Nionde dagen i karantän - ett bad, en missad promenad och döden i Madrid

Som de flesta andra följer jag siffrorna, och de är skrämmande. Spanien ligger nu långt över Italiens kurva över antal döda vid samma tidpunkt i krisen. Det går så fort! Det är inte mer än ett par dagar sedan som jag läste över tusen döda, och nu är vi plötsligt uppe i mer än dubbelt så många! Och 35 000 smittade.

640 000 snabbtest har kommit till landet, det är sjukvårdspersonal samt gamla och vårdare på ålderdomshem som ska testas först. Men man räknar med att ta sex miljoner test, så fler är på väg.

12 % av de smittade är sjukvårdspersonal, (8 % i Italien, 4 % i Kina enligt tidningen El Pais 23/3) vilket beror på att det saknas skyddsutrustning.

Madrid är värst drabbat i Spanien och där jobbar man akut med att hitta lösningar för att inrymma alla patienter, mässhallar och hotell, bland annat. Och på grund  av att så många har dött hinner krematorierna inte med, och döda kroppar inryms nu på Palacio de Hielo, ett köpcentrum med isbana i Madrid som ligger nära det tillfälliga sjukhuset i mässhallen.

Det värsta ligger framför oss, och det är lätt att både förstå beslutet om den långa karantänen och följa den.

Samtidigt läser jag uppdateringar från Facebook-kompisar i Sverige, och kontrasten blir så stor. De rastar hundar, träffar vänner, äter ute, handlar, åker på utflykt, ja, lever vanliga liv. Här vändes livet upp och ned för en och en halv vecka sedan, var det någon som hann förstå vad som hände?

Jag förvånas över att det inte görs mer i Sverige för att stoppa smittan, förhindra stora folksamlingar, till exempel. När vi ser hur fort det kan gå när den väl har fått fäste. Men jag är sannerligen ingen expert. Man ska nog inte jämföra ett land som Sverige med Spanien heller. Här bor man tätt, umgås tätt med grannar, vänner och släktingar över generationsgränserna. Tilltron till myndigheterna är inte stor, med största sannolikhet är det lättare att få svenskar att stanna inomhus än spanjorer, utan övervakning. Nitiska svenskar övervakar ju gärna varandra också. Här bevakas städerna av polis och militär och det hotas om mycket höga böter, till och med fängelse, om man trotsar utegångsförbudet eller försöker smita iväg till sin semesterbostad under karantänen.


Kaoset i Madrid känns både nära och långt borta. Långt borta eftersom mitt lilla hörn av Spanien just nu är som en, tja, för att använda Jesús uttryck; en svensk, tråkig söndag som pågår i flera veckor. Vi har allt vi behöver. Men åh, vad jag saknar det vanliga livet, och att gå ut! Den där känslan av att sträcka ordentligt på benen och fylla lungorna med frisk luft! Om jag bara hade en hund att rasta!

Sedan i onsdags har jag planerat en promenad till apoteket, för apoteket får man gå till, även om jag, som riskgrupp, bör undvika det. Förra veckan jobbade jag på eftermiddagarna så då hann jag inte, sedan blev det för sent att gå på lördagen, men på måndagen, tänkte jag, då skulle jag gå!

Promenaden till apoteket är inte lång. Drygt tio minuter kanske. Uppförsbacke hela vägen. Precis vad jag behöver när nu sträckan är så kort. Jag har tänkt 20 gånger på vad jag ska säga om jag blir stoppad av polisen. Och ännu fler gånger hade jag sett framför mig hur jag efter apoteksbesöket fortsätter förbi torget och upp för nästa backe till matbutiken fem minuter därifrån, där min favoritchoklad säljs, den mörka som är så mjuk innanför det hårdare skalet... Hur jag skulle köpa något kallt att dricka på hemvägen. Gå. Ensam. (Man får inte ta med barn ut såvida man inte är ensamstående och inte har annat alternativ.) Tänk, den där lyckliga fredagsförmiddagen för en och en halv vecka sedan, då jag gick in i just den butiken och köpte frukost och satte mig på en bänk i parken intill, åt frukost i solen, läste, och tittade på min sovandes lilla unge i vagnen. Hon sov ända tills boken var slut! Tänk att man kan få sådana härliga förmiddagar! Och på eftermiddagen jobbade jag lite, och anslöt sedan till ett härligt födelsedagskalas för en av papporna i klassen, Jesús och barnen var redan där, och... Ja, just det, apotekspromenaden var det. Den här promenaden. Jag har väntat på den. Nu var det dags. Jesús skulle jobba nästan hela dagen, men hade paus mellan 14.00 och 17.45. Apoteket skulle öppna klockan 17. Jag tänkte gå en kvart innan. Hela den här energilösa dagen såg jag fram emot min efterlängtade promenad utanför huset. Det spöregnade, men låt det regna, bara jag får komma ut!

Så vad hände? Det vanliga. Maten blev aldrig klar i ugnen, vi åt lunch sent, dessutom hade jag lovat Disa att vi skulle bada efter maten, delvis som motivation för att hon skulle äta. Och klockan tickade. 16.08, när Disa var klar, insåg jag att om vi badade nu skulle jag missa min apotekspromenad. Kunde vi strunta i badet? Naturligtvis inte. Jag vet inte hur det är med er, men jag är bra på att vara konsekvent. Och att hålla det jag lovar Disa. Det är heligt! Jag kom på kant med svärföräldrarna när Disa var liten, de var så irriterade för att jag envisades med att säga hej då till Disa, de få gånger vi lämnade henne hos farmor och farfar, istället för att göra som alla andra, bara smita iväg när jag skulle gå så att hon inte skulle gråta. Men man får inte lura en unge!

Om vi inte badade nu skulle det inte bli något idag, Jesús skulle jobba till sent, han kunde inte vara med Runa i så fall. Och det här var min och Diss stund.

Såklart blev det badet. Och det var så mysigt! En rosa badbomb med rosenblad i bubblade i det varma vattnet, vi tände två ljus och släckte i taket. Hade elementet på (fortfarande mycket kallt i huset). Jag höll om min unge och tänkte på hur längesedan det var som vi badade tillsammans. Hade vi ens gjort det sedan Runa kom?! Disa-tid, det behövs mycket tid med denna unge, som alltid, alltid får stå tillbaka sedan hon blev storasyster.

Det var helt rätt beslut, men jag kunde inte låta bli att känna mig besviken över att inte ha fått komma ut i dag heller. Jesús tyckte att jag skulle gå till närmsta mataffären, alltid behövs det något, så jag gjorde det och slängde soporna på vägen. Jag njöt av vartenda tramp i vattenpölarna som bildats efter regnet, och önskade att butiken legat längre bort än fem minuter från hemmet.