Corona i Spanien

Klockan närmade sig tio på fredagskvällen, Runa sov i min famn, månen lyste på himlen, grillen värmde min rygg och vart jag än vände blicken såg jag in glada, snälla ansikten. Ännu en födelsedagsfest, vi firar födelsedagar för både barn och föräldrar i Disas skola, bara för att det är så roligt att träffas. Nu var det Leos pappa, som förstås hade lagat en massa stark, mexikansk mat (mexikan), nästa dag skulle en mamma ha kalas, men under kvällen kom ett meddelande om att hon ställde in festen. Jag tänkte, lite ledset, att det här är nog sista gången som vi ses på ett tag. Och det fick jag rätt i. Ett dygn senare kom beskedet från premiärminister Pedro Sanchez att vi alla, i hela Spanien, är satta i karantän i minst 15 dagar.

Jag gick och la mig med känslan av att vilja hålla de båda sovande barnen hårt intill mig, och i samma stund åkte Jesús hem från Sevilla på nästan öde vägar. De elektriska skyltarna vid motorvägen blinkade i rött: Stanna hemma! Han körde som vanligt in vid Venta del Alto för att vakna till, men fick rysningar av den stängda bensinstationen, det stängda hotellet och den stängda restaurangen, allt låg i kolmörker, vinden ven och en bit bort blinkade trafikskylten olycksbådande: Stanna hemma! Stanna hemma! Stanna hemma!

Varken Jesús eller jag har varit särskilt oroliga. När det började ryktas att skolorna skulle stänga var han upprymd, ett plötsligt, oväntat skollov! Jag tyckte att det lät fint, då kunde vi sätta upp bokhyllor, gå vandringsleder, lära Disa att cykla, tänkte jag optimistiskt. Men det var det beskedet, som kom på torsdagen, som gjorde folk panikslagna. De rusade till matbutikerna och köpte upp allt de kunde. På fredagen fortsatte de att bunkra, och ungarna i skolan var oroliga, berättade Jesús. De fick ta hem alla sina läroböcker och jobba på distans, med lärarkontakt. Borgmästaren skickade meddelande om att gym, museet, grottan, biblioteket och så vidare stängs tills vidare.

På lördagen behövde jag åka iväg och handla, ni vet, den vanliga helghandlingen; sardiner att grilla, mjölk, små chokladägg till Disa, kattsand, kycklingklubbor att koka barnmat av... Och blev förvånad redan innan jag kom fram. Ingen kö in till parkeringen? Lediga platser, en lördagsförmiddag? Och inne i affären... Var det verkligen tomt på många hyllor! Butikspersonalen försökte sprida ut varor f ratt det skulle se mindre tomt ut, men en lång rad med ostar döljer inte det faktum att nästan allt kött var slut. I frysdisken med halvfabrikat var det mesta borta, i mejerikylarna fanns det bara några sorters yoghurt och smör kvar, det mesta av frukt- och grönsaker var borta... Jag var irriterad, det var jag, över det här egoistiska tankesättet att handla upp allt för eget bruk, när ingenting alls tydde på att man inte skulle kunna gå in i en mataffär och köpa mat mer.

Vi åkte till en liten plantskola i Cortelazor, köpte plättar i luften samt ett citronträd, som jag har drömt om i lfera år (ett eget citronträd!), sedan tänkte vi äta, ute, men såg att inte bara vägarna var tomma på bilar, hela stan var nästan öde. Klockan var lunchdags och flera restauranger hade stängt, en annan höll på att stänga, så vi åkte hem och stekte fisk.

Senare kom beskedet om att nationellt nödläge har utlyst. Karantän i minst 15 dagar. Jag stack ut igen. Behövde köpa gas och ett par saker till, och passade på att köpa lite nya pysselsaker inför isoleringen, så nu har vi påsk-papper, klistermärken, tyg och broderitråd, en ask akvarellpennor, block och grejer så vi klarar oss, dessutom en liten rosenbuske och nya fröpåsar som ska tas om hand. Vi kommer inte att få tråkigt. Jag ska dessutom jobba veckan som kommer. Men det känns inget vidare att inte kunna gå ut. Jag har jobbat så mycket vid datorn senaste tiden, det känns som om jag är instängd i en låda och måste sträcka på benen innan jag blir tokig! Jag vill ut och gå, långt, bli fysiskt trött, men det kommer att få vänta ännu längre.

Kassörskorna var trötta och oroliga. De har fått jobba både dag- och kvällspass och måste nu fortsätta och jobba och möta alla potentiella smittbärare.

Man kommer att få gå ut för att köpa mat, gå till apoteket, vårdcentralen och göra nödvändiga resor till och från jobbet. Militären kallas in om det krävs. På lördagskvällen gick de ute på gatorna i Villaverde och uppmanade via megafoner folk att hålla sig inomhus, enligt en av Jesús kollegor som bor där. I Villaverde har en person bekräftats smittad.


Är jag orolig? Ja. Mindre för viruset kanske, även om jag tillhör en riskgrupp och, liksom övriga, med största sannolikhet kommer att bli smittad (jag önskar att det var gjort redan, så man slapp ha det framför sig). Omkring 6 000 personer i Spanien (främst i Madrid), nästan 200 har avlidit. Det sägs att Spanien är värst drabbat i Europa, efter Italien. Men jag oroar mig nog mer över folks panik och ekonomin. Många av våra vänner lever på musik eller på att åka runt på marknader och byfester med teater och produkter att sälja. Nu ställs alla marknader och evenemang in på obestämd tid. Vad ska de leva av då?! Alla som arbetar i butiker, restauranger, på hotell, hur ska det gå för dem? I Spanien finns inte samma skyddsnät som i Sverige. Både Jesús och jag har tur när det gäller jobb, vi har både kunnat spara ihop reservpengar och kommer att ha inkomsten mer eller mindre trygg nu också, men de andra? Hur ska det sluta, det här?