Sextonde dagen i karantän - akvarietankar, Allan Edwall och Sverigelängt

Det var sent. Disa låg tätt, tätt intill mig i sängen, julstjärnan som fortfarande står på sängbordet spred mysljus och i skenet av det skulle jag just läsa Glossans café för andra gången - bra bok förresten, om häxan Glossan och hennes dotter som är helt ensamma för att de är så elaka, som öppnar café för att träffa folk igen men som inte kan låta bli att trolla elakt när kunderna kommer - när Disa började prata om akvarium. Man kan tänka sig att det berodde på att vi sjöng Pirayan Maja så många gånger dagen innan, men det var nog bara för att Disa så gärna skulle vilja ha ett akvarium med fiskar.
- Jag tycker också att det vore roligt att ha ett akvarium, sa jag. Men det går tyvärr inte. Vi reser ju ibland. Till Sverige och så. Och då kan vi inte ge fiskarna mat.
- Vi kan ta med akvariet, föreslog Disa.
 - Nej, det går inte.
- Varför?
- Ja, vi brukar ju flyga. Vi kan inte ta med akvariet på flygplanet.
- Varför?

Nu började jag bli besvärad. Hade jag pratat med en vuxen hade det räckt att säga att man inte kan flyga med ett akvarium, den andra vuxna personen hade förstått. Men hur ska jag förklara för min femåring varför man inte kan ta med ett akvarium med fiskar på planet? Det tog en stund innan jag svarade. Jag behövde tänka mig in i situationen för att hitta orden. Jag såg mig själv på Malagas flygplats med ett tungt akvarium i famnen. Hur länge skulle jag orka bära det? Halt är det säkert. Tänk om jag tappar det? Hur ska jag dra väskan? Skulle man kunna packa akvariet i en väska? Fiskarna får vara i vattenfyllda plastpåsar, men man får ju inte ta med sig så mycket vätska på resan... Vilka konstiga saker man säger och tänker när man har barn. Och vilka konstiga saker man är med om, tänkte jag 20 minuter senare, men händelsen med myntet har inte hänt än, för nu är jag i tankarna i Sverige.

Flygplatsen, ja. Det är väl tokigt, jag bor här i Spanien, och trivs väldigt bra, men kan inte låta bli att längta till Sverige ändå. Ingen ihållande hemlängtan, men Sverige finns alltid där, bilder, minnen, och jag vill gärna åka dit åtminstone en gång om året. Vi var där i augusti senast, och sedan i höstas har jag tänk på nästa resa. Planerat badhusbesök med Disa, hon som älskar att bada (finns enbart motionsbassänger i Spanien), loppisbesök för att köpa med barnböcker, gå i skogen, fika på stan, åka till Göteborg, mjukt gräs under fötterna, köpa smultronplantor att ta med, bröllop, dofter... Lika länge har jag tänkt att i år måste det ske, i år måste vi åka till Öland, norra Öland som jag alltid längtar till som jag varenda år försöker ta mig till, men det är tolv år sedan jag var där senast. Kanske kan vi hyra en billig stuga, eller bo på vandrarhem, kanske skulle det funka att byta hus med någon? Man måste hyra bil, vad kostar det egentligen, var ska vi bo medan vi är i Sverige?

Och så kommer detta virus och slår allt på ända, och det verkar inte som att det kan bli någon Sverige-resa i sommar. Inte någon julresa, som kompensation, heller. När ska vi kunna åka till Sverige nästa gång?

Jaja, inget stort problem, naturligtvis. Om det inte går. Men trist känns det ändå, och där vandrar tankarna de här dagarna..


Det dör mer än 800 personer om dagen i Covid-19 här i Spanien. Nu har det registrerats 85 000 smittade och 7 368 dödsfall. Det har börjat krypa närmare oss. Kollegors släktingar och vänners bekanta som har avlidit. En familj i Jesús skola, i Valdelarco, är smittad.

Det sistnämnda är väl en av anledningarna till att Jesús var nere. Humöret går ju upp och ner, som jag har skrivit tidigare. För honom började det med en mardröm som handlade om Disa natten innan. Sedan kunde han inte somna om, utan började grubbla över hur det skulle vara om en av oss blev smittad, eller en av ungarna. Reglerna är stenhårda i Spanien. Smittade familjemedlemmar ska hållas fullständigt isolerade i ett eget rum tills symptomen är borta. Om det handlar om ett barn ska en vuxen hålla barnet sällskap tills det blir friskt. Jag tänker att det är inte möjligt. Man kan inte isolera en människa, eller en vuxen och ett barn, i ett rum i flera veckor, den där bestämmelsen skiter vi i, vi skulle ändå bli smittade allihop. Men Jesús grubblade. Och så var det detta med den smittade familjen i Valdelarco, som ligger så nära Aracena, och att viruset troligtvis redan är här, och att det innebär en risk att göra veckohandlingen, och oron för pappan, och medan Jesús på måndagskvällen försökte stoppa de negativa tankarna med en underhållande film kom jag ner för trappan och berättade att Disa just hade svalt ett mynt.

Som sagt, det är konstiga saker man är med om när man har barn. Disa somnade inte. Efter trekvarts läsning ville hon gå upp och dricka vatten. I badrummet fanns ingen mugg, så istället tog hon den runda asken som hon hade gömt en skatt i under skattjakten vi hade haft, och däri låg ett femcentimos-mynt. Jag hörde henne hosta och göra konstiga ljud i badrummet och skyndade mig upp från sängen, tänkte att nu spyr hon, hon har blivit magsjuk, det är därför hon har svårt att sova! Men nej. Istället för att ta upp myntet från asken hade hon låtit det ligga kvar när hon skulle dricka, och... Svalt det. Nu var myntet på väg ner i magen, och jag satte mig på toalocket med henne i knät för att lugna henne, och för att hindra mitt eget bubblande skratt som hotade nu när myntet farit vidare och inte skrämde oss längre, och jag tänkte på den konstiga situationen med att ens barn plötsligt dricker upp ett mynt.
- Kommer du ihåg Emil, när han svalde ett mynt? Det började ju med att de åt köttsoppa, och Emil älskade köttsoppa så mycket att han ville ha de allra sista dropparna i den stora soppskålen... började jag berätta sagan om när Emil i Lönneberga svalde en peng.

Jag kände mig lugn, på något sätt litade jag på denna påhittade Emil-saga, och hörde doktorn i Mariannelund säga att pengen kommer ut den naturliga vägen, och att jag borde ge henne bullar att äta så det blir mjukt förr pengen i magen. Men vi har inga bullar.

Jesús tog det inte lika lugnt, och jag försökte inte ens förklara för honom att det inte är någon fara för doktorn i Emil säger att svalda pengar kommer ut den naturliga vägen, utan letade information på nätet istället.

Jag kan se den här Emil-episoden hur många gånger som helst. Allan Edwalls repliker! Det är så roligt! Pappan är ju helt fenomenalt i det här avsnittet med soppskålen!


Nu leder tankarna vidare till ett förfärligt fenomen i coronatidens spår, men det här inlägget har blivit alldeles för långt redan. Det får jag skriva om imorgon istället!