Folkmusik i Tarija

Vi skulle just äta middag, jag och moster Marta, när Aldo ringde. Han var på något hostal med sina kompisar och undrade om jag ville komma dit.
Visst sa jag, åt klart och tog en taxi till ett ruffigt ställe där de hängde.
Där fanns en engelsman som kommit in i gänget eftersom han sov där på stället. En märklig man. Han har inte bott i England på 19 år. Tillbringat en massa år i olika asiatiska länder, nu har han hamnat i Bolivia och tänker köpa bostad i Samaipata, där han trivs.
"Jag kan bo var jag vill", sa han. "Jag behöver bara en dator och bra internetuppkoppling for att kunna jobba."
Med vad?
Han är pokerspelare.

De planerade for kvällen. Rockkonsert eller peña med folkmusik?
De flesta valde konserten, jag och en tjej föredrog peñan.
Hon åkte i förväg, jag fick skjuts av Aldo och ett par av hans kompisar.
Vilket ställe det var! Visste inte att något sådant fanns i Tarija.
Myslyktor i olika färger, träbord, bananträd och en massa folk. Den första av kvällens tre grupper spelade redan.
Jag blev förd till ett bord där tjejen var med ett kompisgäng, samt engelsmannen lustigt nog. Hur hade han kommit dit?
Det var främst folkmusik från regionen som spelades, och hur den låter kan jag inte ge exempel på just nu, men det är glad musik med fiolspel, den här hade dessutom elektroniska instrument. Folk var uppe och dansade hela tiden den traditionella dansen med näsdukar i händerna. Jätteskoj!
Men det blev rejält sent.
Plötsligt stod Aldo bakom mig, han hade kommit dit med kompisarna efter att rockkonserten var slut. Hade visst blivit orolig for mig, inte vet jag varför. Den här konserten var nästan slut den också. Runt omkring var en del väldigt druckna, och det kändes plötsligt väldigt tryggt att ha de tre där.
Efter att de hälsat på och pratat med alla de kände, efter sisådär en timme, åkte vi hemåt.
Det blev stopp utanför en nattöppen hamburgerkiosk. Jag var inte hungrig (läs: jag hade ingen lust att sticka mig med insulinsprutan för en hamburgares skull) men provsmakade en av Aldos pommes frites, och hujedamej vad stark den var! Det jag trodde var majonäs var ají, och jag fick brännsår på läppar och tunga och hade svårt att prata efter det.
Bolivianer gillar stark mat.
Klockan var över fyra när vi kom hem, och sex timmar senare skulle jag följa med Marta till marknaden och veckohandla.