Tionde dagen i karantän - den efterlängade promenaden till apoteket!

- Du kommer att bli stoppad av polisen, sa Jesús som tyckte att jag var tokig. Han tyckte inte att jag såg ut som någon som bara skulle gå till apoteket, med kameraväskan, vandringskorna och solglasögonen. Men stunden var inne för min efterlängtade promenad, som jag sett fram emot i sex dagar, och jag skulle ta vara på den till max!

Det var lite kyligt i luften men solen värmde. Jag stanande till och tittade på getterna och hästen och trodde varenda gång jag hörde en bil att det var polisen och att de skulle kontrollera om jag hade ett giltigt skäl att vara utanför huset. Jag vågade knappt ta upp kameran innan jag hade apotekspåsen i handen.

Det var folktomt på gatorna, jag mötte bara en man som klippte vägkanterna när jag gick till apoteket. Där inne höll personalen sig gömd tills jag hade plockat åt mig det jag behövde och skulle betala. Det hade staplats stora plastlådor framför disken för att ingen skulle komma nära. Apotekaren bar ett stort visir i plexiglas för ansiktet, och när jag frågade om när receptet tillåter mig att köpa ett nytt paket insulin, svarade hon "Det får du veta när du har flyttat på dig" med anledning att jag just då sträckte mig mot disken för att ta tillbaka mitt sjukvårdskort som hon lagt där.

Jesús hade väl trott att jag skulle gå hem efter detta, men det tänkte jag verkligen inte, nu när jag hade sluppit ut ur karantänen! Jag gick vidare på folktomma gator bort till mataffären som säljer min favoritchoklad. Det är inte närmsta butiken, och jag borde väl inte ha gått, men jag behövde röra mig nu när jag hade möjlighet! Där hindrade en vakt mig från att komma in. det var redan tio kunder inne i butiken och ingen fick gå in förrän någon annan hade gått ut. Det tog tid, och till slut var vi sex personer som stod ute och väntade. Flera bar munskydd. Och även här måste man ta på sig engångshandskar för att få handla.

Nu vågade jag ta upp kameran, med både apotekspåse och matkasse som försvar om någon skulle ifrågasätta att jag var ute, så jag visar lite av vägen tillbaka. Borgen och kyrkan, på första bilden i inlägget, syns överallt, var man än står i staden, berget är så grönt just nu, men det dröjer inte länge innan det blir varmt och gräset vissnar.

Jag gick förbi en öde busstation, och en lika öde vårdcentral. Den håller alltså stängt, bara akutmottagningen är öppen, i övrigt får man ett telefonsamtal av sin läkare när man bokar tid. Ambulansen stod redo utanför, som vanligt, men inga människor syntes till. Bakom vårdcentralen syns berget.

Jag njöt av hemvägen! På ena sidan ligger berget med borgen och bostäderna, på andra sidan är landsbygden. Där den lilla svarta bilen syns, där delar vägen sig. Man kan antingen gå rakt fram, så är man strax framme vid musikskolan, Runas dagis och centrum, eller så går man ner för backen där eucalyptusträden växer, så ser man padelplanen, gymmet och bortanför det vårt bostadsområde. Vi bor precis i början av det, så vi har nära till både getter och hästar.

Eucalyptusen. Här vill jag alltid ta av, istället för att gå raka vägen hem...

Man kan som sagt titta rakt fram, eller på allt det vackra till vänster:

Eller sätta sig på en bänk vid olivträden intill vägen, strax efter gymmet.

När jag kom hem hade Jesús gjort en potatistortilla, och sedan hade jag sådan energi från utevistelsen att Disa och jag satte igång att göra läppglans (hennes födelsedagspresent när Runa fyllde år), sedan satte vi oss i pation och sydde, målade och lyssnade på musik.

Vargen gjorde oss sällskap, och efter en stund kom även store katten Disco, som länge varit så rädd för oss att jag trott att han har varit gatukatt. Tills häromdagen, när jag stoppade näsan i pälsen på honom och kände att han luktade parfym... Obs, Vargen på bilden.

Runa och Jesús anslöt efter sin siesta, Jesús lagade kronärtskocka, jag gjorde vitlöksbröd och stuvade makaroner (till barnen) och Runa åt med gaffel för första gången!


Det var vår hemmadag det. Spanien då? Nästan 40 000 smittade, och ungefär 2 700 döda. Regeringschef Pedro Sanchez har både mor och svärmor som vårdas för Covid-19. Nu har även de flesta av Ikeas spanska personal fått gå genom tillfällig uppsägning tills krisen är över och butikerna kan öppna igen. Det är tungt för många som inte längre har jobb, men det som kommer före allt annat är tragedierna på ålderdomshemmen. När smittan väl har fått fäste dör de gamla, en efter en, fullkomligt ensamma. Det blir personalbrist, det berättas om ett hem i provinsen Cadiz där borgmästaren och flera från kommunen gick in och arbetade eftersom 20 av de anställda var hemma och smittade med viruset. På andra håll har staten tagit över privata ålderdomshem, och det har varit flera fall där militären har gått in för att sanera, och mötts av döda och döende gamla människor, de som har lämnats kvar efter att personalen flytt eller tvingats stanna hemma i karantän. Tragiken i detta är svår att ta in.

Här hemma oroar vi oss båda för Jesús pappa, som inte verkar ta risken att bli smittad på allvar. På något sätt tror han att smittan inte finns i Sevilla, samtidigt som 13 har avlidit av covid-19 i staden...