Forsta dagen i saltoken - del 1

Halv elva pa formiddagen skulle turen avga.
Vi gick och letade efter frukost, men alla stallen var stangda utom Casa del turista som inte lockade alls, men vi hade inget att valja pa.
Frukostar till overpriser, en medioker frukost till samma pris som tva trerattersluncher blev det.
Vi provianterade lite karameller och kex att ha med och stallde oss att vanta pa bilen.
Halv elva fanns varkn jeep eller andra deltagare, och vi trodde att de hade kort ifran oss och ringde, men till slut kom jeepen.
Vi akte och hamtade upp ett italienskt par utanfor ett annat tur-kontor, chaufforen och guiden Saul svepte in vara packningar i en presenning pa taket, band fast den val, och sedan korde vi mot forsta stoppet; tagkyrkogarden strax utanfor staden.

I slutet av 1800-talet kom tagen till Bolivia for att frakta mineraler fran gruvorna.
Allt efter att tagen hade gjort sitt, lamandes de inne pa tagstationen i Uyuni, men staden vaxte och det fanns inte langre plats for tagstation med overksamma gamla tag, sa tagen fraktades ut till det har stallet utanfor staden, dar de lamnades for att rosta sonder, och det stjals metalldelar fran dem.

Det ar ett faschinerande stalle med gamla rostiga tagskelett, som ar an mer faschinerande om man ar sjalv, gissar jag, men runt omkring oss hade ett tjugotal jeepar med ungefar sex personer i varje parkerat, och stallet vimlade av andra turister.
Det ar borjan av hogsasongen.

Eftersom jag redan skriver om mina sma skavanker sa fortsatter jag med det. For har intraffade nasta grej.
Jag blinkade och plotsligt fanns en stor svart flack som skymde hogerogat.
Nej. Inte nu igen, tanke jag besviket.
Vad heter det? Vad ar det som lossnar? Jag har vari tmed om det sva ganger forut, en grej som lossnar inne i ogat och satter sig som en svart flack eller sma svarta prickar i kanten av synafaltet, och ta valdigt lang tid pa sig att forsvinna.
Den flacken var stor. Varligt stor.
Plotsligt kunde jag inte se genom kameran med det ogat. Det var valdigt storande.

Vi akte tillbaka till byn for att hamta mat, sedan akte vi ut i saltoknen pa rikigt. Jag och Jesus bekantade oss med italienarna, som skulle folja med oss till gransen till Chile, dar de skulle fortsatta sin hogplataresa.

Saltoknen ar nastan 10 600 kvadratkilometer stor, och darmed den storsta i Boliia. Har var en gang ett hav. Nu ar det en oken pa ungefar 4 000 meters hojd. Saltet saljs inom landet men exporteras inte.
Arbetet med saltet sker for hand, man ser arbetarna med sina verktyg ute pa faltet, hur de hackar upp hogar med salt som transporteras till narmsta by for att tas om hand. Dar stannade jeepen for att vi skullr kunna se processen, men jag och J fattade inte var det var, sag bara en massa stand som salde mossor och sockar till turister, och sedan akte vi.

Stannade vid det forsta salthotellet som ar gjort helt i salt. Runt omkring ar det helt vitt.

Marken ar som hard sno.
Man maste ha solglasogon, for annars ser man ingenting, det ar som att stirra in i solen, att titta pa den vita marken. Det ar farligt for ogonen.

Jag kunde inte lata bli att ta upp lite salt i handen och slicka pa den, for att testa.
Plockade med mig en stor saltkump i fickan ocksa.

Darefter fortsatte vi till en vulkan i andra anden av saltoknen for att ata lunch och for att hamta ytterligare passagerare.
Det var nagra mexikaner som hade overnattat dar vid foten av vulkaen i en mycket liten, enkel by gjord av sten vid kanten av salthavet, och pa formiddagen hade de bestigit  toppen av vulkanen pa ungefar 5000 meter.

Kvinnan kommer egentligen fran Kanada, men har bott manga ar i Mexiko. Det var hennes sambo samt hennes tioarige son som var med pa resan.

Vi fick god lunch med kott, kokt quinoua och gronsaker inne i ett hus, sedan hann vi ga och titta pa flamingor en bit bort och lamadjur.

Vi fick valdit lite tid pa oss, men guiden sa att vi skulle fa se sa manga flamingor och lamadjur darefter att vi skulle trottna pa dem.