Andra dagen i saltöknen - lagunerna

Det blev inte mycket sömn, det var så förfärligt kallt.
Vi vaknade tidigt, det var fortfarande mörkt ute.
Jag satte fötterna i saltet på golvet och drog på mig jackan och tog på skorna.
Övriga kläder hade jag sovit i.
När det är så kallt behåller man på alla varmande kläder man har, natt som dag, för att inte frysa ihjäl.

Vi fick frukost, värmande te och bröd, och packade sedan in oss i jeepen och körde iväg.
Alla sömniga och frusna.
Det här var lagunernas dag, men första stoppet blev vid järnvägen som vi kom förbi.

Därefter stannade vi vid en vulkan som finns mellan Bolivia och Chile.
Den ar inte aktiv, men då och då puffar den ut små vita rökmoln på den chilenska sidan. Jag såg aldrig några rökmoln, men zoomade in toppen när Jesús sa att det rök. Ser ni rökpuffen?

Nästa stopp blev lagun nummer ett, och vi hänfördes av färgen på vattnet på den har höga höjden, och fotograferade allt vad vi orkade de rosa flamingorna som gick och betade.

Vi stannade dock inte länge, utan åkte vidare till nästa lagun där vi skulle äta lunch.

"Ni kan gå av här och promenera bort till borden, där jag ska ställa i ordning maten. Det tar nog en tio minuter" sa guiden, men han hade väl inte räknat med att vi skulle dröja så.
Vilken fantastisk plats!
Tusentals flamingor, och vi kom dem alldeles nära. Vi lyssnade till ljudet av dem, såg hur de betade, flög, gnabbades, slogs (eller vad de nu gjorde) och var alldeles hänförda.
"Det här är himmelriket" sa italienaren lyckligt med kameran i handen där han kröp i vassen. Vi kunde inte se oss mätta på flamingor, det var så vackert, hela sceneriet.

Till slut tyckte vi synd om guiden och gick och satte oss på den vackraste lunchplats man kan tänka sig. Hela tiden hade vi lagunen framför ögonen.
Det var rejäl och god mat vi fick och vi blev mer än mätta.

Vi körde vidare mot ett häftigt vulkanlandskapet där man går omkring bland märkliga, utslungade stenformationer, bland dem El arbol de la piedra - stenträdet. Som är mycket stort.

Ytterligare en lagun stannade vi vid, innan sista stoppet för dagen, som var Laguna Colorada.
På eftermiddagarna stiger en alg, eller en liten växt, till ytan, och den är alldeles röd och färgar hela vattenytan röd. Däremellan ser man vita fält, som inte är is som man kan tro (när man står där i kölden) utan en mineral.
Det ar en häftig syn.

Vi skulle övernatta på ett ställe vid ena sidan av lagunen. Vi visste att övernattningsstället skulle vara ännu enklare an det förra, och det var helt okej, men det var fruktansvart kallt.

Jag och Jesús delade sexbäddsrum med italienarna.
Vi drog på oss det sista vi hade av värmande kläder, men det hjälpte inte mycket. Vi tog fram den tjocka filten vi hade med oss, men fortsatte att frysa.
Vi fick hett te och kex av guiden, men vattnet räckte bara till en snabbt kallnande kopp åt oss var, och vi frös och frös och fasade för läggdagstimmen.
Jag och Jesús satt och pratade med mexikanarna i flera timmar vid långbordet i korridoren utanför rummen. Det var intressant.
Middagen kom, och jag ville inte att den skulle ta slut, för att slippa lägga mig i det kalla rummet.
Klockan halv nio hade alla på stället lagt sig och det fanns inget annat att göra. Jag gick fram och tillbaka i korridoren för att få upp lite kroppsvärme och smög sedan ner under filtarna som jag och J hade samlat ihop från de andra sängarna som var tomma. Det blev så tungt med alla filtar att det knappt gick att vända sig, men vi frös mindre på det sättet.

Förutom kylan var dagen helt fantastisk.
Oförglömlig.