Elvis-imitatör och nattsällskap

Återigen var jag i Santa Cruz, denna stad som jag tycker så illa om.
San Ignaciobussen anlände tidigt, så jag satt ute på stationen, väntade på att solen skulle gå upp och köpte kyckling-empanada och sött kamomill-te ur plastdunk av en försäljare som gick förbi.
Skaffade biljett till Tarija och tog en micro till centrum.
Satt en stund på det fina torget och fick snart sällskap av en man som ville praktisera engelska.
Han visade sig dessutom vara Elvis-imitatör och påbörjade en lång Elvis-monolog, och sjöng sedan en stump för mig. Jag fick veta att han är en av de främsta Elvis-imitatörerna i Bolivia, var med i en stor tävling en gång men hade hård konkurrens av en argentinare.
Det var en mycket vänlig man, men jag hade svårt att hålla mig allvarlig under imitationen, det var en sådan knasig situation.

Jag hade en mycket efterhängsen bussförsäljare efter mig, han som fick mig att åka till San Ignacio. Han är kort och tittar hela tiden på mina bröst och på något sätt blev det så att jag fann mig på en bar där han bjöd på dricka, och jag ville verkligen inte vara där, men historien dit är lång. Han vägrade släppa mig ur sikte på stationen när jag skulle hoppa på bussen till Tarija, och till slut kom ett gäng stationsvakter fram till oss och bad honom avlägsna sig.

Bredvid mig på bussen hade jag en ung kvinna med en treveckors pojke i ett randigt tygknytte av det slag som främst kvinnor, men även män, av ursprungsbefolkning bär sina barn och saker i. Dessutom hade hon en tvåårig flicka som fick stå eftersom det blev för dyrt att köpa sittplats till henne också. Det blir ofta så. Flickan var så trött att jag såg ögonlocken falla ihop, hon stod faktiskt och somnade, och jag lyfte upp henne i knät, där hon sedan satt och sov. Mamman hittade en ledig sittplats längre bak och överlät sitt säte åt flickan, där hon sedan fick ligga och sova. Jag bredde min tröja over henne när det blåste kallt från fönstren.
Ett par timmar senare när jag tittade till henne i ljuset från en tillfällig gatlykta låg hon och tittade på mig, det blänkte i de mörka ögonen. Hon undrade förstås vem jag var och var hennes mamma befann sig, men hon förblev tyst och stilla.
Vi tillbringade hela natten ihop, jag och flickan, och jag kan säga att jag inte sov många timmar.

Så det var en trött Annika som kom fram till Tarija tidigt på fredagsmorgonen och blev omkramad av Aldo, sonen i familjen som jag bodde hos.