Jesuitbyarna

Jag visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen för att hitta boende. Rådfrågade guideboken om det fanns något litet hotell med hängmattor i pation, men det verkade inte så. Jag bestämde mig för ett billigt boende som boken rekommenderade och började gå.

Det var raka gator med låga enplanshus, många målade i glada färger och alla med trästolpar utanför. Det kändes lite som en vilda västernfilm.

Den röda sanden övergick i asfalt och det blev lättare att gå. Jag gick och gick och folk hälsade hela tiden där jag gick och drog väskan efter mig. Hittade det av guideboken rekommenderade boendet, med undantag för att det inte längre var hotell utan ett vanligt hus. Guideboken är ändå mer än tio år gammal...

Hamnade till slut på stora torget, frågade pris på ett tjusigt hotell som var dyrt, gick till andra sidan och bestämde mig direkt for att stanna på El Palacio. Det var så fint, med svartvita plattor utanför, ett enkelt men fint rum en trappa upp, balkong med utsikt över torget och en patio där jag fick te och frukost.

Här i berättelsen gick min nya pump sönder, men det berättar jag om senare.

Här, en 7-10 timmar öster om Santa Cruz finns jesuitbyarna.

Det här området var en vit fläck på kolonisatörernas karta, här bodde många olika ursprungsfolk som gemensamt gick under namnet chiquitanos. Jesuiterna hade under ett århundrade lärt sig hur man omvänder ursprungsfolk till katolicism och gjorde framgångsrikt samma sak här, på 1700-talet. De byggde upp byar med magnifika, vackert målade träkyrkor och införde ett gemensamt europeiskt leverne med ny musik, språk och kultur för folken här.

De här kyrkorna platsar nu på Unescos världsarvslista.

Istället för att genast titta på San Igancio de Velascos kyrka åkte jag till byn San Miguel, men gick in på en liten restaurang först. Några plastbord, en innergård, ett par fryntliga tjejer, ett skåp med glas och två rätter att välja mellan. Det blev pastasoppa och yuca till förrätt och en kötträtt som rätt nummer två, allt lagat över eld. Kommer inte ihåg namnet nu, men det var finstrimlat kött stekt i olja med lök, russin och bananer, serverat med ris och grönsaker. Så himla gott!!! Jag var proppmätt, men hade portionen varit dubbelt så stor hade jag ätit upp ändå, bara for att det var så gott. Till detta blev det ett glas hemgjord lemonad.

Vilken måltid!

Ju närmare marknaden man kommer desto mer gatustånd och minibutiker finns det. Här rör det sig massor av folk hela tiden. Jag hittade fram till trufiavgångsplatsen, köpte biljett till nästa trufi till San Miguel och gick och köpte en påse mandariner att äta under väntetiden. Har avgår trufis när de är fulla, så man vet aldrig riktigt hur lång väntetiden blir.

Färden var mycket varm, med massa inblåsande röd sand, och tråkig, för det var bara en rak väg med lite att titta på.

San Miguel är som San Ignacio med raka gator, jättestort torg och imponerande jesuitkyrka, men allt är mycket mindre och lantligare och mindre asfalt. Det kändes som om jag befann mig mycket långt bort i världen, och jag tyckte mycket om platsen.