Fjärilar, apor, lianer, djungel!

Det var bara några månader av tiden i Bolivia, men detta minns jag bäst.
(Digitala bilder har jag inga, men den som är nyfiken på var den här platsen ligger, och se vissa bilder, kan titta in på DEN HÄR länken.)

Jag skulle göra ett volontärjobb, men något blev fel och jag hamnade på ett hotell.
Egentligen två, ett i byn, ett i djungeln. Där låg gästtält inbäddade i grönskan och i mitten fanns en slags rund samlingspunkt under växttak, där var köket, hängmattorna, bardisken och bastun.
Det blev fel, men jag trivdes så bra, så jag sa inget, ville stanna.

Det var inte turistsäsong, så vi var själva där nästan hela tiden, Tino, Pedro och jag. Ibland var Ivaldo där, ofta kom Valente och hälsade på.

Fem dagar kvar till avresa.
Minnesbilder poppar i huvudet utan avbrott.


Pyttelille, muskulöse Pedro, argentinaren, såg alltid skyldig ut, alltid skrattande ögon, alltid kinden full av cocablad, alltid en säck med apelsiner på ryggen när han gick någonstans. Han sov i ett minitält på en träställning framför bardisken. Det tältet var hela hans hem.

Morgonen då jag och Tino hittade en hög med kvinnoskor på en gräsplätt. En sko av varje sort. Varför låg de där? Var Pedro den skyldige? Vad hade han gjort?

Floderna man måste korsa för att komma fram. Den gång då jag förlorade fotfästet när jag vadade över.

Tino med musklerna.

Valente som var så söt och blyg, unge killen, vilket hår han hade! När han var med på en av få guidade turer då det var turister på besök, han gick och svängde med macheten, jag trodde att han försökte verka macho. Förstod senare att han jobbade med den där macheten varenda dag på apelsinodlingen, det var hans jobb att ta hand om den.

Valentes hjärtsjuke bror som dog. Det hade regnat, och den enda bilen som fanns gick inte att använda på de leriga vägarna. Valente coh två andra hjälptes åt att bära honom på bår hela natten genom djungeln ut till den asfalterade vägen för att komam till sjukhuset. Brodern dog där, 20 år gammal.

Alla besök till apelsinodlingen, Tino som klättrade, jag som stod nedanför och samlade i säck och åt. Åh så goda!

Nattpromenaderna hem från Mataracú, den lilla byn med kombinerat skolhus/kyrka, fotbollsplan och kiosk där vi ibland köpte salta kex. Bostadshyddor och ropavstånd till den andra.

Nattliga promenader, under stjärnorna, utan ficklampa för att spara batterier.

Den äldre mannen som fiskade upp den största fisk jag sett, och försökte lära mig säga "Apelsiner är bra för hjärnan" på quechua.

Nybakat bröd, bakat i lerugnen, med honung till frukost, och riset som kokades över elden, där fanns ingen elektricitet.

Barbacka ridturer på små hästar, ridturen en sen kväll till den stora floden långt bort, en kväll när nästan all mat var slut. Vi skulle fiska. Jag och Tino tröttnade, men Pedro och de andra stannade kvar. Pedro kom inte hem dagen därpå. Inte dagen efter heller. Vi blev oroliga och började leta efter honom. Han hade övernattat i Mataracú.

När maten fortfarande var slut (utom riset), och Tino och de andra bestämde sig för att skjuta något djur. Pedro skjöt någonting, men istället för att ge oss mat gick han med det ända till Yapacaní, sålde det och köpte cocablad.

Baden i bäckarna och vattenfallen, de vackraste bad man kan tänka sig. Att flyta i vattnet, blinka upp mot himlen och se tusen fladdrande fjärilar i de skönaste färger ovanför huvudet.

Lianen, skräckupplevelsen, vad jag gjorde bort mig där. Det är svårare än man tror att svinga sig i en lian.

Tino och Valente som lekte med en livsfarlig lian över ett stup.

Mörkret, mörkret om kvällarna. Och första gången jag såg eldflugor.

Ljuden. Fåglarna. Aporna, de små och de stora med dova läten. Insekterna. Och en gång hörde jag till och med en jaguar.

När vi halkade med motorcykeln och jag brände sönder handen. Begriper inte hur jag lyckades ta insulinsprutorna efter det, jag kunde ju inte hålla i något alls.

Kolibrin som krockade mot ett fönster och som Tino bar in till mig för att visa..

De stora råttorna som sprang omkring och grävde i mina kläder på nätterna.. Jag tål inte råttlukt längre.

Vinterkylan. Kyla i fuktigt klimat är det värsta som finns. Kunde inte sitta stilla ens för att äta, vandrade oabrutet för att inte frysa ihjäl. Alla kläder fuktiga, ingenstans att värma sig, ingen lindring. Höll på att bli galen av desperation.

Sjukdomen. Tydligen var det njurbäckeninflammation. Det visste jag inte då. Visste bara att jag var för sjuk för att stanna. Så jag gick.. Det är ett par mil till den asfalterade vägen där man kan ta en motorcykeltaxi till byn med hotellet, mitt andra "hem", men jag hann inte hela vägen, skolläraren kom efter mig och plockade upp mig på sin häst och red med mig ända till Yapacaní. Rare kocken Felipe som oroade sig, gav mig frukt som var det enda jag fikc ner i små bitar. Sjukdomen gick över av sig självt, som tur var, men det tog ett tag.

Myggen. När jag räknade hade jag 97 bett på högra foten. Över 70 på resten av benet. Lika mycket på andra benet. På armar, händer överallt. Små rackare som varken syntes eller hördes, lämnade en liten blodprick bara. Klådan därefter var fruktansvärd. Jag strök på bedövningssalva för att kunna sova.

Den gamle engelsmannen som rest hela livet i nästan alla länder som finns. Aldrig haft längre relationer för att kunna fortsätta resa. Nu hamnade han här, hos oss i djungeln. Han blev mycket sjuk, vad det berodde på vet jag inte. Jag hörde honom morgonen efter ankomsten och knackade oroligt på dörren. Öppnade. Han låg på golvet, hade legat hela natten i avföring, kunde inte resa sig. Jag ropade på Tino, det där ropet som hörs långt, osm man använder där. För en gångs skulle gick det att ringa, och vi blev lovade ambulanshelikopter om vi bara kunde få ut mannen ur djungeln. Det var en skakande jeeptur. Han låg på flaket. Jag vet inte hur det gick med honom...




Den som är nyfiken på vad som mer hände kan titta in HÄR. Det är en länk till Resedagboken, och inlägg 63-81 handlar om djungeln.
Det är åtta år sedan, jag hade skrivit annorlunda, och förstått saker på ett annat sätt, nu.

Vad lite jag skrev...