Jag och Aldo tog en taxi hem till huset.
Det kändes lite konstigt, dels att vara tillbaka i Tarija, där jag bodde ett antal månader hos familjen, dels att kunna språket och kunna prata med Aldo.
Huset var sig likt. Nu kändes det jättekonstigt att vara där. Det var mindre än jag mindes det. En liten, liten innergård med rummen runtomkring. Fågelburen med papegojorna var borta, likasa den fula lilla roliga hunden Pelao som blev dödad av en pitbull året innan. (nu ar väl moster Marta nöjd, tänkte jag. Hon avskyr djur men är den som får ta hand om djuren som de andra tar hem. Varje vinter fick hon gå upp på vinden och leta avlagda babytröjor till nakenhunden Pelao.)
Huset luktade som jag mindes det.
Jag fick ett rum, och strax därefter vaknade Marta.
Det var ett fint återseende.
Vad roligt att träffa båda igen.
Aldo forsvann iväg till jobbet, jag och Marta satt i köket och åt frukost och pratade. Mycket har hänt sedan jag var här senast.
På förmiddagen tog jag en micro tilll centrum for att promenera lite, men jag missade centrum och åkte med till ändhållplatsen i forhoppning om att den skulle vända och åka tillbaka. Men icke.
Ändhållplatsen ligger utanför stan, här går floden forbi, och bergen har konstiga formationer. Här kan man äta nyfångad flodfisk och minikrabbor med skal.
Jag fotograferade en kyrkoruin och fick sedan se en annan micro komma körandes, och den hoppade jag på.
Jag mindes när jag gjorde precis samma misstag i början av min vistelse har.
Jag hade bestämt träff med den andra volontären, en tyska, som bodde mer centralt än jag. Men jag missade var jag skulle gå av och kom då till det här märkliga stället långt från stan. Mörkt var det och jag kunde nästan ingen spanska alls. Jag lyckades ändå ta mig tillbaka till stan, lyckades också hitta centrala torget där vi skulle ha träffats någon timme tidigare, och ganska skärrad som jag var sprang jag ihop med farfar i familjen som tyskan bodde hos, han var ute och letade efter mig.
Om jag var skärrad så var tyskan värre däran, hon var deprimerad av kulturshock och hade gråtit.
Nåväl, jag kom fram till centrum, hittade torget som jag tyckte såg mindre ut än jag mindes det, letade efter telefonstället varifrån jag brukade ringa hem, samt kaféet som sålde så goda, starka salteñas (en slags empanada). Hittade varken telefonställe eller kafé, däremot ett nytt salteñaställe där jag satte mig ner med en salteña (gud så gott det är!) och en liten flaska läskedryck med sugrör.
Hann skriva ett kort meddelande till Jesús på ett internetställe för att han skulle veta att jag var vid liv och hade överlevt vägen, han blir orolig när han inte hör ifrån mig.
Sedan åkte jag hem till Marta för lunch.
Det kändes lite konstigt, dels att vara tillbaka i Tarija, där jag bodde ett antal månader hos familjen, dels att kunna språket och kunna prata med Aldo.
Huset var sig likt. Nu kändes det jättekonstigt att vara där. Det var mindre än jag mindes det. En liten, liten innergård med rummen runtomkring. Fågelburen med papegojorna var borta, likasa den fula lilla roliga hunden Pelao som blev dödad av en pitbull året innan. (nu ar väl moster Marta nöjd, tänkte jag. Hon avskyr djur men är den som får ta hand om djuren som de andra tar hem. Varje vinter fick hon gå upp på vinden och leta avlagda babytröjor till nakenhunden Pelao.)
Huset luktade som jag mindes det.
Jag fick ett rum, och strax därefter vaknade Marta.
Det var ett fint återseende.
Vad roligt att träffa båda igen.
Aldo forsvann iväg till jobbet, jag och Marta satt i köket och åt frukost och pratade. Mycket har hänt sedan jag var här senast.
På förmiddagen tog jag en micro tilll centrum for att promenera lite, men jag missade centrum och åkte med till ändhållplatsen i forhoppning om att den skulle vända och åka tillbaka. Men icke.
Ändhållplatsen ligger utanför stan, här går floden forbi, och bergen har konstiga formationer. Här kan man äta nyfångad flodfisk och minikrabbor med skal.
Jag fotograferade en kyrkoruin och fick sedan se en annan micro komma körandes, och den hoppade jag på.
Jag mindes när jag gjorde precis samma misstag i början av min vistelse har.
Jag hade bestämt träff med den andra volontären, en tyska, som bodde mer centralt än jag. Men jag missade var jag skulle gå av och kom då till det här märkliga stället långt från stan. Mörkt var det och jag kunde nästan ingen spanska alls. Jag lyckades ändå ta mig tillbaka till stan, lyckades också hitta centrala torget där vi skulle ha träffats någon timme tidigare, och ganska skärrad som jag var sprang jag ihop med farfar i familjen som tyskan bodde hos, han var ute och letade efter mig.
Om jag var skärrad så var tyskan värre däran, hon var deprimerad av kulturshock och hade gråtit.
Nåväl, jag kom fram till centrum, hittade torget som jag tyckte såg mindre ut än jag mindes det, letade efter telefonstället varifrån jag brukade ringa hem, samt kaféet som sålde så goda, starka salteñas (en slags empanada). Hittade varken telefonställe eller kafé, däremot ett nytt salteñaställe där jag satte mig ner med en salteña (gud så gott det är!) och en liten flaska läskedryck med sugrör.
Hann skriva ett kort meddelande till Jesús på ett internetställe för att han skulle veta att jag var vid liv och hade överlevt vägen, han blir orolig när han inte hör ifrån mig.
Sedan åkte jag hem till Marta för lunch.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar