Bolivia inget turistland

Hej igen!
Det var ett tag sedan sist. Vi har varit ute i öknen.
Nu sitter jag ren, varm och mätt i Tupiza, detta vanliga ställe, och skriver. Ja, jag ska berätta om våra dagar i Uyuni:

Bussen från La Paz till Uyuni var helt fantastisk. Ren lyx. Har aldrig varit med om något liknande i bussväg. Det fanns värme i den, filtar ingick och sätena gick att fälla ner helt, och med benstöden bildade de sängar med mycket gott om utrymme.
Jesus väckte mig flera timmar för tidigt, innan solen hade gått upp, för han var så fascinerad av bergslandskapet utanför fönstret, att alldeles lycklig och tittade på lamadjur och bergskedjor och ville inte att jag skulle gå miste om något. 
När vi kom fram till Uyuni på morgonen fanns det några försäljare som väntade på turister. Försäljarna här är aldrig påstridiga, och vi lät oss haffas av en kvinna som hade två platser kvar till en tur som skulle avgå ett par timmar senare.
Vi nappade.

Bolivia är inget turistland. Inte alls. Men de turister som kommer åker alltid till samma platser: Till La Paz förstås, denna märkliga stad (som jag inte gillar något vidare), till den rara byn Rurrenabaque varifrån det utgår djungel- och pampasturer, till den fina staden Potosi med sin hemska historia samt till Uyuni för turer genom saltöknen. Många kommer även till Tupiza, men inte alls lika många som till de andra platserna, för efter de besöken anser de flesta ha gjort Bolivia.
Uyuni är en färglös stad högt upp i bergen.
Här lever man på turism och på salt.
Härifrån utgår jeepturer på en till fyra dagar, de flesta åker på tredagarsturer, som vi, och i nästa inlägg ska jag berätta vad man får se under en sådan.
Det är helt fantastiskt.
Makalöst.