Vi har det bra och allt det där, det har vi. Men nu börjar den här instängdheten bli kämpig. Det är inte roligt att pyssla, måla, spela leka varje dag. Jag avskyr att leka rollekar, förresten. Igår var jag med på Disas lek i en evighet, en lek som aldrig tog slut. Den handlade om att jag var barn och hon mamma, och hon hade en bebis, och vi skulle bo på hotell med pool. Lilla Disa, jag är sämsta lekmamman. När jag inte stod ut längre satte jag på ett barnprogram. Ändå är jag bättre på lek än Jesús, som avskyr rollekar så mycket att han inte kan låtsas vara med ens.
Jag känner mig tom i huvudet. Har inte lust med något alls. Vi gick över till sommartid förra helgen, vi missade det. Tiden har ingen betydelse. Jag funderar på att baka med Disa. Göra en bok om hennes historia om mamman i himlen och deras flygande hus. Göra skoluppgifter med henne. Göra påskkort. Öva bokstäver på bokstavsspelet. Måla hennes naglar. Har ingen lust med något. Är helt energilös.
Jag läste att Tjeckien ska förlänga sitt nationella nödläge till mitten av maj. I ett ögonblick föreställde jag mig om Spanien skulle utöka karantänen till mitten av maj. Jag skulle bli knäckt.
Jag ångrar att jag har skjutit på saker, saker som jag bestämt att jag ska göra, men längre fram. Åka till Sverige med Disa. Köpa sandlåda och trädgårdsbord. Vad vi skulle kunna utnyttja pation då! Det blir det första att införskaffa när karantänen är över, för jag misstänker att det kommer att bli mycket, mycket hemmavistelse även då. Vi funderar på studsmatta också. Pation är liten, men en mindre modell skulle väl gå? Kanske en rektangulär?
Det gamla påskägget som vi brukar gömma är försvunnet. Hur ska jag lösa detta? Ska vi göra påskäggletning och lägga godiset i en plastburk? Vi får inte träffa Pau och köpa ägg av henne och Nan längre, jag som trodde att vi äntligen skulle kunna måla ägg i år. I affärerna säljs inga vita ägg.
Jag blir galen på detta! Må karantänen vara över till den 11/4, som det är sagt! Låt oss gå ut igen!
Nu märks situationen på Disa också, det är olyckligt. Hon var uppe på sitt rum, rev sönder fotot hon har på väggen som föreställer henne, Jesús och mig, och slängde ut bitarna genom fönstret. En fastnade på taket. Till Jesús, som kom upp just då, sa hon att hon skulle rymma. Alltså, ungen. Hon är ingen dumbom. Hon är en observant person, och tyst om vad hon tänker och känner, och här gissar jag att hon går och samlar pusselbitar och lägger på hög. Även om vi inte pratar döda framför henne, så klart, så märker hon ju att vi är bekymrade, att hela situationen är fel och konstig. Vi har förklarat det viktigaste, att det finns ett virus som man kan bli sjuk av. Att det inte är farligt för oss (det är ju det man hoppas, trots att jag är i riskgrupp), men att vi behöver vara inne så att det inte sprider sig så mycket. Ungefär så. Colombia-Annika skickade en länk till mig, en barnbok som PDF-fil, som handlar om den här situationen. Jag har funderat på om den är för informativ för en femåring, men den skulle nog vara bra att läsa nu.
950 döda på ett dygn, vilket gör att vi har över 10 000 dödsfall nu. Så deppigt.
Jag hade gympapass med Disa på kvällen, det var så jäkla jobbigt, och sedan dansade vi järnet, till YMCA och andra låtar med färdiga rörelser! Disa och jag svettades liter och sprang till köket och drack vatten stup i ett, det märks att vi inte har rört på oss på länge! Men roligt var det, och en massa energi kom tillbaka! Jag tänkte på våra vänner i Disas skola. Nästa gång vi ses och tänder discolampan ska jag också hoppa in i dansen, trots att jag är så fruktansvärt dålig på att dansa. Men vem bryr sig?! Jag bjuder på det! Det är ju roligt!
Det tär på psyket i längden! Det gör det absolut. Och speciellt det här att det inte finns något slutdatum för nånting :(. För oss med astma kommer vi väl inte kunna slappna av riktigt förrän det faktiskt finns ett vaccin antar jag. Just nu kan jag inte föreställa mig att sitta och vara avslappnad bland en massa folk på ett utefik eller en servering av nåt slag. Trots att det skulle vara underbart att kunna.
SvaraRaderaRörelse tror jag är jättebra även när man inte har lust åt nåt håll. Endorfiner frigörs oavsett om man svettas och får upp pulsen ju.
Om hur man gör med barn kan jag nog inte råda om som vanligt...men jag skulle nog ändå försöka ta det samtalet på en nivå som de klarar. Då kan ni ju prata om varför saker är som de är - de stora förändringarna - och hur det känns (jobbigt). Är inte det enklare?
Kram till er allihop!
Definitivt ett samtal. Och jag tror att pdf-boken är bra att utgå ifrån.
RaderaDet verkar inte som att astmatiker tillhör riskgruppen, hoppas att det stämmer! Men jag känner som du, det går nog inte att slappna av förrän det finns ett vaccin. Men inte kan man hålla sig borta från människor i ett år eller ett och ett halvt, innan vaccinet är framtaget?!
Ja, det är klart du ska dansa Annika! Det är ju superkul. Jag fattar att situationen tär på er alla - barn som vuxna. Inte lätt. Kram på er!
SvaraRaderaJa, klart att jag ska det! Se vad man lär sig under den här karantänen!
RaderaHej! Jag vet ju inte hur oroliga och deppiga ni är och hur mycket ni pratar om viruset men jag tror ju att mänskligheten kommer överleva detta. Som vi gjort under tidigare pandemier. Och ni har tur som bor i hus, och inte i epicenter. Jag är ocksâ riskgrupp och min son, fast han ju är barn sâ kanske inte sâ farligt ändâ. Till honom har jag sagt att viruset är farligt för äldre människor och att vi har det bra. Att vi räddar liv. Att jag är glad att vara tillsammans med honom. Sedan vet han ocksâ att jag tycker att det är jobbigt ganska ofta, att jag kan vara sur, men att jag älskar honom mest pâ hela jorden. Han har ocksâ försökt rymma kanske 2 eller 3 gânger. Inte nu i karantänen, utan för ett par âr sedan. När han var 4,5,6 och hade väldiga utbrott och var arg ofta och slogs och bets och kastade saker. Nu är han inne i en mer harmonisk period. Att röra sig är nog en nyckel till att härda ut, men svârt. Här i Paris har vi militärens ambulanshelikopter som transporterar sjuka utanför fönstret. Och den behagliga tystnaden avbryts med jämna mellanrum av kusligt mânga sirener. Köerna till affären är lânga och kollegor är sjuka. Det finns inga plaster kvar pâ sjukhuset. Pâ nâgot sätt tänker jag att sâ länge som jag inte mister nâgon i min familj är det ett litet pris att vara inlâst ändâ. Det jobbigaste för mig är att inte kunna vandra i naturen och det mâste ju kännas ännu konstigare för er som verkligen bor nära naturen. Här i Paris märks det ju att det är fullt med folk ute och motionerar och handlar och därför känns det ju inte sâ tryggt att vara ute. Vi korsar gatan hela tiden för att undvika varandra. Det är väldigt trevligt att läsa dina inlägg. Du vet att du är en fantastisk skribent. En av dagens höjdpunkter.
SvaraRaderaTack för snälla ord, Isabelle, och för en inblick i er vardag i Paris. Det låter obehagligt, med alla sirener och helikoptrar! Det låter som en tuff situation! Jag tänker, som så många gånger, på hur bra vi har det här i utkanten av vår lilla stad. Långt ifrån överfulla sjukhus, sjukdom och ambulanser. Jag hoppas att lugnet fortsätter.
SvaraRaderaVi går int runt och är deppiga, men det finns en underliggande oro, som säkert märks mer än vi tror. Förmodligen var det värre i början, nu har den här karantänen och sjukdomsförloppet i samhället blivit något konstant, man vänjer sig.
Det är ett mycket litet pris att vara inlåst. Och som du säger, så länge det inte går illa för någon närstående...
Kämpa på där i storstaden - hoppas att läget snart blir bättre och att ni kan komma ut i naturen!