torsdag 9 april 2020

Amningen

Det här inlägget skrev jag när Runa var två månader. Det är på tiden att det publiceras.



Trots alla problem med Disas mat; reflux, sjukhusvistelse, mediciner, flaskmatning i sömnen, oändliga läkarkontroller.... Så kände jag mig lugn innan Runa föddes. Tänkte att det kan inte bli så illa en gång till. Och flaskmatning är ett jättebra alternativ. Men jag ska testa att amma och ser om det funkar.

Precis som när Disa föddes är de väldigt snabba med att ge flaska så fort barnet föds på Macarenasjukhuset i Sevilla. Hur bestämd jag än var med att ingen flaska skulle ges medan jag låg på uppvaket, så hade jag inte räknat med att bebisen skulle tas ifrån mig. Under de 26 timmar som hon var ifrån mig matades hon var tredje timme av damen som satt i rummet med kuvöserna.


Eftersom jag inte hade lyckats amma Disa visste jag inte hur jag skulle göra. Fick inte mycket hjälp på sjukhuset heller, så jag googlade, och testade. Det är minst sagt svårt att amma med ett smärtande operationssår, men jag gjorde så gott det gick och vi varvade amning med flaskmatning. Det tog fyra dagar innan mjölken rann till (ajajaj…).

Att amma måste man lära sig, och det var inte helt lätt att hitta en ställning som funkade för både barnet och mig. Men det svåraste var att Runa sov hela tiden. Hur ammar man ett barn som sover? Som inte går att väcka? Jag googlade igen, sömn för bebisar, och det stod att nyfödda kan sova 18 timmar om dygnet, men den här, var hon vaken ens en timme sammanlagt? Ska inte bebisar vakna och skrika när de blir hungriga?

Vi ringde den fantastiske belgiske barnmorskan, som kom dagen därpå, vilket var tio dagar efter förlossningen. Han var så arg för att Runa togs ifrån oss när hon föddes. I Sverige lägger man stor vikt vid anknytningen när ett barn föds, men inte här. På Macarenasjukhuset finns inget sådant tänk överhuvudtaget. Om barnet har haft något problem med andningen vid födseln spelar det ingen roll om det andas som vanligt igen efter en timme, reglerna säger att om barnet en gång läggs i kuvös ska det ligga kvar där i minst ett dygn. Belgiske barnmorskan jobbar så mycket för anknytning, naturligare förlossningar och humanare behandling av barn och födande mammor att jag tror att han fick sluta av den anledningen där i Sevilla, där allt är tvärtemot vad han jobbar för. I alla fall. Han menade att problemet med att hon bara sov och sov och inte brydde sig om att äta eller skrika berodde på de där 26 timmarna som Runa låg ensam i kuvös. Att vi inte hade fått någon hud-mot-hudkontakt i början, och att ingen svarade till hennes behov det första dygnet.
"Din bebis är på stand-by. Hon har lärt sig att det inte lönar sig att skrika eller protestera. Du måste omprogrammera henne."

Barnmorskan satte mig i soffan, drog fram en fotpall och bullade upp kuddar runt mig tills jag satt så bekvämt att jag inte ville resa mig mer. Sedan la han lilla Runa på mig och en filt över oss, båda utan kläder, och så beordrades vi att sitta några dagar, hud mot hud. Han visade hur hon kunde ligga på mig för att suga, och hur jag kunde byta ställning för att förhindra mjölkstockning, som var på väg. Min uppgift enda uppgift var att sitta och ha det gott, hålla om Runa som sov mellan mina bröst, och låta henne amma vid minsta intresse, och jag kände att den vilan var bra för mig, jag önskade att någon tagit hand om mig på det sättet tidigare. Och hur det nu var, men efter ett par dagar med Runa där i soffan, hud mot hud, så vaknade hon faktiskt till. Hon vaknade ibland och bad om mat!


Jag hade fått veta att det tar ungefär en månad innan amningen funkar bra, och det stämde. Den första månaden var tuff. Det gjorde ont, speciellt i ena bröstet, det kändes som om Runa bet hårt i det varje gång hon skulle suga. Det var svårt att hitta en ställning som funkade, och att vara så bunden till hemmet och till Runa, att studera henne och svara på minsta signal. Ibland orkade jag inte det utan lät henne fortsätta sova. Och framför allt nätterna var tuffa. Hon vaknade varannan timme för att äta, och det höll på att ta knäcken på mig. Att aldrig få någon djupsöm! De gånger som jag var på gränsen att gråta av trötthet, omkring fyratiden på natten, fick Jesús ta över. Han försökte med flaska ända tills Runa totalvägrade flaskan. Jag undrade hur någon alls kan välja att amma istället för att ge flaska (trots att jag själv gjorde det), med sådan smärta, sömnbrist, bundenhet till barnet och hemmet...

Samtidigt var det fint också (utom när jag var som tröttast på nätterna). Att hålla om henne, sitta och titta på henne när hon låg vid bröstet och sög. Jag studerade hennes ögon, kände hennes lilla hand mot mig, smekte armarna och huvudet, lyssnade till hennes ljud, smackanden, gnyenden, såg henne sluta ögonen av trötthet, hur hon släppte bröstet och la sig på rygg i min famn när hon somnade, med ögonen stängda och munnen öppen, utslagen av mättnad och trötthet. När hon blev hungrig spände hon ögonen och högg som en haj, gång på gång, tills hon fick ordentligt tag.


Nu är Runa två och en halv månad, och det går bra! Hon skriker när hon är hungrig, hittar tag direkt. Hon är så otroligt fin där hon ligger och tittar med sina blå ögon. Ibland tittar hon på mig. En gång när hon gjorde det började hon le, och hon log så stort att hon inte kunde fortsätta suga utan var tvungen att säppa taget, för att hon var så glad! Nätterna är lättare, hon sover mellan två och sex timmar åt gången och jag är inte så förfärligt trött på dagen längre.. Det gör inte alls ont att amma.

Det är fint att ha henne där i famnen. Jag tänker på hur det måste vara för henne. Ligga där mot det varma bröstet, varma magen, vara omhållen, känna mammadoften, få mat och närhet, och sedan somna där i famnen. Flaskmatning är ett bra alternativ, men jag är glad att ha fått testa amning också.




Nu när jag publicerar inlägget är Runa drygt ett år. Jag ammar henne på natten. Eller rättare sagt, hon använder mig som napp. Om inte jag finns där intill när hon vaknar somnar hon inte om. Det är frustrerande. Jag sover så illa, vaknar så många gånger. Jag har velat upphöra helt med amningen i ett halvår, men det har ännu inte blivit. Tips, någon?

Om jag kunde börja från början, göra om, hade jag valt flaskmatning. Det må finnas fördelar med modersmjölken, men flaska med ersättning är ett utmärkt alternativ. Och man behöver se till vad som är bäst för hela familjen. Jag hade till och med varit annorlunda mot Runa, mer tålmodig, njutit av henne mer de första månaderna, om jag inte hade ammat. Disa hade inte påverkats lika mycket som hon gjorde. Inte jag heller.

14 kommentarer:

  1. Först och främst, det finns inget fel i varken det ena eller det andra. Men det vet du ju. Amningen har ju några fördelar som att det alltid finns "färdigt" och jag tror nog att det finns säker i modersmjölken som ersättning inte kan ge. Fast det finns så klart de som säger annorlunda.

    Jag tror att det är bra att ett barn får vänja sig vid flaska också för vad händer om det av någon orsak plötsligt inte går att amma barnet?

    Skulle tippa på att just nu är du bara en napp, precis som du säger. :D Har ni provat med en riktig? Droppa lite mjölk på nappen och stoppa i mun?

    När sonen föddes hamnade han på neo-avd för han hade bajsat i vattnet och man var orolig för att han fått ned det i lungorna. Dessutom mådde jag ju uruselt. Ingen bra start. Men sköterskorna visade lite grann hur man skulle göra för att amma men jag var så trött av blodförlusten så jag liksom bara satt där, fattade ingenting. Jag kämpade med amningen och han fick flaska. Sedan hörde jag att har barnet fått flaska är det kämpigare för flaskan är liksom bara att gulpa i sig medan vid bröstet så måste barnet kämpa lite. Redan som liten visade sonen sina tendenser till att vara lite lat och bekväm ... :D Jag pumpade ur så mycket jag kunde och så fick han det i flaskan, sedan gav jag upp. De första tre månaderna vaknade sonen EXAKT var tredje timme och det var noll till hundra: MAAAAAAT! Så då var det bara att rusa upp och fixa ersättningen med en gallskrikande unge. Den perioden ... Ingen höjdare. Men sedan fick vi rutin och han började sova hela nätterna! Puh!

    Jag tänker på Disa och hennes påverkan. Nu har jag ju absolut ingen aning men kan det vara så att oavsett vad du hade gjort, oavsett vad som hänt vid förlossningen och allt, att hon ändå hade blivit påverkad? Hon verkar ju vara en som går och funderar mycket, lagd åt det känsliga hållet. Att plötsligt ha en som tar den mesta av uppmärksamheten blir så klart en stor omställning, kanske till och med ett trauma.

    Du skrev tidigare att Disa och Runa leker så fint tillsammans. Ta fasta på det! Disa har fått en lillasyster som hon kan leka med, som hon kan göra saker med, som kommer finnas där vid hennes sida hela livet! Det är en fin gåva ni har gett henne!

    Ha en härlig påsk! Jag har precis virkat en kyckling ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jädrans så långt jag skrev ... Lo siento!

      Radera
    2. En sak till...

      Mamma sa att när hon fick oss tre (-63, - 69 och - 71) så pratade man aldrig om amning, det var liksom något som var självklart och som bara fungerade. Problem och trassel, smärta och sårig bröstvårtor var inget man pratade om.

      Radera
    3. Alltså, det är ju inte så att jag skulle beklaga mig över att folk tar av sin tid och skriver långa kommentarer till mig :-) Problemet är i så fall att jag sällan kan skriva lika långt tillbaka!

      "Redan som liten visade sonen sina tendenser till att vara lite lat och bekväm" Haha, kan inte låta bli att le :-) Men du hade en sådan tuff start, att du alls försökte amma, och sedan pumpa ut mjölk, var väl nästan mer än man kunde begära... Det sägs att flaskbarn sover bättre på nätterna, stämmer det, tror du? Dis har alltid sovit bra, men Runa är värdelös med sömnen. Det behöver ju inte ha något samband.

      Visst har vi provat napp. Runa gillar den som bitleksak, inget annat.

      Visst hade Disa påverkats ändå! Men jag tror att omställningen hade varit mildare om jag inte hade behövt vara den enda som tog hand om Runa. Inte riktigt, men nästan. Jag kunde knappt ämna huset de första månaderna, eftersom hon när som helst ville äta. En bekant, som fick sitt andra barn strax efter mig, valde att ge ersättning på flaska, och jag mötte henne ibland när hon var ute med sin dotter, jämngammal med Disa, och badade, eller gjorde andra saker, medan bebisen var med pappan eller farföräldrarna. Men man vet ju inte, så klart.

      Det är inga problem nu, inga syskonproblem :-) Jag hoppas att de kommer att ha en fin relation längre fram!

      Vad ska du göra med din kyckling?

      Glad påsk!

      Radera
  2. Tack för att du delade med dig av detta! Jag ammade båda mina barn och det var att kämpa till en början. INGEN hade sagt att det kunde göra så ONT!! Men att det finns tricks som underlättar! Barn nummer ett slutade jag amma när hon var ett år. För att jag ville. Jag började med att sluta amma på dagen (drog ut på amningen under nån vecka. Kanske ammade en gång på morgonen, en gång mitt på dagen och så innan hon somnade. Sedan ammade jag bara morgon och kväll. Sedan bara kväll och natt). När det var dags för att avsluta nattamningen så hjälpte det att maken tog hand om nätterna en vecka eller två. Eftersom du har maten på dig så är det lätt att ge upp...Och andra barnet ville jag amma längre, men han slutade självmant när han var ca 16 månader och jag var ledsen!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack detsamma!
      Vad mycket man inte vet om amning! Inte hör man om hur ont det gör att bli biten i bröstvårta heller, eller hur?!
      Jag önskar att Runa slutade självmant (fast hon ammar knappt på nätterna, hon vill bara ha bröstet i munnen), men jag kan förstå sorgen du kände!

      Radera
  3. Jag hade den lättaste amningen ever. Det gjorde inte ont. Barnet bara ammade. Jag kunde vara uppe och bära barnet och amma typ andra dagen. Han sov helt okej. Det var busenkelt. Men.
    Han fick tänder tidigt och bets. Jag googlade och det skulle vara lätt att lösa. Men jag lyckades inte. Och han bet riktigt ordentligt. Med fyra tänder. Och det var sommar, vi var med kompisar och jag bara ville inte mera, jag ville känna mig som mig själv igen...
    Jag slutade gradvis. Ammade sakta mindre och mindre. Lät barnets pappa vara uppe och ge flaska.
    Och min bebis var vinterbebis. Och jag fattade aldrig. Hur ammar man ute om vintern i Sverige... Hade flaska med ifall det blev kaos. Det kanske bara är att knäppa ut jackan men jag kände mig inte avslappnad.
    Och bara för att amningen gick lätt och jag hade en lätt bebis betydde inte det att jag var frisk. Men det är en annan historia :o)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad hände? Har du lust att berätta?

      Det verkar vara så jobbigt att ha barn i Sverige. Amningen har jag inte tänkt på, men kläderna på vintern... Av och på. Och att många svenskars attityd mot barn är så annorlunda mot spanjorernas tycker jag är jobbigt.

      Det är hemskt när ungen bits! Fruktansvärt! Jag har skrikit rakt ut av både chock och smärta och för att få Runa att släppa taget.

      Radera
  4. Hej!

    Min lille fyllde ett igår och ammar en del på både dagen och natten. Dagen stör mig inte alls, men jag längtar efter att sova bättre och att kunna dela på nätterna med pappan om det ändå blir uppvak.

    Med storasyster slutade jag nattamma strax efter ett, enligt https://www.drjaygordon.com/blog-detail/sleep-changing-patterns-in-the-family-bed. Tyckte att det funkade bra! Minns det som att hon var riktigt ledsen första natten, lite ledsen andra, rätt ok tredje och att det sedan var bra, i princip. Men kan ha förskönat det hela! Minns det också som att intresset för att amma på dagen avtog samtidigt, men jag kände mig mindre som en bov när jag erbjöd bröstet på dagen under själva avslutet. När nätterna var helt stabila såg jag till att inte h urringade tröjor eller visa mig naken, så att hon inte blev påmind om amningen, och då rann det ut i sanden av sig själv.

    Numera samsover hela familjen, men nästa helg ska pappa och storasyster sova borta och jag tänkte passa på att ta tjuren vid hornen och sluta då, enligt samma metod. Känns orimligt med skrikiga nätter i samma sovrum som storasyster sover i (vi har bara ett sovrum så kan inte riktigt dela upp oss annars). Förbereder bebisen genom att prata om det varje dag nu någon vecka inför. Vet inte om han förstår ett jota av det, men det känns bra för mig att veta att jag försökt förbereda honom. Det gör också att jag känner mig med bestämd i beslutet.

    Förstår absolut de som låter pappan ta nätterna vid avslutet! För mig har det dock känts viktigt att inte jag försvinner samtidigt som amningen (båda barnen står sin pappa nära, men i denna ålder har jag ändå varit anknytningsperson nummer ett), och att det är en del av min och bebisens relation som ska avslutas och att det därför känns rättvist att jag är delaktig i själva avslutet.

    Jag har börjat läsa din blogg nu under karantändagboken (tror att det var Den där om Jenny som länkade) och uppskattar dina inlägg mycket! Tack för att du delar med dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Matilda!

      Grattis till det första året med din son. Då är han och Runa nästan jämngamla, sånär på några veckor :-) Hur gammal är din dotter?

      Fint att du har hittat en metod som fungerar. Jag läste på länken. Jag ska smälta det lite. Kanske skulle det fungera bra med Runa också? Jag undrar mycket över hur vi ska få henne att somna på kvällen, utan amning och utan att sitta och vagga henne i knät, som hennes pappa gör.

      Lycka till! Berätta gärna hur det går!

      Roligt att du hittade hit också! Tack för snälla ord. Den där om Jenny är en av mina favoriter :-)

      Radera
  5. Nu har ju inte jag några barn, men hur kan man ta så lätt på att det nyfödda barnet ska separeras från föräldrarna sådär? Hur kan man inte prioritera anknytning? Hur kan man jobba så systematiskt? Är det Spanien i ett nötskal, eller inbillar jag mig? Suck, man upphör aldrig att förvånas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det känns som Spanien i ett nötskal, ja. I alla fall vården. Delar av den.

      Radera
  6. Hej Annika!
    Tack att du berättar om amningen och första tiden med Runa, det ger perspektiv på hur samma händelser kan ha olika resultat och tvärtom. Samt komma ihåg att allt är så individuellt, och att det som har stor betydelse nu har visat sig i längden att det var ganska fjuttigt. Det återkommer ju gång på gång i kommentarerna. Min dotter (6år) föddes i Ystad och jag valde att åka ditt eftersom de är kända för att jobba extra mycket för anknytning och amning. Amning var nästan traumatisk för mig eftersom jag kunde inte amma storebror mer än ett par veckor, så nu hade jag bestämt mig att göra ALLT för att få det fungera. I Ystad födde jag bara med akupunktur och andningsövningar och hon hamnade på min bröst direkt efter hon föddes och där tillbringade hon de närmaste tre dagarna. Det är bara det att mjölken ville inte rinna ner i nästan två dagar. Till sist även sköterskorna sa gång på gång att jag ska ge ersättning tills mjölken rinner ner. Så kom det till slut. Vi åkte hem och de närmaste 2,5 månaderna sov hon sig igenom med några enstaka vakna timmar per dygn, alltid nära kroppen. Hon vägrade ens sova i sängen själv. Så hon fick all närhet som går att få den första stunden och trots det sov hon så mycket att jag också började bli orolig. Men sen piggnade hon till så mycket att det blev inte några sammanhängande timmar sömn förrän hon fyllde två år. Vagn och egen sovplats bredvid var utesluten. Alltid nära kroppen. Hur det gick med amningen.. ja, det är en annan historia:) Hon håll sig väldigt fin på nedersta viktkurvan. Men sådan är hon idag, min lilla saltpinne:) Tvättbredda till mage, med knappt något fett men så full av energi att hon tröttar ut både förskolepersonal och oss på kvällen. Och den energin är det bästa beviset att hon mår bra trots att hon är fortfarande liten i maten. Så min oro för maten har släppt mer och mer mer tiden. Stor kram till båda dina tjejer:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Maria!

      Tack för att du berättade din historia! Det är spännande, för alla har sina egna berättelser och upplevelser. Min Disa är också pigg och frisk, oron var värst de första åren. Det går inte att låta bli att oroa sig, när det mest basala - maten - inte fungerar. Var det lättare med storebror, trots att inte amningen fungerade?

      Radera

ny gadget

ny gadget