Amningen

Det här inlägget skrev jag när Runa var två månader. Det är på tiden att det publiceras.



Trots alla problem med Disas mat; reflux, sjukhusvistelse, mediciner, flaskmatning i sömnen, oändliga läkarkontroller.... Så kände jag mig lugn innan Runa föddes. Tänkte att det kan inte bli så illa en gång till. Och flaskmatning är ett jättebra alternativ. Men jag ska testa att amma och ser om det funkar.

Precis som när Disa föddes är de väldigt snabba med att ge flaska så fort barnet föds på Macarenasjukhuset i Sevilla. Hur bestämd jag än var med att ingen flaska skulle ges medan jag låg på uppvaket, så hade jag inte räknat med att bebisen skulle tas ifrån mig. Under de 26 timmar som hon var ifrån mig matades hon var tredje timme av damen som satt i rummet med kuvöserna.


Eftersom jag inte hade lyckats amma Disa visste jag inte hur jag skulle göra. Fick inte mycket hjälp på sjukhuset heller, så jag googlade, och testade. Det är minst sagt svårt att amma med ett smärtande operationssår, men jag gjorde så gott det gick och vi varvade amning med flaskmatning. Det tog fyra dagar innan mjölken rann till (ajajaj…).

Att amma måste man lära sig, och det var inte helt lätt att hitta en ställning som funkade för både barnet och mig. Men det svåraste var att Runa sov hela tiden. Hur ammar man ett barn som sover? Som inte går att väcka? Jag googlade igen, sömn för bebisar, och det stod att nyfödda kan sova 18 timmar om dygnet, men den här, var hon vaken ens en timme sammanlagt? Ska inte bebisar vakna och skrika när de blir hungriga?

Vi ringde den fantastiske belgiske barnmorskan, som kom dagen därpå, vilket var tio dagar efter förlossningen. Han var så arg för att Runa togs ifrån oss när hon föddes. I Sverige lägger man stor vikt vid anknytningen när ett barn föds, men inte här. På Macarenasjukhuset finns inget sådant tänk överhuvudtaget. Om barnet har haft något problem med andningen vid födseln spelar det ingen roll om det andas som vanligt igen efter en timme, reglerna säger att om barnet en gång läggs i kuvös ska det ligga kvar där i minst ett dygn. Belgiske barnmorskan jobbar så mycket för anknytning, naturligare förlossningar och humanare behandling av barn och födande mammor att jag tror att han fick sluta av den anledningen där i Sevilla, där allt är tvärtemot vad han jobbar för. I alla fall. Han menade att problemet med att hon bara sov och sov och inte brydde sig om att äta eller skrika berodde på de där 26 timmarna som Runa låg ensam i kuvös. Att vi inte hade fått någon hud-mot-hudkontakt i början, och att ingen svarade till hennes behov det första dygnet.
"Din bebis är på stand-by. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att skrika eller protestera. Du måste omprogrammera henne."

Barnmorskan satte mig i soffan, drog fram en fotpall och bullade upp kuddar runt mig tills jag satt så bekvämt att jag inte ville resa mig mer. Sedan la han lilla Runa på mig och en filt över oss, båda utan kläder, och så beordrades vi att sitta några dagar, hud mot hud. Han visade hur hon kunde ligga på mig för att suga, och hur jag kunde byta ställning för att förhindra mjölkstockning, som var på väg. Min uppgift enda uppgift var att sitta och ha det gott, hålla om Runa som sov mellan mina bröst, och låta henne amma vid minsta intresse, och jag kände att den vilan var bra för mig, jag önskade att någon tagit hand om mig på det sättet tidigare. Och hur det nu var, men efter ett par dagar med Runa där i soffan, hud mot hud, så vaknade hon faktiskt till. Hon vaknade ibland och bad om mat!


Jag hade fått veta att det tar ungefär en månad innan amningen funkar bra, och det stämde. Den första månaden var tuff. Det gjorde ont, speciellt i ena bröstet, det kändes som om Runa bet hårt i det varje gång hon skulle suga. Det var svårt att hitta en ställning som funkade, och att vara så bunden till hemmet och till Runa, att studera henne och svara på minsta signal. Ibland orkade jag inte det utan lät henne fortsätta sova. Och framför allt nätterna var tuffa. Hon vaknade varannan timme för att äta, och det höll på att ta knäcken på mig. Att aldrig få någon djupsöm! De gånger som jag var på gränsen att gråta av trötthet, omkring fyratiden på natten, fick Jesús ta över. Han försökte med flaska ända tills Runa totalvägrade flaskan. Jag undrade hur någon alls kan välja att amma istället för att ge flaska (trots att jag själv gjorde det), med sådan smärta, sömnbrist, bundenhet till barnet och hemmet...

Samtidigt var det fint också (utom när jag var som tröttast på nätterna). Att hålla om henne, sitta och titta på henne när hon låg vid bröstet och sög. Jag studerade hennes ögon, kände hennes lilla hand mot mig, smekte armarna och huvudet, lyssnade till hennes ljud, smackanden, gnyenden, såg henne sluta ögonen av trötthet, hur hon släppte bröstet och la sig på rygg i min famn när hon somnade, med ögonen stängda och munnen öppen, utslagen av mättnad och trötthet. När hon blev hungrig spände hon ögonen och högg som en haj, gång på gång, tills hon fick ordentligt tag.


Nu är Runa två och en halv månad, och det går bra! Hon skriker när hon är hungrig, hittar tag direkt. Hon är så otroligt fin där hon ligger och tittar med sina blå ögon. Ibland tittar hon på mig. En gång när hon gjorde det började hon le, och hon log så stort att hon inte kunde fortsätta suga utan var tvungen att säppa taget, för att hon var så glad! Nätterna är lättare, hon sover mellan två och sex timmar åt gången och jag är inte så förfärligt trött på dagen längre.. Det gör inte alls ont att amma.

Det är fint att ha henne där i famnen. Jag tänker på hur det måste vara för henne. Ligga där mot det varma bröstet, varma magen, vara omhållen, känna mammadoften, få mat och närhet, och sedan somna där i famnen. Flaskmatning är ett bra alternativ, men jag är glad att ha fått testa amning också.




Nu när jag publicerar inlägget är Runa drygt ett år. Jag ammar henne på natten. Eller rättare sagt, hon använder mig som napp. Om inte jag finns där intill när hon vaknar somnar hon inte om. Det är frustrerande. Jag sover så illa, vaknar så många gånger. Jag har velat upphöra helt med amningen i ett halvår, men det har ännu inte blivit. Tips, någon?

Om jag kunde börja från början, göra om, hade jag valt flaskmatning. Det må finnas fördelar med modersmjölken, men flaska med ersättning är ett utmärkt alternativ. Och man behöver se till vad som är bäst för hela familjen. Jag hade till och med varit annorlunda mot Runa, mer tålmodig, njutit av henne mer de första månaderna, om jag inte hade ammat. Disa hade inte påverkats lika mycket som hon gjorde. Inte jag heller.