Pumpkrångel i San Ignacio

Festligheterna i San Ignacio fortsatte på onsdagen, hela förmiddagen ägnades åt dans och sång och parader, men jag missade alltihop på grund av den förbaskade insulinpumpen som gått sönder dagen innan. Jag tillbringade nämligen hela förmiddagen på olika telefonställen. Pratade med Jesús, med diabetesdoktor samt med Medtronic i Madrid, företaget bakom den krånglande pumpen, och jag fick veta att pumpen verkligen var trasig, fanns inget att göra mer än att skicka en ny hem till Jesús som han tar med sig till Bolivia nästa vecka när han kommer. Tills dess blir det sprutor, och jag vet nu ungefärlig dos.

Men trots att jag har stuckit mig med sådana i åtminstone 15 år har jag kommit från det nu tack vare pumpen, och tycker att det är jätteläskigt varenda gång, vilket får till följd att jag äter mycket mindre för att slippa sticka mig.

Frukost vid marknadsstånden, kycklingsmörgås, empanada och världsgod papayamilkshake som gjordes samtidigt som jag beställde den. Det gillar jag! Det finns massor av sådana ställen här, man väljer en frukt, väljer om man vill ha den mixad med mjölk eller vatten och får ett och ett halvt stort glas nymixad fruktdrink som knappt kostar något alls.

Jag köpte bussbiljett tillbaka till Santa Cruz. Bussföretagen håller till i ett par garageportar borta vid sandvägarna där jag blev avsläppt dagen innan. Ah, vad jag gillar det här stället! Jag tog motorcykeltaxi tillbaka till torget, mest för att jag hade sådan lust att åka motorcykel.

Det här är en motorcykelstad, precis som Trinidad, motorcyklarna kommer som bisvärmar och man får vara väldigt försiktig innan man går över en gata. Alla åker motorcykel här.

Man kan hyra motorcyklar i San Ignacio också, men dels vet jag inte vart jag skulle åka, dels har jag väl egentligen aldrig kört motorcykel själv...

Festligheterna fortsatte sent på eftermiddagen igen, så jag missade allt det roliga, bussen gick redan klockan halv sex. Men såg en tidig cumbia- och reggaeorkester som var riktigt bra.

Det blev lunch på samma ställe som dagen innan, kött med ris och potatis och kokbanan och en himla god lima-juice.

Jag köpte minibananer på marknaden och gick ner till den stora, konstgjorda sjön, där småungarna badade.

Det var faktiskt en riktigt bra dag, trots missade festligheter, jag gillar verkligen San Ignacio de Velasco.

Men oj, vad uttittad jag blev! Varenda en tittade på mig, hela tiden. Tittade och hälsade. Det är nog inte så många turister som kommer dit trots allt. Där jag befinner mig nu när jag skriver är det helt annorlunda...

Ändå såg jag några som var mycket konstigare än jag. Holländare tror jag att de var. De var inne på ett telefonställe samtidigt som jag. Kvinnorna bar yviga gammaldags klänningar med veck och axelvaddar och knut med hårnät om. Måste tillhöra något samfund av något slag, det finns en del sådana här i Bolivia.

Det var en riktigt skraltig buss som tog mig till Santa Cruz. Det röda dammet blåste in, som det brukar vara alltså, och jag visste att jag höll på att få en fin färg i ansiktet, som jag flera gånger tidigare misstagit för solbränna, men som försvunnit efter en vattentvätt.

Just det, jag såg ju ett par lamadjurungar innan jag steg pa bussen. De hade varit med på festligheten och fick, ja var det potatisskal? att äta.