Tidig morgon i San Ignacio

Måste säga, att det är en ovana detta att bussarna anländer klockan fem på morgonen när man sover som bäst.

Bussen till San Ignacio var tidig och var framme redan klockan fyra på morgonen.

Jag snubblade vimmelkantig ut insvept i filten.

Stod mitt i den lilla gruppen av frusna passagerare som skulle av här och väntade på att bli uppropad, visa fram lappen som jämfors med den som knutits fast i ett snöre i väskan, och få den tillbaka.

Jag satte mig på en bänk och försökte se mig omkring. Det var alldeles mörkt. På marken och på bänkar satt eller låg andra passagerare och väntade, liksom jag, på att solen skulle gå upp. En bit bort hade en dam ställt upp ett litet bord med glas på och sålde varm dryck ur en röd dunk. Det var verkligen kallt.

Det var inte mycket jag såg, men det var kärlek till platsen med en gång.

Jag satt och läste, gäspade och pratade med en stor, rund señora bredvid som har rest i Spanien. Har en son där också. Hon var en riktig resenär i yngre år, nu reste hon inom Bolivia och sålde varma tröjor.

Bussen bakom oss körde iväg, skulle vidare till San Matias vid brasilianska gränsen.

När solen väl var på väg ljusnade det mycket fort.

Bakom mig var gräsfält, framför mig låg enplanshus med träbjälkar. Motorcyklar susade förbi på den röda sandvägen, det rök i luften, och folk hade vaknat och promenerade förbi och hälsade på mig, trots att klockan inte var mer än halv sju på morgonen.

Min bankkamrat hade gett sig iväg, likaså de andra passagerarna.

Jag var ensam kvar, vek ihop filten och gick iväg for att leta boende...