söndag 15 mars 2020

Corona i Spanien

Klockan närmade sig tio på fredagskvällen, Runa sov i min famn, månen lyste på himlen, grillen värmde min rygg och vart jag än vände blicken såg jag in glada, snälla ansikten. Ännu en födelsedagsfest, vi firar födelsedagar för både barn och föräldrar i Disas skola, bara för att det är så roligt att träffas. Nu var det Leos pappa, som förstås hade lagat en massa stark, mexikansk mat (mexikan), nästa dag skulle en mamma ha kalas, men under kvällen kom ett meddelande om att hon ställde in festen. Jag tänkte, lite ledset, att det här är nog sista gången som vi ses på ett tag. Och det fick jag rätt i. Ett dygn senare kom beskedet från premiärminister Pedro Sanchez att vi alla, i hela Spanien, är satta i karantän i minst 15 dagar.

Jag gick och la mig med känslan av att vilja hålla de båda sovande barnen hårt intill mig, och i samma stund åkte Jesús hem från Sevilla på nästan öde vägar. De elektriska skyltarna vid motorvägen blinkade i rött: Stanna hemma! Han körde som vanligt in vid Venta del Alto för att vakna till, men fick rysningar av den stängda bensinstationen, det stängda hotellet och den stängda restaurangen, allt låg i kolmörker, vinden ven och en bit bort blinkade trafikskylten olycksbådande: Stanna hemma! Stanna hemma! Stanna hemma!

Varken Jesús eller jag har varit särskilt oroliga. När det började ryktas att skolorna skulle stänga var han upprymd, ett plötsligt, oväntat skollov! Jag tyckte att det lät fint, då kunde vi sätta upp bokhyllor, gå vandringsleder, lära Disa att cykla, tänkte jag optimistiskt. Men det var det beskedet, som kom på torsdagen, som gjorde folk panikslagna. De rusade till matbutikerna och köpte upp allt de kunde. På fredagen fortsatte de att bunkra, och ungarna i skolan var oroliga, berättade Jesús. De fick ta hem alla sina läroböcker och jobba på distans, med lärarkontakt. Borgmästaren skickade meddelande om att gym, museet, grottan, biblioteket och så vidare stängs tills vidare.

På lördagen behövde jag åka iväg och handla, ni vet, den vanliga helghandlingen; sardiner att grilla, mjölk, små chokladägg till Disa, kattsand, kycklingklubbor att koka barnmat av... Och blev förvånad redan innan jag kom fram. Ingen kö in till parkeringen? Lediga platser, en lördagsförmiddag? Och inne i affären... Var det verkligen tomt på många hyllor! Butikspersonalen försökte sprida ut varor f ratt det skulle se mindre tomt ut, men en lång rad med ostar döljer inte det faktum att nästan allt kött var slut. I frysdisken med halvfabrikat var det mesta borta, i mejerikylarna fanns det bara några sorters yoghurt och smör kvar, det mesta av frukt- och grönsaker var borta... Jag var irriterad, det var jag, över det här egoistiska tankesättet att handla upp allt för eget bruk, när ingenting alls tydde på att man inte skulle kunna gå in i en mataffär och köpa mat mer.

Vi åkte till en liten plantskola i Cortelazor, köpte plättar i luften samt ett citronträd, som jag har drömt om i lfera år (ett eget citronträd!), sedan tänkte vi äta, ute, men såg att inte bara vägarna var tomma på bilar, hela stan var nästan öde. Klockan var lunchdags och flera restauranger hade stängt, en annan höll på att stänga, så vi åkte hem och stekte fisk.

Senare kom beskedet om att nationellt nödläge har utlyst. Karantän i minst 15 dagar. Jag stack ut igen. Behövde köpa gas och ett par saker till, och passade på att köpa lite nya pysselsaker inför isoleringen, så nu har vi påsk-papper, klistermärken, tyg och broderitråd, en ask akvarellpennor, block och grejer så vi klarar oss, dessutom en liten rosenbuske och nya fröpåsar som ska tas om hand. Vi kommer inte att få tråkigt. Jag ska dessutom jobba veckan som kommer. Men det känns inget vidare att inte kunna gå ut. Jag har jobbat så mycket vid datorn senaste tiden, det känns som om jag är instängd i en låda och måste sträcka på benen innan jag blir tokig! Jag vill ut och gå, långt, bli fysiskt trött, men det kommer att få vänta ännu längre.

Kassörskorna var trötta och oroliga. De har fått jobba både dag- och kvällspass och måste nu fortsätta och jobba och möta alla potentiella smittbärare.

Man kommer att få gå ut för att köpa mat, gå till apoteket, vårdcentralen och göra nödvändiga resor till och från jobbet. Militären kallas in om det krävs. På lördagskvällen gick de ute på gatorna i Villaverde och uppmanade via megafoner folk att hålla sig inomhus, enligt en av Jesús kollegor som bor där. I Villaverde har en person bekräftats smittad.


Är jag orolig? Ja. Mindre för viruset kanske, även om jag tillhör en riskgrupp och, liksom övriga, med största sannolikhet kommer att bli smittad (jag önskar att det var gjort redan, så man slapp ha det framför sig). Omkring 6 000 personer i Spanien (främst i Madrid), nästan 200 har avlidit. Det sägs att Spanien är värst drabbat i Europa, efter Italien. Men jag oroar mig nog mer över folks panik och ekonomin. Många av våra vänner lever på musik eller på att åka runt på marknader och byfester med teater och produkter att sälja. Nu ställs alla marknader och evenemang in på obestämd tid. Vad ska de leva av då?! Alla som arbetar i butiker, restauranger, på hotell, hur ska det gå för dem? I Spanien finns inte samma skyddsnät som i Sverige. Både Jesús och jag har tur när det gäller jobb, vi har både kunnat spara ihop reservpengar och kommer att ha inkomsten mer eller mindre trygg nu också, men de andra? Hur ska det sluta, det här?

10 kommentarer:

  1. Hej! Äntligen ett inlägg :-)Ja du det känns lite surrealistiskt...alldeles tyst ute...söndag då kan man ju inte ens låtsas gå till affären med sin carro. Värre för Ignacio, inget café och tidning, promenad på piren 1.5 km x 2 , gagga med folk på plazan mm mm. Ja men sjuk vill man inte bli. Och inte få tillsägning av polisen...Hund skulle man haft hahaha...
    Ha det så bra i alla fall och få se om 14 dagar vad som blir!
    Kramar! P ♥♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, ja, man skulle ha hund! Då måste man väl få gå ut?!

      Vi får hoppas att den här karantänen är slut om två veckor. Vågar knappt tänka tanken om den fortsätter ännu längre...

      Ha det så bra du kan där i ditt hörn av Spanien! Tur att internet finns!

      Radera
    2. Ja om man har hund får msn gå ut med den i sitt eget kvarter hälsar min svåger som är Policia local.

      Radera
  2. Om det här med bunkring, hamstring, jag ser det inte som egoistiskt. Vänd på det. Om alla redan hade haft ett vettigt förråd hemma (jag vet, alla har inte den ekonomiska förutsättningen för det, men bortsett dem) så hade det inte blivit denna panik. Och om folk dessutom innan har ett lager så minimerar man ju tillfällena man måste gå ut riskera smittas/sprida vidare.

    Jag är inte panikslagen, jag har alltid hemma så vi klarar oss ett tag. Jag blir mer arg över de som skiter i vad myndigheterna säger, som i alla fall går ut och sätter sig tillsammans, som fortsätter att träffa hela storfamiljen. I går var det fullt med folk utmed strandens serveringar, mest äldre turister enligt de som rapporterade. I dag regnar det så då är folk inte ute.

    Oss går det ingen nöd på men ja, det är verkligen ledsamt och tragiskt för alla de som livnär sig på turister och folksamlingar, på marknader och restauranger. Det kommer få många efterdyningar.

    Håller dock med dig om att det kommer krypa i benen, att inte få gå en promenad ens. Ni som bor så nära skog, det kan ju inte spela roll om du tar en promenad där, kan man tycka. Det är ju skillnad på om alla ska ta en promenad i Madrid. Det är ju det här som är det svåra: var drar man strecket? Var går gränsen?

    Jag sa det till mannen min i går att jag är i alla fall glad över att vi har en trädgård att gå ut i. Tänk de som endast har en lägenhet, inte ens en balkong.

    Just nu regnar det. Skönt, lite renspolning. Och det är så torrt! Tänk så det kommer prunka sedan! Måste också ta och stoppa ned lite fröer, se om det finns något liv i dem fortfarande.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt att du tänker annorlunda! Men jag tycker ändå att det är själviskt tänkt, att så fort man hör på nyheterna att samhället börjar stängas ner, snabbt tar bilen till mataffären och fyller kundvagnarna till brädden, roffar åt sig allt man kan. Det är väl att bara tänka på sig själv, att "huvudsaken är att jag har mat så jag klarar mig i veckor, de andra får väl klara sig bäst de kan!" Eller de som köper upp handspriten på apoteken, mer än de någonsin kommer att kunna använda.

      Jag pratar om stora inköp, inte om att köpa ett extra paket mjöl eller smör, det har jag själv gjort. I fall om att :-)

      Jag har tänkt samma som du, att tur att vi inte bor i en lägenhet! Utan balkong! Nu har vi i alla fall en liten patio, även om knappt något grönt växer där :-) Men det ska vi ordna under den här isoleringen! I morgon ska vi plantera mitt drömträd, citronträdet... :-) Hoppas att det kommer att trivas hos oss!

      Radera
  3. Intressant med en rapport från Spanien, tack! Verkligen tråkigt och jobbigt det här med covid-19 som breder ut sig över hela världen.Nu gäller det att vara solidariska och ha tillit till varandra och så får vi hoppas på det bästa... Här i Stockholm är det lite tomt också i vissa affärer och på vissa hyllor men det mesta fylls på efterhand. Vår familj har inte hamstrat något. Än så länge är förskolor och skolor öppna. Vi får se hur det blir framöver.
    /Annika F

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vi får se. Jag följer nyheterna i både Sverige och Spanien. Tiden får väl utvisa vad som fungerar bäst, att sätta hela landet i karantän, eller gå en mildare väg, som i Sverige. Ingen vet.

      Det fylls på här också, och man får ju ta sig ut för att handla.

      Radera
  4. Känner med er och alla som nu inte kommer kunna få ut lön. Säkerligen hade jag själv varit en av dem om jag stannat kvar på mitt jobb på språkskolan. Hoppas att tiden i karantän går relativt snabbt. Man blir ju knäpp av att sitta inne när solen skiner ute.
    KRAM

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, du hade med all säkerhet varit i samma situation.

      Som tur är blir det regn och kallt nu i några dagar :-)

      Radera

ny gadget

ny gadget