Trettionionde dagen i karantän - Sevillaminnen och coronasång

Så skönt det är att jobba igen! Svårt att koncentrera sig visserligen, två barn i samma hus är inte ljudlösa, men vilken välbehövlig fysisk distans från dem! När jag har jobbat klart och ska lägga Disa tycker vi båda att det är så roligt att ses igen, vi kan njuta av varandras sällskap, och inte som innan, när vi mest tärde på varandra. Det kan ju bli så när man ofrivilligt är tillsammans varje stund på dygnet.

Kvällen innan röstades den fjärde förlängningen av larmtillståndet och karantänen igenom, detta som ska gälla till den 9 maj. Med största sannolikhet öppnas inte samhället då heller.

Det här börjar skrämma mig. Hur länge kan man stänga ner ett samhälle? Vad får detta för konsekvenser? Kan detta vara riktigt?

Vi går inte längre och längtar efter att karantänen ska upphöra, som de första veckorna, för känslan är att den kommer att pågå i evighet. Vad ska man fästa tankarna på? Se fram emot? Hoppas på... Ja, det är nog inför varje förlängning av karantänen i landet, att någon liten lättnad ska göras. Den här gången blir det barnen. Det talas om att de kommer att få gå ut en timme varje dag, så länge de är med enbart en vuxen och inte träffar några andra människor. Nä, så sorgligt det låter. Så sorgligt det är.


Här i Spanien har vi en corona-sång, visste ni det? Det är en gammal dänga från 1988 som dragits fram i ljuset igen, ett 30-tal artister har samarbetat och gjort en nyinspelning, var och en från sin karantäntillvaro förstås. Resistiré av Duo Dinamico. Den handlar om att inte ge upp, utan klara sig igenom skiten som livet bjuder på ibland. Nästan 23 miljoner visningar på Youtube sedan 1 april, den sjungs från balkonger i städerna. Inte riktigt min musik egentligen, men nu rör den vid hjärtesträngarna på något sätt. Man lever i sin bubbla, dagarna passerar, man väntar, väntar, och så, med lite musik och bilder från andra solitärer, påminns man om den förfärligt sorgliga och skrämmande situationen, med alla instängda människor i landet Spanien, andra som också har svårt att sova, som är oroliga och som saknar någon. Många med en ekonomisk oro som genomsyrar allt. Många i sorg, utan att vara nära dem som sorgen ska delas med. Och musiken blir en liten påminnelse om vad Spanien är också, eller var. Men det känns mycket, mycket längesedan, den där tiden när vi åt paella hemma hos svärföräldrarna, när Jesús och jag lyssnade på flamenco på La Carbonería eller slank in någonstans för en tapa, gick på konstmarknad eller åt solrosfrön på något trevligt Sevilla-torg... Vad jag saknar allt det där! Och livet här, med picknick, vänner, vandring...

Klicka på länken till sången, om ni vill lyssna.