Alla hjärtans dag och nya framtidsplaner

När Jesús kom till jobbet på fredagsmorgonen möttes han av en stor blombukett och ett Alla hjärtans dag-kort. Det var inte från mig, om någon trodde det, nej, det var skolans rektor som hade varit ute och plockat blommor till alla lärare och skrivit Alla hjärtans dag-hälsningar till var och en. Alla barnen fick "presenter"; varsin lånebok från skolbiblioteket inslagen i papper :-)

Det är en sådan roligt skola, där rektorns mål är att alla ska trivas och ha roligt i skolan, både barn och lärare. Det får mig att tänka på första skoldagen i september, då lärarna ägnade flera timmar åt att göra i ordning en enorm frukstbuffé på skolgåren för alla skolbarn och ders föräldrar, och i största hemlighet hade rektorn tagit dit Aracena-kören som gjorde en flash mob! Vilken grej!


I dag var min sist arbetsdag. Det är synd, jag har verkligen tyckt om det här jobbet, men när man inte har lärarleg går lärare med legitimation före.

Framför allt har jag älskat tryggheten i att ha en inkomst varje månad. Jag gillar det enormt. Fasta arbetstider, när det har fungerat. Den här hösten och vintern har varit fruktansvärda, det var ett stort misstag att försöka jobba utan att låta Runa börja på förskolan först. Jaja. Jobbet har gett oss en diskmaskin, en tv, ett bilbyte och en ekonomiskt lugn som jag aldrig vill vara utan.

Vad händer nu då? Förhoppningsvis kan jag vikariera på skolan som jag jobbat för. Jag ska göra en del skrivjobb, är tanken. Troligtvis börja som rundreseguide framöver för ett svenskt resebolag. Jag hoppas det, det verkar vara ett otroligt roligt jobb, men samtidigt känns det sådär att vara ifrån barnen nio dagar i sträck. Å andra sidan, när jag är hemma kan jag vara helt och hållet ledig och vara tillsammans med dem, och inte som det har varit nu, att jag har suttit uppe vid datorn varje stund som Disa har varit hemma, fram tills middag och läggdags. Vi har varit i samma hus men aldrig träffats, typ. Jag går hemma och saknar henne.

Jag började en distanskurs, men avbröt den ganska snart, jag ska läsa efter sommaren istället. Den här hösten, och vintern, har varit för tuff. Jag är så trött. En dag drog en tanke genom huvudet - Vad skulle jag egentligen vilja göra just nu? Ingenting. Absolut ingenting, förutom att fortsätta fotomedlemsskapet och bli bättre på att fotografera.

Så. Planer för våren:

• Lära mig jonglera, först med tre bollar, sedan käglor och helst knivar också (en i jongleringsgruppen som jag gått med i men inte hunnit träffa jonglerar med knivar)

• Lära Disa cykla. Ingen av oss har haft tid för det.

• Lära Disa att läsa. På svenska förstås.

• Prioritera Disa-tid, hon behöver det. Jag med.

• Gå en massa vandringsleder. När jag var gravid bestämde jag mig för att aldrig bli så svag igen som jag var då. Nu är det dags att bli stark.

• Eventuellt lära mig lite finska inför min brors bröllop i sommar

• Läsa på inför eventuella guidejobb

• Bli duktig på bildredigering och porträttfotografi

• Äta mindre choklad. Svårt, för närbutiken har börjat sälja min favoritchoklad

• Åka till Sverige en långhelg med Disa

• Fortsätta i familjeterapi. Jesús och jag behöver hantera vår frustration över att Disa fortfarande inte äter, och inte göra problemet värre. Sist satt terapeuten och gapskrattade när vi beskrev hur våra vardagar ser ut. Det är en omöjlig ekvation. Att jag förlorar jobbet nu är på sätt och vis väldigt bra, vi behöver eftermiddagstiden.

Ikväll var alla fyra dödströtta. Ändå började Jesús och jag titta på ett avsnitt av Sherlock Holmes, och som alltidalltidalltidalltid när det händer något otäckt på film/i tv-serie... Så somnade Jesús. Och var omölig att hålla vaken. Och jag vill inte se det otäcka själv, han behöver berätta vad som händer när jag håller för ögonen.

Läggningarna har börjat bli lite komplicerade. Båda barnen vill att jag lägger dem. Disa vill alltid att jag läser för henne tills hon somnar, och det gör jag så gärna eftersom vi knappt ses annars. Och Runa har blivit mammig. Hon gallskriker när jag lämnar henne med Jesús, och medan jag läser för Disa hör jag hur hon skriker och skriker i storarummet och tystnar inte förrän hon till slut somnar, och det skär i hjärtat! Samtidigt... Så känns det som att NÅGOT måste jag göra bra, när båda barnen vill vara med mig.

Annat? Jag tänker mycket på när Runa föddes. Efter varje terapisamtal, oavsett vad vi pratat om, och när jag har pratat med barnpsykologpappan i Disas klass om Disa, tänker jag i timmar på när Runa föddes. Det känns bara sorgligt att tänka på. Och de där dagarna påverkade Disa starkt, det var då hon började försvinna för oss.


Rörigt inlägg? Ja, lite av allt som rör sig i huvudet nu bara. Nu ska jag roa mig med att titta på böcker på bokrean istället, fundera på hur jag kan få tag i gamla versionen av musikalen Annie (Disa älskar den nya), och sedan lägga mig. I morgon, lördag, ska vi allihop till Sevilla, Disa och jag ska äta daimtårta på Ikea, köpa bokställ och kaviar, bebisgrindar till trappan och sedan ska vi åka på grillfest hos kusin Pili som fyller elva. Förhoppningsvis åker vi hemåt tidigt, för de andra i Disas klass ska samlas för karnevalen i Fuenteheridos, och jag har inte träffat dem på en vecka och saknar dem?! De håller säkert igång till midnatt åtminstone, så bara vi själva inte är för trötta... :-)

Ha en fin helg, alla!