Ungarna är underbara och allt det där, ja ja, jo, men ibland blir jag GALEN!
Jesús jobbar 9-14 och då är jag med barnen. Efter lunch byter vi. Det beror på mig hur förmiddagen går. Om jag enbart ägnar mig åt ungarna funkar det. Om jag försöker göra något när jag är själv med dem; laga mat, stoppa i disk i diskmaskinen, svara på något mejl, städa, andas - då funkar det inte. Det är uteslutande den lilla ungens fel. Den här klättra-och-stoppa-allt-i-munnen-perioden är tuff. Livsfarligt att släppa henne med blicken! Samtidigt behöver en snart sexåring också lite uppmärksamhet.
Jag vet ju det här, men jag ville så gärna gå ut i pation, ta hand om ett par växter, så lite frön, fröpåsarna bara står där och ingenting blir sått, trots att jag inte vill något hellre än att gå ut och greja. Jag ville så frön! Är det för mycket begärt att så några frön?!
Lilla gjorde som vanligt. Ner med händerna i krukorna för att leta lecakulor, kattbajs och andra skatter, gräva lite, stoppa något i munnen. Krypa i vattenpölar. Stå vid en kruka med gammalt jordigt vatten och sleva i sig. Sitta en stund i barnstolen och sedan slänga tärningar, fröpåsar, plaststickor och annat som jag gett henne för att hon ska sitta kvar. Stoppa ner fingrarna i den äckliga golvbrunnen. Allt medan Disa yr omkring, sprutar med vattensprutan, pratar, frågar, vill visa filten som hon hängt över axlarna som en drottningmantel, leker med spansk skogssnigel (en sån där äcklig utan skal)… Jag vill bara att det ska bli tyst och stilla så att jag kan få ägna mig åt mina frön, titta på det jag håller på med i 30 sekunder utan avbrott. Snälla. Snälla?
Annat önskemål på listan - äta ensam. Utan ett litet barn som skriker argt och slänger all mat på golvet och försöker ta sig ur stolen och häller vattnet i knät, och utan att behöva hålla koll på stora barnet att hon äter något alls. Bara lite lugn och stillhet. Tystnad. Ägna mig åt min mat.
Ibland tar jag med tallriken upp till datorn, börjar ju jobba efter lunchen, och lämnar Jesús själv med kaoset...
Pust! :D
SvaraRadera/Annika F
Ja...
RaderaÅh jag förstår dig sååå väl och vill precis samma sak. Kanske inte just så frön, men bara få tänka en tanke till sitt slut utan att samtidigt behöva göra trea andra saker och samtidigt svara på en miljon frågor och mamma mamma mamma, stor igenkänning på det där!! Har aldrig i mitt liv haft så kort stubin som nu, det är pinsamt och inte ett dugg kul, men känner flera gånger m dagen total overload i hjärnan och ibland bara skriker jag åt I att han måste vara tyst i 2 minuter i sträck för annars exploderar jag. Och jag har bara en unge. Och det är ju inte ens hans fel. Inte så kul för honom heller att vara instängd med en tråkis till mamma hela tiden... stackars unge. Tack snälla du för dina länkar till mina artiklar, älskar dina karantäninlägg (här är inte karantänen över...) och läser varje dag! Men har haft en djävulusiskt stressig karantän och hinner inte med, Hinner inte nåt... knappt andas... kram!!
SvaraRaderaFrån Carin i Málaga/Benalmadena, inte meningen att vara helt anonym
SvaraRaderaHaha, jag förstod att det var du :-) Jag förstår inte hur du klarar att jobba, ensam med I i huset. Jag fattar det inte. det är ju förbaskat genomarbetade texter du skriver också. Jättekul att du är tillbaka på tidningen nu, det märks när det är en Carin-text :-)
RaderaMå er karantän upphöra efter helgen! Och må orken vara med dig! Vi är ju i alla fall två!
Hej,
SvaraRaderaJag känner igen så mycket av detta! Både med dig och Carin som kommenterar.Det är svår period. Man förtärs av frustration och längtan att få saker gjorda, göra saker klart, tänka en hel tanke klart... Även om mina barn har blivit nu 6 och 10 år och luckorna där jag kan göra allt detta nu har blivit längre och längre, ibland tom ett par timmar så har den tiden satt sina spår, både bra och dåliga. Föräldraskapet i denna isolerade sociala sättet vi lever idag är mycket mer påfrestande psykisk och mentalt jämfört med tidigare samhälle, där det fysiska påfrestningen var större.
Bloggar är bra! Där kan det pysa ut lite av den frustrationen:) Tack att du skriver om detta, det är lätt att glömma att man inte är själv i båten:)
Ja, det är bra med bloggar! Man märker att man inte är ensam! Det är ju som du säger, det blir bättre!
RaderaKänner så väl igen detta, även om det var längesedan.
SvaraRaderaJag kom ihåg att min stora dröm och önskan var att få gå på toa själv, ingen som kröp upp längs benen eller som ville använda toaborsten som tandborste eller skrek och bankade på toadörren för mamma försvunnit ur hans liv för evigt.
Kan bara säja, det ändras snart och helt plötsligt, där de små söta skorna står, står stora skepp och en unge som vill vara ifred och sova till fram på eftermiddagen och tycker mamma är en ganska jobbig typ.
Lycka till!
Så sorgligt det låter! Jag vill nog inte att ungarna ska bli SÅ stora. Inte än på många, många år i alla fall!
RaderaJa. Mysigt och jobbigt. Jag säger till min sambo att jag tror jag blir allergisk mot barnet. Det liksom känns att det blir lite för mycket, att jag tappar motivationen att vara tillsammans. Det känns som att vi gjort "allt" jag ville göra och att lusten har tagit slut? Men det är ju oftast under eftermiddagen jag känner det? Jag har ett stort barn 09:00 till 19:00 vardagar just nu och är lite orolig inför sommaren... Jag njuter av helgen... Det där med att äta. Du vet ni kan ju ha vuxenlunch eller middag ibland? Sätta barnen framför en skärm eller när de sover? Vi hade höga ambitioner och äter nästan alltid tillsammans men ibland vill jag hinna prata och njuta av maten... Vi delar upp oss. (Franska föräldrar äter ofta utan sina barn och vi gör det ibland?). Men det kanske inte funkar med Runas rutiner? Kan du släppa fokus kring vad Disa äter och om hon äter och typ inte prata mat med henne utan bara läsa en saga vid bordet eller prata om prinsessor typ... Min unge äter bara det han gillar. Jag orkar inte bry mig längre. Tycker att vi gjort allt som man ska. Tänker att det löser sig när han blir större?
SvaraRaderaHaha, barnallergi! Men du, det är ju många timmar ensamma tillsammans, det är ju inte så konstigt...
RaderaHos svärföräldrarna lät man alltid barnen äta först. Vi har gjort så ibland. nu funkar det sällan, alla tider är fel och när barnen sover är det så sent att vi ibland inte orkar äta mer än en macka i köket.
Idag pratade vi prinsessor för Disa hade gjort kungliga kronor åt oss allihop, till och med katten :-) Det låter inte så farligt, att din son bara äter det han gillar. Här har Jesús varit mer på att Disa ska äta hälsosam, bra och varierad mat. Jag struntar i vad hon äter, bara hon äter något. Hon får gärna äta stuvade makaroner varenda dag om hon vill, bara hon äter. Vi är oense på den här punkten.
När min lillebror var liten var han väldigt petig i maten och av någon orsak så minns jag hur upprörd mamma var när barnläkaren sa att han vägde för lite (vilket ligger i generna, både jag och lillebror brås på pappa: långa och smala). Mamma sa att jamen han vill ju inte äta något annat än pannkakor! och då sa läkaren jamen ge honom det då!
RaderaNu vet jag ju att så enkelt är det inte med Disa. Det där var mer en reflektion över att äta något vad som helst kontra äta hälsosam mat. Jag håller med dig.
:-)
RaderaHon skulle få pannkakor varenda dag om det vore så!
Ja och antagligen funkar det inte men. Jag ska leta efter privatlektioner i ridning och tennis till barnet. Det är okej med privatlektioner utomhus just nu hos oss. Antagligen är allt redan uppbokat och jag vet inte hur mânga lektioner vi vill betala för... Men jag kände att det skulle vara skönt att vi fick in lite rörelse och tid ifrân varandra ett par veckor i alla fall nu eller om vi ska vara hemma hela sommarlovet...
SvaraRaderaDå håller jag tummarna för att ni hittar något! Välbehövligt att vara ifrån varandra lite!
RaderaHåll ut, snart blir det enklare! Sedan en månad tillbaka behöver vi inte hök-övervaka vår lilla på samma sätt längre. Men att få göra något i lugn och ro är det ju ett tag kvar till... :-) Du är inte ensam i alla fall. Den tanken tröstar mig ibland då barnen är extra krävande.
SvaraRaderaEller hur, det är trösterikt att inte vara ensam! Men då så, då får jag stå ut ett litet tag till... Det blir bättre...
RaderaHärligt att läsa om ert vardagsliv i Spanien.
SvaraRaderaRoligt att du tycker det!
Radera