Andra dagen i karantän - lärarjobb, oro, stängda gränser och lemonad

Från och med idag (måndag) sker all skolundervisning på distans. Andalusiens lärplattform kraschade redan på morgonen. Inte för att Jesús hade tänkt använda den ändå, han vet inte hur den fungerar. Han satt istället med böckerna och planerade skolarbetet för sin klass. Mellan klockan nio och två varje vardag måste han vara tillgänglig så att elever och deras familjer kan nå honom.

Han åkte till skolan en sväng, det var något med böckerna, och träffade en stressad rektor som försökte ta hand om allt, alla lärarnas frågor, familjernas, kommunens direktiv, statens... Åkte sedan vidare till Disas skola och hämtade material som vi ska jobba med här hemma med henne. Det var inga problem med att köra (man måste åka ensam i bilen om man absolut ska ge sig ut), men tydligen hade den spansk-brasilianska familjen i Disas skola inte samma tur, de bor i Alájar och där hindras de av polisen att ta sig ut ur byn.

Kvällen innan höll Spaniens krisgrupp presskonferens och deklarerade att all vårdpersonal kallas in, de kallas tillbaka från semestrar, tillfälliga vikariat förlängs, och till och med läkarstudenten ska in och jobba. Staten har tagit sig rätten att använda privata vårdinrättningar vid behov, och meddelar att tvåveckorskarantänen med största sannolikhet kommer att bli längre. Idag har landsgränserna stängts. Stora varsel är igång, Burger King stänger alla sina matställen, vilket medför att 14 000 personer står utan jobb.

Varje kväll klockan 22 applåderas det för vårdpersonalen. En av Jesús kompisar i kören, som är sjuksköterska, berättade att hon blev rörd till tårar av gesten.

Det tas krafttag i kampen mot viruset, och det känns både tryggt och skrämmande. Jag vet inte vad som borde göras. Men jag vet att Spanien är det land där viruset sprids snabbast i världen, näst efter Italien. Över 9 000 smittade, mer än 300 döda. Jag vet eftersom jag knarkar nyheter, söker dem, uppdaterar mig i de fyra tidningar jag läser. Att jobba via datorn, med fri tillgång till internet, kräver självkontroll för att inte sitta och läsa nyheter när detta händer. Jag får lägga av. En uppdatering om dagen räcker. Jag skrämmer upp mig själv. Men kontrasten är så stor. För fem dagar sedan var vi på skolutflykt, åt sockerkaka och tittade på fornlämningar, nu är vi instängda på obestämd tid, militär och polis ser till att vi inte går ut utan giltiga skäl, och här sitter vi och väntar på att viruset ska komma. Jag har INTE tagit reda på varför jag som diabetiker tillhör riskgruppen, men jag tillhör den ju, och trots att risken är liten att det ska gå illa snuddar tanken, alltså, jag vill ju vara kvar här länge till med mina ungar... Jag vill inte tillhöra någon riskgrupp.

Se där. Ska verkligen lägga av med denna nyhetsläsning. Nu räcker det. Från och med imorgon. En gång om dagen var det. Detta är inte sunt.


En av papporna i klassen skickade en svängig coronalåt som man inte kan låta bli att le av, och en mamma skickade en länk till Unescos digitala världsbibliotek. Musiker vars konserter har blivit inställda spelar gratis hemifrån, vilket man kan se digitalt, och flera operahus förbereder operor som man kan se gratis. Tidningarna tipsar om museer i världen som man kan göra en virtuell rundtur i, och jag har, till min glädje, fått bokpaketet som jag beställde från Sverige. Kokböcker, deckare, feel good, fakta och barnböcker. Härligt!

Idag har vi, förutom att jobba, gjort lemonad av citronerna som vi fick när vi köpte citronträdet i lördags. Vi fick en stor påse citroner från plantskolans citronträd. Disa kom upp när jag jobbade och sa "Mamma, cierra los ojos" och la handen för mina ögon för att jag skulle blunda, gick sedan och hämtade ett stort glas kall, härlig lemonad som hon och Jesús hade gjort färdig medan jag satt vid datorn.

Imorgon ska det regna. Planen är, förutom att jobba, att tända brasan, få veckans grönsakskorg hemkörd och planera maten efter den, baka kakor och bada badkar.