa online. Nedsatt pris dessutom. Inget att fundera över (Jesús funderade eftersom han tycker att det är onödigt att köpa ett bord om någon av oss snart kommer att dö av viruset, så är det att leva med någon som själv kallar sig realist och som vägrar se fram emot saker, tur att en av oss håller balansen uppe!).

Jag älskar det. Tänk vad ett bord kan skänka mycket glädje!

Jesús var också glad. Bordet är så stort och fint att han känner sig som kungen när han sitter vid det, säger han. Här ska vi äta frukost, lunch och middag, så frön, pyssla och spela spel. Huset har fått ett uterum.


En av stadens restauranger har öppnat och kör ut beställningar. Vi påbörjade Projekt Rädda Aracenas Barer och Restauranger och beställde patatas bravas och fisk; adobo (stora vita fiskbitar som legat i vinägrett innan de panerats och friterats, samt puntillitas (friterade minibläckfiskar). Första måltiden vid det nya bordet. Vi öppnade en flaska svensk päroncider, tillfället till ära, och Disa tyckte så mycket om den att hon vill ha sådan dryck på sitt födelsedagskalas.

Disa och jag skruvade ihop ett par trädgårdsstolar som stått i förrådet sedan vi köpte dem förra sommaren, och senare tog Jesús med sig barnen till den gamla tvättplatsen vid tanatoriet, där det också finns en lekplats (avstängd) och en ankdamm. Runa älskade ankorna och lekte med löv i vattnet, och Disa plockade en vallmobukett som du står på det nya bordet.

Disa, ja, hon var i köket och skar bitar av en morot som hon skulle ge till hästen här i hagen intill. Och så skar hon sig ganska illa i fingret. Oj, vad det blödde när jag kom ut i köket. Den lilla stackaren, hon var själv i köket och kom inte och sa till när det hände för hon trodde att vi skulle bli arga för att hon hade tagit en vass kniv och börjat skära morot själv! Och jag tänkte, hurdana är vi mot henne egentligen? Tålamodet har blivit mindre under karantänen, definitivt, nu när vi bara är hemma och nöter på varandra. Men lilla ungen!

Karantän, Trump, döda, Ryssland och annat elände var helt glömt denna härliga dag, då bordet i pation kom upp! Hoppas att ni hade en lika härlig första maj!