Med buss genom Anderna

Innan jag åkte från Tarija tog jag micron till den stora marknaden för att köpa en filt.

Nu ligger inte Tarija sa högt upp, på knappt 2000 meters höjd, men jag skulle tillbringa hela natten i Anderna och stiga 2000 meter, så jag visste att det skulle bli mycket kallt.När man åker buss i Bolivia behöver man egentligen alltid ha en filt med sig. Åtminstone på nattbussar. Bussarna ar helt okej, men är ganska otäta och blir mycket kalla under natten.Jag hittade en stor, varm filt, och blev kvar i säkert en halvtimme, pratandes med försäljaren. Hon nötte in de fem första siffrorna på quechua i huvudet på mig, och nu tror jag att de sitter.

Marta gjorde matsäck med milanessmörgås (mycket god, hemmagjord panerad file) och frukt.
Sedan väntade jag en stund på den livliga, glada bussterminalen innan det var dags att stiga på.

Så här är det: det blev den värsta bussfärd jag varit med om här.
Varför?
På grund av den där söta empanadan med marängsmet häromdagen.
Magen har varit i olag sedan dess.
Nu brakade den på riktigt.
Efter en timme drog jag hastigt fram en plastpåse for att spy. Mannen bredvid gav mig en bunt toalettpapper.
Magen var inte glad. Jag behövde gå på toaletten, och det var akut, men det här var en buss som de flesta andra, utan toalett.
När jag kände mig tillräckligt okej for att resa mig upp tog jag trappan ner till chauffören och försökte få honom att stanna, och det gjorde han, en kvart senare. Men när jag satt i trappan med motorns värme i ryggen, lugnade magen ner sig lite.
Blir det för mycket detaljer?
Jag vill bara att ni ska få en bild av hur det kan vara att åka buss i Bolivia.
Han stannade till slut någonstans på vägen för det var passagerare som skulle av. Jag hukade i sanden i bakändan utanför bussen, finns ju liksom inga träd eller så att gömma sig bakom i de har bergen, och det kändes rätt besvärande med bilar som körde förbi, grisar som grymtade i närheten, och passagerarna som skulle av som gick förbi.
Därefter gjorde magen bara ont resten av natten.
Jag tänkte gång på gång att hade det inte varit för den varma filten hade jag dött, för fy farao vad kallt det blev, och när man inte känner sig kry känns det ännu värre när man måste frysa en natt igenom.

Jag slumrade då och då, och när jag inte sov tittade jag ut i natten.
Början av resan från Tarija till La Paz är ganska dramatisk, och tyvärr sker den biten i fullt dagsljus. Räddhågsna resenärer bor absolut inte sätta sig längst fram med fri utsikt åt alla håll, tänkte jag där jag satt med fri utsikt åt alla hall.
Det är sant att vägen har förbättrats. Nästan hela vägen är asfalterad och på flera sträckor finns vägräcken. Trots att de där vägräckena är mycket små jämfört med den höga bussens storlek så inger de en viss trygghet. Värre är de räcklösa sträckorna, där man ser hur det stupar rakt ner.
Längs vägen sitter många kors uppsatta.
Jag kunde inte låta bli att tänka på Martas och Corinas olycka, när bussen välte för ett par år sedan. Som tur var välte bussen på en låg slänt och inte vid ett stup, annars hade det varit kört. De klarade sig undan med diverse skador.
Och jag tänkte på när jag själv åkte längs den väg som kallas världens farligaste (det har byggts en ny väg, den gamla används mest för turister som cyklar ner), från La Paz till Las Yungas, då jag var besviken över att ha fått fönsterplats åt fel håll så jag inte såg de farliga stupen, ända tills bussen plötsligt stannade. Muertos, döda, ropade folk, och vi gick alla ur och hjälpte till att dra upp döda, blodiga människor utan ansikten ur avgrunden. Man såg inte botten av stupet, bara färgglada filtar och apelsiner som blivit kvar här uppe, utan sina ägare.
Är vägarna verkligen farliga, undrade Jesús i ett mejl, eller är det bara något man säger? Sker det verkligen olyckor?
Ja, det sker olyckor.

Andernas toppar är så vackra där i början av resan mot La Paz. Bruna, veckiga, mjuka toppar.
Då och då åker man förbi en pytteliten by, och man undrar om folk verkligen lever här, så långt från allting.
Under natten åkte vi igenom Potosi, som jag tycker så mycket om, och jag såg att Cerro Rico, det otäcka berget där miljoner har dött, som alltid vakar över staden, syns även på natten som en siluett med tända lyktor på sidorna.

När solen går upp på morgonen efter en natt i bussen ser man att landskapet har ändrats. Man befinner sig mycket högt upp här. Landskapet är alldeles platt, man ser bara en rak väg utan slut, och taggiga bergssiluetter i fjärran. Man åker länge så här. Åker då och då igenom någon liten by, ursprungsbefolkning i typiska hattar och dräkter står längs vägen med stora knyten som de bär på ryggen.
De taggiga siluetterna kommer långsamt, mycket långsamt närmare, och man ser en särskilt hög topp med snö på. Är det Illimani tro?

En lång resa med mycket att titta på.
Men efter 17 timmar är man trött. Framför allt trött på musiken som chaufförerna har spelat hela natten. Jag gillar folkmusiken från Tarija, men 17 timmar med den är för mycket. Det är det.